Är jag smartare än en sextonåring? Kanske, för det dröjer inte så länge innan jag listar ut vem den anonyme mejlaren är som vill hjälpa Jessie till rätta på hennes nya skola. Precis som i gulliga ”Simon vs the homo sapiens agenda” handlar ”Tell me three things” om detta speciella: en huvudperson får anonyma mejl av någon som inte vill avslöja sin identitet av olika skäl, men som vet vem hp är och har koll på denne/a.

I ”Tell me three things” är huvupersonen Jessie, hon är sexton, hennes mamma dog för drygt två år sen, och hennes pappa träffade alldeles nyligen en ny kvinna på internet. På grund av henne lämnade de raskt Chicago och nu bor de i LA. Pappans nya fru jobbar inom filmbranschen, är rik, de har ett enormt hus, Jessie går på en jättedyr high school där de andra eleverna gjort saker som praktiserat på Google och backpackat runt i Indien fast bara bott på 5-stjärniga hotell under sommarlovet… Det är verkligen inte Jessies normala livsstil, och hon känner sig helt fel och har inga kompisar. Ingen pratar med henne. Inte ens hennes nya styvbrorsa.
Då börjar mejlen från Somebody/Nobody komma. Med vänliga råd om hur man klarar av Wood Valley (skolan) och vem hon kanske kunde bli kompis med (tjejen med glasögon på engelskan). Med mera. Jessie är sunt skeptisk till en början, men det blir rätt uppenbart att SN inte bara vill sätta dit henne eller luras. De börjar mejla och im:a mer och mer. Och som de im:ar!

I verkligheten skulle förmodligen det här sättet att träffa sin nya kompis eller möjligen kille aldrig någonsin hända? Det ÄR ju väldigt långsökt och klurigt. Samtidigt, gud så mysigt!! Jag älsk-älskar Jessies och SNs konversationer, och så fort jag kommit till slutet och upplösningen bläddrar jag tillbaka och läser om dem allihop med facit i hand. (Jag var 99% säker på killen, okej?)
”Tell me three things” är verkligen en perfekt feelgood- YA. Jättefina karaktärer, så bra dialog överallt och även i mejlandet / im:andet som annars kan bli ett jobbigt litterärt grepp eller bara högtravande. Dock inte här. Inga ”Bästa Beatrice”. En massa korta, kärnfulla repliker, och så många fina interna grejer som byggs upp mellan dem. Jag blir bara helt kär i den här boken, och alla som är med i den.
Känslan efteråt: vill skriva fan fiction för det får inte vara sluuuut, det måste komma meeeer!
Mycket, mycket bra känsla ju. Trots allt. Även om jag velat läsa minst 100 sidor till om Jessie och SN.

(För Stockholms-läsare: den finns på bibblan. Snart. Ska bara bläddra lite mer innan jag lämnar tillbaka.)

Johanna Lindbäck