Varför gråter inte brottsoffer som i fiktion? « Bokhora

Bokhora.se

13/03 2018
12:52

Svensk film får ofta kritik för att skådespelarna är för tillgjorda, för Dramaaatiga. Det vill säga de artikulerar för mycket, spelar över. Det är något som brukar förklaras med att svenska skådespelare ofta kommer från teaterns värld där detta är nödvändigt för att nå även de längst bak i lokalen. På samma sätt är teatersminkning överdriven, annars syns den inte. Inzoomade på film skulle de kunna viska och mumla och bli lite blank på ögat bara men den där skrattande teatermasken och den grinande har förstört dem.

Själv tror jag dock det beror på hur vi ser på känslor och hur övertydlig fiktion fått oss att börja tro att världen är sådär övertydlig på riktigt som den är i dålig kultur. Man är för dålig för att kunna gestalta en komplex känsla så man går till klichéer. Är man ledsen eller råkat ut för något hemskt så ser man ut som Edvard Munchs Skriet 24 timmar om dygnet för resten av sitt liv. Eller?

Jag tänker lite på hur fiktion påverkar oss. Hur böcker och film kan skapa en bild av hur människor reagerar i olika situationer och hur de sen måste försöka härma vad de tror är en naturlig reaktion. En fiktiv berättelse som faktiskt tar upp detta på ett så underbart sätt är Gillian Flynns ”Gone girl”:

”The news reports would show Nick Dunne, husband of the missing woman, standig metallically next to his father-in-law, arms crossed, eyes glazed, looking almost bored as Amy’s parents wept. And then worse. My longtime response, the need to remind people I wasn’t a dick, I was a nice guy despite the affectless stare, the haughty doucebag face.
So there it came, out of nowhere, as Rand begged for his daughter’s return: a killer smile.”

Huvudkaraktären har fått lära sig av sin pappa under uppväxten att riktiga män inte gråter. När han hamnar i en situation där det är en fördel att gråta och visa känslor kan han inte det och måste fejka en ”bra” reaktion. Det blir helt fel och han framstår istället som en psykopat. När ens fru är försvunnen ser man orolig ut och/eller gråter, man ser empatisk ut så att folk ska engagera sig i fallet och media ska sätta press på polisen så ärendet prioriteras. Att han över huvud taget står där är ett bevis för att han vill hitta hinna henne, men det som folk ser är det märkliga leendet.

Förra veckan gick det att läsa i media om hur det här sättet att tänka kring hur folk i olika krisartade/påfrestande situationer hamnat i en tingsrättsdom. Ur DN:

”Hon polisanmälde händelsen istället för att gå till sin makes familj, hon visade inga känslor under sitt vittnesmål i rätten […]”

Människor som kanske aldrig själva varit i en liknande situation tror sig kunna bedöma hur någon annan borde reagera.

Den målsägande intervjuas i DN:

”Jag förstår inte vad min familjs ‘ställning’ skulle ha för betydelse, eller det faktum att jag inte grät i rättssalen. Alla människor är olika. Jag är sjuksköterska och van att hantera krissituationer, att jag inte gråter betyder ingenting.” 

Tyvärr är jag personligen inte förvånad över att nämndemän tror sig kunna göra denna psykologiska bedömning av människors innersta känslor baserat på vad de observerar. Det finns tyvärr alldeles för många exempel på det.

Kate McCann skriver i boken ”Madeleine” om hur deras reaktioner efter att deras barn försvunnit påverkade utredningen så mycket att de till slut blev misstänkta för att ha fört bort och mördat sitt barn. Hur kunde två föräldrar verka så samlade framför kamerorna när deras barn var borta? McCann skriver själv om hur kunde vara arg på sin make eftersom han ”stängde av” känslorna men att hon trots allt förstod att han var tvungen att göra det för att kunna fokusera på allt praktiskt arbete med försvinnandet. Hon skriver också om rädslan i att köpa kläder när det behövs eller till och med att någon ska se att hon äter eller dricker ett glas vin. En mamma som sitter och äter i lugn och ro måste ju vara skyldig till något. En mamma som dricker ett glas vin kan omöjligt ha älskat sitt barn. Det är en dubbel bestraffning som beskrivs: de ser att polisen inte gör något och när de själv försöker göra allt de kan på egen hand och finansiera en egen utredning så anses de vara för känslokalla. Hur det kan vara känslokallt att göra allt för att hitta sitt barn spelar i det sammanhanget ingen roll, för de gråter ju inte nog mycket.

17926571I Samantha Geimers bok ”The girl: A life in the shadow of Roman Polanski” skriver hon om hur hon anklagades för att inte bara ljuga utan också för att ha varit den som utnyttjat Polanski för att bli känd. Många tog det som ett bevis på att hon inte varit med om ett övergrepp eftersom hon inte var så traumatiserad som hon ”borde” varit.

”Everyone assumed that the night with Polanski was an event that would make me shy away from sex for years. That’s what people expected, and seemed to want.”

Att Polanski själv erkänt och dömts för brottet var mindre viktigt för många.

I ”10 år i frihet skriver Natascha Kampusch mycket om det här. Hon känner ofta att hon reagerar fel. Trots att extremt få människor i världen har en erfarenhet som liknar hennes så tror de sig veta hur de själva skulle reagera. Hennes sätt att visa känslor på och prata om det som hänt duger inte och hon blir också anklagad för alla möjliga saker efter att hon flytt.

”Alla bar på sina egna föreställningar, som de sedan kom att projicera på mig. Antingen för att radikalt skärma av sig och ta avstånd från mig i stället för brottet. Eller för att på något vis kunna spegla sig i mig. Sådana speglingar ägnar vi oss ständigt åt i vardagen, de utgör en del av vår kultur. Under fångenskapen var det bara en person som hade behov av att spegla sig i mig. Jag klarade av att ställa upp på det utan att samtidigt förlora mig själv. När fångenskapen var till ända blev det tungt att leva upp till de mest skilda personers behov, förväntningar och föreställningar.”

Hon hade överlevt ett fruktansvärt brott som pågick i åtta år och menar i sin bok att hon inte klarat det om hon inte varit en så känslomässigt stabil person. Så de egenskaper som räddade henne under fångenskapen blir alltså det som leder till fler kränkningar när hon kommer ut. Det är ett Moment 22 som hon inte kan förstå. Hon spekulerar kring hur människors enorma rädsla väcks och om det inte delvis är offrets eget fel så skulle det innebära att de själva när som helst kan drabbas.

I ”Varför gråter inte Emma?” skriver Emma Jangestig tillsammans med Magnus Wennerholm om frågan som gett boken sin titel. Det är hennes pappa som fått frågan från omgivningen och tvingats försvara sin dotter.

”Det kändes som om den här dagen var till för att hon skulle visa alla hur ledsen hon var. Och känslan att hon inte sörjde rätt växte sig starkare. Det var inte så här man skulle bete sig. Alla andra grät ju. Borde inte hon också göra det? Det verkade så skönt att bara kunna släppa fram tårarna och sedan låta allting vara över för en stund.”

De fyra böckerna är för övrigt bara de fyra jag läst senaste tiden där det inträffat att folk trott sig kunna tolka känsloyttringar som bevis. Hur man reagerar i extremt pressade och svåra situationer är svårt att veta på förhand tror jag. Och även om man vet hur man själv reagerat så säger det ingenting om andra. När det gäller nämndemän som tror sig kunna göra rättsliga bedömningar utifrån folks känsloyttringar tycker jag att det borde läsa brottsoffers böcker lite oftare och inte tro att allt är som på film. Det är konstigt att de inte redan gjort det.

20 kommentarer

20 kommentarer till Varför gråter inte brottsoffer som i fiktion?

  1. Vilka otroligt bra och genomarbetade inlägg du skriver, Marcus. Alltid läsvärda och inspirerande.

  2. Ett mycket intressant inlägg!

    • Marcus Stenberg

      Tack! Vad kul att någon annan också är intresserad. Det är lite märkligt när man har true crime som stort intresse att upptäcka att de som faktiskt jobbar med juridiska bedömningar inte känner till något som så ofta förekommer i dokumentära skildringar av känslorna efter ett brott.

  3. Jätteintressant inlägg! Tack.

    • Marcus Stenberg

      Tack för att du kommenterade. Har haft inlägget som utkast länge och inte tänkt att någon är intresserad alls, så det är jättemycket värt att höra!

  4. Intressant!!

    • Marcus Stenberg

      :) Vad kul att du tyckte det! Kan för övrigt rekommendera alla böcker i inlägget! Finns väldigt mycket mediekritik i dem och inte ”bara” skildringar av brotten i sig och känslorna kring det.

  5. Min bror har skrivit en avhandling i psykologi om ungefär detta.

    https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/40837

    • Marcus Stenberg

      Oj vad kul! Vilka underbara titlar han har på saker han skrivit. Tack för länktips, älskar att få sånt länkat.

  6. Måste instämma med föregående talare – mycket intressant! Dina inlägg brukar i och för sig vara ordentligt genomarbetade, innehållsrika och originella, men detta inlägg hade dessutom en särskild tyngd, kändes liksom extra viktigt. Tack för det!

  7. Jätteintressant inlägg! Fast jag kan inte låta bli att tänka på att i fallet ”Gone Girl” så ÄR ju Nick Dunne en riktig skitstövel – fast en oskyldig skitstövel. Liksom Amy Dunne är en ganska förskräcklig person – fast en förskräcklig person vars röst i åtminstone ett avsnitt (när hon talar om hur män vill att tjejer ska vara) gör väldigt sanna och tänkvärda iakttagelser som får åtminstone mina sympatier att vackla högst betänkligt. Det är dock ingen invändning mot det du säger, utan snarare tvärtom, för att det visar hur komplicerat det mänskliga psyket är hur fel det kan bli när man bedömer andra människor i enlighet med sina egna reaktionsmönster.

    • Marcus Stenberg

      Ja du har helt rätt! Det är ju sånt man måste akta sig för och vara medveten om. Min partner gjorde en intressant koppling till Maria Langs bok ”Mördaren ljuger inte ensam” där hon tar upp detta från ett annat sätt: människor som inte är inblandade i något brott kan fortfarande ljuga av helt andra anledningar i förhör, media, för omgivning osv. Och det är ju också en sån där sak som jag tror många tänker: ”Om någon blir mördad skulle jag säga sanningen om allt.” men uppenbarligen gör ju folk inte det så man kan inte bortse från det heller.

  8. Oj, vad intressant! Fruktansvärt bra inlägg.

    Är själv autistisk = (b.la) reagerar annorlunda på saker och det har skapat en hel del problem för mig. Fast på grund av andras åsikter. Jag har också en väldigt stel ansiktsmimik (måste hela tiden aktivt tänka på att le, annars får jag kommentarer) och har svårt att visa känslor för andra, så jösses… snacka om att man har fått höra både det ena och det andra. Var man inte ”känslokall” så var man en ”psykopat” eller en ”bitch” osv.

    Det är sällan okej att gå emot folks föreställningar om hur det ”ska vara”, av någon anledning blir det till rena shitstormen.

    • Marcus Stenberg

      Vad kul att du tycker det och att kommenterar. Jag ska på en form av aspergersutredning snart så jag har tänkt mycket på sånt här hela livet. Nu vet jag inte hur lika vi är i beteende/tankar men jag tror att alla som är på spektrat någonstans kanske kan ha en fördel i sättet att tänka kring andras reaktioner eftersom vi hela tiden är medvetna om dessa saker på ett annat sätt och kanske försökt analysera det sen vi var små. Det märkliga tror jag uppstår när folk som ”normala” antar att deras sätt att reagera är det enda sättet. Kanske gör du och jag på ett annat sätt eftersom vi vet att alla är inte som vi är? Eller förenklar jag detta mycket nu? För mig är ju text extremt bra sätt att kommunicera eftersom man skriver vad man känner osv. Kanske borde alla förhör/rättegångar ske i textform :)

  9. Anna Katarina

    Väldigt intressant inlägg! Har funderat mycket i just dessa banor på senare tid. Det finns en förväntning på offer(särskilt kvinnliga sådana enligt mig) om hur man ska reagera. Det stora problemet är inte att den reaktionen ibland ”fattas”, utan hur vi i omgivningen sedan lägger in YTTERLIGARE tolkning i det — att det är något slags tecken på hur okänslig hon är, att hon är knäpp, att hon kanske var med på brottet, eller liknande. Det blir nästan till att offret har agentskap till sitt offerskap.

    För att vara mer personlig så känner jag också igen det från mitt eget liv. Många omkring mig har gråtit och varit ledsna över hur jobbigt jag har haft det under uppväxten, och de kan inte för sitt liv förstå hur jag ”orkat”. När faktum är att man orkar för att man MÅSTE. Människan vill ju liksom alltid (över)leva.

    • Marcus Stenberg

      Tack för fin kommentar! Förlåt att det tog ett tag att svara, har varit sjuk. Jag tror du har helt rätt i förväntan på kvinnliga offer. Det är ju inte bara dumt, det saknar ju också lagstöd. Ett brottsoffer är ett brottsoffer, punkt slut. I rättegången mot Alexandramannen var det ett av offren som log och upplevdes som glad när hon vittnade. Det kan ju finnas tusen anledningar till det och ska ju inte spela någon roll.

      Hur känner du när andra gråter över din historia? Känner du press på att du ”borde” reagera på något annat sätt? Jag tänker att folk som inte har samma erfarenheter som du projicerar hur de tror de skulle ha känt men de är ju människor som inte varit med om samma så de kan ju omöjligt veta. Jag undrar varför man gör så, har du nån teori?

  10. Otroligt intressant och en otäck påminnelse om hur enkelt det är att falla i den där fällan när man läser om brott i media. Brukar inte läsa True crime, men nu blev jag faktiskt lite sugen. Tack för tipsen!

    • Marcus Stenberg

      Ja jag håller med dig. Jag kan också komma på mig med att tänka så, typ att ”Han måste ju vara inblandad som han beter sig.” Men det är bra att läsa en true crime då och då för att påminna sig :)

  11. Tack för ett väldigt givande inlägg!

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida