”Djupet” – Karin Gafvelin « Bokhora

Bokhora.se

25/02 2018
9:41

Det finns inget jag hatar mer än övertydlighet och att bli underskattad som läsare. Cirka 25% av min vakna tid går åt till att klaga på tv-serier och filmer och böcker där upphovspersonen verkar ha gjort allt för att få med alla i båten så att säga. Exempel: I ”House of cards” när huvudpersonen vänder sig mot kameran för att förklara vad vi nyss fått se och hur politik fungerar och vilka känslor och dolda motiv som alla karaktärer i scenen haft. ”Alla ska med” är sällan ett bra motto att ha i kultur, vad är det för fel på att lära sig något?

Jag ville börja recensionen med den här komprimerade ranten eftersom jag tycker kulturskapare ska börja välja form utifrån vad de själva vill och gillar. Vill de vara övertydliga borde de börja skriva på wikipedia, där är det en jättebra egenskap att vara tydlig. Är de ointresserad av att berätta med bilder kanske de inte ska välja filmmediet osv.

När jag läser Karin Gafvelins ”Djupet” tänker jag på all dålig kultur jag måste stå ut med på jakt efter såna här guldtackor. Karin Gafvelins bok får högsta betyg på alla sätt men gör det smärtsamt uppenbart hur sällan andra kulturskapare når upp till den här nivån. ”Djupet” är 269 sidor magi. Punkt slut. Men jag ska ändå försöka utveckla lite.

helbildskepp

Jag har svårt att se att någon skulle kunna vara mindre intresserad av segling än vad jag är. Jag var på några båtsemestrar som barn och det positiva jag minns från dem är mitt Gameboy. Jag tyckte ofta det var otäckt och jag var om möjligt ännu mer ångestriden då över den låga standarden i alla rum som hade med personlig hygien att göra (jag är så fobisk för allt sånt att jag inte ens kan beskriva det rakt ut som ni märker).

Som vuxen är jag glad över erfarenheten men också nöjd med att mitt liv på båt är något i backspegeln. Ändå sitter jag i soffan med en bok vars första baksidesmeningen är:

”Karin är nybliven båtbyggare och och förälskad i seglarlivet.”

Jag är inte bara ointresserad av segling, jag är dessutom så totalt oallmänbildad på området att jag

1. Inte hade en aning om att världen verkar vara full av den här typen av segelbåtar än idag.
2. Inte har en aning om varför de få som jag visste fanns seglar runt, vad är syftet och hur drar de in pengar osv?

Ändå älskar jag den här boken. För Gafvelin gör det intressant även för någon som mig. Hon verkar inte vara ett dugg rädd över att ta med tekniska termer från livet som sjöman och skildrar de olika momenten på ett sätt som faktiskt omvänder mig helt, jag blir intresserad av den världen bara några sidor in i boken. Jag till och med älskar estetiken, alla svartvita knutar och rep och bordläggningsarbete och allt vad det nu heter. Jag tycker Gafvelin bevisar att en riktig konstnär kan ta vilket ämne som helst och göra det intressant för vem som helst, bara hen är nog duktig. Och det är Gafvelin, med råge. Själv somnar jag av Kerouacs ”On the road” men jag kan tänka mig att hans mest hysteriska fans känner något som liknar det jag kände när jag läste den här: jag vill också.

Boken är en grafisk roman med vad som i mina lekmannaögon ser ut som tuschteckningar (edit: tekniken är skrapkartong). I vilket fall som helst finns bara två färger: svart och vitt. Skuggningar och ojämnheter är uppbyggda av streck, ungefär som i gamla etsningar eller träsnitt. Tänk Gustave Dorés estetik som möter Sun Axelsson eller kanske Birgitta Stenbergs innehåll.

ledigdag

För att återknyta till min inledningsrant så har Gafvelin valt en form där hon maximerar berättelsen så mycket det går. Människor i filmbranschen med miljonbudgetar borde läsa den här och lära sig ett och annat om komposition och om hur man berättar med bilder.

Gafvelin kan skildra hur en person kliver av en buss och pulsar genom snön med en katt i en bur och göra det intressantare än hur de flesta filmskapare skulle skildra landstigningen på Normandie. Hennes sätt att rita svårgreppbara saker som väder, vind och hav är otroligt och sådant som kan betraktas som ”bakgrund”, träd, lövverk, buskar osv är magiskt genomfört. Kontrasten i bilderna mellan den soliga förälskelsen på s. 65 och stupet ner i mörkret på s. 156, när hon vakar över honom, är något jag tänker på när jag läser boken ett andra varv. En oskicklig berättare hade påmint oss om kontrasten på ett övertydligt sätt a la ”see what I did there”/”vänta till slutet av klippet”. En oskicklig berättare hade inte kunnat göra så välavvägda tidshopp som görs i boken, något som jag annars nästan aldrig gillar i alla andra fall. Här är det välmotiverat och också så otroligt hantverksmässigt bra gjort att jag inte bara förlåter det, jag älskar det.

minneapolis

Det finns en historia om att välja ett annat liv än majoriteten, om att jobba hårt och ändå tjäna väldigt lite pengar. Om gruppdynamik på relativt små isolerade ytor. Om psykisk ohälsa och hur det är att leva som anhörig till någon som mår väldigt dåligt. Om att se platser på andra sidan jorden som privilegierad men samtidigt fattig. Den handlar också om hur många ser livet som något linjärt med en pil ”framåt”. När ska huvudpersonen växa upp, skaffa ett ”riktigt” liv osv.

När jag läser boken ett andra varv försöker jag lista ut varför jag tycker att den här boken sticker ut så mycket från annat jag läst. Kanske är det för att en sån här kombination av genrer sällan görs. Å enda sidan är berättelsen om Karin och James en klassisk historia om förälskelse och väldigt självreflekterande (majoriteten av deras samtal skildras genom deras brevväxling) men å andra sidan känns berättelsen som en äventyrsskildring. I serievärlden känner jag bara till ett annat exempel där det gjorts på den här nivån, i Hergés ”Tintin i Tibet”. Jag vet inte drivkrafterna bakom Gafvelins bok men eftersom huvudkaraktären bär hennes namn finns det säkert självbiografiska element i den. När Hergé gjorde ”Tintin i Tibet” var det under en period då hans äktenskap rasade samman, han hade mardrömmar om stora, skrämmande vita landskap (”skönheten och grymheten i det vita”) och blev besatt av att samla på bilder av snötäckta Tibetanska landskap. Det var också hans mest personliga berättelse i det att han låter Tintin rädda karaktären Chang i Tibetberättelsen, en karaktär som var baserad på hans vän Zhang Chongren som han tappat kontakten med under 40 år som en följd av kriget mellan Kina och Japan och senare det kinesiska inbördeskriget. Känner man till de här sakerna är inte Tintin bara en äventyrssaga för barn utan något som berör en.

helvete

I boken ”Tintin: Hergé and His Creation: Hergé and His Creation” skriver författaren:

”Increasingly, Hergé attempted to articulate these personal strivings through his Tintin stories. Most remarkable is Tintin In Tibet, a book in which he divested himself of the Tintin family, drew out his nightmares and exorcised them in a personal quest for Chang, the young Chinese boy who had once been his closest and most influential friend.”

När jag tittar igenom bokinfon på förlagets hemsida ser jag ett liknande citat från en DN-intervju med Gafvelin: ”Boken har fungerat som exorcism”.

Nu råkar jag tycka att Gafvelins berättelse är mycket bättre (so sue me Hergé-entusiaster) och jag gillar svärtan i hennes berättelse avsevärt mycket mer än Hergés teckningar. Dessutom är hennes humor roligare på alla sätt såklart (”Blomma på bara, era små jävlar” – En förälskad Karin pratar med träden.). Men jag kommer att tänka på hur jag saknat den kombination av personliga känslor och äventyrsskildring kombinerat med perfektionistiskt vackra bilder.

Mitt eget liv är väldigt långt ifrån de liv som levs i ”Djupet”, jag har helt andra problem, ändå känner jag mig sekundärexcorcerad efter att ha läst ut den och ställer den på väl synlig plats i bokhyllan, redo för nästa omläsning.

4 kommentarer

4 kommentarer till ”Djupet” – Karin Gafvelin

  1. Kan bara hålla med – ”Djupet” är en guldtacka!

    Jag är förresten rätt säker på att det är skrapkartong Gafvelin använt sig av. Det är en tidskrävande teknik, så att skapa ett helt album på det sättet är djupt imponerande.

    • Marcus Stenberg

      Ja du har helt rätt! Sofia på Syster förlag bekräftade detta! Helt otroligt med tanke på omfattningen + kvalitén på varenda bild. Var du båtfrälst innan?

      • Nope, är inte båtmänniska själv. Snarast lite rädd för stora vatten men det ökar på sätt o vis fascinationen ^^

  2. Jag har seglat samtidigt som Karin Gafvelin på Ostindiefararen Götheborg. Vilken fantastisk bok detta är! Håller med om allt du skriver, det finns mycket att säga om denna boken! Så skickligt berättad!

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida