Bokhora.se

18/07 2017
8:00

dumplin_3.inddTidigare i våras läste jag ”Dumplin” av Julie Murphy, och gillade den så himla mycket. Det är en ungdomsroman om en överviktig tjej, och handlar om självbild, kroppsuppfattning & stolthet, normer och grupptryck kan man säga. Och om kärlek! En väldigt, väldigt fin kärlekshistoria.

”Dumplin” är jättebra som sagt, och mycket ovanlig. Det finns så försvinnande få överviktiga huvudpersoner i populärkulturen, och ännu färre där hela historien inte går ut på att de är olyckliga och måste banta för att därmed kunna bli lyckliga. Går ju inte att bli det med breda höfter, det vet ju alla.
Obs, att jag var ironisk där.
Iallafall, jag och Lisa pratade om och hyllade ”Dumplin” i Bladen brinner avsnitt 16.

När jag häromveckan såg att Julie Murphy kommit med en ny, ”Ramona Blue”, lånade jag den genast på bibblan och körde igång. Men vilken besvikelse. ”Ramona Blue” har liksom ingen tydlig konflikt eller handling? Jo, det händer saker i den, men det stora syftet med dem, vart allt är på väg? Beats me. Nu har jag läst halva och lessnat. Den är ändå 408 sidor lång, och det är mest tack vare god vilja jag kom ända hit. Böcker måste ju ha en konflikt! Och den kan faktiskt inte köra igång i mitten!
Julie Murphy skrev i efterordet/tacket att det tagit henne lång tid att skriva den här, men om jag hade varit hennes redaktör skulle jag ha ordinerat ännu mer skrivtid samt en jättestor omstrukturering av plot och konflikt. Tyvärr.

 

Kommentera

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida