”Lunchbox” – Ellen Greider « Bokhora

Bokhora.se

30/05 2018
23:09

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: serieskolans fanzinebord på bokmässan är en guldgruva. Inte minst för oss som fortfarande har kvar det här töntiga draget att vi vill ”vara först” med det som kommer bli stort. Och som sen skryter om att de var först. Jag är sån men kommer jobba på det. Sen. Efter jag skrivit den här texten.

Jag köpte Ellen Greiders ”Vad hände med Marilyn?” för några år sen eftersom omslaget var svart, goth och det var två coola fotografier på omslaget. Den ena på Marilyn Manson, den andra på vem jag antog var författaren.

Den hösten lyssnade jag mycket på Robyns ”Dancing on my own”. Det är möjligtvis en feltolkning av låten men jag tyckte det var så skönt att någon så framgångsrik och definitionen av cool fortfarande ältade känslan av awkwardness på högstadiediscon. En del av oss blev så påverkade av skoltiden som tonåringar att vi inte kan släppa den. All osäkerhet, alla konstiga regler, att känna sig fel och sen känna att det är fel att känna sig fel för det är som att det är mitt eget fel som ältar allt. Osv.

Fanzinet om vad som hände med Marilyn Manson är en diskussion mellan artisten och huvudkaraktären som ska börja sjuan. Hon får en gothig makeover och går till skolan i MM-tshirt. Väl på plats får hon veta att Manson är en sellout av någon besserwisser som tycker att det är The Cure som gäller, de är på riktigt. Hon ljuger om att hon gillar The Cure och måste sen lyssna in sig på Just like heaven för att lögnen ska bli någorlunda sann.

Det låter kanske som så kallade ilandsproblem för en del men vi är några stycken med så dålig självkänsla att vi inte kan tro att någon vill umgås med oss om vi anpassar oss in i absurdum. Det kan ta sig i uttryck att vi inte tror att någon menar det de säger åt oss och att vi inte ens törs säga att vi gillar en låt av rädsla för att inte bli omtyckta. Jag får hemska flashbacks till skunkgrupperna jag skannade på jakt efter ”godkända” indieplagg (går det att annan färg än svart på Clarks wallabees?). Klippte ut intervju med Henrik Berggren där han sa att han handlade sina randiga tröjor på H&M:s tjejavdelning (visste ej att H&M var okej att handla på innan).

Fanzinet är ett fantastiskt sätt att resonera kring såna känslor och samtidigt fenomenet Marilyn Manson. Manson frågar varför hon klagar så på hans kvinnosyn när det finns riot girl-band att lyssna på. Hon försöker förklara det ju finns strukturer osv. och Marilyn Manson förklarar att dessa strukturer påverkar även honom och Ulf Lundell. Det är svårt att återge humor men lita på mig: det är väldigt kul, och igenkänning deluxe för oss som inte längre kunde gilla Manson på samma sätt efter att ha läst hans biografi ”The long hard road out of hell”.

I nya boken ”Lunchbox” är Marilyn Manson mer av en låtsaskompis som stöttar i bakgrunden, inte det centrala. Jag tycker det är ett fantastiskt fint sätt att berätta på, jag blir glad av det på samma sätt som jag blir av vänskapen i ”A beautiful mind” varje gång jag ser om den.

En form av deppnostalgi fyller mig med lika delar vemod och skratt av alla detaljer som Ellen Greider varit så noggrann med: de enorma dunstoppade michelingubbsjackorna på de populära elaka tjejerna, Paul Frank-tshirten på en kille i periferin, Punkt Shop, hur föräldragenerationen kommenterar quorn, hemska män på msn, att analysera varenda samtal man har på ett sätt som får Inception att verka banal, introt till Seventh Heaven (”Lucky as Lucky”, JAG SKRATTADE HÖGT!).

Jag tycker ”Lunchbox” är en fin bok, den är mycket mörk ibland men också ett anthem för alla oss som kände oss sämst i varenda situation under tonåren (och kanske inte riktigt lämnat den känslan som vuxen). Jag ska inte spoila slutet men jag tror det är första gången jag läst en serieroman med ett så pampigt slut. Jag blev så fuktig i ögonen att kajalen (som jag varit tvungen att ta på mig när jag läst cirka halvvägs som ett hommage till freaket jag kände mig som när jag var 17) rann lite nerför kinderna.

PS. VARFÖR går det inte att köpa merch till den här boken?! T.ex. en lunchbox. Här nedanför är mitt klipp och klistra-förslag men jag skulle givetvis köpa oavsett vilket motiv ur boken som skulle pryda en sån där metallåda som Marilyn Manson själv samlar på.

2 kommentarer

2 kommentarer till ”Lunchbox” – Ellen Greider

  1. Lucky as Lucky hahahahaha. Vilken fin recension!

    • Ja så himla roligt med såna detaljer! Tänker på när jag läste Pettson och Findus som barn och det fanns någon skojig liten detalj i nåt hörn med nån figur. Älskar när det görs med popkulturella referenser som man inte trodde man hade kvar i huvudet :D

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida