Bokhora.se

19/07 2017
9:00

Klart spännande koncept i teorin, men inte alls lika bra när det omsätts i praktiken. Så tycker jag om ”The one memory of Flora Banks” eller ”Flora Banks förlorade minne” av Emily Barr. (Den kommer på svenska i sept.)

Om ni är lite äldre minns ni kanske filmen ”Memento?” Den tyckte man ju var fruktansvärt cool när den kom. Flora Banks är lite samma grej. Hon är arton år, och har pga sjukdom ett närminne som varar i en till tre timmar. Sen är allt borta. Såvida det inte hände innan hon var sex år, när hon blev sjuk. Allt fram till den tidpunkten minns hon, men efter den är allt nytt, hela tiden. Var hon bor, vem hon träffar, vad de gör. Allt måste hela tiden förklaras. Floras metod är att skriva upp saker som stöd, och ofta sker det på hennes armar och händer. Det kan stå ”läs i boken” på armen, och då hittar hon sin anteckningsbok, och där finns en längre förklaring till vad som pågår. Ganska ofta känns ändå hela hennes liv som ett mysterium för henne.
Boken börjar med att hon kysser en kille på stranden en kväll, och faktiskt kommer ihåg det längre än någonsin. Det är ju väldigt speciellt. Synd att han var hennes bästis kille, och bästisen blir skitsur. Kyssen sätter en massa saker i rullning, och det blir både trauma och utveckling för Flora.

För mig blir det då inte alls så bra. Å ena sidan, intressant att ha en huvudperson med minnesförlust. Å andra sidan, otroligt repetitivt och tråkigt att läsa det. Hennes historia dras ju om och om eftersom det är hennes metod att leva. Det gör sig inte så bra som skönlitteratur bara.
Förutom den detaljen irriterar jag mig massor på den övriga, stora historien också. Den är verkligen fullproppad, och den är för otrolig, och allt går i hundra. Om ”Ramona Blue” som jag skrev om igår saknar handling, så har ”Flora Banks” ett överflöd av det. Tyvärr så mycket att allt och alla känns platta och framstressade.
Helt enkelt, inget boktips, den här.

Kommentera

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida