Bokhora.se

07/11 2016
13:27

Först av allt: jag älskade Lotta Lundbergs ”Ön”. Jag tycker den är exakt så som en roman ska vara. Oerhört spännande, komplex och tankeväckande på ett sätt som fortfarande inte släppt trots att det var 2013 jag läste den två gånger på rad för att vara med i Lyssnarjuryn som skulle utse det årets vinnare. Hon vann inte priset det året men hon vann 2015 för ”Timme noll”.

På Lotta Lundbergs hemsida går det också att läsa om andra priser hon fått. Det finns citat från kända kulturskribenter som Jens Liljestrand och Ulrika Milles som hyllar hennes författarskap och böcker.

Det finns också klipp från olika intervjuer hon gjort, t.ex. ett tolvminutersklipp från Efter tio i Tv4, ett av de program som det ofta hänvisas till i den bokhandel där jag jobbar när kunder hört talas om någon bok.

Det går också att läsa att hon blir översatt till flera olika språk.

Varför räknar jag då det som ser ut att vara Lotta Lundbergs framgångar? För att jag tycker att texten i Svd idag är konstig, obegriplig.

Och då menar jag inte ”obegriplig” som i ”jag tycker hon har fel, det är obegripligt hur nån kan tycka så”. Tvärt om, jag håller med. Jag tycker att hon har en helt riktig tes, jag tycker mig ha sett det hon sett, jag nickar i samförstånd: för att få uppmärksamhet i media är det bra att ha en jättetydlig personlig vinkel som är lätt att sammanfatta. Exempelvis: hon hoppade av nynazismen, han försökte ta livet av sig, han genomförde en könskorrigering.

Men vad är Lotta Lundbergs case? Att ingen annan kan ”nå ut” förutom dessa med självbiografiska taglines som går att förstå på en sekund, att de som inte går med på dessa premisser inte säljer böcker? Att de som skriver komplexa böcker inte får utrymme i media? Hon argumenterar ju snarare för motsatsen.

I sin egen text sätter hon likhetstecken mellan sina potentiella läsare och en väldigt snäv grupp.

”Och folk – läs kvinnorörelsen samt Aftonbladet – blev oerhört frustrerade för att jag vägrade komma ut som lesbisk.”

Jag har utbildat mig nästan hela mitt vuxna liv och ägnat kopiösa mängder tid åt att ge kritik på text och konst. Jag hävdar inte att jag är bra på det för den sakens skull men om jag skulle suttit på en lektion där vi skulle hjälpa varandra att förbättra varandras texter skulle jag be Lotta Lundberg formulera vad problemet är med att inte gå hem i alla läger, annars kan det bli svårt att förstå. Säljer du inga böcker? Är det kränkade att få privata frågor? Kan du inte försörja dig som författare? Lånar ingen dina böcker på biblioteket? Eller är det för andra författares skull som du skriver texten? Vilka i sånt fall och vad missar vi när vi bara fokuserar på de självupplevda historierna?

Och vad är problemet med att använda en roman för att diskutera politiska frågor? När blev det något dåligt?

”Fråga dig sen om Majgull Axelsson får skriva om Miriam utan att vara rom? Kristina Sandberg om Maj utan att vara hemmafru?”

Svaret på det är väl: ja, det får de. De ges ut på extremt prestigefulla förlag, får priser och säljer många böcker. Det blir säkert kritiserade också men vad är problemet med det? De har nått ut extremt mycket skulle jag vilja säga. Jag har läst båda författarna och jag, för att låna Lundbergs ord, vet ”inte ett skit” om hur det är att vara varken Sandberg eller Axelsson. De är inga Let’s dance-författare direkt som har enormt självutlämnande twitterkonton.

Däremot har jag varit på författarkväll med Kristina Sandberg en gång. Hon pratade bl.a. om hur hon gjorde research och om sina feministiska anledningar kring varför hon skrivit böckerna. Inget privatliv, inget om vilka hon låg med. Hon fick väldigt mycket applåder, det var fullt i lokalen. Alla ville ha signerade böcker, folk ville prata om Maj med henne efteråt.

Jag tar upp dessa exempel eftersom de är Lotta Lundbergs exempel. Men jag förstår inte varför hon tar upp dem. De är ju författare som skrivit om karaktärer utanför sin egen identitet och ”nått ut” asmycket om jag tolkat priserna och försäljningssiffrorna rätt. Är det för att hon tycker de fått för mycket kritik eller för lite kritik?

Eftersom Lundberg nu ”ger upp” så förstår jag att det finns ett jättestort problem i detta med att ”identitetspolisen” svingar sina batonger mot hennes verk. Men det är omöjligt för mig att förstå vad det problemet består i. Varför inte skriva om det?

Är det detta att bli kritiserad/omdiskuterad/omskriven/ifrågasatt som är jobbigt i sig självt eller har det att göra med försörjning som uteblir eftersom de försäljningssiffror som krävs för att försörja sig som författare också kräver ett privat utelämnade? Är det en vilja att bli omtyckt i alla läger av alla typer av människor med alla typer av åsikter?

Det frågar jag inte med avsikt att raljera, jag skulle absolut kunna förstå den känslan. Jag skulle exempelvis aldrig blogga, skriva eller göra utställningar om jag inte fick beröm och uppmärksamhet. Jag själv är oerhört avundsjuk på folk som kan ge ut sina dagböcker och sälja multum och köpa dyra bostadsrätter för pengarna, jag önskar att jag också kunde göra det. Men så länge jag vet att några gillar det jag gör är det inte så jobbigt att veta att några inte gillar det. Men människor är olika. Problemet är att jag aldrig får en problemformulering av Lundberg så jag vet inte vad det är för text jag läser.

Texten verkar handla om att nå ut men jag ser inte hur en person med så många priser och bra recensioner på sitt cv kan hävda att hon inte når ut. Vad finns det kvar att uppnå för Lundberg som hon snuvas på idag och varför handlar inte texten om det? Hade det i sig varit för självutlämnade att skriva om?

13 kommentarer

13 kommentarer till Textkritik av Lotta Lundbergs text om BOATS

  1. Jag tror att texten egentligen handlar om något principiellt, hur det från somliga håll ifrågasätts att författare kan skriva om erfarenheter de egentligen inte har, utan bara föreställer sig. Lotta Lundberg står för synen att författare kan skriva om vad som helst, att det är en av grundstenarna i att vara (skönlitterär) författare, att man hittar på personer, händelser, miljöer. Kanske baserade på ”verklighet” och research, kanske inte.

    Hon använder sina egna erfarenheter för att exemplifiera hur hon blvit ifrågasatt, när hon skrivit om sådant hon bevisligen inte varit med om och hur hon i andra fall avkrävts bevis på att hon delar de erfarenheter hon skriver om.

    Exemplen med Majgull Axelsson och Kristina Sandberg uppfattar jag som ett sätt att understryka hur skevt det blir när man kräver att författare ska ha upplevt det de skriver om – då skulle ju inte dessa böcker ha kunnat skrivas. Jag tror att hon tycker att de är jättebra. Möjligen finns det ett implicit ifrågasättande av varför de inte avkrävts samma ansvar som hon men så insatt är jag inte.

    Sedan är kanske inte ironin så tydlig som den borde vara.

    • Marcus Stenberg

      Ja du har nog rätt i det principiella. Men jag förstår inte problemet med att bli ifrågasatt av den minoriteten. Förstår du det? Vad är skadan med att bli ifrågasatt? Att det är en tråkig diskussion rent intellektuellt? Hon presenterar ju inga bevis mot dessa påståenden heller. Jag tycker själv det låter ganska rimligt att någon som varit i Västerås kan skildra Västerås på ett helt annat sätt än någon som aldrig varit där. Däremot är det ju inget krav jag någonsin sett att ett förlag eller prisjury har, och det borde de ju inte ha heller. Men jag kan ändå tycka att det är rimligt om en Västeråsbo säger: vi har inget torg med en sjöjungfrustaty mitt i stan, varför har författaren skrivit det?

      • Grunden är väl det tal som hölls av en känd författare på en bokmässa(?) i Australien(?) som hävdade (ungefär) att vita inte skulle skriva om rasifierade. Det har hyllats och kritiserats och naturligtvis är inte så att de som saknar specifika erfarenheter har ett totalt tolkningsföreträde för den grupp som har dessa men om man (förlag och juryer är väl inte immuna mot sådan påverkan heller) bestämmer sig för att man inte ”får” skriva om annat än sådana som är som man själv och har varit med om liknande saker – ja, då försvinner en stor del av magin med skönlitteratur, kan jag tycka. (Om jag tillhör falangen ”skriver man om en specifik namngiven plats ska den i allt väsentligt överensstämma med verkligheten”.)

        • Marcus Stenberg

          Men hon FÅR ju göra exakt det hon vill göra. Och förlag och prisjury-grupper har om och om igen dessutom premierat henne för det. Hon radar ju upp lyckade exempel, inklusive sig själv, på att det ju går jättebra att skriva om erfarenheter som författaren själv saknar. För mig blir det lite som om Stefan Löfven skulle klaga på att det finns folk på flashback som inte tycker socialdemokratin är en bra grej. Ja visst det är väl trist att inte alla är med, men han sitter i regeringen, räcker inte det… Det känns lite girigt att till råga på den status en uppnått dessutom tycker att ingen ska få kritisera ens position.

          • Det har du helt rätt i. Men jag tycker ändå att det kan vara värt att uppmärksamma en tendens som finns, även om det kanske inte är hon som drabbas av den. När det blir väsentligare huruvida en författare tillhör en minoritetsgrupp än huruvida hen skriver en bra bok om den tycker jag att det blir lite snett. Men jag är väldigt privilegierad och tillhör den icke utsatta majoriteten, möjligen bortsett från att jag är kvinna.

  2. JA! Jag undrar också: vad är problemet? Människor från marginaliserade grupper kritiserar det du skrivit om dem. (För det är marginaliserade grupper vi pratar om – det är knappast Västeråsbor som klagar.) Gud så jobbigt. Tänk så mycket bättre vi hade det för hundra år sedan när vita, straighta cis-män fritt kunde berätta allas berättelser och inte en jävel ifrågasatte dem. FRIHET.

    Alltså jag orkar inte med priviligerade författare som får lite kritik och känner sig förtryckta. De ser ut som Dudley Dursley när han ställer sig och skriker för att han fick typ en mindre födelsedagspresent än ifjol. SÅ pinsamt.

    För att förtydliga: Ja, man får skriva om vad man vill. UPPENBARLIGEN. Men nej, inte fritt från kritik.

    • Marcus Stenberg

      På något sätt talande att denna publicerades samma dag: http://www.politism.se/story/svenska-medier-ar-ointresserade-nar-fororten-kryllar-av-unga-poeter/#post-46259

      Hemskt att vara osynlig på det sättet.

      • Verkligen. Inget av det här händer i ett vakuum.

      • Jag tycker politism-artikeln är intressant ur en annan aspekt – hur bilden och känslan av något är så stark, att verkligheten får träda undan. Jag åt frukost, scrollade i mitt facebook-flöde där politism-artikeln om hur svenska medier var helt ointresserade av det som hände i förorten delades flitigt – samtidigt som jag lyssnade på P1. De ägnade en kvart åt just detta arrangemang, intervjuade de som etta och tvåa och spelade upp ljudklipp. Ett mediegenomslag som de flesta kulturarrangemang bara kan drömma om. Ett bra och fint inslag, måste jag tillägga. Men länken till inslaget delas inte i mitt flöde.

        • Marcus Stenberg

          Vad fint det lät med att verkligheten försvann. Jag såg att en artikel i GP delades också om evenemanget men tycker inte riktigt det hör till saken eftersom jag tänker att politismtexten använde slamet som exempel på att kultur från förorten kan vara hur stort som helst men att det ändå inte kommer värderas lika högt. Tyckte du texten tappade mycket eftersom de fick uppmärksamhet i P1?

  3. Att skriva fiktion mycket och länge leder oundvikligen till grubblande över fiktionens natur… och till ett mer distanserat förhållande till fiktionen som sådan.

    Litegrann som en illusionist, som har slutat förundras över det ”magiska” i tricken och är fullt medveten om att det inte är ”på riktigt”.

    En ung poet i förorten, till exempel, brinner av ungdomligt engagemang och har väl knappast ett distanserat förhållande till sin text. Och så ska det vara. (Och visst är det synd att den där poeten har svårt att nå läsarna — men vem har sagt att världen är rättvis?)

    Så när den mer erfarna författaren *upplever* (märk väl betoningen av ”upplever”, inte att det ÄR så) att bara ”sanna bekännelser” erkänns ha ett konstnärligt värde, blir den författaren frustrerad och tänker: ”Jamen, rena påhitt är också ett arbete att skriva. Och varför fattar inte folk att en roman inte är det samma som verkligheten?”

    Jag har grubblat över det själv. Varför verkar vi behöva fiktioner för att känna oss mer verkliga? I vilken grad blir fiktionen en mur mellan oss och den faktiska verkligheten vi lever i? Är det ens möjligt att se verkligheten ”i ansiktet”? Är ”identitet” bara ännu en historia vi berättar om oss själva?

    Eller så här: Om folk kräver att det de läser är ”Based on a true story”, kan det ju vara uttryck för något positivt: en ärlig önskan att förstå andra människor. (Fast det är också möjligt att förstå verkliga människor genom att läsa rent ljug om påhittade personer — om det är välskrivet.)

    • Marcus Stenberg

      Jag förstår inte riktigt vad du menar med ”men vem har sagt att världen är rättvis?” Det skulle den ju kunna vara i väldigt mycket högre grad. Kanske skulle varje text om Bob Dylan ”betalas” med en text om en författare från en förort som inte fått pris.

      Människors upplevelser ska ju respekteras, det är ju utgångspunkten såklart, men om någon som har en väldigt stor plattform, och dessutom påtalar denna plattform väldigt mycket på sin hemsida, ”upplever” att den inte har en plattform som är stor nog, då måste vi väl ifrågasätta den personens upplevelse och relativisera upplevelsen. Jag tror precis som Lundgren att folk vill ha ”sanna” berättelser som är BOATS i allt högre utsträckning, det ser jag t.ex. i mitt jobb i bokhandeln, men jag kan inte förstå hur väldigt kända romanförfattare kan känna sig förfördelade när det uppenbarligen går bra. Är det statusen de upplever att de tappar?

  4. Du får fråga henne själv. Men jag tror inte det finns ett entydigt och enkelt svar…
    :-)

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida