Bokhora.se

31/03 2017
21:21

bkpam2238911_omslagjagvetinte.3dkopia_2

Det känns som en extra svår bok att recensera eftersom jag råkade se i Tara att den till stor del bygger på egna upplevelser. Det känns nästan som att recensera någons upplevelse av att förlora en anhörig till demens. Men det är en roman och jag tycker det är en bra roman så jag vill skriva lite om den ändå, fast det är svårt att skriva något vettigt.

Det här är en bok där jag sällsynt nog strukit under meningar och skrivit i marginalen. För mig var det en bok som fick mig att tänka på en hel del. Redan i början beskriver jaget hur hon kommer närmre sin sjuka mamma efter stroken. Utsattheten och sårbarheten gör något positivt med relationen till att börja med. Den blir rakare, mer känslosam på något sätt. Jag har också tänkt på detta i tider av kris, hur mycket bättre synkad med andra jag känner mig då jag träffar någon eller några i kris. Att leva med psykisk ohälsa blir i tider av kris för ens omgivning på något sätt mer normalt, alla är på samma våglängd som jag för en gångs skull. Det låter hemskt att det ska krävas sjukdom, dödsfall, uppbrott osv. för att vi ska vara extra hänsynsfulla och snälla och omhändertagande men världen blir enklare i alla fall för mig att vara i då, när det finns något ”yttre” att ta hänsyn till.

Det jag tycker är allra bäst i boken är all självrannsakan av ”fula” känslor vi alla har men som vi nog varken kan eller vill prata om på det här ärliga sättet. Det är kort och kärnfullt beskrivet och det gör lite ont att erkänna för sig själv att en gjort likadant eller förmodligen skulle agera likadant. Det är en sorts vardaglig smärta som består i att exempelvis inte vara modig nog för att ifrågasätta läkarnas medicinering.

”I bilen hem funderar jag på om jag är för feg. Är det därför jag inte tar upp det här med medicinen? Det kostar på att bråka och vara besvärlig. Det tar energi. Och jag vill inte äventyra relationen till Bea och Lena. Det är enklare att inte säga något. I alla fall inte just nu.”

Andra såna situationer: att bli sårad för att ansträngningarna man gör inte blir ihågkomna, att passa på att fråga saker man aldrig frågat medan det finns tid, att hänga upp bilder från ett födelsedagskalas kanske lika mycket för sin egen skull som bevis på att man anstränger sig som för den man firat.

Jag gillar att situationerna är så vardagliga och så dramatiska i all sin skenbara litenhet. Det är inga stora filmscener utan något molande och tärande.

Det finns skildringar av barndomsminnen som jag personligen tycker är lite för ointressanta för att ha med, trots att de utspelar sig i mitt älskade norr, men det känns som såna darlings som kanske betyder mer för författaren än vad de gör för berättelsen. Det är lite svensk sommaridyll av dagar fyllda av bad osv. och jag kan förstå tanken att man börjar leva mer i den tid som ens förälder fortfarande kan minnas men dessa delar fastnar jag inte för. Dock ska sägas att jag generellt sett inte gillar barndomsskildringar, och i boken tar de aldrig över nog mycket för att störa mig jättemycket trots min väldokumenterade barndomsskildringsaversion. Kanske tycker en del att det hade blivit för nattsvart utan dessa partier men jag gillar nattsvart.

Det finns ett kort stycke som outtalat liknar demensen: att som invandrat krigsbarn plötsligt befinna sig ensam i Skellefteå, utan språk och anhöriga på en plats som man inte känner till. Jag viker ett hundöra och ringar in hela stycket men jag tänker efter jag läst klart boken att det lika mycket är den anhöriga som hamnar i det där landet. Romanens jag måste navigera i sjukhusrum inredda som en annan tid, bland läkare som ser hennes sjuka förälder som ännu en dag på jobbet, bland sina egna konfliktfyllda känslor av att vilja ställa upp 100% men också fortsätta leva sitt eget liv och ligga kvar i sängen på sin lediga dag trots att den på andra sidan telefonluren ropar på hjälp, bland sin mammas gamla vänner som inte kan prata. Nya språk måste ibland bokstavligen uppfinnas, det är nästan lika mycket ett hantverk att vara anhörig som det är ett tillstånd.

Jag går runt och tänker mycket på den här boken, alla dessa situationer och känslor som jag inte tror någon vågar prata om som gör denna bok läsvärd, inte bara för den som själv är anhörig.

1 kommentar

1 kommentar till ”Jag vet inte vad som händer” – Anna Norlin

  1. […] jätteglad över Marcus Stenbergs recension på Sveriges största bokblogg Bokhora. Han skriver att Jag vet inte vad som händer är en bok som ”där jag sällsynt nog strukit […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida