På fredag och lördag sträckläste jag Agnes Lidbecks ”Finna sig” och på söndagen insåg jag att Lidbeck var gäst på P1:s Söndagsintervjun. Det kändes som om jag fått en present. När det dessutom visade sig att intervjun var riktigt jäkla bra blev jag ännu gladare. Lidbeck verkade så smart och icke-pretentiös, trots att hon sa saker som att hon blev sjuk av att inte skriva och att hon nuförtiden försöker tygla sig genom att bara skriva en timme om dagen (de veckor hon inte har barnen).

Hon sa också att hon skriver till country för att få in rätt rytm och att det gör att hon ibland, när hon skriver om ett stycke, lyssnar på samma låt sjutton gånger. Spontant tror jag inte att jag skulle kunna skriva till musik, eller kanske klassisk musik då. Men musik där någon sjunger, tror jag, skulle distrahera mig. Men vem vet, kanske värt att testas på. Att Lidbeck är noga med rytmen i texten tänker jag att grundar sig i att hon skriver poesi.

Nytt avsnitt av Mellan raderna-podden utkommer på torsdagen, då talar vi om ”Finna sig”, Söndagsintervjun och om en bok bara kan få vara en bok eller om den alltid är en spegling av samtiden.

peppe