Samtal med vänner « Bokhora

Bokhora.se

20/12 2017
10:34

Finns det saker man skulle vilja göra om i sitt liv? Jag är snart 42, och när jag läser Samtal med vänner av Sally Rooney så känner jag att JA! Om jag fick återvända till livet runt gymnasiet, så skulle jag nog säga till mig själv att kanske våga satsa mer på det litterära spåret. Jag vågade aldrig. Kanske tänkte jag att orden inte var riktigt för mig, kanske hade jag inte det där medelklassiga självförtroendet ändå, som gör att man kan läsa litteraturvetenskap och tro att det ska leda någonstans. Å andra sidan vågade min man göra det, och jag tror hans bakgrund faktiskt var ännu mindre skyddsnätig än min (jag är ändå ganska bortskämd).

Ja, kanske litet som huvudpersonen Frances. Hon läser på universitetet, rör sig i intellektuella kretsar. Skriver poesi. Men hennes bakgrund är inte sådan. Pappan är alkoholiserad, mamman visserligen intresserad och kärleksfull, men så uppenbart i en annan värld jämfört med Frances. Politiska diskussioner, middagar med intellektuella – något jag också har tänkt på med amerikanska/brittiska collegeliv, att de JÄMT är på middagar med sina professorer, funkar det så i Sverige? Jag läste ju ingenting intellektuellt (först språk, eftersom jag skulle bli latinlärare, och sedan ekonomi) så vad vet jag? – poesiuppläsningar. Att umgås med vuxna människor, 10-15 år äldre. Vara ett ungt och piggt inslag. Det fascinerar mig. Om jag tänker tillbaka på min egen tid som strax över 30, så kände jag nog att det sista jag ville, var att behöva släpa på ett gäng känslomässigt omogna 19-åringar som inte kan bete sig. Och i det här fallet, med Frances och Bobbi som träffar fotografen Melissa och hennes snygge skådismake Nick, så KAN de inte bete sig heller. Varken 19-åringarna eller 32-åringarna eftersom Frances och Nick ganska snart inleder en relation.

Och det är väl vad boken handlar om mest. Ett par snorungar som går bakom ryggen på folk och inte tänker särdeles på konsekvenserna. Eftersom Frances dessutom är 19 fast en sådan 19-åring som tror att hon är sååå mycket mognare än mina jämnåriga klasskompisar alltså, så är förhållandet ganska bökigt. Hon vågar inte släppa in Nick riktigt. Distanserar sig. Leker tuff. Så klart beror det väl även på hennes uppväxt och en pappa hon aldrig riktigt kunnat lita på, men ändå.

Jag tyckte mycket om den här boken! Alltså, väldigt. Jag gillar de här texterna som är svala och väluppfostrade men brinner där under ytan, så upplever jag även Sally Rooneys skrivande. Jag tycker om den litterära kontext hon placerat sina personer i, jag önskar mig som sagt tillbaka till mina egna 20-nånting, jag gillar Bobbis politiska passion – ärlig, rättfram och så där härligt naiv som man är, när man ännu upplevt så pass lite av livet att man tror att saker och ting är svartvita. Men så är det så oerhört många nyanser av grått däremellan. Och då menar jag i flera betydelser. Jag hoppas att den kommer i pocket, då ska jag köpa den – nu läste jag den som e-bok och jag tror att det här ändå är en bok jag vill äga.

3 kommentarer

3 kommentarer till Samtal med vänner

  1. Jag läser den precis nu och rör mig i helt samma tankegångar. De intellektuella samtalen och HUR barnslig och självupptagen får man vara (ganska mycket om man är kring (20).

  2. Den är jättebra! Trodde att den skulle vara ganska förutsägbar men jag blev positivt överraskad. Fast hela tiden såg jag Nick och Melissa som snarare 42-åringar. Kan bero på att jag själv är 53…

    • Men ja! Jag såg dem också som 40 någonting, men det var någonstans i texten som de nämnde typ 32, eller något ditåt. Då blev jag överraskad. De kändes äldre. Kanske för att det var så mycket ur Frances perspektiv, och för henne var de väl ASGAMLA, som ju 30+ är för en som ännu inte är 20…

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida