Bokhora.se

27/06 2016
10:58

Jag läste ”Och solen har sin gång” härom veckan. Jag älskade den. Jag har nästan aldrig identifierat mig så starkt med någon romankaraktär som jag gjorde med Lady Brett. Jag känner igen mig själv i typ allt i henne, den där livssorgsenheten som ständigt döljs under ett glatt leende och ett glas med vin.

Att aldrig nöja sig.

Det tycker jag är det mest utmärkande draget hos Lady Brett. Det, och kanske friheten, orädslan hon har. Alla tycker om henne. I synnerhet alla män. Oavsett ålder, oavsett var de är någonstans. Det är inte utseendet, det är en känsla som finns hos vissa personer.

Jag är också väldigt förtjust i den här eran – första världskriget satte spår i människor, gjorde saker med dem. Irrepabelt. Men det ledde till en desperat sorglöshet, skapade en dekadens i städer som London och Paris, kanske framför allt i Paris. Det var också i Paris Hemingway levde (tillsammans med sin första fru) under den här perioden när han skrev ”Och solen har sin gång” och gjorde flera resor till Spanien för att gå på tjurfäktningarna. Mycket i boken har ju verkliga förlagor, så också Lady Brett. Lady Duff Twysden hette hon i verkligheten. Och Hemingway var väl, precis som bokens Jake Barnes, förälskad i henne. Han hade lätt för att förälska sig. Och han var en kvinnlig motsvarighet till Lady Brett på det sättet, att de flesta kvinnor också blev förälskade i honom. Men med Lady Duff hade han ingen bekräftad relation, det verkar ha varit enbart platoniskt.

Också Hemingway var ganska ärrad av kriget. Om hans Parisår finns det ganska bra beskrivningar i ”Åren i Paris” som egentligen är en bok om Hemingways första fru Hadley Richardson och hennes tid med honom i Paris men där man får en väldigt bra bakgrund till ”Och solen har sin gång”. Jag har läst och skrivit om den här.

Jag har läst ett par Hemingway i vuxen ålder, men de flesta av hans böcker läste jag faktiskt för över 20 år sedan – det känns litet annorlunda att läsa dem nu som 40-åring. Det är ingen dum idé att närma sig de där ungdomsläsningarna igen, med livets glasögon på sig så att säga.

Och The Roaring 20’s är fortfarande en era som förtrollar mig.

Apropå Hemingway så kan jag komma med ett presenttips: Jag gjorde en korg till en 40-åring häromdagen, med Hemingways hamburgerrecept i, och ett par av de ingredienser som behövs (egentligen allt utom köttfärsen). Kryddorna han använde går inte längre att få tag i, men det var inte så svårt att återskapa dem, det som tog tid var att laga India Relish. Den man köper i affären idag är alldeles för söt och modifierad av tidens tand så man måste laga själv. När han fick veta att han hade fått Nobelpriset, skrev han ner det här receptet till sin kock och bad honom laga det.

hemingwayburger

Så blev min korg.

2 kommentarer

2 kommentarer till Lady Brett och de andra

  1. Men vilken fin! Rolig idé.

  2. Instämmer! Bra, roligt presenttips.

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida