Bokhora.se

11/03 2016
10:16

För många år sedan skrev jag mycket om BOATS, alltså Based On A True Story. Jag tänkte skriva att vi på Bokhora myntade begreppet, men det vore kanske pinsamt, som att påstå att man uppfann att läsa i badkaret och så fick ni skämmas å mina vägnar.

Jag slutade läsa BOATS. Det var så många föräldrar som vanskötte sina barn. Det var nästan bara BOATS på detta tema som jag läste. Jag gjorde slut med BOATS.  

Jag har haft några återfall men nu har jag insett att BOATS inte behöver betyda föräldrar som håller sina barns ansikten i använda blöjor eller mycket värre. Även om det för mig vilar en slags misär och dåligt språk över BOATS-genren. 

Det kanske det inte måste?

Tom Malmquists ”Vid varje ögonblick är vi fortfarande vid livär baserad på en verklig händelse, men den har inget annat gemensamt med de taffliga berättelser som jag läste i början av 2000-talet. Den är en på samma gång plågsam som njutbar läsning, här finns flera meningar och stycken som jag velat stryka under om jag bara behärskade den funktionen i min läsplatta.

I bokens inledning har Toms flickvän Karin precis kommit till sjukhuset. Hon är väldigt sjuk, men det vet varken Tom eller Karin. De är oroliga för barnet som Karin har i sin mage. De närmaste timmarna ska Karin bli allt sämre, flyttas till Karolinska sjukhuset och sövas ner. Hon är nedsövd när deras dotter Livia förlöses med ett snitt i vecka 33. Jag tycker att det är så rörande att läsa om hur Tom tar med sig filtar mellan Karin och Livia med den andras lukt på.

Jag ska säga på en gång att min son inte föddes under särskilt dramatiska former, men vi låg en dryg vecka på neonatalen på Karolinska i ett sådant familjerum som Tom skriver om. När jag hade en infektion och fick sova på BB med min son på neonatalavdelningen hade jag sådana där filtar innanför tröjan när jag sov för att lägga hos min son dagen efter.

Men Karin dog. Karin blev allt sämre och det är nästan outhärdligt när Tom beskriver hennes sjuka kropp och hur han springer i kulvertarna mellan neo och thorax, där Karin ligger. Jag läser den täta texten för snabbt då, måste läsa varje sida minst två gånger.

När Tom kommer hem är han ensamstående pappa. Eller: han är någon slags fosterpappa åt sin dotter för att byråkrati tar ingen hänsyn till om en pappa precis har förlorat sin älskade och barnets mor. Byråkrati är hänsynslös.

I nästa del av boken klipper Tom Malmquist mellan dåtid och nutid. Att välja psalmer till sin fästmös begravning, inse varför en öppen kista är en omöjlighet och plötsligt: en sekvens från när Karin och han träffades. Toms pappa var sjuk också. Han dog strax efter Karin. Det får vi läsa om. 

I den sista delen skriver Tom direkt till Karin och innan jag kom dit tänkte jag åh herregud, nu blir det vattenfall, men det blev det inte. Det är vackert och fint. Inte alls smetigt. 

Jag tänker på min död, mina föräldrars, min sambos. Det kanske är en del i att få en till generation efter sig. Ur den synvinkeln är Tom Malmquists bok som ett varande sår. Men, så är det med berättandet, med formen som Johl stångar sig mot ibland. Hade Tom ett färdigt upplägg när han började skriva? Det är så väl uttänkt. Kaoset. Minnena. Framåtblickandet. Den här boken ska jag bära med mig länge. 

  

5 kommentarer

5 kommentarer till ”Vid varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” – Tom Malmquist

  1. Jag ska höra honom på VI -båten på torsdag! Det blir till att ladda upp med näsdukar, känner jag. Har inte läst boken än, men tycker att den verkar vara så fin och välskriven.

  2. Jag har hört så mycket gott om den boken, alla rekommenderar den. Och jag undrar om jag någonsin kommer orka läsa den. Jag kommer ihåg när jag såg babel i somras och Tom Malmquist var där och pratade om sin bok. Om hans sambo som dog i AML, en variant av akut leukemi. Jag såg det på hematologen på huddinge sjukhus där min sambo låg inlagd sin AML som han diagnostiserats med en månad tidigare. Han lever fortfarande men jag kan fortfarande inte komma mig för att läsa boken. Någon dag, förhoppningsvis. Vidrig sjukdom dock. Och väldigt bra bok, av vad jag har hört. Skönt att den inte var så smetig som det lätt blir när man skriver om kärlek, livet och döden.

    • Ja, i det läget är det svårt att säga om jag verkligen rekommenderar läsning av boken. Så vidrigt sjukdomsförlopp! Sköt om er och krya på sambon!!!

  3. Både kryssningen och boken var så himla bra, men jag blev förvånad att jag inte grät. Se min recension här:
    http://ylvarosen.blogspot.se/

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida