Bokhora.se

10/09 2016
12:30

fattigfallanEtt säkert tecken på att jag gillar en bok är att jag försöker pracka på den på alla jag möter. Så har det varit med ”Fattigfällan” i veckan. Jag sträckläste den förra helgen, och sen dess … kassörskan på Ica, folk jag suttit bredvid på tbanan, brevbäraren. Okej, inte riktigt så, men alla jag har en personlig relation till. Om än liten. ”Fattigfällan”!
Jag hoppas det blir en snackis i höst, av den här anledningen:
Hur funkar systemet med försörjningsstöd (socbidrag) med de människor som är inne i det nu, och hur var det tänkt att funka när det skapades? Hur såg ”kundgruppen” ut då?
Ta till exempel fattigpensionärer. De kommer ju inte att ha några fluktuerande inkomster framöver, utan en stabil för låg pension för att klara sig. De kommer därmed att behöva stöd i flera år. Många av dem har förmodligen inte heller misskött sin ekonomi eller haft missbruksproblem överhuvudtaget, utan deras problem är ett låglöneyrke / låg livsinkomst. Måste de då ansöka månad efter månad om socbidrag på det sätt som systemet funkar nu, fixa allt pappersarbete, och varje månad vänta på besked om hur mycket de får? Och dessutom under den processen behandlas på samma sätt som en missbrukare som är oförmögen till något större ekonomiskt ansvar. Skulle man inte kunna göra om det förfarandet?

En annan helt galen grej är detta med bostad. Kvinnan i boken får efter tre år i systemet plötsligt veta att hennes hyra (hon har en hyresrätt) är 600 kr för hög. Hon måste skaffa en bostad med lägre hyra, annars har hon inte rätt till bidrag. Hon har tre månader på sig.
Det går ju inte, säger hon. Jag har betalningsanmärkningar så ingen hyresvärd kommer att godkänna mig för det första, och för det andra är det här Stockholm. Var ska jag hitta en billigare hyreslägenhet?
Soc menar då att det inte är deras problem. Hon måste bara fixa det. Kvinnan föreslår att de sänker hennes bidrag med 600 kr istället men det går inte. Ny bostad eller inget. Tre månader från och med nu. De är väldigt hårda med det här.

Jag tror inte ens att jag med arbetsinkomst och noll betalningsanmärkningar skulle kunna hitta en billig hyreslägenhet på tre månader i den här stan? Skulle kanske kunna hitta en svindyr, men om ekonomi är den främsta faktorn … lycka till. Det måste väl finnas en lokal följsamhet i den här regeln? I flera städer i Sverige är ett lägenhetsbyte säkert möjligt ganska snabbt (i alla fall om man inte har betalningsanmärkningar) men i storstäderna är det ju fan omöjligt.
Det som återstår för kvinnan i boken är då att säga upp sin hyrestvåa som hon haft i typ tjugo år, och sen försöka få ett rum hos någon, alltså bli inneboende. (För er som får maximal ångest av att läsa det här spoilar jag att hon överklagar beslutet.)

Jag förstår ju verkligen att det måste finnas regler och kontroll kring försörjningsstöd och socialtjänstens arbete, och jag menar inte alls att man ska dela ut pengar godtyckligt åt höger och vänster. Det menar inte kvinnan i boken heller. Men det hon vill väcka är frågan om den här nya kundgruppen och bemötandet. Människor som har skött sig prickfritt ett halvt eller helt yrkesliv och sen trillar dit pga sjukdom eller låg pension. Det är ju inte samma sak som ekonomiska problem pga missbruk.
Den andra frågan är den om synen på fattiga i samhället. Den enorma skammen. Nuförtiden börjar det vara okej att prata om psykisk ohälsa och såna saker, men att erkänna att man har gått eller går på soc, att man är utblottad? Fortfarande så frukansvärt tabu.

Det jag tar med mig från ”Fattigfällan” är det svindlande korta avståndet från att vara en människa med inkomst, allt i ordning, aldrig sen med räkningar till att på grund av en sjukskrivning rasa igenom hela samhället och tappa sitt människovärde. Kvinnan i boken känner sig som en tärande paria. Hon är utlämnad åt folks fördomar om hur hon hamnat där (slösat, slarvat, varit osmart, lat) och hon är en ständig mottagare av goda men helt meningslösa råd som ”du måste ju prioritera att betala hyran, du måste undvika Kronofogden!”. Det vet ju hon också. Hon prioriterade rätt så länge det gick.

1 september glömde jag vid två tillfällen att jag behövde köpa nytt SL-kort och åkte istället på reskassan som jag inte ens visste att jag hade. Onödigt givetvis, och jag blev irriterad på mig själv för jag skulle ju ändå ladda ett helt månadskort. Men fick jag panik eller ångest? Nej nej nej. Inte i närheten. Det räckte med den irritationen. Inte ens ett borttappat månadskort skulle ha gett mig panik, utan stannat vid en i och för sig större irritation, men inget mer. Så tacksam för det.
Det här är bara en av alla smågrejer jag börjat värdesätta efter jag läst boken. Jag är en priviligerad människa på alla sätt.

6 kommentarer

6 kommentarer till Läs ”Fattigfällan”!

  1. […] apropå ”Fattigfällan” vill jag tipsa om bilderboken ”Veckan före barnbidraget” av Elin Johansson med […]

  2. Sunkigt bara att det ska krävas en medelklassförfattare som skriver en bok för medelklassen -om en person från medelklassen-för att medelklassen ska fatta annat än att rycka på axlarna år något som varit verkligheten för massor sen tidernas begynnelse typ tio-femton år tillbaka, suck. Ska INTE läsa boken i risk för allergi.

    • Jaha. Men hennes verklighet lär ju vara exakt lika mycket värd som den som har ”rätt” bakgrund för den här sortens problem. Klassförakt är inte fräscht, hejdå.

  3. Hmm, jag har ibland undrat var Charlotte von Z tagit vägen. Hon brukade skriva artiklar i diverse tidningar men försvann helt plötsligt men nu vet jag alltså, hon har varit sysselsatt med att skriva en bok. Kommer kanske att läsa boken så småningom, brukar gilla vad denna kvinna skriver.

  4. Jag begriper inte varför det skulle vara tabu? Man betalar skatt/moms/avgifter för nästan allt och när man behöver hjälp så ska man skämmas!?

    Politiker och annat löst pack skäms ju inte ett dugg när de plockar skattebetalarnas pengar till sina plånböcker, trots att de egentligen inte alls behöver de pengarna. Nä, sluta skämmas säger jag. Detta är ett land där fästingarna har fått oss att skämmas för att vi vill ha tillbaka våra egna pengar. Sjukt.

  5. […] I torsdags hoppade jag på pendeln till bibblan i Gnesta för att lyssna på Charlotta von Zweigbergk som pratade om sin bok ”Fattigfällan”. […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida