Bokhora.se

03/03 2016
15:16

Jag är rätt så besviken över att det inte var den här boken som vann Debutantpriset i år. Det blomstrigt övertunga metaforiska som jag bara tyckte var jobbigt i början blir snabbt något vackert symboliskt när det möter den kalla myndighetsmässande ”RÖSTEN”. Att prata helt olika språk handlar ”Ut” om, tror jag. Att förklara något för någon som inte vill eller kan förstå. Och om att förvandlas tillbaka till det som matchar ens upplevelse av sig själv.

”Tittar på alla speglar som omringar mig. Alla klänningar som omringar mig.”

 

Berättelsen i boken blir allt mer konkreta ju längre en läser. Skolår med flickor i tjocktröjor med vargar. En form av kärlek till ”Natalja” som verkar vara lika delar ”vill ha” som ”vill va”. Alla som upplevt en sån kärlek vet direkt. Andra kanske kan ana den i Hildeman Togners debut. När den förolämpade Natalja simmar i badhuset rensas hon från den förolämpningsslagg hon bär runt på. Jag tänker att alla som mår dåligt längtar till något som kan få en att känna så, som att slaggen rinner av en.

”Det är inte mycket man behöver göra för att sluta räknas som flicka, och ändå fortsätter flicka hänga en i hälarna med sin förtvivlade ros till ansikte.”

 

Jag tänker väldigt mycket på hur gränsöverskridande alla människor tänker kring könsidentitet. På ett sätt men inte ett annat. En ”riktigt man”, ”pojkflicka”, ”fjolla”, ”kärring” är ord som används nedsättande, som könar om människor när de inte upplevs passa in i normerna för det kön de identifieras som. När jag spelade fotboll som barn kunde jag få höra att jag var en kärring när jag inte tog i nog mycket. Hela laget blev kallade ”tjejer” när en tränare tyckte vi spelade för mesigt. Jag tror alla kommit i kontakt med den här typen av könsöverskridande. Det är lätt för andra att i perioder eller vid enskilda stunder sluta räkna en som flicka eller pojke. Att byta sexualitet på någon som ett skällsord. Men bara i kontexten att det finns ett misslyckande där, att en inte nått upp till de krav. Könstillhörigheten som ett straff. Det degraderande könsöverskridandet har alla människor sett. Det krävs ytterst lite för att den förvandlingen ska ske i människors medvetande. Det förtvivlade ansikte som Hildeman Togner beskriver så fantastiskt snyggt har alla stirrat in i, eller vänt bort blicken från, vid ett eller annat tillfälle.

Ändå har vi så svårt att acceptera när överskridandet kommer från personen själv. Då fungerar inte vår förmåga att se rörligheten i identiteten. Vi kan tvinga på någon den klänningen, men vi kan aldrig låta någon ta på sig den själv.

För mig är det oklart, eller kanske snarare dubbelt, hur jag ser de olika namngivna flickor som utgör egna kapitel i ”Ut”. Är det jaget som beskriver sig själv? Är det jaget som ser sitt dåtida jag? Är det jaget som ser möjligheten i det andra könet?

”Jag förväntas utgöra själva formen för den skönhet som jag längtar till.”

 

Den långa upprepningen av vad en flicka är på sidan 62 är 24 rader biologi och anatomi. Den 25:e raden är tankarna. Den enda raden väger lika mycket som de första 24. Mer. Och sen kommer en mässande bön några sidor senare om att lämna denna biologi.

2016! Så brukar vi säga när vi tycker att något är fel. Ska det vara såhär 2 0 1 6 ? Att könsöverskridande ska vara så otroligt stigmatiserat? Självklart ska det inte det. Men så länge det är det så är det tur att författare som Teodor Hildeman Togner är här och skriver så vackert om det i fjolårets mest politiska prosalyrik.

PS. Årets bästa omslag ju!

Kommentera

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida