När jag som tonåring läste serier var det så stort med självbiografiska serier att alla serier (åtminstone där jag befann mig) för en vuxen publik kallades ”självbiografiska”. Det var väl ett bättre namn än ”vuxenserier” som också florerade som sammanfattande namn på allt som inte var Bamse och Kalle Anka, men nog var det begränsande. En sorts enkel naivare teckningsstil var vanlig och varje gång Mats Jonsson eller Åsa Grennvall gjort en ny bok var det årets höjdpunkt och sen jag läste deras böcker har jag älskat serier.

Efter jag läst allt de gett ut några varv började jag upptäcka andra serietecknares uttryck: Sara Granérs mörka och politiska enrutingar, Gunnar Lundkvists molande oro i karaktärerna Klas Katt och Olle Ångest, Max Anderssons obehagliga undergångsvärldar.

2017 verkar serievärlden ha landat i ”serieroman” som ett sammanfattande namn på en genre som ju, precis som den enbart skrivna romangenren, innehåller otroligt många underkategorier. Av alla mina gamla favoriter så verkar Ester Eriksson lyckats ta det bästa från alla olika former av uttryck och gjort något helt eget av det. Och dessutom kombinerat det i karaktärer som liknar de vi serieälskare läste som barn. Det känns lite som det där uttrycket att en bär med sig alla sina åldrar inom sig. Jag är fortfarande det där barnet som läste samma Kallepocket om och om igen som verklighetsflykt men jag är också någon som har terapibesök inbokade. Jag vet inte varför alla de klassiska serietidningskaraktärerna dyker upp i Ester Erikssons bok men det fungerar jättebra och jag gillar det mycket, det förstärker det sorgliga och det roliga.

På det sätt som Sara Granérs enrutingar fotas av och klipps ut och hängs upp kylskåp och på arbetsplatser i kontorslandskap och messas till varandra och instagrammas så kommer många av sidorna i ”Jag, Esters rester” att spridas på exakt samma sätt. Väldigt många sidor är som fristående inrutingar med punchline och skratt. Efter en tredjedel av boken slutar jag dock skriva upp sidnumren på de sidor jag måste komma ihåg att instagramma, det är helt enkelt för många bra. Men samtidigt som många sidor står helt för sig själva finns en sammanhållande berättelse full av djup melankoli med en karaktär som heter som författaren själv.

Exempel på blandningen är uppslaget 132-133 där ena sidan är en uppgiven scen på pizzeria där huvudpersonen vill vara någon annan och kastar ut frågan hur den ska lyckas bli det, till ingen alls. Den andra sidan är konstverks-snyggt tuschat med en komisk utläggning om hur rösten blir skrovlig och svag när en inte pratat på länge. Givetvis fastnar skrattet i ens egen hals efter en stund och den melankoliska boken hamnar plötsligt i en av mina favoritgenrer när det gäller humor – jag såg någon kalla den ”HAHA, aj-humor” – det vill säga: en skrattar, sen gör det ont. Eller så skrattar en just för att det gör för ont.

Ett annat uppslag innehåller meningen ”Kom och måla en glad mun med mitt blod.” Nästa sida innehåller något som skulle kunna vara en slogan för hela boken: ”Nu skämtar vi bort allvaret innan det blir olidligt.” Men med det sagt så tycker jag att Erikssons andra bok inte bara är så kallad svart humor. De mer poetiska Klas Katt-sidorna av berättelsen är fantastiskt bra och gör att det blir en romankänsla till skillnad från en samling enrutingar. Efter några sidor fulla av terapisamtal bryts det av med att Ester sitter på en bänk och tänker på allt som fanns, alltså bokstavligen ”allt som fanns” i en svart tankebubbla. Det är väldigt bra avvägt och en blandning som gör det till något mer än bara kul, eller bara sorgligt.

Den här recensionen är sjukt splittrad, det märker jag själv, men boken är långt från splittrad. Det är som om Ester Eriksson tagit allt jag gillar med mina gamla serietecknarhjältar och skräddarsytt ihop den här boken bara för mig.

Konstigt nog har jag missat Ester Erikssons debutbok, så den ska jag beställa nu pga vill ha mer. Och medan jag väntar på att få den ska jag spendera onormalt mycket tid på att titta in i Kajsa Ankas tuschrinnande ögon på sidan 116 och drömma om att få vara en del av Sad Kickin Girl Gang

Marcus Stenberg