Bokhora.se

04/09 2017
17:10

Imorse när jag vaknade, sträckte mig efter mobilen och läste nyheterna fick jag riktigt grav världspolitisk ångest pga Trump och Nordkorea. Hur fan är det möjligt att galningen Trump (han ÄR ju mentalsjuk) lyckats få oss tillbaka till en kärnvapenkrigsrädsla, att han överhuvudtaget blev vald, att de runtomkring honom låter detta fortskrida utan stopp, att han nu är han i clinch med en annan galning, osv osv.
Hur hanterar man en sån måndag? På väg in till mitt frilanskontor kände jag mig lite som en religiös sanningssägare. Typ att snart ställer jag mig upp och skriker ”Men vakna då! Fattar ni inte vad som håller på att hända just nu?!” till alla mellanchefer som satt omkring mig och kollade mobilen som om det här var en helt vanlig måndag och det var jätteviktigt att stämma av det där med Benke i Örebro så Kenneth kan gå vidare med att … bla bla bla. Borde vi inte alla förbereda oss på katastrofen istället?! Fast efter att ha diskuterat lite världspolitik på kontoret kände jag mig också lugnare och kunde dra igång mitt mejlande.
Jaja.

Arbete-LR2I helgen läste jag klart ”Arbete och struktur” av Wolfgang Herrndorf. Ni vet, han som skrev ”Tschick”, och som gjorde det i febril aktivitet för att han fått en hjärntumör. ”Arbete och struktur” är namnet på den blogg han började föra efter diagnosen. Den var först tänkt för honom och hans vänner enbart, men under processen bestämde han att den skulle få publiceras efter hans död.

Det är en mycket speciell bok. Föga förvånande. Otroligt saklig, kortfattad och osentimental. Men samtidigt, den starka pendlingen mellan hopp och förtvivlan och ingenting. Hans diagnos är av typen en kort tid kvar, det kan bli ett år eller ett par år, men det är max och beroende på hur operation plus behandling går.
Herrndorf är författare och har några verk han arbetat på under längre tid utan att färdigställa. Nu går han all in på att göra det. Skriver frenetiskt. För vad ska han ägna sig åt resten av sitt liv? Jo, skriva. Arbeta. Det är det som hjälper honom igenom allting. Strukturen och arbetet håller honom uppe. Han färdigställer ”Tschick” och kastar sig in i nästa projekt, en roman som heter ”Sand”.

Det ironiska är att för första gången i sitt liv får han till en succé. ”Tschick” säljer som smör i Tyskland, säljs till flera andra länder, det görs en film. Herrndorf har alltid drömt om att bo i en fin lägenhet med utsikt, men nu när han faktiskt inte lever på existensminimum utan skulle ha råd att köpa en sån, då pallar han inte gå igenom processen som kommer att kräva så mycket energi för att sen bara kunna bo där ett par månader innan han dör.
Det är mycket sånt.
Och så är det läsande och vilka böcker som är värda att lägga tid på när man vet att ens läslista är begränsad. Och bad i Östersjön och fotboll med vännerna och samtal med flickvännen C och otaliga läkarbesök och strålningsbehandlingar och lite mejlande med andra som har samma typ av tumör och en öl med kompisar och samtal med förläggaren och livsångest och allt om igen, huller om buller.
Mycket speciell, som sagt.

Den här boken är ju inte skriven för att förmedla ett budskap eller sanningar som många andra i den här genren är. Huvudsyftet är inte att vrida igång våra tårkanaler eller få oss att säga upp våra jobb och åka på jorden runt-resan medan vi kan, eller göra alla de där andra sakerna folk drömmer om och har på sin bucket list. Vad drömmer Herrndorf om? Att jobba hårt. Leva som vanligt. Det är det enda som står på hans bucket list.

Det är nu vi via en stor sväng kommer tillbaka till där jag började imorse. Jag pallrade ju mig in till kontoret. Pratade med de andra där. Fick lite livshopp. Satte igång med jobbet. Och nu sitter jag på mitt förortsbiblo som har öppnat igen efter en månads renoverande. Äntligen, säger jag. Har saknat att kunna slinka förbi här. Så min dag blev helt inom ramen för alla andra dagar utan världspolitiska kriser. Jag sitter inte på ett plan till en paradisö, har verkligen ingen lust med det, och jag är inte på väg ut i skogen med ryggan full av prepper-utrustning. Jag är hemma och jobbar på. Är det dumt månne?

3 kommentarer

3 kommentarer till Världspolitiken, framtidsångest och ”Arbete och struktur”

  1. Jag är så jävla rädd för den där psykopaten i väst! Och för psykopaterna i öst också. Jag, som var med då atombombskrigshotet låg som en Mordorskugga över världen under 80-talet, känner mig MYCKET mer orolig idag.

    Och apropå boken: Vad ÄR det för fel på en, som bara inte KAN se exakt hur bra man har det? Den mänskliga hjärnan är verkligen kvar i ett överlevnad-under-magra-omständigheter-på-savannen-läge – i alla fall min. Slappna av en sekund så dör du svältdöden, liksom.

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida