Bokhora.se

10/03 2016
14:22

”Hennes rimliga lön räckte inte till för att finansiera hennes tendens att spendera varenda krona hon tjänade och lite till.”

 

När jag läst ungefär halva ”Vägskäl” bestämmer jag mig för att ge den här boken fem av fem på goodreads. Den har en självklar kvalitet som jag tycker påminner om Lena Anderssons böcker. Inte det att berättelserna påminner om varandra, utan på det sättet att en slår ihop pärmarna och det finns inte mycket mer att säga än att den är jävligt bra.

Nu har det gått ungefär en vecka sen jag läste ut den och jo det kanske ändå finns en parallell till böckerna om Ester Nilsson. Det där uttalade eller outtalade i medelklassen: ”Bara du blir lycklig.” Det som låter så fint och fritt från krav är en särskild form av krav. Att ha alla möjligheter i världen är såklart ett i-landsproblem men eftersom olycka inte är relativ mot andras olycka så spelar det inte så stor roll. Om det nu är så att det där som ska göra en lycklig inte gör det? Kanske till och med bara gör en än mer olycklig?

Så många gånger har jag fått höra av kunder i bokhandeln där jag jobbar att de är arga på Ester Nilsson. Många är såklart arga även på Hugo Rask men inte alls lika många, inte i närheten. Jag tänker att även huvudpersonerna i ”Vägskäl” skulle kunna framkalla samma sorts ilska hos läsare: varför går de på illusionerna? Varför köper de en idealbild om hur livet ska vara?

”Jag slår vad om att många är olyckliga på sina bröllop. Tänk dig pressen i att ha en dag då allt måste vara perfekt. Jag skulle ha stressdiarré oavbrutet.”

 

Lindbäck har skrivit bra om handlingen i boken så jag tänker inte gå in på den jättemycket mer än att baksidan är bra sammanfattning: ”Istället för Sex & the city-liv med drinkar och spännande män, sliter de med varsitt meningslöst jobb, och kärlekslivet består av katastrofala dejter och ointresserade pojkvänner.”

Kanske går det att kalla dem trasmedelklassen. Att blogga på en halvstor site och leva på gamla meriter. Det doftar inte guldklocka om såna jobb. Ändå hindrar det tidigare halvkändisskapet Amy från att söka helt vanliga jobb på Starbucks eller i en butik. Hon som har en plånbok från Comme des Garçons, sandaler från Worishofer. Hon är del av en samhällsklass en bra bit upp, men bara på kredit hela tiden. Vuxen, men kvar i en aningslöshet och riktningslös tillvaro som gör sig påmind när omgivningen börjar skaffa barn, skaffa hus.

En film jag sett oräkneliga gånger är ”Ghost World” och tar upp den perioden när en vänskap från skolan testas mot den så kallade verkligheten där plötsligt ena halvan av vänskapen lämnar det ironiska perspektivet att se på omvärlden och istället börjar begära det som den har. Det finns också paralleller till den svenska filmen ”Darling” som tar upp klassresan neråt. Den där bristen på att ha uppsatta mål eftersom en aldrig behövt ha det någonsin. Och hur snabbt privatekonomi krackeleras nånstans mellan begär och realiteten. Total identifikation för mig som sen 1 januari har köpstopp (och givetvis också en köpstoppsblogg för att motivera mig själv) för att styra upp min egen ekonomi så gått det går. Det var också därför jag fick det här tipset av Lindbäck vilket jag är oerhört tacksam för. SÅ bra läsupplevelse

MEN. Jag håller inte med min boktipsarsyster om Sally. Jag tycker att hon är en intressant karaktär på det där sättet som Claire Richards i ”Vit oleander”; hur hon vill ha ALLT. I versaler. Hur hon speglar sin rikedom och sitt vackra hus i de yngre och fattigare Amy och Bev. Hur hon behöver en avundsjuk publik till sitt lyckade liv. Det är svårt att identifiera sig med men letar en i sitt minne så har väl alla blivit glad för en komplimang de fått för hur fint de har det hemma eller för hur spännande liv en har. Kanske kan det säkert vara en drivkraft i stunder när det är svårt att själv tro på det pris som måste betalas för att ha det så.

Och visst är det jobbigt att känna igen sig i någon som har ”motsatsen till ett sparande” men jag kan tänka mig att det är ännu jobbigare att känna igen sig i Sally, ändå är jag avundsjuk på henne.

 

 

6 kommentarer

6 kommentarer till ”Vägskäl” – Emily Gould

  1. Ser det lite som ett lackmustest det där med vilka som är arga på Ester. De har inte fattat, eller så är det för att de innerst inne känner igen sig själva och de där jobbiga och jävligt töntiga tjännslorna. Skämmigt liksom.

    • Marcus Stenberg

      Ja verkligen! Men vi som blir arga på de som blir arga på Ester. Varför blir vi det? För att vi känner oss missförstådda? Det konstigaste är när människor säger till mig att de inte gillar böckerna för att de inte gillar Ester. Hur tänker en då kring vad litteratur är??

  2. Har ju boken på engelska här hemma (inköpt på Strand Bookstore) och påbörjade boken på ett café i Brooklyn… Så stämningsfullt på alla sätt. Sedan kom så mycket annat (andra böcker) emellan när jag kom hem. Efter den här recensionen känner jag dock att jag borde KASTA mig över boken! Låter som en alldeles, alldeles underbar bok!

    • Marcus Stenberg

      Oj vad autentiskt att du läst den där!! Nu när du inte längre är kvar kanske den kommer få ett romantiskt skimmer över sig? Vore kul om du bloggade om läsupplevelsen!

  3. Blir väldigt nyfiken nu. Upp på den mentala läslistan. ;)

    • Marcus Stenberg

      Åh vad bra!

      Men hallå: har du bara en mental lista??? Blir orolig för dig nu. Måste vi ha en intervention eller har du extremt bra minne? Jag måste ha allt nedskrivet annars kommer jag ju inte känna den där konstanta pressen att jag inte läser nog mycket.

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida