Bokhora.se

10/04 2017
11:09

Jag reste till Island. Det var i jobbet och jag blev för första gången i mitt liv uppgraderad till första klass. Jättestora säten, mat och dryck i all oändlighet.

Det enda jag gjorde (efter litet champagne, det MÅSTE man ju ta när man reser första klass) var att läsa. Läsa, läsa, läsa. Jag hade lika gärna kunnat resa i en boskapsvagn.

580 sidor senare dunkade hjulen i marken på Keflavik.

Jag läste ”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara och det var så… magiskt! Det är inte ofta jag tänker på författandet (det egna) när jag läser men nu tänkte jag på nästan varje sida att jag önskar jag kunde skriva så här.

Det är också svårt att förklara vad som gör ”Ett litet liv” så himla bra. Det är egentligen inte så speciellt, en bok om fyra unga män som går ut college. Ska bo i New York. Alla kämpar, med sina drömmar. Det är konst, skådespeleri, sådana saker. Cambridge kommer in sen, Harvardlivet. Visst, ingredienser man gillar (älskar ju t ex Erich Segals ”Klassen” och ”Läkarna” som också är väldigt havardianska) men det här var liksom något annat.

Det är i alla fall Jude, JB, Willem och Malcolm som det handlar om. Och egentligen kretsar det mesta kring Jude, som är sjuk och har ett mystiskt förflutet. Som om han aldrig funnits innan han börjar finnas med dem. Och så börjar sakta hemligheter nystas upp. Det är ett ganska klassiskt upplägg, också det här något man läst och sett förut. Det är därför jag inte riktigt förstår vad det är i den här boken som drar.

Det är så konstigt, men det som kommer för mig är faktiskt något slags religiöst. Jag tänker på det ofta. Jude heter St Francis i efternamn, han har hittats på barnhem och vuxit upp i ett kloster så man kan anta att det är därifrån efternamnet kommer. Men boken handlar inte om religiösa saker alls. Och ändå gör den det. Det är som om Jude är någon slags Kristusgestalt. Aldrig uttalat, men det är känslan han ger mig. Han är inte ens en särskilt trevlig person (läs t ex JoL:s recce här så förstår ni), så det är inte det här milda, goda. Det är bara något, jag har det i huvudet hela tiden under läsningen. Kristus. Något slags ljus som finns genom hela boken. Ibland är det där ljuset väldigt synligt, vid miljöbeskrivningar och annat – Malcolm arbetar så småningom som framgångsrik arkitekt och ritar flera boenden till sina vänner, väldigt fina beskrivningar av bostäderna är det hela tiden, och JB är konstnär och man känner att han får till något slags magiskt ljus i sina målningar. Hur färgerna beskrivs. JB målar dessutom bara sina vänner och allra helst Jude. Färgen på ögonen. Att måla ljus föreställer jag mig är något av det allra svåraste. Jag kan inte måla, jag vet inte.

Men under läsningen blir jag uppfylld av det där ljuset som finns i den här romanen som egentligen är en väldigt mörk berättelse. Om man ser till historien om vad som hände Jude. Ändå känslan i bröstet när man läser. Det är väldigt svårförklarat.

Ja, jag tänker på det som JoL är inne på också, Jude ÄR ju ingen sympatisk person, varför håller alla fast vid honom så hårt, varför blir han så oerhört viktig för alla i sin omgivning? Kanske känner hans vänner också av det här Kristusljuset som kommer för mig hela tiden. Jag vet inte. Det är knepigt.

Men det är också F A N T A S T I S K T bra, jag är mycket tagen. Mycket mer tagen än JoL. Det här var precis en roman för mig.

Tror även Mellan Raderna pratar ”Ett litet liv” så in och lyssna där med!

(Willem har f ö ett skandinaviskt förflutet, jag kan inte låta bli att fundera över om det egentligen ska vara Wilhelm, med tanke på att Willem är ett holländskt namn)

5 kommentarer

5 kommentarer till Ett litet liv

  1. Ja herregud som jag älskade att läsa denna bok. Kan i princip hålla med om de flesta invändningar jag läst om den men älskar högt ändå. Tänkte en del på HBO-serien Looking under tiden jag läste. Tips!

  2. Oj, vad folk tycker olika om denna bok! Den måste provläsas!

  3. Aha, Holland? Jag tänkte att författaren förväxlat Sverige med Norge, pga fiskfabrikerna.

  4. Jag älskade också denna bok. Hur kan man inte bli berörd av en så stark berättelse? Tänkte förresten precis som du att Willem borde ha hetat Wilhelm. Jag läste den för över ett år sedan men det är först nu som den börjar röra på sig i bokhandeln där jag arbetar. Det hjälpte naturligtvis att författaren var i Stockholm för ett tag sedan och talade om boken. Såg henne intervjuas på Kulturhuset och det var onekligen givande. Jag är avundsjuk på alla som har denna bok framför sig att läsa. En ynnest.

  5. Galet det där att icke-svenska författare så väldigt sällan gör sin research-läxa när det gäller skandinaviska namn. Willem – really? Och Hemming?

    Annars tyckte jag inte att Jude var så osympatisk, han var väl hyfsat trevlig. Introvert kanske, men det kan man väl få vara.

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida