Bokhora.se

03/11 2017
11:30

Först jobbade jag i en servicebutik. Jag sålde livsmedel, tobak, porrtidningar, hyrde ut film och gjorde farmarbiff med mos (moset lagade jag i en hink, med pulver, i en micro: godaste moset på den här sidan Alströmer). När jag pluggade till lärare jobbade jag på ett demensboende. Med X som sedermera vann Let’s Dance.

Jag jobbade där tre somrar och någon jul. Jag hjälpte äldre människor att tvätta sig på morgonen. Jag serverade mat. Jag hjälpte dem till sängs på kvällen. Vi tittade på Allsång på Skansen. Ibland får jag en känsla därifrån. Ett kök i en bostadsannons kan se ut som köket på demensboendet. Vi brukade klappa varandra på händerna. Som en gest av ömhet, som ett trygghetsskapande. Jag minns allas händer som mjuka. Jag minns fortfarande känslan av en väldigt len hand.

Jag tänkte naturligtvis oavbrutet på demensboendet när jag läste Mats Strandbergs ”Hemmet”. Man behöver inte ha arbetat på ett äldreboende för att läsa ”Hemmet”. Jag hade tyckt att ”Hemmet” var rent av jävligt obehaglig om jag hade en närstående på ett äldreboende.

I ”Hemmet” är det Joel som är tillbaka i den småstad där han växte upp. Hans mamma är för dement för att bo hemma och Joel ska hjälpa henne att flytta in på ett hem. På hemmet jobbar Nina. Joel och Nina var bästa vänner för tjugo år sedan. De drömde om en värld utanför småstaden men de skildes åt.

På demensboendet börjar Joels mamma att uppföra sig läskigt. Hon är hotfull mot personalen. Många av de boende pratar om en person som har kommit till hemmet och då är det inte Joels mamma som de pratar om. Nätterna är värst. Några vårdtagare stryker med.

”Hemmet” är väldigt spännande, en riktig bladvändare, men så värst otäck tycker jag inte att den är. Kanske tror jag inte riktigt på spöken och demoner. Jag tycker att Mats Strandbergs riktiga styrka är tecknandet av småstadsmänniskor. Kanske är det lite för många olika personer i ”Hemmet” för att jag ska bry mig om någon mer än Nina. (Joels bror förresten. Jag har startat en hatgrupp på Facebook mot honom.)

”Hemmet” är en perfekt trapets i en lässvacka. Skjuts ut i läslusten bara!

(Så länge som du inte får en Katlaförkylning och somnar klockan åtta i en månad direkt efteråt bara).

1 kommentar

1 kommentar till ”Hemmet” – Mats Strandberg

  1. Jag vet inte riktigt, tyckte både språket och innehållet kändes träigt. Så jag lade ifrån mig boken efter två tredjedelar. Känner inte heller för att avsluta den. Strandberg har väl något som många gillar. Något som inte jag hittar. Tyvärr.

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida