Bokhora.se

26/09 2016
17:44

Sitter och redigerar bilder från årets bokmässa och tar paus för bloggrundan. Jag läser Hannas fina inlägg om barn på bokmässan som är ett sånt där inlägg jag gillar direkt. Det tar avstamp i något bokigt och fortsätter sen till att handla om det personliga, det politiska. Love it!

Den där bokbloggarmiddagen på incontro som hon skriver om gick jag på. Men jag funderade på att inte gå. Jag funderar alltid på att inte gå, vad det än är. Jag blir så oerhört trött av att träffa folk, även vänner som jag tycker mycket om, och jag var helt slut efter tre dagar på mässgolvet. Fysiskt. Psykiskt. Men jag vet också att det finns en förförståelse för såna som mig bland mina bokbekanta. Även om inte alla av dem vet exakt hur många milligram sertralin jag måste ta varje morgon för att klara av vanliga saker, som att gå upp på morgonen och ha ett jobb och sånt, så finns det en förstående grundinställning där. Litteraturen är full av knepiga självbekännelsehistorier dolda i bra fiktion.

Kanske blir jag onödigt melodramatiskt glad när jag tänker på det men visst ger regelbundet läsande en form av känslomässig bildning? Inget chockerar en människa som betygsätter mer än 50 böcker per år på goodreads. Skriv det här i en väggbonad någon. Många har dessutom läst Susan Cains ”Quiet” vilket gett ett gemensamt språk för att förklara sin upplevda freakighet för varandra.

På väg till ett seminarie på våning 2 ser jag Hanna och hennes barn, vi vinkar till varandra genom folkvimlet. Jag tänker ”herregud hon verkar ha all energi i världen med ett barn på armen och jag, som bara kånkar runt på en tunn tygkasse med enbart extra mobilbatteri och en veganenergybar i, orkar ingenting”.

Jag ser någon lägga upp en bild på instagram som förklarar att hen inte kommer på ett mingel pga känner sig extra osocial. Det är fint tycker jag. Drar ner mina förväntningar på mig själv. SÅ kan jag också göra om jag behöver, så kan jag också säga. Bokälskare mot sociala prestationskrav! Det går att lägga ut såna bilder och sen göra comeback någon timme senare när energin är tillbaka. Sånt säger jag till mig själv.

Vilken annan fest i världen är det okej beteende att gå iväg en stund ifrån och läsa i ensamhet utan att det blir korsförhör sen? Bjud in mig till den i sånt fall för jag har bara hittat den här i slutet av september i Göteborg i en mässhall. Tänk om jularna var så för folk, då skulle vi kanske inte förknippa trevliga saker som familj, apoteksköpt senap och Jesu födelse med ångest och krav. Åh ljuva drömmar. Jag brukar jobba på julafton, tar dock alltid semester under Bok- och Bibliotek.

Jag gick till middagen och det var fab. Jag fotograferade mig med en virkad Mauro Scocco, benade i varför jag blandar ihop ”The art of asking” med ”The girl with all the gifts”, erkände att jag nästan kramat Tove Alsterdal eftersom jag trodde jag kände henne, försökte återge all bra info om Japansk skräckfilms relation till långt hår som Jenny Milewski gett mig, fick se Enligt O:s gedigna Pokémonstall, spånade fram briljanta idéer om pappkaffemuggar med Stig Lindberg-tryck och ångrade offentligt att jag inte var i tid till Patti Smith-signeringen, den verkade så kul. Sen åkte jag hem kl 21 och somnade på en sekund och stängde inte någon Park. Hannas text botar inte min sociala prestationsångest men den är ett steg på vägen i den känslomässiga bildning jag och många med mig behöver kontinuerligt.

Ps. Jag hörde att Patti Smith fick frågan av någon i sitt entourage om hon behövde lägga sig ner en stund när hon slussades bort från den massiva signeringen hon genomfört. Jag hoppas hon vågade säga ja och lägga sig ner och bläddra i nån bok om någon annans komplicerade känsloliv så att hon inte kände sig konstig som inte bara vara 100% glad, cool och full av energi efter det där enorma trycket.

4 kommentarer

4 kommentarer till Känslomässig bildning på bokmässan

  1. Åh vad fint skrivet, Marcus! Jag blir alldeles tårögd. Och jag var inte så kaxig när jag mötte dig. Selma hade börjat skrika i en korridor där det ekade nåt förfärligt och jag kände mig som fel person på fel plats. Tyckte att alla stirrade och undrade varför jag hade släpat med mig ungen till mässan. Så mötte jag dig och tänkte att du var i farten, förmodligen på väg till ett seminarium full med energi. Så olika man kan tolka/tro om ett enkelt möte :)

    • Marcus Stenberg

      Tack Hanna men det var ju du som skrev det fina förstainlägget. Det är bra med sånt här offentligt eftersnack tycker jag. Allt som kan dra ner pressen som en känner av en massa anledningar är ju jättebra.

      Finns ju en politisk dimension i detta som jag tänkte på när jag läste ditt inlägg också. I Geir Lippstads bok om Breivikrättegången pratar han mycket om hur alla har rätt att få en försvarare oavsett brott, att demokratin och rättssäkerheten vilar på att det ska finnas såna som han som tar sig an såna fall för att se till så att allt går rättssäkert till. Samtidigt pratar om hur långa dagar och kvällar och nätter det är att jobba med ett sånt fall och detta kanske är en konstig koppling av mig men jag tänkte rätt mycket på att vad får vi för rättssamhälle när de enda advokaterna på den nivån är såna som har en partner som kan bära all tyngd i hemmet (jag tror han har 5 eller 6 barn)? Det är ju inte heller ett så demokratiskt samhälle om yrket kräver den typen av familjesituation. Och här kommer mitt språng utifrån den principen (utan några övriga jämförelser) – vi får ju väldigt ensidig, och supertråkig, bevakning om de enda som pallar vara på bokmässan är de med starka psyken, som inte har barn, som klarar stress superbra, inte har några problem med att mingla osv. Inte lika ”viktigt” som rättssäkerheten i ett land men väl så viktigt ju. Är ju därför fint att du ger dig på mässan, vågar vara öppen på bloggen som du var och då kanske på sikt fler vågar det.

  2. Alltså ehm, jag blir så glad av att andra personer också känner såhär (eller alltså inte alls, men du fattar vad jag menar). Tack för att du skrev det här inlägget. Jag orkade alls inte åka på bokmässan i år. Förra gången jag var där hade jag konstant ångest och toppade med en panikattack på vägen hem pga att jag var så känslomässigt trött av att vara bland folk exakt hela tiden. Och jag försöker också skriva om sånt här, men vet att jag kan göra det bara för att jag har en bokblogg. Känns ju som att det är den lättaste blogg-grenen för oss introverta som slåss med social fobi och psykisk ohälsa.

    • Marcus Stenberg

      Haha jag fattar vad du menar att bli ”glad”! Jag tänker att en kan formulera det såhär: om nu folk mår dåligt kan vi lika gärna prata om det så vi inte får andra i samma sits att gå runt och känna sig usla.

      För mig är det väldigt nytt att prata om sånt över huvud taget men bra när vi kan inspirera varandra tänker jag. Förr var jag lite ”besviken” på folk på bokmässan, på sociala medier och i intervjuer kan folk prata om utanförskap och psykisk ohälsa osv. men ser en dem afk och då är de sociala genier som verkar leva liv där ångest är som en väldigt rare pokemon, typ mer rare än 100 pikachu. Men nu tänker jag att många bara är svinbra på att låtsas och går sen hem och andas i fyrkant.

      Vad kul att du gillade inlägget, jag ska börja läsa din blogg, hade ej sett den innan men är ju superfin!

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida