Novellix 8:e mars-box « Bokhora

Bokhora.se

01/04 2018
12:18

Åh vad fantastisk denna box är! Den är så bra att jag får någon sorts posttraumatisk bitterhetsattack över min skolgång.

Jag vet att det är ohyggligt förmätet och dessutom tråkigt att vara sån som tror sig veta hur undervisning i skolan ska ske. Ändå blir jag lite sån när jag läser de här novellerna, det är omöjligt att inte identifiera sig med personerna i berättelserna på ett personligt plan samtidigt som jag direkt tänker på hur mycket samhällsvetenskap och politik som skulle kunna vävas in i ett samtal om dem. Min egen skolgång är såklart inte representativ för hur skolan är eller ens var då, men min upplevelse av vattentäta skott mellan olika ämnen var extremt märklig. I litteraturen pratades det om karaktärers känslor och tankar, i samhällsvetenskap och historia fanns inga känslor alls. Människorna i de senare ämnena verkade knappt mänskliga.

I Suzanne Brøggers novell ”Blomman” ska huvudpersonen köpa en cyklamen till en man. Kring denna cyklamen i kruka kretsar tankar om makt, hur gesten ska tolkas av mottagaren respektive omgivningen. Den är komisk ibland och sorglig ibland. Den är politisk samtidigt som en person helt ointresserad av politik skulle gilla den eftersom jag tror många, tyvärr med rätta, ”överanalyserat” sociala situationer i timmar där folk med mer sund läggning inte ser något problem över huvud taget.

När hon funderar på att lämna blomman på hans jobb tvingas hon tänka sig in i hur han tror att omgivningen skulle reagera.  Det är många led.

”Man riskerade att skvallret skulle börja gå. ‘Nåja. Det måste ju vara hopplöst för en man att vara tillsammans med en sådan där rödstrumpa.’ Eller ‘Hon har nog varit ute och knullat med vilda hästar i Inre Mongoliet, om man ska tro på allt hon går omkring och predikar, så nu vill hon försöka sona brottet med en cyklamen’…”

Alla som någon gång anpassat sig för att bli omtyckt eller tryckt undan en del av sig i ett förhållande kan sitta och nicka. Samtidigt Brøgger det tydligt på ett oerhört effektivt sätt hur en feministisk analys och ställning som en offentligt politisk person sätter käppar i hjulet för en privat. På samma sätt upplever Kerstin Thorvalls berättare det i ”Olle”, hon är bra på att dra in pengar och försörja sin familj, men brister i bullbakandet. Det går aldrig att göra rätt när världen har ett krav på sig och man själv ett annat. (Däremot kan man vara jävligt rolig och kommentera hemslöjdsförkläden i en sexskildring!)

Brøgger skriver om dessa krav:

”Det var ju inte en blomma han ville ha, utan mig. Men i reviderad utgåva, med lämpliga strykningar på olämpliga ställen.”

Eller kanske är det fel att säga att analysen sätter käppar i hjulet i Brøggers novell. Kanske är det snarare som när snickare ska köpa hus: saker som andra missar är tydliga tecken för den som har kunskapen. I Bodil Malmstens novell ”Åtrå” säger en man till berättelsens jag:

”Kvinnor med makt är värre än män.”

Kvinnan som är jaget kommenterar det aldrig vare sig direkt till honom eller i berättelsen. Ändå förstår jag som läsare vilken idioti hon tvingas stå ut med för sin åtrås skull. Hur går det att få ihop sina känslor med tankar, det kanske låter som en banal fråga men det är vad som skildras så bra.

Alla noveller känns som att de är skrivna idag. Då och då blir jag påmind om att jag inte är från samma generation som författarna när ålder nämns. Bodil Malmsten skriver:

”Jag tackade överdrivet som kvinnor i min generation gör.”

”Det är fördelen med att bli äldre, plötsligt törs jag ställa krav jag aldrig skulle ha drömt om när jag var yngre, det väcker respekt. Inte kärlek, men respekt.”

Att jaget missar buss och båt men styr upp situationen trots en klagande man vid sin sida blir symboliskt. Och jag kollar hur gammal Malmsten blev. När jag följde hennes blogg kändes som att jag hade mer gemensamt med henne än de flesta i min egen ålder så jag tänkte aldrig på ålder. Samtidigt måste så mycket varit annorlunda för någon vars mamma föddes bara ett par år efter att kvinnor fått rösträtt.

Såna här saker står givetvis inte utskrivet så trubbigt som jag formulerar det. Framför allt är det jävligt bra berättelser i den här boxen, men jag ser det politiska i allt det vardagliga eftersom det känns som att det är vad dessa författare har gemensamt. De behöver inte skriva krångliga samhällsvetenskapliga avhandlingar, överförklarande blogginlägg eller ens använda p-ordet. Det finns där i vardagslivets alla sprickor, that’s how the patriarchy gets in. Typ så.

En av mina absoluta favoritförfattare Nina Björk medverkade i svt-programmet ”Min sanning” för några år sedan. När jag såg det blev jag så oerhört provocerad över hur politisk analys och privatliv och känslor blandades ihop på ett så skevt sätt. På hemsidan beskrivs programmet bland annat såhär:

”I Min sanning får hon förklara sin syn på olika feministiska och ekonomiska spörsmål, varför hon inte lever som hon lär och varför hon tycker det är så hemskt att folk måste le mot varandra på arbetet.”

Som jag minns intervjun (den finns inte på svt play längre) så kom frågan om hon ”lever som hon lär” i samband med att hon kritiserade det ekonomiska system vi har i kapitalistiska västländer. Jag kan kanske förstå frågan i mer konkreta sakfrågor. Exempelvis: det kan kanske vara motiverat att fråga en miljöpartist hur miljövänlig bil denna själv köpt eller om den källsorterar eller har aktier i oljebolag. Men att fråga en person som är kritisk mot kapitalism om hen ”lever som den lär” är bara absurt, hur ska en person kunna leva utanför samhället på det sätt som skulle krävas för att svara ja? Det är sånt som får en att känna att det inte finns utrymme för visioner över huvud taget och att det kommer bli en trist valrörelse kommande månader.

Men nog om mina fobier för kommande valrörelse. Det jag vill säga är att motsättningarna mellan liv och ideologi måste ses som mer komplex. Det går inte att kräva att kvinnor ska orka driva en kamp i varje sekund av sina liv när män inte gör det trots att det är männen som är problemet. Ändå verkar  karaktärerna i dessa noveller lägga detta ansvar på sig själva i sina egna liv.

Min efternamns-namne Birgitta Stenberg har skrivit ”Rösten” som kanske är den novell jag gillar mest om jag måste välja. Jaget går på en ohyggligt tråkig föreläsning som hålls av en rasistisk manlig professor som besökt Afrika för att lufta sin koloniala blick en aning. Hon vill gå från första stund men blir kvar.

”Jag var så irriterad att jag inte kunde sitta stilla och ändå var jag fast i denna tvångströja av hövlighet. Och varför teg jag, varför avbröt jag honom inte, jag kunde mycket väl kunnat komma med ett par ironiska frågor.”

Hon listar sina invändningar i tanken och vi som läser novellen får ta del av dem. Genom hela föreläsningen sitter jag och hejar i tanken, säg det! Sätt honom på plats! Men hon gör inte det. Efter föreläsningen invänder hon mot hans perspektiv men inte lika hårt som hon tänkt. De hamnar på restaurang ihop på villkoret att hon ska hålla tyst med sin kritik. Därefter vill han beställa vad hon ska äta och klä henne och inreda hennes lägenhet som han tycker. Slutet är en sån lättnad även för mig att jag känner känslan i hela kroppen. För första gången tänker jag att ordet ”frihet” inte bara är en floskel i amerikanska valkampanjer utan något väldigt konkret som litteratur kan erbjuda alla oss som inte känner att vi får ihop förnuft och känsla alla gånger.

Ps. Underbara omslag av Lisa Benk och jättebra efterord av förläggaren Erika Palmquist. Det enda negativa är att det är samma efterord i alla fyra novellerna. Jag fattar varför det är så, novellerna säljs ju separat, men när någon är så bra på att effektivt sätta det man läst i ett sammanhang är det lätt att bli girig och vilja ha mer.

1 kommentar

1 kommentar till Novellix 8:e mars-box

  1. Åh! Numera finner jag inte tid för nya böcker men detta verkar som ett himla bra koncept. Ska leta upp!

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida