Bokhora.se

10/06 2017
19:45

Jag håller just nu på och redigerar min debutbok och är nog därför extra känslig just nu. Det är svårt och självförtroendet går ner till Mariannegravendjup när det är som värst och sen knappt upp över ytan igen när det är som bäst. Det är roligt såklart att skriva men framför allt så tar det tiiiiiiid. En massa jäkla tid. Ett par år typ, från första ord tills det att boken finns att köpa, i bästa fall. Och sen kommer någon jävel och gnäller om mannagrynsgröt! Låt mig utveckla:

Jag hittade följande skärmdump på Storytel Originals insta:

”Älskar den här serien men författaren kunde väl ha tagit reda på hur man gör mannagrynsgröt om hon aldrig gjort det själv. Pinsamt att göra misstag på en sån småsak.”

Jag vill bara skrika NEEEEJ, för det är inte alls pinsamt. Det som är pinsamt är att anmärka på ett enda litet fel. Av flera tusen saker som researchats och korrlästs osv. är det lätt att missa något som en bara antagit och därför aldrig kollat upp. Krutet har förmodligen inte lagts på att kolla upp alla vardagliga saker vi antar att vi har koll på, och det är helt normalt. Däremot, att kommentera det är inte normalt. Det är som äta en fantastisk middag hos någon och säga: ”gud vad gott det är men du serverade mig från fel sida, pinsamt att inte ha koll på en sån småsak.”

Det är så himla lätt hänt och det går liksom inte att undkomma fel i en lång text. Om en text inte är nedlusad med fel som stör på var och varannan sida så tycker jag att det är artigast att helt enkelt hålla käft som läsare. Jag är ledsen för den bryska tonen men jag stör mig enormt på detta och måste få ventilera för jag ser och hör det här då och då, folk som stör sig. Respektera allt slit som läggs ner och sabba inte författares självförtroende genom att påpeka sånt du till och med själv tycker är en ”småsak”!

Med det sagt: vad jag däremot kan störa mig på (förutom på dem som stör sig på fel saker) är när sättet att berätta något är fel/förvirrande/konstigt. Där tycker jag att ”felet” är mer av ett aktivt val, och att kritisera det blir något helt annat eftersom det går att försvara på ett helt annat sätt.

9789100169381 (1)Jag läste nyligen ut ”Hur man löser ett spaningsmord” som jag tycker är en intressant bok – den verkar till synes handla om ett mord men handlar lika mycket om kvinnosyn, arv, svenskt jordbruk, synen på pengar, missing peoples historia, vad som krävs för att bli en lyckad privatspanare (spoiler alert: inte ett flashback-konto i alla fall) och en massa annat. Men den lider stundtals av samma dramatiska effektsökeri som P3 Dokumentär ofta använder sig av: påpekandet att ingen människa kan se in i framtiden.

I P3-dokumentärer återkommer ständigt variationer på frasen ”Då anade hen inte att…” och varje gång jag hör det blir jag Taz den Tasmanska djävulen. Nej det är klart att ingen ”anar” att den ska bli skjuten flera år innan den ska bli det, det är ingen som anar att den ska bli känd för ditten eller datten osv. I n g e n (förutom Patricia Arquette) kan se in i framtiden, vi behöver inte få det påpekat för oss, det blir inte mer spännande då.

I ”Hur man löser ett spaningsmord” finns liknande tendenser:

”-Läkarna visste inte vad som hänt, men trodde att hon hade fostervatten kvar som täppt igen. Det tänkte inte på allergier förrän vid sex månaders ålder. När de tog prover syntes hennes allergi direkt.

Det hade Therese ingen aning om när hon ammade den nyfödda dottern.”

”Exakt vad som skulle kunna hända vet hon inte.”

Jag störde mig också en del på att saker som förmodligen kommer från Therese Tang (hon som löser mordet) presenteras som att de kommer från en allsmäktig berättare som kan se in i folks huvuden, alltså sånt som en romanförfattare kan använda som grepp:

”Mötet måste bli av här, i villan. Han är på väg och hon har slut på undanflykter och bortförklaringar. Backar hon nu kommer han att ana oråd.”

Jag fattar att det är hon som tänker detta i berättelsen, men det är inte så det är skrivet, det är skrivet som om det är något som bara är straight up fakta – att vi bara vet detta när det uppenbarligen enbart är ”han” som kan veta hur han eventuellt skulle reagerat. I facklitteratur blir det förvirrande för mig eftersom jag börjar tänka: vänta nu, har författaren intervjuat även gärningsmannen eller är detta ett antagande? Och hur kan vi anta att vi vet hur han skulle reagera? Det kanske skulle komma 10 chanser till även om hon backat.

Stör ni er på min invändning? Eller finns det andra saker ni stör er på att folk stör er på? Om svar anbedes.

Väl mött
Dr. Glashus

Ps. Nej, det heter inte Mariannegraven som jag skrev i förstastycket, det heter Marianergraven, jag la bara in det där för att sålla ut folk som inte bryr sig om texters innehåll utan fokar på helt fel saker.

Ps2. Jag vet inte längre om jag använder ”fokar” ironiskt eller på allvar. Send help.

20 kommentarer

20 kommentarer till Vad stör ni er på och vad stör ni er på att folk stör sig på?

  1. Jag fattar helt att det går att störa sig på journalister som använder samma klyschor i böcker som i reportage… särskilt med tanke på att det finns så många författande journalister, och problemet därför är så utbrett.

    Den dummaste journalistklyschan — som jag har läst i en av Camilla Läckbergs böcker — är: ”Nyheten slog ned som en bomb”.
    Det funkar varken som liknelse eller beskrivning…

    Själv stör jag mig på när läsare stör sig på att en bok inte är exakt sådan som de förväntar sig att en bok ”ska” vara — d.v.s. att läsaren inte tål att bli överraskad. Varje ny bok ska helst vara så lik som möjligt den förra boken läsaren gillade.

    • Marcus Stenberg

      Ja det där sista tycker jag också är så konstigt. För lika ofta har jag fått höra: den andra var FÖR lik den första. Väldigt svårt att förstå hur överraskande läsupplevelse skulle kunna vara något dåligt. Det är väl därför som en läser nya böcker? Annars går det ju att läsa om samma bok flera gånger liksom.

      Vilken var din senaste bok som överraskade dig?

  2. Haha! Ja människor kan vara bra störiga alltså Jag stör mig (bl.a.) på när folk verkar vilja missförstå med flit. Det kanske inte är så men huuur kan så mycket missförstås här i världen?! ‍♀️ T.ex. att påpeka folks felsägningar eller stavfel – förstod du på riktigt inte?

    • Marcus Stenberg

      Ja exakt!!! Vi är verkligen BFF:s på denna punkt. Jag tänker inte heller att perfekt grammatik är den bästa förutsättningen för att skriva bra berättelser (detta säger jag nog främst för att jag själv är dålig på grammatik och vill försvara mig). Vet inte alla ordmärkare vilka glädjedödare de är?!

  3. Jag retade mig just på en klantig sak i en bok. Förlåt, men det var ett samtal i boken mellan en som var gravid och skulle ha barn till sommaren, och huvudpersonen i boken säger: ”Bra tajming, man vill ju inte gå runt med barnvagn i snö och slask!” Tror författaren att man bara går med barnvagn de första månaderna/halvåret? Vad gör man med barnet sedan? Bär omkring på det (i snöslasket) eller tror hon att barn börjar gå själva när de är ett halvår?

    Förlåt, men det störde mig.

    • Marcus Stenberg

      Oj. Det har inte kommit någon förklaring senare i boken då? Att personen kanske tänkte börja jobba efter ett par månader och kanske lämnade bort barnet till en annan förälder/närstående/amma? Eller var meningen ett sätt att visa hur korkad just karaktären i boken var? Jag vill så gärna ta denna författare i försvar men det låter onekligen lite konstigt. Står detta ivägen för resten av läsupplevelsen?

  4. Lycka till med redigeringen, ser fram emot att läsa din bok!!

  5. Just nu stör jag mig på alla personer i Svindlande höjder, men det är ju hela poängen.

    Det senaste som störde mig på riktigt var Sommardöden av Mons Kallentoft. Tyckte den kändes uppbyggd på stereotyper av alla slag och gjorde inte heller upp med det stereotypa tänkandet när det visade sig ha noll betydelse för berättelsen.

    Lycka till med boken!

  6. När det gäller kriminallitteratur så brukar man se skillnad på författare som har arbetat som journalister. De har mycket bättre research, medan författare som t ex paret Ahndoril och ännu värre Mons Kallentoft uppenbarligen sällan sätter foten ute i verkligheten! Och då handlar det inte bara om hur mannagrynsgröten kokas, utan hela upplägg som är helt orimliga, i någon av Kallentofts böcker så var det en mördare som drog runt på ett lik som vägde 150 kg på en kälke och sedan hängde upp det i ett träd, han borde prova att göra det med en docka som väger 150 kg!

  7. Jag stör mig på vuxna som rufsar om i barns hår. Fick mothugg om detta när jag skrev det en gång men hävdar fortfarande att ingen går runt och rufsar som någon slags hälsningsfras på regelbunden basis. Hävdar också bestämt att folk inte ”visslar till” lika ofta irl som i litteratur.

    • Marcus Stenberg

      Jag har aldrig sett någon göra detta! Förutom på film! Då är det ju alltid en man enligt gängse manliga normer som lite leende rufsar om håret på någon pojke ungefär som en sorts godkännande ritual typ. Känns som att styvpappan i Rädda Willy skulle kunna göra detta. Men jag har aldrig sett i böcker, vad är det för sjuk litteratur där sånt förekommer??

      Vad fick du för mothugg? Att det visst förekommer? Det är ju heeelt tokigt i sånt fall att folk går runt och gör så. Jag lever efter devisen att behandla barn som vuxna när det gäller hälsningsfraser. Tänk om någon skulle hälsa så på en vuxen, genom att fucka up håret på dem och sen gå vidare…

      • Godkännande ritual, ja precis! ”Hehe, du är allt härlig du” eller liknande. Mothugget bestod i att två föräldrar menade att de visst rufsar sina barn i håret, men jag tror inte på att de gör det på samma sätt i exemplet jag la upp.

  8. Haha, jag störde mig på exakt en sån liten grej i en bok jag läste igår, där familjen hade fredagsmys framför… Allsång på Skansen. Allsången har inte sänts på fredagar på 30 år. Det spelar ju ingen roll egentligen, men det såna detaljer får irritationen att skära genom hela mig. Allsången sänds på tisdagar, det har den gjort hela mitt liv, det är en så fundamental grej i mitt liv. Samma sak som när folk använder fel kortkommandon på datorer, typ ”han tryckte control Q för att spara dokumentet” (på sin mac dessutom!), jag kan rage-quitta en bok i frustration över såna skitgrejer. Jag fattar ju att det ÄR skitgrejer men jag blir ändå så fruktansvärt irriterad. Vet inte varför.

    • Och varför skulle man ens behöva beskriva hur man sparade dokumentet, räcker väl att skriva att det sparas, haha ;-)

      • Marcus Stenberg

        Haha ja det är verkligen en rimlig fråga. Dostojevskij fick ju betalt per ord har jag hört, kanske var det en sån grej?

    • Marcus Stenberg

      Haha men guud det är ju ganska knäppt att beskriva en process som inte kräver beskrivning egentligen men så gör författaren det på fel sätt dessutom?! Alltså det med ctrl Q, för det stänger ett fönster eller? Jättekonstigt oavsett. Skulle vilja höra motiveringen till det alltså.

      Allsången känns ju, för oss som inte kan det, som att den skulle kunna vara fredagsmys så det felet kan jag mer förstå på ett annat sätt. Men konstigt att inte dubbelkolla såklart, det är ju inte så svårt. Det kanske är en sån där carpe diem-typ som inte bryr sig om dagars namn osv? Tar dagen som den kommer. Eller så kanske familjen spelade in Allsången på vhs och kollade på fredag? Nää skoja. Men jag tror nog att ctrl q tar priset i det här kommentarsfältet dock över konstigaste grej och mest störnings-worthy av allt jag hört hittills :)

      Men varför blir vi så arga på sånt tror du?

  9. Jag fick Diana Gabaldons ”främlingen” skickat till mig. Hade jag läst den som tonåring hade jag gillat jättemycket pga bra driv i storyn. Nu var den ju mkt störande stereotyp, homofobisk och allt sex är himlastormande. Men också sjukt störiga faktafel t.ex. är andra världskriget precis slut, året är 1945 och efter ett tag framgår det att det är april!!! En annan grej de gör att det tar en båt över engelska kanalen från skottland!! Min inre besserwisser får psykbryt!

  10. En härligt bra idé att man kan skriva av sig på grejer som man stör sig på. Tyvärr måste jag bara få detta (som ni säkert har hört många gånger) ur mitt huvud: Att använda ett ords urgamla och bortglömda betydelse vittnar om en sorglig von-obenattityd. Att använda ordet ”hora” i ett positivt sammanhang var väl tänkt att funka (fast inte för mig) i den tid då man (?) ville ”positivera” ordet ”fitta”, men egentligen är det inte jämförbart (OK då, det kanske bara är jag som gör den jämförelsen).
    Dessutom: har ni ändrat programförklaringen som man kan läsa på Wikipedia, men inte här? ”Vår definition av bokhora är således en man eller kvinna som utan begränsningar eller betänkligheter omfamnar och slukar alla slags texter, helst i bokform” . ”Man eller kvinna” verkar numera exkluderande, ju.

    Ta bort det här inlägget om ni är trötta på diskussionen. Jag ville, som sagt, mest få bort tankarna ur min hjärna. :)

    • Jag fick en tankeställare av en kompis. Kanske är det bra att ”avdramatisera” ordet… Så nu har jag fått något annat att tänka på, och det var lite lättare. Men ta gärna bort inläggen. :)

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida