Bokhora.se

20/02 2016
12:24

Novell nummer tre, ”Kaninen”, gör mig avigt inställd. I det skrivblock som jag har bredvid mig när jag läser i sängen skriver jag bara två ord om den novellen: ”psykotisk realism”. Jag tycker inte den är dålig, jag är bara mätt på det sättet att skriva eftersom jag gillat det under så många år. Jag överdoserade någon gång kring 2011 när jag läste Sarah Kanes pjäser. Jag tänker att jovisst är det snyggt att kunna skriva om en varelse, ett tillstånd av rädsla, som får Donnie Darkos bff Frank att framstå som en gullig Sanriokaraktär, men är det något för mig idag, 2016, vill jag inte läsa om något helt annat egentligen?

Nej. Tydligen inte.

Gradvis dras jag in i berättelsen om Kaninmannen och hur en psykolog tolkar allt som sägs om honom som en metafor. Jag tänker på alla true crime-poddar jag hört där det, oftare än vad som känns tryggt, beskrivs hur människor med grava problem sökt hjälp, inte fått tillstymmelse till hjälp, berättat om det våld de är rädda för att de ska utsätta andra och sig själv för. Hur de senare går in i ett gränsland mellan vad som är verkligt och vad som inte är det och hur människor dör som en följd av det. Och om det vi inte benämner som verklighet verkligen har såna så täta skott mellan det där andra mörka och sig självt.

Vi människor kan få idéer som vi förverkligar: exempelvis att vi ska leva minimalistiskt, utan skulder, närma oss jorden i hus så små att de inte kräver bygglov. Vi kan åka över halva jorden till Miami Beach för att träffa den man med Downs syndrom som vi älskar. Vi kan försöka blotta våra uppriktiga känslor för vår äldsta barndomskompis. Vi kan åka och bowla bara för att hålla samhällsekonomin igång. Och vi kan få för oss att det finns kaninmän där ute. På samma sätt som idéer och förhoppningar kan realiseras av oss människor kan också psykoser och ilska realiseras. Om allt det skriver Anna Westphalen och det är otroligt bra.

Westphalen skriver lite som Hieronymus Bosch målade: det kan vara vackert på håll men innehålla otäcka morbida detaljer när en går närmre och verkligen tittar. Bosch kunde måla människor som karvade in saker i andra människors pannor trots att de kved av smärta, i en annan del av tavlan målade han bara en glad person som kramar en gigantisk uggla.

Men Westphalens noveller kan också vara extremt vardagsnära och finstämda. De är oförutsägbara på allra bästa sätt. Inte på ett sökt twistigt sätt sådär så att Keyser Söze vänder sig i sin grav av avund och att alla på twitter ba ”Men guuuud spoila inte!!! #iseedeadpeoplealloveragain”. Nej detta är på det allra bästa sättet, även när det så kallat ”inget särskilda” händer är det omöjligt att förutse.

Omslaget är tyvärr så bedrövligt tråkigt att det var nära att jag hoppade över den här boken själv, det var bara mitt projekt att läsa alla nominerade till debutantpriset som fick mig att ändå ge den en chans. Men låt er inte luras som jag gjorde, det här är den bästa novellsamlingen jag läst på mycket länge.

Kommentera

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida