Bokhora.se

03/02 2016
14:24

Första recensionen av de nominerade till årets debutantpris. Jag kommer samla alla inlägg om årets pris under samma etikett här.

För det första vill jag be om ursäkt till poesin överlag och jag tycker det är orättvist mot poeter att många, framför allt jag själv, alltid skriver om själva ”genren” när det skrivs om poesin. Jag lovar att försöka bli bättre och kunnigare. Jag känner nämligen ofta att poesi är en hög kulle det är jobbigt, dammigt, svettigt att gå uppför. När jag tänker på den här kullen tänker jag bara på dessa invektiv. Oftast bestämmer jag mig för att stanna hemma, inte ta dagliga promenader uppför den. Men när jag väl tar mig ut dit och genomför den där vandring så är det ju alltid värt det. Utsikten är nästan alltid, oavsett väder, något jag inte hade kunnat uppleva där nedanför kullen på mina vanliga flacka stigar.

Om det sämsta med poesin är den där svettiga strapatsen upp på kullen och det bästa är utsikten dyker ännu ett problem upp; det är nästan omöjligt att beskriva vissa saker eftersom de är sönderskildrade. Hur skriva om tusentals stadsljus på natten? Hur skriva om sublima molnformationer? Hur skriva om dallrande luft miltals bort?

Alla som sett en solnedgång vet att det är vackert. Alla som sett en solnedgång på bild vet att det är svintråkigt.

Så känner jag inför att skriva om poesi. Men om jag ska försöka så tycker jag att de fyra första sidorna är usla. Sen kommer ett stycke som är såhär:

det är min lillebrors mage som sväller
på översta hyllan står jästpaketen
vi kan inte texten så väl, nynnar
vissa dagar slår jag honom mer

 

Det där specifika våldet möter en situation jag bara anar vad den är bland allt jag bara uppfattar som vackert/obegripligt. Jästen och våldet bryter igenom det som för mitt otränade öga är så specifikt för poesin. Ord som ”meridianrum”, ”bedövad”, ”mullbärsmull”, ”farmorsfingret”, ”boulevard”, ”astronomi”, ”sönernesländer”, ”kallfostret”, ”sokomorer”, ”topografiskt”. Ord som i mitt vanliga läsande aldrig förekommer alternativt aldrig laddas med så mycket innebörd som de har i ”Tolvfingertal”.

Jag har i efterhand läst Naima Chahbouns (en av mina litterära idoler) recension av ”Tolvfingertal”. Hon skriver om förintelsens skugga som hela tiden ruvar i texten. Om judiska seder. Jag läser om och ser det hon skriver om. Men under min första läsning ser jag alkoholen och hur allt kan rasa runt omkring den som dricker för mycket och är för elak. Får jag läsa den här boken så om tanken är att den ska behandla ett trauma så oändligt stort som förintelsens ruvande skugga? Ändå kan jag inte hjälpa att se mina egna känslor i allt. Det repetitiva regelbundna i misären som understryks så finstämt kraftfullt:

skilj ut en kväll
från de andra

 

De små glimtarna av den barndom jag vantrivdes i och hört vänner berätta om:

bild av ett barn
rasande as

 

Jag ser hembränning  i det ”oändlighetsgöra” som beskrivs ibland, all jäst och sockret som förekommer, fantiserandet hos ett barn som hjälper till med sprittillverkning, kroppsfunktioner som inte fungerar som de ska när en förälder är full. Känslan som blir en del av en när en lever med någon som inte ger en den kärlek en behöver tycker jag är så jävla bra och effektivt beskriven och jag läser om den 10-15 ggr dagarna innan jag skriver den här recensionen för jag känner så himla mycket igen mig i känslan att jag får en klump i bröstet:

rädslan kommer inifrån, från honom
smälter inte, spjälkas 

 

Mer än hälften av texten ger mig ingenting, jag förstår den inte, jag tycker den är dålig. Den är det där jobbiga, dammiga, svettiga med att gå uppför en hög kulle. Sen finns det sånt som är som en soluppgång, omöjligt att beskriva och ändå så vackert att en står där med mobilkameran och klickar.

 

Kommentera

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida