Bokhora.se

16/04 2017
14:11

ta-mig-harifran-omslag-web (1)

När jag jobbade i bokhandel hade jag ett eget självpåtaget folkbildningsuppdrag som jag försökte återkomma så ofta jag kunde till i snacket med kunder: ”kolla upp förlaget!”.

Många bokälskande människor som läser ofta har inte den överblick på förlag och förläggare som låt säga en bokhandelsanställd person med bokblogg har. Det är inget skryt, snarare tvärtom: folk som har den sociala kapaciteten att lära känna sina grannar eller har en massa vänner de träffar afk har inte den tiden helt enkelt. Alla har, hur sjukt det än kan låta, inte SVB-katalogen som bibel. Men vi som har våra böcker som största intresse börjar efter ett tag att inte bara ha favoritförfattare, vi har också favoritförlag. Kanske är det för att bokbranschen i Sverige är så liten, och innehåller så få ekonomiska incitament, som förläggare verkligen måste älska sina författare.

Jag tänker exempelvis på Pia Printz på Printz publishing, Johanna Daelhi på sekwa, Dorotea Bromberg på Brombergs eller det norrländska Teg publishing. Dessa har alla en tydlig smak som genomsyrar allt de gör och som gör att jag som bokkonsument kan bortse från omslag, baksidextexter, snackispotential osv. Att alltid kolla efter förlagslogga blir ett sätt att ge böcker en chans som jag annars kanske vågat testa eller ens hittat. På senare tid har Syster förlag blivit en sånt förlag som jag vill läsa allt från. Jag ville börja recensionen med detta lilla förlagsbrandtal eftersom jag verkligen tycker det är värt att kolla upp deras utgivning!

Det senaste jag läst från dem är ”Ta mig härifrån”. Omslaget är en tom bensinmack bland träd. Jag tycker omslaget är otroligt symboliskt laddat efter att ha läst boken. Bilden, och bokens olika berättelser, visar två sidor av samma mynt hela tiden: det vackra fina att vända hem till är också det fula hemska att vilja fly från. Som 19-åring trodde jag aldrig att jag skulle bo i Norrbotten igen, jag ville verkligen bort från den geografiska platsen lika mycket som jag ville bort från den mentala plats jag tyckte människor där befann sig på. Jag trodde jag skulle bo i en storstad och bli fotograf och träffa massor av intressanta människor med spännande personligheter. Vara som Nan Goldin i Berlin eller New York. På liknande sätt drömmer bokens Jessika om att lyckas, om än som bloggare. Jag tycker det är fantastiskt bra att låta huvudpersonen vara mode- och beautybloggare utan minsta nedvärderade perspektiv eller sarkasm. Ahlqvist gör henne aldrig till en karikatyr över vår tid eller något liknande och det var verkligen på tiden att få se den här typen av skildring som tidigare varit reserverad åt de med drömmar om att göra kultur i facket med ”fin” som prefix.

Som 19-åring ville jag fly. Som 32-åring är jag sån som stannar till vid vägkanten och fotograferar granskog, övergivna lador och spammar vänner med bilder på igensnöade hus i glesbygden. Jag är den där konstiga eremitmannen med skägg som blir ett skolprojekt i ett kapitel. Jag är Sanna som levt huvudpersonens dröm om det lyckade livet i New York men vänder hem.

Samtidigt kan jag känna igen mig så otroligt mycket i huvudkaraktären Jessika som m å s t e bort från småorten, som går till bensinmacken och köper latte och låtsas att hon är på lunchrast från sitt framgångsrika jobb. Som känner sig fel i så många situationer men som ändå blir ledsen när hon tar sig ur dem, exempelvis ett dåligt förhållande. Den delen är väldigt bra, otroligt bra. Men det som gör att den här boken lyfter är att den inte är lika endimensionell som exempelvis ”Ghost world” – en serie som jag älskar men som mest skildrar den kvävande flyktkänslan.

Jag tänker att en öde bensimack och skog kan bli laddad med så mycket tomhet och ångest, samtidigt kan den vara vacker och något att romantisera och längta efter. Skogen blir vacker när en flyttat till betong och stål. Därför är den så bra som bokomslag. Vägen är för övrigt ett återkommande tema genom boken. Fly och anlända, bli kvar, ta sig vidare eller åka hem. Jag tänker en hel del på Ed Ruscha och hans bensinstationer. Jag har alltid varit väldigt imponerad av författare och konstnärer som kan skildra det specifika i sitt nu och göra konst av sånt som ännu är vardag. Ahlqvist tecknar den lokala grillen och en modebloggare som tar selfies och gallerian utanför stan och insta och gymkultur och får det att kännas som att jag ser allt för första gången, att det inte bara är bakgrundsdetaljer som råkat följa med utan att allt betyder något för berättelsen. Det är en bok att vilja läsa om. Genomtänkt.

Att se om ”Fucking Åmål” idag är att se vardagsdetaljerna som försvunnit: Dateparfym, titta på Bingolotto utan lott för att det inte finns något annat att titta på och mopeder som ser ut som crossmotorcyklar, men det blir aldrig daterat och dåligt eftersom varje företeelse är laddad med så många känslor. De olika företeelserna är i så hög grad en del av berättelsen att de alltid kommer att gå att förstå på samma sätt som Edith Södergran alltid kommer att gå att förstå. På det sättet skriver och tecknar även Emma Ahlqvist. Och nu när jag försöker hitta en parallell till att försöka förklara hur mycket jag gillar ”Ta mig härifrån” så kanske just ”Fucking Åmål” är det verk jag mest vill jämföra med. Inte för att den handlar om att vara ung och vilja bort utan just för tidigare nämnda dubbelhet: det går att känna igen sig i karaktärer som är helt och hållet olika i grunden. Det blir aldrig endimensionellt trots stor bredd i persongalleriet. Gemensamt för alla karaktärer är att det är ångestfyllt, jobbigt och gör ont. Min bästa sorts litteratur.

”Kanske är hon själv en sur gammal tant som har legat som en död fisk under sin man i 30 år och bara väntat på att det ska vara över. 

Men tänk om det aldrig går över? Tänkt om det är sant som hon sa. Jag kommer aldrig kunna ha ett bra förhållande om jag inte kan ha sex.”

När jag läser många av scenerna, till exempel de som utspelar sig på ungdomsmottagningen, tänker jag att det är ett mirakel att inte fler unga människor bokstavligen dör av ångest under sina tonår. Kanske är det för att böcker som ”Ta mig härfifrån” kan lindra lite, jag är övertygad om att boken kommer betyda väldigt mycket för många av de som läser den.

 

1 kommentar

1 kommentar till Emma Ahlqvist – ”Ta mig härifrån”

  1. Printz brukar jag gilla, liksom Lavender lit. Jag saknar förlaget Gilla böcker som ingår i Lilla Piratförlaget, som jag inte alls har samma känsla för.

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida