Bokhora.se

27/06 2017
8:00

9789100167080Igår Graham Swifts ”Mödrarnas söndag”, idag Linn Ullmanns ”De oroliga”. Det här är veckan när jag tar mig an hajpade romaner men inte hajpar tillbaka lika mycket själv.

Linn Ullmann har jag dels fått personliga och pålitliga tips om, dels hört om från folk vars smak jag delar, och till sist läst hundra reccar. Alla älskar den. Right? Trodde jag också skulle göra det, men jag tycker: bra.

På något sätt hade jag väntat mig mer om skapande. Vet inte varför, men jag hade fått för mig att det skulle handla mycket, eller till och med främst, om det. Och då inte bara Ingmar Bergmans skapande, eller Linn Ullmans inspelningar med honom och allt det krånglet, utan jag trodde/hoppades liksom på gottigt innehåll om hennes eget skrivande. Som det ju inte är så mycket om. Romaner om folk som skriver böcker, en nisch jag älskar.

Det är jättespännande med Hammars och Bergman, och givetvis kittlande med hela den speciella familjen och alla deras ritualer. Tex scenen när Linn Ullmann förklarar sin pappas sätt att ta någon i handen och säga ”kom med här”, och att alla kände sig så enormt utvalda och speciella då att de följde honom vart som helst. Eller gifte sig med honom. Allt det bakom kulisserna, wow. Men på grund av alla lovorden hade jag väntat mig mer fyrverkeri än att få, i och för sig efterlängtade, inblickar i Bergman & Ullmann-familjerna.
Jag måste gå till Knausgård igen och jämföra. Min ständiga måttstock när det gäller autofiktion. Hos honom är allt så mycket mer samtidigt som det är så mycket mindre. Man vet inte alls vilka hans grannar på Österlen är, de som han tittar in hos och tar en kopp kaffe med. De är helt okända, men jag hänger vid varje stavelse när han berättar om deras kaffestund och det blir något av den. ”De oroliga” lyckas inte riktigt med den akten. Den blir en mycket intressant bok om Bergman-familjen och Linn Ullmann. Skickligt skriven, men sen är det stopp. Jag kan aldrig frigöra mig från att jag läser om dem, kan aldrig sluta klura på vilka personer Ullmann pratar om, måste lägga ifrån mig boken och googla ibland. Okej, mest troligt Peter Stormare. Så. Jag fastnar i den läsningen. Spännande i sig, men jag hoppades på mer. Längtar efter Knausgårds ”Om sommaren”.

2 kommentarer

2 kommentarer till Den hajpade läsningen fortsätter

  1. Ååhhh, jag som älskade ”De oroliga”. Hade inte läst Ullman tidigare och hade därför inga förväntningar alls. Förlaget (eller om det var butikskedjan jag jobbar för) hade pushat för skvallret men nåt sånt tänkte jag inte på alls. Jag bara njöt av att den var så fantastiskt bra skriven. Den har ett flyt i språket som fick mig att tänka på både Knausgård och Norén. Tror förresten att du kommer att gilla Knausgårds ”Om sommaren”. Han skriver bitvis i dagboksform så man får lite känsla av ”Min kamp”. Helst av allt skulle jag dock vilja ha en ”Min kamp 7″.

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida