Bokhora.se

07/01 2016
9:47

Så jag läste min julklappsbok i en enda lång sittning, brydde mig inte om barn som stojade runt benen, hängde i kjolarna. Schhh! Mamma läser. ”Mellan rummen” läser hon.

Det var bra. Såklart. Jag har ju varit så förtjust i Alexanders reportage, det här talar till mig. För min uppväxt på samma ort, där den enda mörkhyade personen hade n-prefixet före förnamnet, för alla som inte är rasister men…, som röstar på Sverigedemokraterna, som känner hopplösheten och arbetslösheten och så vidare i all oändlighet amen.

Nu ska det sägas direkt, att riktigt så illa är det inte alltid. För det finns starka motkrafter och många av de nyanländ som kommit hit har kommit in bra i samhället och arbetslösheten är låg – jag anar ett samband – och det blir bättre. Långsamt.

Men ändå är det så viktigt det som Alexander Mahmoud lyfter. Alla dessa små orter runt om i Sverige där det ser ut så här. Som är så långt från de godhjärtade mediefeministerna på Södermalm (jag är ju en av dem, också. Dessa mina dubbla identiteter, men jag tror det är bra, det skapar en förståelse hos mig, för båda sidor).

Mahmoud-Mellan-rummen-Framsida-72-dpi-200x279Alexanders resa, den resa hans bror också långsamt gör under tillblivandet av den här boken. Vad är okej och vad är det inte och var är det här landet på väg egentligen? Alexanders berättelse om hemorten Grimslöv varvas med kärleksberättelsen, Shirin. Som Alexander träffar och blir kär i, och hon blir kär tillbaka. Shirin  som är papperslös, inte ska få vara i Sverige. Som arbetar och sliter och aldrig haft en enda sjukdag, för vart skulle hon anmäla den? Det är en så värkande viktig berättelse om Sverige det också. Alexander visar också ett dubbelt Sverige, ibland ett trippelt, alla dessa människor, ansikten, öden, regler, lagar, myndigheter. Det fungerar och ibland inte. Oftast inte.

Jag läser och läser och läser och tänker fan fan fan. Jag orkar inte. Och om inte jag orkar, hur ska Alexander och Shirin orka?

En viktig bok, snyggt skriven med exakt den rätta tonen, detaljerna, utlämnandet. Alexander lämnar ut sig själv på så många plan. Modigt ja, men jag tror det är exakt vad man måste för att ett sådant här projekt ska bli just så träffsäkert bra som det ju blev. Den enda lilla invändning jag har, är att trots att det är en slank liten bok, så känns den ändå lite lång. Eller, det blir lite upprepningar här och var. Det hade faktiskt gått tror jag, att strama  åt den ännu lite till och en tunn bok hade ändå känts riktigt mäktig och stannat kvar länge hos läsaren.

1 kommentar

1 kommentar till ”Mellan rummen” – Alexander Mahmoud

  1. Det låter som en måste-läsa-bok, den får gå in på läslistan!

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida