Bokhora.se

23/03 2016
19:55

 

Jag är med i en massa köp/sälj-gruppper på facebook. Efter att biljetterna till Bruce Springsteens femtielfte Ullevispelning släpptes la en person snabbt upp biljetter till försäljning i en av dessa facebookgrupper till ett pris som motsvarade inköpspriset gånger tre. Följande sker i kommentarsfältet:

1. Personen A klagar på hen som lagt upp biljetterna till ett så högt pris. Anklagar biljettsäljaren för att inte vara ett ”riktigt fan” utan bara någon som är girig och vill tjäna pengar.

2. Personen B klagar på klagaren A. B invänder att det är helt lagligt att sälja sina biljetter och att om någon vill tjäna lite pengar på något som är lagligt måste de få göra det utan kritik.

3. Personen C ”lyfter” klagandet och menar att det visserligen är lite tråkigt med företeelsen men att det knappast är den enskilda privatpersonen som köper några enstaka biljetter och säljer på facebook som är det stora problemet utan de företag som systematiskt har som affärsidé att göra såhär. Företag som till och med automatiserat biljettköpandet för att snabbt kunna köpa upp stora mängder biljetter till evenemang som förmodas sälja slut är det verkliga problemet.

4. Personen D köper biljetterna.

Det här händelseförloppet kring en man som är född till att springa och gillar att klä sig som servitör på en sportbar är symboliskt för det som beskrivs i boken ”Simma med hajar”. Exempelvis: Går det att anlägga ett moraliskt perspektiv på något som är lagligt? Vad eller vem är det största problemet och fråntar det största problemet de mindre aktörernas ansvar/skuld?

Journalisten Luyendijk har en smart ingång till ett svårt ämne: han poängterar att han inte kan något om sitt ämne, inte mer än den genomsnittliga personen, den han skriver för. Han har tidigare skrivit om andra ämnen på det sättet, t.ex. elbilens vara eller inte vara. Han menar att det finns ett glapp mellan vad folk i allmänhet känner till om elbilar och vad biljournalister skriver om elbilar. Vissa ämnen kidnappas av experter vilket kan bli ett problem då deras artiklar kräver en förförståelse som inte många har. Luyendijk sätter en ära i att skildra sin research från nollpunkten och menar att genom att ta sig an ett ämne på det sättet kommer han ställa de frågor de flesta undrar över och sedan fördjupa sig bit för bit tillsammans med läsarna. ”Är elbilar en bra idé?” var en sån fråga som han utgick ifrån.

När han ska undersöka finansdistriktet i London blir det dock svårare att hitta en sån kärnfull fråga. Vad skulle du vilja ha svar på om den globala ekonomin? Om finanskrisen? Om börsen? Få kan formulera de grundläggande frågor han vill ta till finanstopparna i ”City”.

Därefter kommer problem nummer två. I arbetet med att skriva om elbilar var det inte svårt att få folk med expertis på området att prata, de hade till och med ett egenintresse i att sprida den kunskap de hade. När det gäller finansvärlden är det tvärtom – ingen av de inblandade har något att vinna på att prata. De som jobbar med det och kan beskriva drivkrafterna vill inte riskera sina välbetalda jobb. Anställningarna på storbanker för också ofta med sig förmånen ”rabatterade bolån”. Vem vågar riskera sin och/eller sin familjs boende för att prata med en journalist? De som fått sparken och är kritiska har i sin tur ofta fått avgångsvederlag som är villkorade mot att de inte får prata om sin förra arbetsplats. De få han får tag i som vill prata är det dessutom inte oproblematiskt att citera. Någon som är beredd att offra allt de har – är det verkligen en representativ källa?

Att Luyendijk har kunskap inom antropologi tycker jag är den största behållningen med boken. Skildringarna av människorna i det jättelika finanssystemet är det allra mest intressanta. Hur de pratar om sina liv. Hur de inte vill att han ska nämna vilken tesort de dricker eftersom de då kan identifieras lättare på sin arbetsplats. Hur de beskriver relationerna och sättet att tänka på sina arbetsplatser. Hur de rekryteras i hemlighet. Hur de är gränslösa åt ett håll för att svänga åt det motsatta. Hur de är krassa och ointresserade av annat än hantverket. Hur de får nog och slutar. Och så vidare.

”Det här är inga onda människor. De är människor som slutat tänka i termer av gott och ont. Proffs.”

 

Det är också därför som jag kan rekommendera den här boken till en bredare grupp av läsare. Det krävs ingen djupare kunskap i ekonomi för att ha behållning av den. Den rör sig i gränslandet mellan ett avsnitt av Plånboken i P1 och den klassiska artikeln ”Frank Sinatra Has a Cold” av Gay Talese. Det går att beskriva något genom att titta på det och försöka beskriva det, men det går också att titta bort och beskriva det genom att beskriva allt som finns runt omkring det.

Jag är själv väldigt intresserad av ekonomi och har läst en del bra böcker i ämnet, dock kan jag nog bara marginellt mer än när jag började läsa de böckerna, det är ett svårt ämne. De som gillar Carolina Neuraths ”Den stora bankhärvan” (jag tycker den är fantastiskt bra) och vill ha en liknande bok kommer nog kunna tycka att ”Simma med hajar” är lite för enkel. Eftersom Luyendijk inte har den kunskap som Neurath har kan han inte beskriva det arbete som hans intervjuobjekt gör. Han kan inte ställa konkreta frågor om det och säga emot. Det blir tydligt när han utan vidare upprepar myten om att ingen kunde förutse krisen 2007/2008. Det blir tydligt av de ganska grunda förklaringarna av subprime-lånen som låg till grund för krisen.

Men om jag som läsare går in med vetskapen om att detta inte är en bok som kommer reda ut alla ekonomiska begrepp så är den ändå läsvärd. Jag fascineras av hierarkierna på företagen, vilken roll dyra kostymer spelar för de som ska locka kunder (dyr kostym och bil till mötet=vi vet uppenbarligen hur pengar tjänas, anlita oss) och hur vissa tvingas vara nedtonade och verka i gråtråkiga kontorslandskap (om vi har för flotta kontor kommer de långvariga kunderna förstå att vi tar för mycket betalt för våra tjänster).

Den lättlästa skildringen av tysthetskulturen, livsstilen och känslorna kring arbetet i finansvärlden är boken styrka. Jag saknar en massa trådar som Luyendijk påbörjar, exempelvis ställer han sig mot slutet frågan varför politikerna i 40 år tillåtit en utveckling av ett system som är så komplext och som möjliggör så mycket risktagande. Jag tänker att jag givetvis vill ha 200 sidor till om politikers perspektiv, vilken nytta ser de med att tillåta bankerna att kontrollera sin egen kreditvärdighet exempelvis. Men då är boken slut och jag vet inte om min kunskapsmängd utvidgats särskilt mycket men kanske är det trots allt en rätt bra bok som inte får mig att ge upp ämnet ekonomi utan snarare vill veta mer.

Den ”dimhöljda arkipelag” som bankerna utmålas som har fortfarande en tät dimma omkring sig för mig, Luyendijk når inte till det där ”innersta” som det kallas på omslaget, men det är intressant och underhållande att träffa några som varit där inne i dimman och irrat runt ett tag och höra vad de har att berätta.

Kommentera

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida