Det är finfredag idag! Det betyder att det kommer ett nytt avsnitt av Bokpodden. Nummer 11.
I det här avsnittet sticker vi ut hakan och pratar om bra och dåliga böcker. Får man säga att böcker är dåliga? Vem får? Varför? Och ska folk bry sig om den åsikten?
Johanna L pratar med Ingerun Sjösvärd som bloggar på boktjuven om det. Vi börjar med att referera till ett tidigare inlägg.
Åsa pratar med Jonas Thente, kritiker på DN, om samma ämne. Vem har rätt att uttala sig?
Johanna K diskuterar Knausgårds placering på bra/dåligt-skalan med Johanna L.
Och Johanna Ö tar sig an Jonas Gardells älskade ”Torka aldrig tårar utan handskar”-trilogi. Var hör den hemma?
God lyssning! Och om ni lyssnar på oss via iTunes så får ni hemskt gärna skriva en kommentar eller sätta ett betyg på bokpodden där. Tack på förhand!
Som alltid så är det Munck som stått för produktionen, och Bokus för samarbetet.
7 kommentarer
JohL kommer ju gå i spinn! Seven more years! Lars Norén släpper dagböckerna från åren 2005-2012 nu i augusti!
Jag är också förväntansfull faktiskt. Skulle kunna tänka mig att läsa om de första dagböckerna känner jag.
Är en sådan sensationslysten och skvallrig liten typ, så älskar sådant juice som i Norén och Knausgårds tvåa. Har inte brytt mig om de andra KOK:arna. Hallå, nån uppväxtskildring från Norge? Bo-horing. Men författarskvaller från Södermalm, en får tacke.
Och Norén. Han och jag vandrade samma Vasastadsgator, rattade kundvagn på samma ICA (Baronen) så allt i boken blev så nära och levande.
Längtar augusti nu då.
4 kommentarer
Jag var i Oslo i helgen och kolla vilka snygga pocketupplagor av Knausgårds ”Min kamp” jag såg.
Är det Yngve?, undrar ni (eller iallafall Mind the book-Camilla). Jajamensan, svarar jag. Visst är det Yngve Knausgård som har formgivit.
Förrförra helgen när jag läste som en tok var det dessa två jag plöjde.
En norsk: ”Furuset” av Linn Strømsborg.
En finlandssvensk: ”Lika delar liv och luft” av Sara Jungersten.
”Furuset” handlar om Eva som är 23, 24 och precis pluggat klart. Det blir som ett glapp för henne sen. Hennes hyreskontrakt går ut, bästisen ska flytta till Paris, Eva vet inte riktigt vad hon ska göra eller bo. På förslag från sin mamma flyttar hon hem till förorten Furuset utanför Oslo, och in i sitt gamla flickrum. Det var inget hon någonsin tänkte göra, men, äh, bara för ett par månader? Och så skaffar hon ett enkelt McJob på videobutiken, lyssnar väldigt mycket på bandet Kent, återknyter kontakten med sina gamla kompisar, och bara är där medan hon ska samla sig inför nästa fas. Förhoppningsvis?
Det här är en roman där det inte händer så mycket, men jag gillar ju verkligen såna. Jag gillar hur Strømsborg får till det där glidande tillfälliga tillståndet som sen bara blir något permanent utan att man inser det. Typ det Knausgård skildrar i sin 4:a eller 5:a, man inbillar sig att ens liv består av en massa kraftfulla beslut, men egentligen är det mest slump och vana som övergår i vardag. Så är det för Eva. Stillsamt och vardag. Gillar också henne och hennes Furuset-kompisar mycket, speciellt Jo, han är så bra. Men framförallt gillar jag temat: att vara mittemellan något, och att det är allt som händer. Det är inte så många romaner som berättar om såna här perioder. De kanske gör det med avstamp i att en tjej blir dumpad och flyttar hem till sina föräldrar i brist på bostad och för att komma över killen, men det är ju en heeeelt annan historia. En sån har inte Eva, och det är så himla bra.
Sara Jungerstens histora är lite så däremot. Mira är 29, gift med en rik snubbe som har ett framgångsrikt gammalt familjeföretag. Hon är lxyhustru och har ägnat senaste åren åt att inreda deras nya villa utanför Vasa och att försöka bli gravid. Hon kämpar också otroligt mycket med att passa in i sin mans liv, för hon kommer inte alls från såna fina förhållanden. När hon så blir gravid blir det för mycket. Allt hon försökt tränga undan kommer fram och för att få en paus flyttar hon hem till sina föräldrar.
”Lika delar liv och luft” är väldigt lätt och snabbläst, och rätt chick lit-ig. Jag hade ingen aning om vad jag väntade mig för har aldrig läst Sara Jungersten förut, men det är lite som tidiga Denise Rudberg fast i Finland. Mycket namedropping, yta och finlandssvenska modebloggar.
Sådär, tyckte jag. Är ju inte så förtjust i chick lit längre, så blev det aldrig något riktigt brännande för mig i den här romanen. Allt gick för snabbt. Om man letar efter nordisk chick lit däremot? Jadå, här är ett alternativ.
K Special kl 20.00 i SVT 2: Lena Jordebo har följt Knausgård året efter hans 3500 sidors-roman ”Min kamp” blev färdig.
Folk är upphetsade över Melodifestivalen just nu men jag undrar ju: var är receptfoldrarna med mat att snacksa till K Special? Vilken hashtag använder vi på twitter? Kommer Linda att uttala sig? Kommer vi att få träffa Yngve och åka till Norge? Vad blir det för musikläggning?
Och sist men inte minst, när när när öppnar chatten med Karl Ove efter programmets slut?
Så många frågor att peppa ihjäl sig för! På fredag smäller det!! Weeeeey!!
2 kommentarerDen 30 september 2012 bibloreserverade jag ”Om man håller sig i solen” av Johanna Ekström och fick plats 281 i kön. Nu har jag äntligen fått den och läst den. En ganska uppslukande läsning, och hela boken igenom så tänkte jag ”gud vad jag kommer att blogga om det här! Och vi måste prata om den i podden också!”. Fast nu när det är dags att blogga, vad ska jag säga?
Jo, det är en mycket speciell uppväxt som Johanna Ekström har med sina skönhetsälskande föräldrar på Stora Skuggan ute på Djurgården. Det estetiskt perfekta huset. Och ja, det är en mycket speciell syn på relationer som Per Wästberg visar upp. Man ska inte bli beroende, inte visa sig beroende, det är svagt. Man är blott ansvarig endast för sig själv. Även som förälder gentemot sina barn. (Han går utan problem in i rollen som traditionell manlig konstnär med ett ego.) Det är viktigt att alltid visa upp en vacker yta. Det är det titeln anspelar på.
Mer då? Jag vet inte. Det är ju Johanna Ekströms uppgörelse med sin barndom och sina föräldrar, mest pappan som lämnar familjen för en annan kvinna (som han först haft en hemlig relation med i sex år). Den typen av roman som är fascinerande att läsa för man får kika in, men som man blir ganska beklämd och upprörd av. Och uppenbarligen stum. Det räcker liksom med att jag för mig själv konstaterar ”men vilken lirare!” och ”men gud hur han håller på!” flera gånger för jag blir så trött på karln, och sen har jag fått det ur mig. Mycket att tänka på och uppröras av under själva läsningen, men inte så mycket kvar efteråt. Kanske för att jag och min uppväxt är så oerhört långt ifrån detta? Inte för att man behöver känna igen sig i litteratur för att den ska vara bra, men ibland blir det ju den enklaste förklaringen. Och ibland lyfter det ändå över allt – Knausgårds ”Min kamp”. Men som sagt, vill man göra fallstudier på skillnaden manligt / kvinnligt, skapande, familj och föräldraskap, så är ”Om jag håller mig i solen” ännu en titel att lägga till listan. Har man vaga grundkunskaper om Per Wästberg, Johanna Ekström, Margareta Ekström (hennes mamma), Anita Theorell (PWs nya kvinna i romanen) och Sofia Augustdotter (PWs nuvarande 30 år yngre fru) blir man rikt belönad om man googlar. Läs tex Karin Thunbergs intervju med Per Wästberg i Svenskan från i höstas.
Kommentera
I början på förra året listade jag ett gäng böcker, hyllvärmare, som jag skulle läsa innan nyår.
Hur gick det?
Mjaa. Sådär bara.
Jag hade 10 böcker + 2 (kvar från 2011) på listan, och nu har jag typ 5 + 1 kvar.
Utlästa: Chris Tvedt, Kristina Hård, Melina Marchetta, Nam Le (”Båten” var en av +2 böckerna och ej i bild).
Påbörjade men gillade inte så gav bort: Maza Mengiste, Zac O’Yeah, och tror jag gett bort Gun-Britt Sundströms också. Den var så himla förnumstig. Inte ”Maken”-klass.
Påbörjade och kanske gillar: Alicia Erian, Sloane Crosley (men jag är tveksam till den), Christos Tsiolkas.
Kvar att läsa: Knausgård och den andra +1-boken som är ”Tonje Glimmerdal”.
Har nått målet till 50% alltså. Året innan var jag mer framgångsrik när jag körde det här…
Hur har det gått för er andra som listade några hyllvärmare ni skulle läsa?
Jag funderar på om jag ska knåpa ihop en för 2013 eller inte.
Jajamensan, kommer Knausgård till stan så går jag och lyssnar, alltid*. Ikväll var han på Kulturhuset i samtal med Per Svensson, Sydsvenskan. Utsålt.
Det blev ett samtal som spann över många ämnen som tex skrivande, pengar, Dockers och fåfänga, att bo i Malmö, dagis, om Norge och Utöya, och om att vara känd.
Jag gillade det! Bra tempo, men inte duttigt och ytligt. Och jag tyckte Knausgård verkade ganska avslappnad. Kanske för att han är klar? Det är första gången jag ser honom framträda efter att 6:an är färdig och ute.
Per Svensson var bra som samtalsledare, men han gjorde en grej som jag är tveksam till. Han läste upp den sista meningen i ”Min kamp 6″.
Mhm.
Inte för att det är en deckare och hela spänningen blir förstörd, det är ju inte den sortens roman, och nog för att det blev en bra diskussion av det, men… ändå? 6:an har ju inte ens kommit ut i Sverige än. Jag var själv rätt noga med att inte läsa sista meningen innan jag nådde dit. Och man hade kunnat komma in på diskussionen som följde utan att avslöja den.
Oh well.
I övrigt en trevlig kväll och bra samtal. Skrivinspirerande som vanligt!
Kommer jag att satsa på en 5:e gång? Självklart!
* 2 gånger på olika bokmässor med Annika Persson och Aris Fioretos som samtalspartners, och sen med Jens Liljestrand på Kulturhustaket.
1 kommentarDet här är ett av mina absoluta favoritämnen i romaner. Människor som berättar om sitt skrivande och författande, hur de får till det. Jag menar inte fackböcker, utan i skönlitterär form. Förra helgen läste jag en sån fantastisk norsk roman på det temat, Kjersti Annesdotter Skomsvolds ”Monstermenneske”.
Svenska läsare kanske känner igen ”Ju fortare jag går, desto mindre blir jag”? Det är hennes debut, och nästan boken i boken i ”Monstermenneske”. För där debuten var en helt påhittad historia så är uppföljaren självbiografisk.
Kjersti Annesdotter Skomsvold berättar om hur hon blev väldigt sjuk i kroniskt utmattelsesyndrom (ME på norska) när hon var ung, och var sjuk i flera år. Ett tag bodde hon på ett äldreboende. Hon var bara tjugo då. Sen fick hon flytta hem till sina föräldrar igen för hon klarade sig inte själv. I den vevan började hon också skriva boken om Mathea Martinsen. Den växer fram, snirklar sig ord för ord. Kjersti Skomsvold blir lite friskare så småningom, kommer in på skrivarskolor (bla Skrivekunstakademiet i Bergen), blir ännu lite friskare, skriver på. Hon träffar andra elever på skolan, får en lärare som kommer att betyda massor för henne. Skriver på. Den ena versionen efter den andra. Under tiden går hon på litteraturfestivaler och träffar riktiga författare och blir avundsjuk och drömmer om att bli antagen och att folk ska förstå Mathea. Och hon skriver på. För hon kan inte sluta, hon måste alltid skriva. Hennes studiekompisar och lägenhetskompisar tycker hon är så märklig som bara stänger in sig på rummet, men det är ju för att hon måste skriva. Och till slut blir hon antagen. Lycka!
Är det någon som tänker Knausgård här? Damn right!
Och ja, jag gillar det massor. Jag blir alltid väldigt till mig när jag läser om människor som är så kompromisslösa i sitt behov att skapa. Typ Knausgård, Norén eller Skomsvold. Tror min begeistring beror på att jag själv lätt känner mig så himla pretentiös när jag vill lägga hundratals timmar på att tänka på något som sen mynnar ut i en bok. Det är så mycket tid. Och det säger att jag tar mig själv på så stort allvar, och att jag tror att just det jag tycker är viktigt, det kommer andra också tycka är viktigt. Allvarligt? Är inte det pretto och självförhärligande? Man hade ju kunnat göra något väldigt nyttigt med all den tiden.
Men så fort det gäller andra som skapar, då är jag väldigt entusiastisk och stödjande.
Ja, det här blev en liten utläggning. Det är iallafall därför jag tror jag slukar ”Monstermenneske” och ”Min kamp”. De typerna tycker att det bästa som finns är att låsa in sig framför sin dator. Härligt!
En till likhet med Knausgårds romaner är längden. ”Monstermenneske” är 580 sidor. Dock att det inte ska komma 5 delar till. Men det är ju en tjockis. Och jo, lite för lång är den. Vissa partier hade lätt kunna strykas. (Men det är inte en upprepning av denna alldeles för tjocka bok!)
Det är faktiskt ändå synd att det inte kommer 5 delar till. Jag skulle lätt läsa dem.
Jag har nyss läst Vanja Hermeles ”In som ett lamm, ut som en tigrinna”, och tycker verkligen att ni ska göra detsamma! Så länge bjuder vi på måndagsmöte med författaren.
Vad läser du just nu?
Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna” och Qaisar Mahmoods ”Jakten på svenskheten”.
Hur fick du idén att skriva ”In som ett lamm..” och ge ut den som en roman?
Att skriva en roman var ett sätt för mig att diskutera frågor som intresserar mig i en ny form. Det finns subtila tillstånd och händelser som en statistikbaserad rapport kanske inte kommer åt. Jag ville se om litteraturen kunde nå längre än forskningen.
Med tanke på det buller och bång Pär Ström nyss har skapat när han meddelade att han ska lämna det offentliga samtalet pga för mycket hot och hat, vad har du fått för reaktioner på den här romanen – och/eller din tidigare genusforskning?
Det finns ett uttryck som sammanfattar problemet ganska bra: Feminism is the radical notion that women are people. Och det är klart att jag ibland får arga mejl från arga människor. Men allra oftast får jag stöd och uppmuntran. Från min horisont ser det ut som att människor efterfrågar konst och kultur som diskuterar maktfrågor. Det är tydligt att feminismen berör många på djupet – och kan generera både ilska och glädje.
Vad gillar du själv att läsa?
Välskrivna böcker. Kan man säga så? Jag har ingen favoritgenre. Språket och blicken är viktigast tycker jag.
Jag har gillat Murakami i flera år, och nu på senaste tid undrat hur dum i huvudet jag varit för att jag inte direkt tänkt på hans besatthet av hur kvinnor ser ut och deras sexualitet. Det är ju så uppenbart, men gud vet hur jag kunnat missa? Har du några liknande såna upplevelser? ”Får” du gilla någon typ Murakami, eller gör du alltid Bechdel-tester när du läser böcker eller ser på film?
Haha, den känslan, den känner jag igen. Och tror du inte att just Haruki Murakamis ”What I Talk About When I Talk About Running” var en av de böcker som jag satt och läste när jag började skriva på min roman och behövde läsa texter om skrivande. (För mig handlar den boken om det och om uthållighet, vilket egentligen är samma sak.)
Men nej, jag läser inte bara feministiskt godkända författare, om det nu finns några sådana. Jag älskade Ingmar Bergmans självbiografi ”Laterna Magica”, och tyckte att den ”talade” till mig. (Hur patetiskt är egentligen inte det?)
Jag kan tycka att det är minst lika intressant med författare som omedvetet klampar runt i frågor om makt och kön. Jag läser gärna Strindberg eller Nabokov eller Knausgård för den delen också, men i begränsade doser. De får absolut inte utgöra en majoritet i bokhyllan, då blir man tokig – bara en liten inkvoterad hylla med omedvetna manliga författare.
Vilka romaner har varit inspirerande för dig?
På ett sätt har ju många manliga författares självklara intåg i offentligheten varit inspirerande, att ta de så självklart tagit sig en plats där. Å andra sidan inspireras jag lika mycket av också kvinnliga författares kliv ut. Hade inte människor före mig visat att mikroskopiska händelser kunde användas i litteraturen, hade jag nog inte trott på det. Men allra mest tycker jag att skrivande handlar om att skala bort så många yttre intryck som möjligt och bara börja gräva inåt.
Finns det någon bok du önskat att du skrivit? Varför den?
”He Said What? Women Write About Moments When Everything Changed”. I den boken skriver ett antal amerikanska kvinnor om livsavgörande repliker och tillfällen. Den skulle jag vilja göra med svenska författare.
Föregående
AllaBokpodden!
Senaste kommentarer