• Recensioner
    • Recensioner

      ”Ögat” – Emma Frey Skøtt och Elin Jonsson

      2018-11-18

      Recensioner

      Kvinnor, män och bröst

      2018-09-222018-09-22

      Recensioner

      ”Träd, kärlek och andra växter” – Anne Hope…

      2018-08-012018-08-01

      Recensioner

      ”En apa i rågsved” – Anna Suvanna Davidsson

      2018-07-012018-07-16

      Recensioner

      ”Lunchbox” – Ellen Greider

      2018-05-302018-07-16

  • Johannas senaste
    • Johanna

      Nu går vi på Potter!

      2018-01-192018-07-16

      Johanna

      Ekonom? Av alla jävla yrken i världen?

      2018-01-102018-07-16

      Johanna

      Stora problem för Adlibris i julhandeln

      2017-12-272018-07-19

      Johanna

      Beställning jag eventuellt kommer att få ångra

      2017-12-212018-07-16

      Johanna

      Samtal med vänner

      2017-12-202018-07-16

  • Peppes senaste
    • Peppe

      Pärlor för svinen

      2019-01-31

      Peppe

      Vin- och bokkulturen

      2018-12-26

      Peppe

      Maten och människan

      2018-11-21

      Peppe

      Om slutet och dödsångest och ringa sina föräldrar

      2018-11-05

      Peppe

      Kvinnor, män och bröst

      2018-09-222018-09-22

  • Marcus senaste
    • Marcus

      Bokbloggarhjälpen 2018

      2018-12-14

      Marcus

      ”Ögat” – Emma Frey Skøtt och Elin Jonsson

      2018-11-18

      Marcus

      Min första översättning

      2018-10-20

      Marcus

      Bokmässan 2018

      2018-10-12

      Marcus

      CSI Bokomslag: Young hearts Kri-ing

      2018-09-162018-09-16

  • Bokpodden
  • Om oss
  • Recensioner
    • Recensioner

      ”Ögat” – Emma Frey Skøtt och Elin Jonsson

      2018-11-18

      Recensioner

      Kvinnor, män och bröst

      2018-09-222018-09-22

      Recensioner

      ”Träd, kärlek och andra växter” – Anne Hope…

      2018-08-012018-08-01

      Recensioner

      ”En apa i rågsved” – Anna Suvanna Davidsson

      2018-07-012018-07-16

      Recensioner

      ”Lunchbox” – Ellen Greider

      2018-05-302018-07-16

  • Johannas senaste
    • Johanna

      Nu går vi på Potter!

      2018-01-192018-07-16

      Johanna

      Ekonom? Av alla jävla yrken i världen?

      2018-01-102018-07-16

      Johanna

      Stora problem för Adlibris i julhandeln

      2017-12-272018-07-19

      Johanna

      Beställning jag eventuellt kommer att få ångra

      2017-12-212018-07-16

      Johanna

      Samtal med vänner

      2017-12-202018-07-16

  • Peppes senaste
    • Peppe

      Pärlor för svinen

      2019-01-31

      Peppe

      Vin- och bokkulturen

      2018-12-26

      Peppe

      Maten och människan

      2018-11-21

      Peppe

      Om slutet och dödsångest och ringa sina föräldrar

      2018-11-05

      Peppe

      Kvinnor, män och bröst

      2018-09-222018-09-22

  • Marcus senaste
    • Marcus

      Bokbloggarhjälpen 2018

      2018-12-14

      Marcus

      ”Ögat” – Emma Frey Skøtt och Elin Jonsson

      2018-11-18

      Marcus

      Min första översättning

      2018-10-20

      Marcus

      Bokmässan 2018

      2018-10-12

      Marcus

      CSI Bokomslag: Young hearts Kri-ing

      2018-09-162018-09-16

  • Bokpodden
  • Om oss

Bokhora

MarcusRecensioner

”Jag, Esters rester” – Ester Eriksson

AV Marcus 2017-07-052018-07-16
2017-07-052018-07-16

När jag som tonåring läste serier var det så stort med självbiografiska serier att alla serier (åtminstone där jag befann mig) för en vuxen publik kallades ”självbiografiska”. Det var väl ett bättre namn än ”vuxenserier” som också florerade som sammanfattande namn på allt som inte var Bamse och Kalle Anka, men nog var det begränsande. En sorts enkel naivare teckningsstil var vanlig och varje gång Mats Jonsson eller Åsa Grennvall gjort en ny bok var det årets höjdpunkt och sen jag läste deras böcker har jag älskat serier.

Efter jag läst allt de gett ut några varv började jag upptäcka andra serietecknares uttryck: Sara Granérs mörka och politiska enrutingar, Gunnar Lundkvists molande oro i karaktärerna Klas Katt och Olle Ångest, Max Anderssons obehagliga undergångsvärldar.

2017 verkar serievärlden ha landat i ”serieroman” som ett sammanfattande namn på en genre som ju, precis som den enbart skrivna romangenren, innehåller otroligt många underkategorier. Av alla mina gamla favoriter så verkar Ester Eriksson lyckats ta det bästa från alla olika former av uttryck och gjort något helt eget av det. Och dessutom kombinerat det i karaktärer som liknar de vi serieälskare läste som barn. Det känns lite som det där uttrycket att en bär med sig alla sina åldrar inom sig. Jag är fortfarande det där barnet som läste samma Kallepocket om och om igen som verklighetsflykt men jag är också någon som har terapibesök inbokade. Jag vet inte varför alla de klassiska serietidningskaraktärerna dyker upp i Ester Erikssons bok men det fungerar jättebra och jag gillar det mycket, det förstärker det sorgliga och det roliga.

På det sätt som Sara Granérs enrutingar fotas av och klipps ut och hängs upp kylskåp och på arbetsplatser i kontorslandskap och messas till varandra och instagrammas så kommer många av sidorna i ”Jag, Esters rester” att spridas på exakt samma sätt. Väldigt många sidor är som fristående inrutingar med punchline och skratt. Efter en tredjedel av boken slutar jag dock skriva upp sidnumren på de sidor jag måste komma ihåg att instagramma, det är helt enkelt för många bra. Men samtidigt som många sidor står helt för sig själva finns en sammanhållande berättelse full av djup melankoli med en karaktär som heter som författaren själv.

Exempel på blandningen är uppslaget 132-133 där ena sidan är en uppgiven scen på pizzeria där huvudpersonen vill vara någon annan och kastar ut frågan hur den ska lyckas bli det, till ingen alls. Den andra sidan är konstverks-snyggt tuschat med en komisk utläggning om hur rösten blir skrovlig och svag när en inte pratat på länge. Givetvis fastnar skrattet i ens egen hals efter en stund och den melankoliska boken hamnar plötsligt i en av mina favoritgenrer när det gäller humor – jag såg någon kalla den ”HAHA, aj-humor” – det vill säga: en skrattar, sen gör det ont. Eller så skrattar en just för att det gör för ont.

Ett annat uppslag innehåller meningen ”Kom och måla en glad mun med mitt blod.” Nästa sida innehåller något som skulle kunna vara en slogan för hela boken: ”Nu skämtar vi bort allvaret innan det blir olidligt.” Men med det sagt så tycker jag att Erikssons andra bok inte bara är så kallad svart humor. De mer poetiska Klas Katt-sidorna av berättelsen är fantastiskt bra och gör att det blir en romankänsla till skillnad från en samling enrutingar. Efter några sidor fulla av terapisamtal bryts det av med att Ester sitter på en bänk och tänker på allt som fanns, alltså bokstavligen ”allt som fanns” i en svart tankebubbla. Det är väldigt bra avvägt och en blandning som gör det till något mer än bara kul, eller bara sorgligt.

Den här recensionen är sjukt splittrad, det märker jag själv, men boken är långt från splittrad. Det är som om Ester Eriksson tagit allt jag gillar med mina gamla serietecknarhjältar och skräddarsytt ihop den här boken bara för mig.

Konstigt nog har jag missat Ester Erikssons debutbok, så den ska jag beställa nu pga vill ha mer. Och medan jag väntar på att få den ska jag spendera onormalt mycket tid på att titta in i Kajsa Ankas tuschrinnande ögon på sidan 116 och drömma om att få vara en del av Sad Kickin Girl Gang

3 kommentarer
Marcus

Norrbottning. Kattälskare. Debuterade 2017 med "Jag har inte råd" på constant reader.

Föregående inlägg
Deckare som palettrensare
Nästa inlägg
Knausgårds x 2

3 kommentarer

Jenny 2017-07-06 - 08:47

”Det finns ingenstans att fly” var en av mina bästa böcker 2016. Och då läste jag ändå runt 120 böcker. Älskade den!

Reply
Marcus Stenberg 2017-07-06 - 18:32

Ja jag fattar inte riktigt varför jag missade den. Blir ännu mer peppad på att läsa den nu när du skriver detta! Vilka andra serialbum har du gillat senaste åren? Behöver fler tips på saker jag kan ha missat.

Reply
Jenny 2017-07-10 - 17:41

Tror du har koll på de jag läst. Blev kär i främst serieromaner efter att ha läst Deras ryggar… och läste mig då genom allt jag kunde hitta.

Några jag gillat är:

Joanna Hellgren – böckerna om Frances (speciellt ettan)
Zeina Abirached – Svalornas lek
Bim Eriksson – Det kändes lugnt…
Klara Wiksten – Hjärnan darrar
Sara Olausson – Det kunde varit jag
Fanny Agazzi – Tack och förlåt
Julia Hansen – Det växer.

Reply

Kommentera Avbryt

Save my name, email, and website in this browser for the next time I comment.

Annons

bokhora på instagram

  • Vi auktionerar ut en massa signerade bcker fr Musikhjlpen Allahellip
  • Facebook
  • Instagram
  • Email
  • RSS
Footer Logo

Gå högst upp på sidan