Bokhora.se

02/11 2017
15:54

Jag läste ”Fittstim” som tonåring och tyckte det var det bästa jag läst. Bland de som inte läste boken är den kanske mest känd för att Karolina Ramqvist i sitt kapitel publicerade ett sexistiskt brev hon fått från Ulf Lundell som svar på en recension hon skrivit. I kapitlet finns annat som borde uppmärksammats mer, t.ex. en hälsning från en liknande bok som gavs ut 20 år tidigare. Ramqvists kapitel ”Inte riktigt som andra mammor” börjar med en promenad. Hon läser Bang. Hon ser en svartvit bild på sin mamma.

”Hon går på en gata tillsammans med en arbetskamrat och en man som kör några lådor på en pirra. Stadsbudet Åke, står det i bildtexten.”

Det skrivs aldrig ut i texten men lådorna på pirran i bilden är fulla av den första upplagan av ”Dokumentet” – en samling vittnesmål från Aftonbladetjournalister om deras arbetssituation. Dokumentet skrevs av kvinnorna på redaktionen 1978 och delades ut på samtliga skrivbord kvällen den 8 maj. Kvinnorna bakom Dokumentet hade själva finansierat det i hopp om att väcka en dialog med männen och ledningen om bland annat ojämlikheten, trakasserierna och bristerna de såg i tidningens innehåll. Men också för att själva skaffa kunskap om varandras situation.

Det är enkelt att se kopplingen till #metoo när det gäller syftet. Det är nedslående att se hur lite som förändrats på de snart 40 åren som det är mellan Dokumentet och #metoo. Att läsa en reportagebok från 70-talet borde kännas mer daterat, mer historiskt. Det enda som möjligen känns daterat är språket, vissa ord osv. Men verkligheten som skildras verkar vara samma.

Jag fjärrlånade boken efter att jag läst att det kommer en dokumentärfilm till våren om arbetet. Därefter såg jag en text om att journalister på Aftonbladet kommer göra en uppföljning på Dokumentet.

Det första som slog mig när jag började läsa Dokumentet var att det som människor vittnar om under #metoo är ännu värre än de hemska saker som skildras i boken från 1979 (om det nu går att gradera). Det kan bero på några olika saker:

1. Det har blivit värre.
2. Dokumentet och liknande skildringar har gjort att kvinnor idag kan berätta om de värre sakerna som alltid funnits där.
3. All of the above.

Sak som händer 1978: en kvinna anser sig inte förtryckt eller som att hon behandlas på ”något särskilt sätt för att jag är tjej”. Några rader senare beskriver hon hur hon aldrig skulle drömma om att bära kjol eller klänning på jobbet trots att hon vill det. Liknande motsatser dyker upp genom hela boken. Det verkar finnas en bild av vad trakasserier är och det som för mina ögon ser väldigt mycket ut som diskriminering verkar vara så invand i vardagen att det bara är just det i mångas ögon: vardag. Att se alla berättelser uppradade gör dock att strukturen syns och att varje enskilt övergrepp inte alls är enskilt egentligen utan en del av något större.

På det sättet fungerar den exakt som #metoo. De så kallade ”enskilda fallen” visar sig vara ett strukturellt problem.

IMG_8241

IMG_8238

Ändå är det som individer som männen försvarar sig, de känner sig utpekade fastän det ju var värre förr och så vidare. Efter att Dokumentet delats ut på Aftonbladet dröjer det ett tag innan boken ges ut och arbetet fortsätter. Mer än halva boken ägnas åt reaktionerna och om själva arbetet på redaktionen och i det som de involverade kallar tjejgruppen.

Männens reaktioner på Dokumentet 1978 är identiska med de negativa reaktioner jag sett idag på #metoo:

Kvinnorna är humorlösa
Det som hänt hände för länge sen
Kvinnorna som uttalat sig har inte nog erfarenhet
Kvinnorna vill bli behandlade som de blivit behandlade
Kvinnorna borde ägna sig åt något annat istället (1979 var detta ”klasskampen”)
Kampen är viktig men kvinnorna sköter kampen fel
Nu har kvinnorna gjort det omöjligt för männen att ens våga prata med kvinnliga kollegor
Kvinnorna har mens 4 dagar i veckan
Kvinnorna har inte sett allt bra som män gör
Kvinnorna misstolkar
Kvinnorna vänder sig till fel kvinnor (1979 kallas denna: ”en bildad borgerlig elit”)
Kvinnorna är för kommersiella
Kvinnorna är inte nog kommersiella
Männen hamnar utanför

Det här är det som gör boken så unik. Den innehåller originaldokumentet men skildrar också tiden efteråt. Hade jag börjat med att läsa männens reaktioner och sen kvinnornas texter hade jag förmodligen suttit och gapat fortfarande. Reaktionerna står inte alls i proportion till vad som skrivits i dokumentet. En mening som sällan skrivs men som nästan är ett understatement i det här sammanhanget: männen blir hysteriska. Herregud!

Om det går att ha någon åsikt om kvinnornas berättelser i Dokumentet är det snarare att de är väldigt nyanserade och att de förmodligen höll tillbaka mycket av kritiken eftersom de förstod att även liten dos kritik kommer uppfattas på detta överhispiga sätt som männen uppfattar det. Det är inte alls bara en bild som målas upp av Aftonbladet. Det är uppenbart att männen känner sig straffade medan det för en som läser texterna är uppenbart att de vill förändra något. Frasen ”inte alla män” förekommer bokstavligen. Det är extremt förenklande att kalla boken för ett ”tafsuppror” som DN gör. Den är inte enbart inriktad på sexuella övergrepp utan ser osynliggörande och förminskade och fysiska övergrepp som olika delar av samma sak.

Boken är långt ifrån ett manifest utan snarare väldigt resonerande från alla håll och kanter. Den är självkritisk och visar upp både styrka och osäkerhet, de med starka stämmor tar plats och den låter blyga prata.

Det finns såklart något väldigt starkt i att en del kvinnor vittnar om hur Dokumentet fått dem att förstå att den där dåliga känslan de fått av någons beteende faktiskt var trakasserande och en form av övergrepp. Det är inte ”bara jargong” eftersom de nu hört andra berätta om samma sak. Men bredvid den typen av berättelser handlar mycket om rent redaktionellt arbete så som hur många kvinnor som få synas i bild i tidningen samt resonemang om hur sån statistik egentligen bör tolkas, vilka typer av ”knäck” som kvinnliga journalister får, exempel på fördummande journalistik gjord enbart för sälja osv.

Att männen ges så mycket utrymme till att förklara sig och framföra kritik är faktiskt det som får männen att se allra dummast ut. De tror att de försvarar sig men de bekräftar och understryker verkligen exakt hur illa de beter sig.

”Jag anser att jag är i min fulla rätt att bli kåt på mina kvinnliga kolleger, men efter att ha läst Dokumentet vet jag inte om jag törs visa sådana känslor längre.”

Och det här citatet kommer från en av de män som på det hela taget är positiv till Dokumentet!

Efter att Dokumentet delats ut i sin första form gjordes ett radioprogram av dokumentärlegenden Susanne Björkman. Arbetet med den dokumentären skildras väldigt fint av Annika Danielson som i början inte ville ställa upp eftersom hon inte kände att hon hade något att komma med, hon var blyg och rädd för offentlighet. Hon beskriver hur det går från att kännas vidrigt att allt fastnar på band till hur det sakta känns bättre tack vare det förtroende Björkman inger och hur respektfull hon är. Att Danielson är rädd för att uttala sig eftersom hon riskerar att få alla män emot sig på arbetsplatsen är i sig ett bevis på vilken totalitär anda som rådde. Detta inser Danielson och börjar våga säga sin mening. Tjejmötena i sig ger henne det modet. Det är svårt att förstå för mig hur någon vågar kritisera männen med tanke på vilka reaktioner de får, kraften i mötena som hållits måste varit otrolig.

”Samma dag frågar en kvinnlig reporter en av de manliga cheferna vad han tycker om Dokumentet:

– Det verkar så grinigt. Alla säger samma sak.

– Tycker du inte att det är förskräckande i så fall? undrar den kvinnliga reportern?

– Det är ingen humor i det. Gud gjorde nog kvinnan garanterat humorfri, så att hon inte skulle skratta ihjäl sig åt mannen, svarar den manliga chefen.”

Bokens olika delar som är både självkritiska och nyanserade är inte bara det ultimata beviset på hur det privata är politiskt utan samtidigt många andra saker: en guide till hur organisering går till med bland annat konkreta tips om hur olika faser av uppgivenhet och konflikt kan hanteras. Boken är också ett tidsdokument om hur de journalistiska ideal och de konkreta arbetsuppgifterna såg ut, en känsla av att om det är så här illa som vi män reagerar på konstruktiv kritik så är det inte konstigt att #metoo på kort tid blivit en global rörelse. Det är inte konstigt att den här boken fortfarande är aktuell.

1 kommentar

1 kommentar till ”Dokumentet – och vad hände sen?”

  1. […] Marcus Stenberg, som just nu är aktuell med sin debutbok Jag har inte råd : Sorrow nr 5, skriver ett långt inlägg om Dokumentet som gör att jag blir ännu mer sugen på att läsa hela dokumentet. Gillar särskilt […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida