Bokhora.se

15/02 2016
10:43

Just nu lyssnar jag väldigt mycket på Guy Clark och Townes Van Zandt. Jag tittade av den anledningen på fina countrydokumentären ”Heartworn Highways” och det räckte förstås inte, så min vana trogen bestämde jag mig för att dyka ner i musiken via texten. Jag ÄR ju ingen musikmänniska på det sättet, även om jag blir bättre och bättre och hittar mer och mer lugn och tröst i musiken. Men jag kommer nog alltid vara den som närmar mig musiken via text – låttexter förstås men framför allt biografier. Många skulle nog vara förvånade över hur mycket jag kan om till exempel medlemmarna i Mötley Crüe – men jag är långt ifrån den som känner igen deras låtar när jag hör dem, om jag inte kommer så nära att jag kan texterna.

Nåväl. Jag beställde en Townesbiografi på Amazon, det fanns förvånansvärt litet skrivet om honom. För många inom americana/country/folk-svängen är ju Townes Van Zandt ansedd som den allra störste. Framförallt av människor som var med då. Redan när han själv tragglade västern runt i ruffiga pick-ups, med sin varghundskorsning Geraldine och en whiskey bredvid sig, så förstod alla i musiksvängen att buga sig inför The Late, Great Townes Van ZandtVi andra som (inte var födda då, eller) inte är musiker, vi förstod det långt senare. Townes själv var också på det klara med att han nog inte skulle att komma att bli särskilt känd förrän efter sin död, vilket också skedde.

Sedan har jag varit helt fast i boken, från första sidan. Författaren, John Kruth, var exakt rätt person att närma sig Townes tänker jag. John Kruth är själv musiker och faktiskt också även professor i musik numera. Han har skrivit en biografi över Roy Orbison också, jag blir genast nyfiken på att läsa. Han närmar sig Townes med sådan respekt. Reser i hans fotspår, träffar människor som kände och älskade honom. Men han väjer aldrig för det som inte var så bra med Townes. Han väjer inte för bråket mellan Townes exfru Jeanene och managern Kevin Eggers, skyggar inte för att beskriva deras mindre trevliga sidor. Berättar om besöket hemma hos Jeanene som nästan skrämmande, hur hon lever sitt liv som en enda stor hyllning till Townes fortfarande. Hemmet som ett museum, ja nästan mausoleum, (kan ge mig den på att askan efter Townes finns lite varstans hemma hos Jeanene) och hur obehagligt han tycker att det är. Besöket hemma hos Guy och Susanna Clark skildras också ganska ärligt och rätt osmickrande för intervjupersonerna.

Det som gör filmen ”Heartworn Highways” så oerhört intressant, är det faktum att skaparna bakom lyckades skildra en genre och musikperiod precis när den gjorde sitt intåg, att de var där och fick med allting på film. Jag rekommenderar den starkt, oerhört fin dokumentär. Och jag tycker att boken om Townes ger – som vanligt – en till nyans. Jag känner ännu mer för människorna i Heartworn Highways nu.

Sedan tänker jag – hur många Townesar jag har träffat på i mina dar. Jag känner verkligen igen den här sortens män. Det är trassligt och vansinnigt och utmattande och ROLIGT och hemskt på samma gång. Townes var tidigt på det klara med att han skulle komma att supa ihjäl sig, vilket också skedde. Resan dit var inte alltid så rolig för människorna i hans närhet. Men han var också så magnetisk, så speciell som människa att jag via John Kruth nästan finner mig förälskad i Townes. Jag hade garanterat varit det om jag befunnit mig i hans närhet. Alla blev påverkade. Män som kvinnor. Alla lät Townes komma undan.

Jag kan alltså storligen rekommendera ”To live’s, to fly – The Ballad of the Late Great Townes Van Zandt

och så avslutar vi raskt med min favoritsång med Townes:

 

Men ni HÖR ju, mannen har den kanske sorgsnaste röst jag någonsin hört.

2 kommentarer

2 kommentarer till Townes Van Zandt

  1. […] skrev jag en ganska lång harang om Townes Van Zandt på bokhora också, för det var en biografi över honom jag läste färdigt där jag låg på […]

  2. Jag undrar var du såg den? Hittar inte på svt …

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida