Bokhora.se

15/07 2017
21:09

Jag fattar inte ens varför jag blottar mina tillkortakommanden på internet. Varför lägger jag upp utmaningar som jag vet att jag inte kommer att klara av? Varför säger jag att jag är en pessimist när jag helt uppenbart är en optimist när det kommer till min egen karaktär? En ungdomsboksutmaning som jag sa att jag skulle pyssla med 2017? Jag höll inte ens till februari. 

Däremot fixade jag Ann-Sofies utmaning: läs en bok ur bokhyllan, häromdagen. Här finns plats för rörda applåder. Att hon ändå…

Jag tog mig an ”Fattigfällan” av Charlotta von Zweigberk som var Johanna Ls prackar-bok för ungefär ett år sedan. Fy sjutton vad många tankar den sätter igång. Den handlar alltså om Beata, som blir långvarigt sjuk. Hon får svårt att betala sina räkningar och sen: Det blir ett totalt ras. Man får läsa om möten på soc, samtal med Kronofogden, fler möten med soc, och hela tillvaron blir fullkomligt raserad. Hon har inga pengar. Alla materiella tillgångar är uttömda. Hon har ingen mat. Har inte ätit ordentligt på tre dagar. Hon tror att det ska ordna upp sig och att hon ska få försörjningsstöd (socialbidrag) men så lätt är det inte. Skrev Johanna.

Instinktivt går jag igenom min egen ekonomi. Kan jag bli Beata? Svaret är såklart ja. Systemet är byggt så att om det börjar skita sig lite, skiter det sig jättemycket sedan, tills det inte kan skita sig mer sen. Även om jag vill tro att med sambo och föräldrar och vad jag nu har sparat skulle det inte behöva gå så långt, men kärlek tar slut liksom pengar. Visst sjutton kan jag vara Beata. Och jag har alltid provocerats så av de där experimenten där människor med mycket pengar ska leva på lite pengar under en viss tidsbegränsad period. Som för att visa. 

De här personerna bestämmer sig aldrig för att leva på 150 kronor på en vecka just den veckan som hyran ska betalas, tandläkaren besökas och de tre barnen ska ha nya vikterstövlar. Är man inte fattig är det ingen konst att leva på 30 kronor om dagen i mat. Man har råd med kaffe! 

I en ganska obehaglig scen i slutet av boken säger Beatas världsfrånvända väninna att Beata är väninnans hjälte. Nu tycker jag inte att Beata är ohjältig, hon är snarare bortom det. Hon är som att Ola Skinnarmo byggt en raket av kapsyler från Coca Cola-flaskor och med hjälp av en ombyggd träningscykel trampat sig upp till Mars, planeten. Det är ett sådant himla slit att vara fattig. Inte minst det påminner boken om. Men blindheten hos Beatas vänner: det är snarast den som verkligen förvånar mig. Det är som att Ola Skinnarmos kompis inte ville låna ut sitt Trangiakök till Ola, som inte ville fatta att Ola behövde det, men sen när Ola skidat över isen till Nordpolen sa kompisen ”du är min hjälte”. Så kände jag för denna Marie. 

I slutet av boken skriver författaren om reaktioner hon fått av läsare. Inte minst känner många igen sig. Många tycker att det är en viktig bok. Visst är den det. Däremot undrar jag om den verkligen kan vara en ögonöppnare för någon? För oss som kämpar oss igenom 250 sidor där det faktiskt inte blir så himla mycket bättre; är det här någonting nytt? För de som borde läsa boken, kanske en politiker, någon hög chef på socialförvaltningen eller vad vet jag; gör de det? Läser de boken och tänker åh fan och ändrar uppfattning, skriver ihop en motion, gör något åt saken? Det vore fint om det var så, men jag skulle bli förvånad om, säg Annie Lööf, viftade med boken ”Fattigfällan” i partiledardebatter 2018 såsom Åsa Romson viftade med kol 2014. 

Men nyårslöftet är fixat. 

1 kommentar

1 kommentar till Vad har du gjort sen sist, Johanna K: ”Fattigfällan” – Charlotta von Zweigberk

  1. Den är fortfarande en pracka på-bok för mig! Vet inte HUR många ggr jag har pratat om den senaste året. Så stark livs- och ekonomin ngest, man kommer bara inte ifrån den?

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida