Bokhora.se

28/05 2017
1:56

År 2007 kom Maria Svelands debutroman ”Bitterfittan” ut och jag älskade den. Jag skulle själv bli mor först tre år senare, men jag kände ändå igen mig i huvudpersonen Sara tankar kring moderskap och patriarkat. Eller kände mindre igen mig och fick mer mina farhågor besannade. Sveland skrev om hur det praktiskt taget var omöjligt att leva jämställt efter att man i en heterofamilj fått barn. För några dagar sedan beskrev Johan Hakelius i en krönika boken med följande ord: ”Bitterfittan nummer 1 var ju riktigt platt, uppfostrande och styltigt stereotyp. Ändå fick den en massa hejarop.” Jag blev full av skratt när jag läste Hakelius beskrivning för det är tydligen fruktansvärt provocerande att skriva om hur den traditionella kärnfamiljen har svårt att göra alla inblandade lyckliga och framförallt jämställda.

Tio år senare kom Bitterfittan 2 kom ut. Nu har Sara fått tre barn och skilt sig. Hon försöker orientera sig i livet som singelkvinna med barn. Hon dejtar, dricker öl på Södermalm, har sex, reser till Grekland med barn, till Capri med älskare och diskuterar parförhållandet med sina väninnor som också är hennes ständiga trygghetsbas. Hon funderar också mycket på hur män helt skamlöst åker snålskjuts på kvinnors oavlönade arbete, vare sig det handlar om att sköta om hushåll och barn eller upprätthålla en konversation.

Jag viker hundöron och läser om stycken. Jag läser också andras recensioner av Bitterfittan 2 och håller kanske med om att det inte är en bok som är skriven av kärlek till språket, men tycker också att den är onödigt hårt kritiserad. Det här är en bok med ett budskap, inte en bok som vill stajla stilistiskt. Utan att dra för långa paralleller kan jag inte låta bli att fundera över om det fortfarande är extremt provokativt att som kvinna och mamma vara lyckligt skild. När Svelands och Katarina Wennstams skilsmässoantologi ”Happy happy-en bok om skilsmässa” kom ut 2011 tryckte också den på en öm punkt. På kultur- och ledarsidor, i bloggar och paneler diskuterade man om folk skilde sig ”för lättvindigt” och om det verkligen hörde en god mor till att njuta av veckorna utan barn. Sveland svarade själv att folk tvärtom håller ihop för länge och är därför olyckliga.Bitterfittan_ny-2

Det verkar som om Bitterfittan 2 väcker liknande reaktioner. Medelålders och lycklig även de barnlösa veckorna? Vadfan! Det heterosexuella parförhållandet dysfunktionalitet är tydligen än så länge ett känsligt ämne. Boken är skriven med en brinnande feminism och blir ett utmärkt diskussionsunderlag. Jag längtar redan efter att i sommar sitta i ljusa kvällar och diskutera patriarkatet, tvåsamheten och föräldraskapet med mina vänner.

1 kommentar
04/12 2013
10:46

Jag läste Maria Svelands ”Systrar & bröder” förra veckan och tänkte hela tiden på en liten men intressant notering som kom upp i kommentarerna här kring hennes förra roman ”Att springa”. Karaktärernas namn. Mer bestämt, att de inte passade ihop med tiden de levde. Tycker sånt är sååå intressant för namnval kan ju ge massor av detaljer. Det är jätteviktigt.
Samma grej hände alltså i hennes nya. Där heter de vuxna barnen Hedda, Nora och Per, och de namnen känns också helt fel för de passar inte in i klassen Sveland skildrar eller tiden. Namnen är för moderna och för medelklass.
Men. När jag kommit några sidor in så slog det mig; det måste ju vara Henrik Ibsen-inspiration! Noras man heter tex Henrik, och Sveland skriver om en familj, deras livslögner, dysfunktionalitet, såna ämnen. Väldigt Ibsen ju!

Om någon annan redan diskuterat det här vitt och brett, ursäkta, men jag blev alldeles till mig av dånet från polletten som trillade ner.

Mina övriga tankar om boken? Jo, att den var så förvånansvärt lätt. Jag väntar mig alltid något samhällstungt och hårt från Sveland, men den här var lättsamt skriven trots att familjen råkar ut för en hel del hemskt. Det anslaget och till och med humorn höll i sig hela vägen. Jag klagade på prosan i den förra ”Att springa” där det kändes som att ämnet var viktigare än romanformen, men nu flyter det på bättre. Allt känns mindre ansträngt, och kanske är det nyckeln till framgång? Släpp pretentionerna. Det här språket är ungefär som Katarina Wennstams, helt funktionellt och inget som skaver. (Skaver! Använde jag just det? Wow.)
Tematiskt känner man igen sig med parrelationer, könsroller, samhället, men allt är förpackat i underhållningsformat den här gången. Ett plus för mig.

4 kommentarer
01/07 2015
19:57

Förutom Meg Wolitzers roman har jag också läst en bra artikel i veckan. ”Hög tid att dra djupare lärdomar av fallet Hagamannen” av Elza Dunkels, publicerad på Feministiskt perspektiv. Ett citat ur den: ”När enskilda individer tvingas ta personligt ansvar för sin och andras säkerhet, fast våldet de skyddar sig mot drivs av ett strukturellt hat, då är det nåt annat fel än att ett monster går lös.”

I våras läste jag Maria Svelands nya roman ”Befrielsen”. Jag läste även en massa recensioner om den efteråt och alla var ganska negativa. Och ja, jag vet, Sveland är ingen stjärna på litterär gestaltning och språk och sånt, men det är som inte hennes grej. Jag läser hennes böcker för samhällsfrågorna, och jag gillade ”Befrielsen” för just det. En våldsam serievåldtäktsman härjar i Örebro kring 2010, och precis som med den verkliga Hagamannen så påverkas alla kvinnor i staden. De uppmanas att inte gå hem själva på kvällar och nätter, de bör undvika vissa områden, och så vidare. Allt det vanliga. Samtidigt prioriteras inte jakten på våldtäktsmannen så hårt av polisen. Alla kvinnor i en hel stad ska anpassa sig och förövaren har redan skadat flera stycken, men vissa polisiära moment i jakten på honom anses ändå alldeles för dyra eller integritetskränkande att genomföra (allmän topsning tex). Logiken i det?
I Svelands roman tröttnar ett gäng kvinnor på den inställningen och startar en befrielsefront. De ska slå tillbaka med våld mot helt slumpvist utvalda män som är på väg hem från krogen under helgnätterna. Visst, det är fruktansvärt orättvist mot de männen, men det är samma villkor som kvinnorna utsätts för.
Jag tänkte på den romanen när jag läste Elza Dunkels artikel.

En till parallell angående samhällsstrukturer och kvinnohat, Zara Larsson och allt hon fått ta emot den här veckan?

1 kommentar
13/09 2010
7:00

Jag tycker två saker om Maria Svelands roman ”Att springa”.
1) Temat – sexuella övergrepp, dess uppkomst och konsekvenser – gör det till en av de viktigaste romanerna på länge.
2) Själva det litterära romanutförandet är bitvis ganska svajigt men det spelar inte så stor roll då det känns som att punkt 1 är viktigare.

”Att springa” utspelar sig på sjuttiotalet. Huvudpersoner är tolvåriga bästisarna Emma och Julia. Emma är den glada och lätta som lever med sin ensamstående mamma Annika. Deras hem är jämt fyllt av Annikas, och Emmas, kompisar och vänner, prat och skratt och musik.
Julia är mer sluten och hemlighetsfull. Hennes hem är motsatsen till Emmas. En kärnfamilj i en fin villa. Pappan arbetar hårt och kommer kanske snart bli vd på bilfirman, mamman Gisela jobbar deltid på ett parfymeri och sköter hus och hem. Det är helt tyst och rätt obehagligt, men åtminstone skinande rent och snyggt.

De har nu sitt sista sommarlov innan högstadiet ska börja. Tjejerna leker i skogen precis som vanligt, och där stöter de en dag på en blottare. Det är upptakten. Man förstår snart att Julias problem är mycket, mycket större än att springa på en blottare, och det är det här berättelsen handlar om. Vad har hänt  Julia, varför, och vad händer efter samhället fått reda på det. Där romaner kanske oftast stannar vid att något sånt blir känt berättar Sveland om hela utvecklingen och hur det går för Julia och hennes familj. Är inte det lite ovanligt? Men bra!

Min största invändning kring utförandet är att tjejerna känns så sliriga. Ibland är de trovärdiga som tolvåringar, ibland är de för vuxna och mogna. Inte en konsekvent lyckad gestaltning av dem. Jag tycker också att Annika blir ytlig och klyschig. Genom i princip allt som händer (och det är verkligen inte lite) är hon rättrådig, human, modig och fullständigt osjälvisk. För mycket så. Det hade varit väldigt mänskligt att vackla på vägen eftersom Sveland trovärdigt beskriver hur sexuella övergrepp kan påverka så många fler än den närmaste familjen, men icke. Den onda sidan är verkligen ond, och den goda är verkligen god. Det här gör att det blir svårare för mig att se dem som personer, kött och blod. Jag tänker mest på dem som funktioner i den här romanen, och som såna är de jätteviktiga och bra. Tanken kanske är just att ämnet är viktigare än att Emma och Annika blir perfekt skildrade? Jag gissar på det, och där har Sveland absolut lyckats. Jag lovar att man inte förhåller sig sval till den här läsningen, den är skitobehaglig, man börjar tänka, undrar hur det går till nu, vad som hänt sen sjuttiotalet i fråga om lagstiftning och behandlingsmetoder. Och jag hoppas att det blir lika mycket debatt och diskussioner om det här ämnet som det blev om ”Bitterfittan”. Även om ”Att springa” inte är den bästa romanen jag läst, så är det lätt en av de mest upprörande och angelägna. Man vill göra något när man läst färdigt. Hatten av för det.

24 kommentarer
23/05 2015
19:11

Varje sommar ordnar Stadsteatern i Stockholm gratisföreställningar på olika platser utomhus under namnet Parkteatern. Det brukar vara knökmycket folk och jag är bättre på att göra upp planer än att genomföra dem, men min bästa vän tipsade mig om några författarsamtal på Årsta Torg som lät spännande.

Lena Andersson, Karolina Ramqvist, Susanna Alakoski och Maria Sveland i samtal med bland andra Sigge Eklund och Jessika Gedin. Läs mer här eller i programtidningen (det första samtalet är 25/6).

Det finns fler programpunkter med litterära kopplingar, som till exempel Tant Blomma av Kristina Lugn.

 

 

Kommentera
17/04 2014
9:45

Min läsutmaning 2014 är att bokföra böckerna jag läser. Vanligtvis brukar Bokhora vara min dokumentation, men jag skriver faktiskt inte om precis alla böcker jag läser här. ”Hatet” av Maria Sveland var en bok som jag har skrivit pyttelite om på Bokhora, eftersom mina tankar blev så trassliga när jag försökte formulera mig kring den. I år försöker jag använda Goodreads för att komma ihåg vad jag egentligen har läst. Med en app till mobiltelefonen kan jag scanna in böckerna jag har läst och jag älskar den funktionen. Tyvärr funkar inte scanningen på alla böcker. Två böcker som krånglat är ”Barnläkarfallet” och ”Tuktad till frihet”, som alltså getts ut av Sveriges två största bokförlag. Det gjorde mig förvånad, men när jag väl fattade hur man lägger in böcker manuellt i Goodreads, blev jag inte mindre förvånad, men gladare.

Jag glömmer att lägga in böckerna i Goodreads ibland, jag har inte fått in någon rutin än, även om jag har lagt in en påminnelse i mobiltelefonens kalender. Jag har säkert glömt att lägga in någon bok manuellt, för när jag är inne i ett läs-flyt brukar jag tyvärr inte tänka så mycket mer på böcker som jag har läst ut utan mer på boken som jag läser just nu. Jag försöker att inte vara så sträng mot mig själv. Jag tycker generellt att man inte ska vara så sträng mot sig själv. Det har gått tre och en halv månad av 2014 och jag har förhållandevis råbra koll på alla böcker som jag har läst under det första kvartalet. Så bra koll har jag aldrig haft förut och det är värt en fjärdedels applåd.

Den bästa boken jag har läst hittills i år är ”Ru”, som jag ska skriva om senare idag.

2 kommentarer
12/02 2014
17:55

Det har varit mycket Maria Sveland nu, för mig. Håller fortfarande på med ”Hatet” och det är förstås precis så nattsvart och jävligt och upprörande och allt annat man kan tänka sig när antifeminister är i farten med sitt svammel. Tycker om sättet som hon blandar fakta och analys, spränger in de egna upplevelserna där mitt i allt. Mm ja, bra. Är inte klar dock, men kände nästan att det var skönt att se att hon skrek gubbjävel åt nån idiot i trafiken vid nåt tillfälle, att se att hon inte bara behåller lugnet. Jag lyssnade på en podintervju med henne där jag var så himla impad över hur lugnt och vältaligt hon besvarade frågor som jag tyckte var rätt idiotiska rätt ofta, själv hade jag tappat det för länge sen och gormat på rätt bra. Men där! Långa snygga haranger, levererade blixtsnabbt efter att frågan ställts. Som Gudrun ju, nästan. Funderade ett tag över om hela intervjun med de konstiga frågorna var iscensatt, så att hon fick tiden på sig innan att förbereda svaren.

Men så tänker jag nu efter att ha kommit rätt långt i boken ändå, att det faktiskt inte var så. Att det istället var en Jill Johnson-person* som dundrade på och aldrig behövt bry sig om feminism som intervjuade. Och ok, hon besvarar många av frågorna redanä i boken men det känns ändå hyfsat spontant, de frågorna och svaren. Det är väl också så, det märker jag ju själv, att som feminist får man veva samma gamla saker gång på gång. Både till nya människor och till några flera gånger.

Innan vi stack på semester blev det också en Sveland, men då i romanform. ”Systrar och bröder”.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka. Är ju gammal diskbänksrealist och en typ förtidspensionerad alkispappa som bränner hemma som åker till Transsylvanien? Ej så diskbänkigt alltså.

Det jag tar med mig från denna roman är väl det här med uppväxt, vad vi gör med våra barn och vad vi gör dem till.

Det är så jävla sårigt. Tänker jätteofta på just detta eftersom jag har en tendens att fundera väldigt mycket över mina just nu små barn som vuxna. Vad kommer de att bli för personer? Hur kan vi ge dem rätt förutsättningar och kommer det ens att hjälpa? I ”systrar och bröder” fanns visserligen inte ens förutsättningarna, det var en så trasig familj. Med föräldrar som bet ihop, var och en på sitt sätt. Båda sätten dåliga. Barnen blev därefter. Dysfunktionella vuxna. Kanske hade de blivit sådana ändå, det vet vi ju inte, men åh! Så trasiga. Fattigdomen är där och biter dem i hälarna och det känns som om Hedda, Per och Nora är så långt borta från folkhemmet och ändå så nära, när möjligheterna både finns och inte. Vi har pratat ganska mycket klassamhälle på den här semestern vi varit på nu, frågor som både vår och min systers familj är intresserade av, och det känns faktiskt som om samhället sakta går bakåt i de här frågorna. Det märks i Svelands bok också tycker jag. Hur familjen rör sig i cirklar snarare än framåt när det handlar om tilltro till sin förmåga och känslan av att tillhöra, duga.

Sveland är intervjuad i Värvet också, för ganska länge sedan. Tycker det kändes bra att ha lyssnat på den intervjun innan jag läste ”Systrar och bröder” för jag hade nog inte tänkt lika mycket på samhällsperspektiv utan att ha hennes bakgrundshistoria med mig. Tänker att det finns många samband där och tror jag förstår vad hon vill säga i den här boken.

Så, två poddar som ingång till Svelandläs alltså:

1. Veckans viktigaste intervju – passar innan/efter/i samband med att du läser ”Hatet”

2. Maria Sveland i Värvet – passar innan du läser ”Systrar och bröder”

*JohL skrev om TV-programmet ”Jills veranda” som ju många hyllar, men programmet m Kakan Hermansson lämnar mig lite kluven, fast det är bra också, det som kom ut av det, att Jill liksom aldrig tänkt på HBTQ-frågor och hur det är att vara en person som ständigt ifrågasätts. I USA nu när vi var där så var det en footballspelare som kom ut som gay och det vevades i teve hela tiden. År 2014! Att människors sexualitet hela tiden definierar dem, och all okunnigheten. Jill visar upp det så tydligt.

Kommentera
23/01 2014
9:59

9789100141134

Någonting blinkar till i bakhuvudet när jag hör Barnläkaren på Astrid Lindgrens sjukhus. Misstänkt för mord? Ett par år sedan? Jag minns det inte särskilt tydligt. Efter ett par veckor och månader av tidningsrubriker med nya uppgifter började jag tappa intresset. Något annat hamnade på löpsedlarna. Jag visste således inte (vad jag kan minnas) att barnläkaren hade frikänts. Jag visste inte vilken – jag vet inte ens vilket ord jag ska använda – jävla soppa fallet utvecklades till att bli. Jag kunde absolut tänka mig att barnläkarens liv blev förstört (och tänk om ett barn skadades på min arbetsplats – det kunde ha varit jag. Kunde det ha varit jag?). Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att så många personer envisades så mycket med sin åsikt att jag hela tiden återkommer till ett enda stort frågetecken. Vad sjutton hände egentligen? Men så lyssnade jag  på en dokumentär från P3 Dokumentär i december. Den handlade om det uppmärksammade fallet med en läkare på Astrid Lindgrens Barnsjukhus som anklagades för att ha dödat ett väldigt sjukt spädbarn 2008. Den gjorde intryck på mig. Det var väldigt upprörande. Människor betedde sig som sagt ärligt talat skitkonstigt.

Jag läste ”Barnläkarfallet – En förnekad rättsskandal” av Kjell-Olof Feldt och Birgitta Von Otter. Historien gjorde uppenbarligen starkt intryck även på Kjell-Olof Feldt och Birgitt Von Otter. De försökte få journalister att göra ett reportage om fallet, men det fanns ingen som hade tid. Istället skrev paret den här boken.

Författarna har granskat mängder av protokoll, utlåtanden och andra dokument och texter. Jag kan inte läsa att de har gjort några intervjuer. De flesta källor verkar ha varit skriftliga. De gör en ganska stor sak av hur svårt det var att få ut förundersökningen från Solna Tingsrätts Arkiv. Kanske gör de det för att åklagarsidan senare gång på gång kommenterar vilka svårigheter de har haft med att få ut den döda flickans journaler från Karolinska sjukhuset. Eller så är det helt enkelt en upplysning till läsaren: det här besväret gjorde vi för att få ut förundersökningsprotokollet. När inte kapitlet förklaras, tycker jag att det saknar relevans.

2008 dog en tre månader gammal flicka på Astrid Lindgrens barnsjukhus. De livsuppehållande maskinerna hade stängts av eftersom flickan hade allvarliga hjärnskador. Familjen var inte nöjd med sjukhusets tidigare behandling av flickan och gjorde en polisanmälan på Karolinska sjukhuset. I samband med anmälan utfördes en obduktion av flickans kropp och då hittade man superhöga mängder av ett medel som bland annat används vid narkos. Man misstänkte att den läkare som behandlat flickan de senaste sex dagarna hade injicerat barnet med det här medlet, kanske i barmhärtighet. Sedan följde världens holabalo. Läkaren greps under dramatiska former. Man kastade anklagelser omkring sig: Kunde hon ha dödat fler barn? Folk grälade om obduktionsresultatet. Man grälade om Rättsmedicinalverket. Juridiskt sakkunniga grälade om målet (det tar inte författarna upp särskilt mycket om i den här boken). Tre år efter att flickan dött, frikändes barnläkaren. Åklagaren överklagade inte domen.

Jag tänker inte ens ge mig in i att fundera på varför en del av de inblandade agerade som de gjorde. Det gör inte Kjell-Olof Feldt och Birgitta Von Otter heller.

Däremot är det ganska tydligt var de står.

Det finns ett uttryck som verkligen skaver när man pratar om litteratur och det är uttrycket skaver. Men jag måste få säga att det verkligen skaver när jag läser ”Barnläkaren”. Det skaver när Kjell-Olof Feldt och Birgitta Von Otter beskriver rättsläkaren, rättskemisten, utredarna och åklagarna. ”Lite mer komplicerat blir det förstås om man tillmäter Peter Claeson [åklagaren]och hans utredningsgrupp ett visst mått av intelligens” (s. 160). ”Experterna på RMV var orubbliga i sin tilltro till analysresultatet och verket ville inte riskera sin position som myndighet vars utlåtande dittills aldrig ifrågasatts av rättsväsendet” (s. 142). Det är alltså ingen från Rättsmedicinalverket som har sagt detta till författarna. Att det handlar om prestige är författarnas tolkning (liksom det är min tolkning att författarna anser att det handlar om prestige). Jag läser några formuleringar högt för mitt sällskap. I början är jag road, senare i boken är det formuleringar som… skaver.

Jag förmodar att det är lågstadiefröken i mig som vill höra båda sidor. Det finns många som verkar ha betett sig helknäppt, men jag undrar varför. Jag skulle vilja ha en två gånger så tjock bok som verkligen angriper fallet. Som låter åklagaren Peter Claeson berätta om hur han resonerade. Som kan hjälpa mig och så många andra att förstå (går det att förstå?). En objektivt berättad bok där båda sidor – alla sidor! – får komma till tals. Lågstadiefröken blir nöjd. Jag hoppas att en sådan bok kommer. Och för er som vill veta mer om den här historien är P3 Dokumentären något mer fri från värderande formuleringar, något mer problematiserande. Man behöver absolut inte tillägna sig både dokumentären och boken.

Här måste jag säga att jag också saknar ett resonerade å ena sidan, å andra sidan i det första kapitlet i Maria Svelands ”Hatet”. Där skriver Maria Sveland om Evin Rubars reportage ”Könskriget” och det skavde som tusan i mig att Evin Rubar inte fick komma till tals. För folk framstår som så himla puckade när man berättar en historia ur endast en synvinkel. Och jag tror helt enkelt inte att folk är det. Inte särskilt många åtminstone. Jag tror att folk drivs av alla möjliga saker, såsom stolthet, girighet, kärlek, prestige eller blind tro. Jag tror att folk sällan gör saker för att de är ointelligenta. Tanklösa ibland, säkert, men jag vill inte tro att folk är puckon.

 

8 kommentarer
27/09 2013
23:15

Lillejo är här! Hurra!

Observera!

Världens, alltså menar världens, godaste hamburgare får man på ett ställe som heter 2112. Jag skojar er inte. Jag är köttkänslig som få men det här var så gott så jag grät. Helt outstanding. Liksom servicen. Tänker aldrig gå ngn annanstans when in Sveriges baksida.

20130927-182942.jpg

Har f ö bytt tygkasse nu. Pija!

Ser på Insta att Janouch är och tatuerar sig! Mitt i mässan. Månne blev det ngt litterärt motiv?

20130927-181514.jpg

Nu byter vi kvinnohatet mot champagne när Simona Ahrnstedt och Susanne Boll pratar om sina starka kvinnor hos Forma.

Krock! Schyman/Sveland mot Maria Langsemme med bl a Denise Rudberg. Måste nog ändå välja kvinnohatet. Mmm, my favourite.

Var f ö tvungen att vila upp mig lite. Det var så varmt inne på Heaven 23 att jag nyss (på riktigt) höll på att tuppa av i en rulltrappa. Nu sitter jag utanför K3 och väntar på seminarium m Maria Sveland och Gudrun Schyman. Det gäller att köa i tid! Och så kan man spela lite Fruit Mania och dricka någon liter vatten. Drick ordentligt när ni är på mässan, barn!

20130927-162055.jpg

Det har varit tyst en stund och det beror på trevligt mingel med andra bokbloggare. Om en stund visar jag vad jag har köpt! Precis som vilken Blondinbella som helst.

Nu diskuteras mässans inställning till bokbloggare. Det finns en del att göra här. Om man så säger.

20130927-144643.jpg

Räkmacka förstås! Det bör man göra when in bokmässan. Med @bokbiten och @bokbabbel och en tom mage.

20130927-124707.jpg

Kör denna tygkasse, vilken kör ni?

Vilar f ö i Natur och Kulturs stora träbastu. Inte för att det är så varmt där, men bra sittplatser. Som i stor allmän bastu alltså. Där är det ju heller aldrig varmt.

Martina Haag hos Piraterna tycker E-Type är bra springmusik. Jag tycker Martinas springbok är bra peppbok (nu vill telefonen ändra t ”provokatör”. Såpass.)

Har sånt köpsug nu! Det är verkligen första mässan jag känner så. Vill köpa allt i alla montrar. Så går det när man bosätter sig i norr och aldrig kommer åt KULTUREN.

20130927-114958.jpg

Schildt/Söderströms monter. Vill köpa allt!

Här tänkte jag s as ”liveuppdatera” hela dagen.

Har just kommit till mässan – hårborste borta. Blir lätt att känna igen pga ser helt galen ut.

3 kommentarer
30/05 2013
12:50

Här är de sommarpratare som har litterär anknytning. Vem ser ni mest fram emot? Jag känner att det är en stark feministarmada. Härligt! Sveland, Kielos och Strömquist t ex. Är också nyfiken på Sara Danius.

juni
22 Jonas Gardell (författare, artist, dramatiker)
24 Liv Strömquist (serietecknare)
29 Carolina Gynning (konstnär, tv-profil, författare m.m.)
30 Kristian Gidlund (musiker, journalist, bloggare)

juli
7 Mikael Niemi (författare)
11 Theodor Kallifatides (författare)
22 Maria Sveland (journalist, författare)

augusti
8 Sara Danius (författare, ny akademieledamot, litteraturhistoriker)
13 Sami Said (författare)
16 Katrine Kielos (journalist, författare)

2 kommentarer