Bokhora.se

31/07 2017
10:36

x145Jag läste ut ”Hunger” av Roxane Gay igår, och herregud, så många tankar! Misstänker att den kan bli min nya pracka på-bok för så stark och ärlig och skitjobbig och skitbra. Jag måste skriva mer om den när jag har processat lite, men när jag blev färdig igår kväll var det med den här tanken: fy fan, vad jag uppskattar min frihet. Jag kan göra precis vad jag vill, min kropp är aldrig en begränsning, jag behöver aldrig ta hänsyn till den på grund av övervikt, jag bara gör.
Då menar jag helt vanliga saker som att gå på bio, föreläsningar, promenader, besöka alla sorters hus, gå på kaféer och restauranger, hänga med på saker mina vänner föreslår, med mera med mera. Jag behöver aldrig googla i förväg. Hur är stolarna? Finns det hiss eller rulltrappa? Finns det trappsteg upp på scen eller måste man själv ta ett kliv upp? Kommer jag att behöva gå längre sträckor? Stå upp i en timme? Och så vidare.
Allt det jag listar nu är saker som Roxane Gay tar upp i ”Hunger”, och som hindrar henne.
Kanske infinner sig nu frågan om jag är blind, har jag aldrig tänkt på den här situationen förut, vet jag om att det finns överviktiga? Ja, givetvis! Men jag har aldrig någonsin läst en sån här ärlig och naken bok om vad det innebär och hur det känns förut.

Roxane Gay blev gruppvåldtagen när hon var tolv. Som ett skydd så att det aldrig skulle hända igen började hon äta och äta och äta. För varje kilo hon la på sig ökade hennes känsla av trygghet. En så stor kropp vill ingen man ha. Ingen man kommer att ta på henne. Ingen man kommer att utsätta henne för det där igen. På köpet får hon ett liv som är … ja, milt sagt, inte det hon önskade eller föreställde sig. Hon blir å ena sidan otroligt framgångsrik och aktad som skribent och författare, och hon undviker fler våldtäkter, men å andra sidan blir hon så begränsad på grund av denna fysik hon skapat efter traumat.

Precis som alla kvinnor (tror jag) har jag tänkt och tänker fortfarande för mycket på hur min kropp ser ut, och att den inte är rätt. Den borde vara smalare, tajtare, mindre, nättare, mer vältränad, mindre dallrig, bla bla bla, ni vet, allt det där. Jag tycker alltså fortfarande det, och det är i mina ögon ett sånt nederlag. Jag är så här vuxen och så här medveten och ändå kan jag inte släppa den föreställningen? Varför ska så mycket energi och tankekraft läggas på detta onödiga? (Se till exempel En varg söker sin podd, avsnitt För tjock för SVT, för det var en så bra diskussion om sånt här.)
Men när jag läser ”Hunger”? Herregud, mina kroppsnojor är ingenting i jämförelse. Det är en sån frihet att jag slipper leva med såna malande dygnet runt, och dessutom malande så högt att de överröstar nästan allting annat, hela tiden. Dels det sociala stigmat att vara kvinna (och i Roxane Gays fall även svart) och ha en kropp som faller utanför normen och behöva bli påmind om det varenda gång man lämnar sitt hem. Men sen även stigmat att faktiskt vara fysiskt så påtagligt begränsad. Man kan inte hänga med på saker. Man är nervös för hur ens arbetsplatser ska vara utrustade, om man ska rymmas. Om man ska resa med annat än bil, hur går det till? Man vill alltid hålla sig så osynlig det går för att inte behöva utstå mer skam och förnedring, men ändå syns man hela tiden för kroppen, kroppen, kroppen. Följden blir ju lätt att man slutar göra saker då. Och följden av det, ännu mer nojande.

”Hunger” har undertiteln ”a memoir of (my) body”. När jag började läsa trodde jag den skulle vara mer som Gays ”Bad feminist”, alltså essäer med ganska mycket samhälls/popkultur-koppling. Det var fel. ”Hunger” är bara självbiografi rakt upp och ner och extremt ärlig och stark. I efterordet skriver hon att det var hennes absolut svåraste bok att skriva, och gud, det förstår jag.
Precis som med ”Fattigfällan” tycker jag det är en sån total ögonöppnare. Som jag skrev här ovan, jag har givetvis varit medveten om ditt och datt, i dessa specifika fall att det finns fattiga och överviktiga, men här får jag en helt brutal skildring av hur det är.
Just nu till exempel. Jag sitter jag på ett Waynes i Stockholm och skriver det här. Jag bara åkte hit. Det är stolar med armstöd. Till och med jag känner hur de nuddar mina höfter ibland i vissa vinklar, men jag tycker ändå den här stolen är väldigt skön och behaglig. Jag la 45 spänn på en yoghurt och en te. Senare idag ska jag äta lunch med en kompis. Den kostar väl typ 120 kr. Vi ska testa ett nytt ställe vid Skanstull. Jag tror det var såna där utebord som sitter fast i bänkarna, men jag kollade inte så noga. Jag behöver ju inte bry mig om sånt. Imorgon måste jag köpa nytt SL-kort. Vad kostar det ens nu? Över 800, va? Jag vet faktiskt inte. Jag bara köper ett varje månad och det är inget mer med det. Frihetskänslan och privilegiet i allt det här? Tack.

(Disclaimer: detta skrivs av en vit, medelklassig, svensk kvinna som varit normalviktig-ish och traumafri hela sitt liv.)

2 kommentarer

2 kommentarer till ”Hunger” – Roxane Gay

  1. Mycket av detta gäller också oss som har ett (osynligt) handikapp. ”Hur är stolarna? Finns det hiss eller rulltrappa? Finns det trappsteg upp på scen eller måste man själv ta ett kliv upp? Kommer jag att behöva gå längre sträckor? Stå upp i en timme? Och så vidare.” Var är toaletten? Jag måste läsa hennes bok!

    • Exakt! Hon jämför sin övervikt med funktionshinder vid ett par tillfällen för det är ju mycket som är lika i form av begränsningar. Tänker också detta, som Gay inte skriver, men att vid synliga fysiska funktionshinder tvingas utstå folks oönskade och integritetskränkande kommentarer och frågor. Läs den!

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida