Bokhora.se

06/03 2017
16:49

IMG_2278

Det är första gången en anhörig dör. Jag är 32. För de flesta händer det långt tidigare, det är ganska konstigt att som vuxen veta att det är något som ligger framför en. Nu har det hänt. För några veckor sen dog min farfar och det är väl lite som det är med barndomen eller något som en drömt, stort för en själv, litet eller knappt någonting för någon annan. Det är väl en av de konstiga sakerna med att någon dör, att något så stort är odelbart med människorna i ens vardag. Det andra som slog mig är att jag känner dåligt samvete för att jag inte lärde känna honom bättre.

Jag och min farfar har alltid brevväxlat av och till sen jag var barn. Så min farfar är framför allt text för mig. Vi har läst varandras brev någon per år. Jag har försökt härma hans sätt att utforma brev på skrivmaskin, när min familj köpte dator berömde han mig för att jag lärt mig skriva på den. Många år senare fick jag en av de skrivmaskiner han hade, den hade tillhört hans moster som var den första distriktssköterskebarnmorskan i Östergötland. Hon tyckte sig kunna mer än de flesta läkare och det jag läst om henne tyder på att hon hade rätt i det. Hon tog hand om flyktingbarn, körde motorcykel och hon ”spelade ut” människor som dött i hemmet på sin portabla orgel. Farfar verkade stolt över henne. Jag skrev till honom på den maskinen och han var förvånad över att den fungerade.

Men jag borde ha skrivit fler brev till honom. Det är som det är med den saken. Men när min farmor försvann i demens slutade han nästan äta och jag skrev till honom för att höra hur det var med honom, skickade med en bok, Kristin Lundells ”Busskungen”, som jag nyss läst själv och gillat väldigt mycket. Den handlar om svensken som grundade företaget Greyhound, bussarna med de aluminiumklädda sidorna. Jag gillade verkligen hur den boken handlade lika mycket om företagets uppgång och fall som den gjorde om själva arbetet med boken. Lite som Rebecca Skloots bok om Henrietta Lacks, som jag gillar så himla mycket, är det inte bara torr fakta om ämnet utan sätter också in allt i ett historiskt sammanhang och i nuet genom författarens egen resa på Greyhound i dagens USA. De allra bästa fackböckerna är precis som Lundells bok, ytligt sett verkar de handla om ett ganska nischat ämne, men så visar det sig att de handlar om nästan allt.

Sista gången jag och min farfar träffades pratade vi om den boken:

”Det är farligt det där, om jag väl får tag på en så bra bok sitter jag uppe hela natten vet du.”

Det var min kusins student, många människor jag aldrig träffat. Men jag bestämde mig för att bara prata med släkten som jag så sällan träffar. Samtalet vid middagsbordet återkom gång på gång till boken när jag och han pratade. Någon som hörde försökte rätta farfar i geografin kring varifrån grundaren kommit men fick erkänna sig ha fel efter en stund, farfar hade lusläst, det märktes. Vi var båda fascinerade av berättelsen och kunde mötas i det. Farfar berättade minnen som farmor inte längre hade om hur hon åkt på de glänsande bussarna i USA när de var nya och farmor var ung. Vi kom in på samtalsämnen om hans yrkesliv, platser han varit på, folk han träffat.

Jag vet inte riktigt varför det känns viktigt att skriva offentligt om, det finns ingen tragisk sjukdom som jag vill belysa eller något som andra borde veta egentligen. Tycker bara det känns fint att få dela en upplevelse av en bokupplevelse med er som läser mycket och som kan förstå fina stunder som uppstår tack vare böcker. Hur känns det nu, jag vet inte, begravningen har inte varit än och jag vet inte hur den kommer kännas. Men hur det än kommer kännas är jag oerhört tacksam för den sista bokupplevelsen vi kunde dela jag och Bengt.

Kommentera

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida