Bokhora.se

09/12 2016
10:48

Jag läste Karolina Ramqvists ”Det är natten”, och gillade mycket, precis som jag gillar allt hon skriver mycket. Nu har jag lyssnat på senaste Bakom boken-podden där hon och Daniel Sjölin pratar om Natten-boken och skrivprecision och hur man perfekt beskriver en snödriva. Med mera.
Ett poddtips att förgylla sin fredag med.

Kommentera
08/04 2015
3:38

Johanna L läste och skrev om den redan. Karolina Ramqvists ”Den vita staden” och hon verkar ha gillat den lika mycket som jag. Det största problemet med boken att den var så kort. Vill ha mer.

Den vita staden är en fristående fortsättning på Ramqvists ”Flickvännen”. Huvudpersonen Karin är nu ensam i samma stora lyxiga hus med strandtomt som hon bodde i och väntade på John i under ”Flickvännen”. Skillnaden är att John är borta, huset är smutsigt och nedgånget och Karin har ett sjumånader gammalt spädbarn vid namn Dream vid sin barm. Oftast faktiskt just vid sitt bröst. Där ”Flickvännen” var polerad är Karin i ”Den vita staden” kroppslig och köttig. Omkring henne faller allt hon känner till ihop. Kronofogden knackar på dörren, Johns gamla kompisar är inte att lita på och Karin har knappt penga för att köpa mat. Ramqvist skriver omsorgsfullt och berättar bara precis så mycket det behövs för att föra historien framåt.

Jag läser ”Den vita staden” som en feministiskt uppgörelse. Om hur Karin levt i en extremt passiv patriarkalisk tillvaro, men hela tiden rör sig mot en uppgörelse. Jag både hoppas att detta är avslutningen på Flickvännen, det är nämligen en snygg avslutning, och önskar samtidigt att Ramqvist ska fortsätta berätta om Karin.

IMG_0006 3

1 kommentar
20/08 2012
7:00

Jag tycker att ”Alltings början” är så otroligt otroligt bra, måste säga det på en gång. Den är som en kombination av Knausgårds ”Min kamp” (visst är del 4 om hans ungdomstid när han läser och läser?) och Carina Rydbergs ”Den högsta kasten”. Parallellt med att huvudpersonen Saga (Ramqvists alter ego) börjar ettan i gymnasiet och bit för bit bygger ihop sin person med livserfarenhet och utbildning – både den i skolan, men allra främst sån hon mycket medvetet läser sig till själv – pågår en kärlekshistora. Eller en relation. Från hennes sida är det både kärlek och relation, från mannens ingenting.

Hon får se honom första dagen i gymnasiet. Hennes nyfunna klasskompis Pauline, som verkar medveten och cool och allting, säger att hon vill visa Saga något och släpar med henne på flera fik. Till slut kommer de till ett där en viss man sitter, och då är de framme. Det är honom Pauline vill visa. Hon har beundrat honom på håll hela sommaren, och hon ska ägna sin höst åt det. Saga fattar inte hur hon på fullt allvar kan säga och göra det. Ägna sig åt att spana på en man? Men hon vill vara med Pauline och följer med henne på Victor Schantz-jakt efter skolan. Och en dag slår det plötsligt till för Saga också. Hon fattar vad det är Pauline ser, och efter det blir han en besatthet för henne med. Victor Schantz. De börjar träffas. Träffas = de ses sent ute på nätterna på någon krog, och sen tar de en taxi hem till honom och har sex. Inget annat. Inga samtal, inget utbyte i övrigt. Samtidigt som våld och krig och hemska saker pågår i världen, sånt man borde engagera sig i, sånt man borde bry sig om, har Saga en enda tanke i huvudet; gör så att han blir kär i mig. Hon skäms för det. Det är så pinsamt, och det är så förbjudet att älska någon som inte älskar en tillbaka. Men hon kan inte sluta, hennes liv är Victor Schantz. Så primitivt och ovärdigt. Och så totalt värt det, när de ses.

I världen som syns utåt för alla arbetar hon sig uppåt. Hon tycker gymnasiet är urtrist, men hon vill skriva, och hon börjar göra det. Hon är väldigt duktig, får en plats och en röst. Feministen. Den unga skitsmarta. Professionellt blir cirklarna i hennes liv större och vidare hela tiden, men ändå faller hon tillbaka till precis samma punkt som alltid när han ringer. Konflikten mellan teori och praktik. Hur är man en medveten jämställd modern kvinna i 90-talets Sverige som tar för sig? Går det att tillämpa på alla områden, eller står kärlek utanför?

Knausgård läste den ena manliga klassikern efter den andra i ”Min kamp” medan han höll på att bli vuxen, Saga väljer de kvinnliga. ”Egalias döttrar”, mycket ”Kvinnorummet”, och framförallt ”Nio kvinnor – nio liv”. (Hon får komma hem till sin mammas kompis och välja böcker ur hela den feministiska kanonen. Underbart! Hela Sagas uppväxt med en mamma som är konstnär och fd proggare för den delen, åh! Samtal, middagar och hur mamman tacklar lärare som tycker att Saga tar för sig för mycket i klassrummet.)
Det som Knausgård lyckas med i sina böcker tycker jag Ramqvist lyckas med i sin också. De är båda väldigt personliga. Knyter ihop sitt liv med specifika personer och platser och en viss tid, barer och gator och händelser. Och de skriver om sig själva, Saga är ju Karolina Ramqvist. Men det som gör båda så bra är att allt det här detaljerade och personliga lyfter och blir allmänt. Det handlar verkligen inte bara om Ramqvists och Knausgårds liv och erfarenheter, och jag tror inte att man behöver ha varit med på 90-talet, i Stockholm, för att känna igen sig. Jag och flera kompisar i min ålder hade ett ganska starkt förhållande till Åsa Mobergs ”Simone och jag” till exempel. Vi läste den när den kom och då var vi väl i 17-20-årsåldern. Den blev något av ett startskott för mig, både till vuxenvärlden och till allt med feminism och självständighet. Inte minst svårigheten att få ihop det. Man vill helst vara självständig och stark och göra medvetna val, men man klarar ju inte det hela tiden. Så jävla svårt och frustrerande! Precis en sån bok tycker jag ”Alltings början” är. Den handlar om de första stegen på en tillvaro i den mer gråvita skalan. Allt är så svart och vitt när man är tonåring, man vet så mycket, man är aldrig så smart och genomtänkt som då. Sen kommer livet och sveper med en på riktigt, och allt man trodde att man visste och allt man skulle göra… Poff. Man måste komma på en ny strategi och försöka igen, och igen. Bli vuxen helt enkelt. Och i det här fallet, bli en kvinna. Caitlin Moran har ju redan skrivit en bok med titeln ”How to be a woman / Konsten att vara kvinna”, men det skulle kunna vara ett alternativ till ”Alltings början”.

Jag vet inte om det ska komma någon fortsättning men gu-ud vad jag hoppas att Ramqvist redan skriver på den. Jag vill följa Saga i flera år till!

10 kommentarer
02/07 2012
14:56

Här en lång intervju med Ramqvist i tidningen Fokus. GUD som jag längtar efter hennes nya roman. Visste ej att hon skriver på heltid. Sån himla lyx!

Men i alla fall, intervjun berör också lite om detta som vi skrivit om på bokhora, detta hennes ANSVAR för den litteratur hon skrivit. Diskussionen i vårt inlägg är faktiskt ganska intressant. Det finns lite Ramqvistlänkar i det här inlägget också. Till måndagsmöten och annat. Hon är en tydlig favorit hos oss.

(det är för all del ganska mycket Jens Liljestrand i den där intervjun också, snarare som två författare som samtalar, än en journalist som intervjuar en författare.)

2 kommentarer
08/02 2010
9:00

Den här måndagen träffar vi Karolina Ramqvist som förra året kom ut med romanen ”Flickvännen” som bl.a. vunnit Tidningen VI:s litteraturpris och vilken nu är nominerad till Sveriges Radios Romanpris 2010. Karolina är chefredaktör för tidskriften Arena och bloggar här.

Foto © Anna-Lena Ahlström

Vad läser du just nu?
Ingenting. Jag läste senast Kristian Lundbergs Yarden och allt annat som ligger på hög och väntar verkar så trist efter den. Jag försökte lite med Katarina Wennstams Alfahannen, min första ”spänningsroman”, men kan konstatera att jag inte fattar alls vad det är som är spännande med spänningsromaner. Så nu läser jag mest för arbetets räkning: En pjäs som heter Hantverkarna som kommer att gå på Göteborgs Stadsteater i vår.

Finns det några böcker som har förändrat ditt liv? Vilka och varför?
Ja, men de läsupplevelserna hör ärligt talat barndomen till, eller tonåren. Alice Walkers Purpurfärgen revolutionerade min uppfattning om den kvinnliga anatomin när jag läste den i mellanstadiet, Marilyn Frenchs, Kerstin Thorvalls och Erica Jongs böcker förändrade min syn på vuxna kvinnor när jag var tonåring och Per Hagmans Cigarett visualiserade en massa längtan efter meningslöst liv och tillfälligt sex. Jag hoppas fortfarande komma över böcker som har potential att förändra min syn på skrivande, men jag vet inte vad som skulle krävas av en bok för att den skulle kunna förändra mitt liv. Det klassiska är väl att man mest hittar litteratur som bekräftar en snarare än att förändra och så upplever jag att det var även när jag var yngre; man upptäckte litteratur som bekräftade ens existens och såg en. Och så upplever jag att många av mina egna läsare fungerar också. Och sedan finns alltid möjligheten att böckerna kan bära en genom livet. Men förändra det?

Har du någon bok du skäms över i din bokhylla?
Nej, jag har mycket feministlitteratur från 1970-talet som många säkert skullle tycka är pinsam, och en del gubbiga essäböcker om musikkultur som jag kanske borde skämmas för samt ett antal  lightfeministiska livspusselantologier och självhjälpsböcker med Kaj Pollacks Att välja glädje som kronan på verket. Men jag skäms inte för någonting.

Finns det någon bok av en annan författare hade du önskat att du hade skrivit själv? Isåfall, varför?

Nej men det händer väl ibland att man känner så om något tema eller förhållningssätt i en bok. När jag läste Jamaica Kincaids A Small Place för första gången för tio år sedan eller nåt så tyckte jag att det var exakt vad jag ville skriva själv, och att det egentligen var meningslöst att tillägga något eftersom allt blev så fult och fjantigt i jämförelse.

Var och när läser du helst?
Var som helst. Det spelar ingen roll.

Har du någon ny roman på gång?
Ja. Den handlar om uppväxt och nittiotal.

1 kommentar
31/12 2009
16:19

Inte sällan är jag sist på bollen. Så också med Karolina Ramqvists ”Flickvännen”.

Först en bakgrundshistoria, för att kort beskriva min relation till Ramqvist. För mig har hon nämligen alltid varit tjejen i beefen med Ulf Lundell samt författaren till ”More Fire” som jag läste när jag letade lägenhet i Stockholm och åkte fram och tillbaka från Gävle varje helg. Jag minns den som bra. Därför trodde jag nog att jag skulle gilla ”Flickvännen” också. Kanske gillade jag språket och tonen i ”More fire”, jag minns inte alls, det var många år sedan jag läste den och jag har läst så mycket sedan dess. Hursomhelst då så tyckte jag att Michelle Meadows var så himlans briljant i Johan Klings ”Darling”. Hon hittade verkligen exakt rätt tonläge. Och just så är det med Ramqvists Karin i ”Flickvännen”. På så sätt verkar den där Ramqvist så begåvad att jag blir avundsjuk. Jag tycker inte att hon tappar tonen, ens darrar lite, en enda gång.

Problemet med boken är väl bara att jag inte gillar det där språket så värst mycket. Massa tjejer med långa naglar som kastar med håret och snackar om knark och om sina killar. Jag tycker inte att det är så intressant. Jag tycker att hela ”Flickvännen” är väldigt störande också, för man vill ju bara sätta sig mitt emot Karin, precis som Johanna Ö skriver och ryta att det där inte är något bra det hon håller med, att hon ska lita på sin magkänsla och gå (även om efterklokhetens oemotståndliga sötma skulle vara svår att undvika).

Ändå: en bok som är så lätt att göra uppehåll, som jag inte längtar efter att läsa i, kan jag inte rekommendera som läsning hur gärna jag än skulle vilja. Men smaken är ju som baken och Ramqvist har blivit prisad för den och förstår ni hur jag menar om jag skriver att trots att jag inte blev överförtjust så tycker jag att den är värd sina priser. Det är som att fatta att någonting är gott, men inte gilla det speciellt mycket själv. Jag menar att det går. Som champagne, apropå årsskiftet ikväll. Och det dricker jag ju ändå. Även om ”Flickvännen” absolut inte ska jämföras med champagne, mer med rosévin, så att det inte blir några missförstånd här.

Men vad sjutton! Tycker du annorlunda än jag får du hjärtligt gärna försöka beskriva förträffligheten i en kommentar. Man vill ju förstå.

Klart slut, nyårstjut.

3 kommentarer
27/10 2009
8:09

Grattis till litteraturpriset som hon får för sin roman ”Flickvännen”! Motiveringen lyder: ”Med mördande precision och våldsamt undertryck låter Karolina Ramqvist det moderna samlivets hotfullhet speglas i villakökens iskallt rostfria ytor.” Priset är på 50000 kr och den 29 okt kl 17.30 kan man se utdelningen på Aka City på Mästersamuelsgatan i Stockholm.

Vi är flera bokhoror som läst ”Flickvännen”, och gillat den, och så blev det lite diskussion om kommentarerna också.

1 kommentar
20/03 2009
16:46

JoL : Kommentarerna på recensionen av ”Flickvännen” får mig att häpna. Förbannade män, eller okej ”irriterade”, som inte har läst en rad av boken men som tvärsäkert kan uttala sig om hur den är, eller pläderar att de minsann aldrig kommer att läsa den. Det är den här tvärsäkerheten som får mig att häpna, att de är provocerade.
Och sen har vi kraven på moraldebatt. Du som har läst hela, behövs det en moraldebatt? Är den ett inlägg i den frågan?

JoÖ: Ja alltså… Moraldebatt kan väl alltid behövas, på många områden. Och visst, man kan tycka att Karin inte reflekterar över sin egen roll i de kriminella handlingar som John utför, men hur långt ska man egentligen ta flickvännernas ansvar? Det är alltid kvinnorna som ska stå för ”Det rätta”. Moraltanterna. Jag tycker att John är den som ska ha huvudansvaret för att han är kriminell, inte Karin. Jag är faktiskt trött på att vi kvinnor ska ta ansvar för Gud och hela världen!

Dessutom – vem hörde någon säga att Jens Lapidus ska ta ansvar när han skriver om (och i vissa fall även romantiserar) kriminella män?

JoL : Exakt. Det är ju verkligen inte första gången vi läser en roman ur en (med)brottslings perspektiv, men nu är det tydligen väldigt mycket moral i det. Varför? Det finns ju tusen deckare som har fläskat på med mycket värre innehåll än ”Flickvännen” och det har varit okej.

Och att Karolina Ramqvist (enligt en av kommentarerna) inte tar avstånd ifrån kriminalitet i tevesofforna, eh..? Har tex just Jens Lapidus blivit ställd mot väggen i de frågorna? Hans böcker, precis som hennes, är ju skönlitteratur. Det är som att säga att ingen skulle kunna skriva om incest, pedofiler, narkotikasmuggling, whatever, i fiktiv form, för bara att man är intresserad av de ämnena gör automatiskt att man stödjer dem? Hallå? Väldigt många ämnen skulle ju behöva tas avstånd ifrån i såna fall, och väldigt många författare kan ställa sig i den kön. Rada upp tevesofforna, vi har mycket att göra!

JoÖ: Det finns ingen anledning till att Karolina ska ta avstånd från sin romankaraktär under stora gester. Visst kan och ska man se den som ett inslag i samhällsdebatten men så är boken skriven att det är alldeles uppenbart för var och en som läser den (påfallande många kommenterare har ju som sagt inte läst) att det inte är så att Karolina tycker att det är okej att leva som trophy wife till en kriminell.

Det är fint om boken skapar debatt, men inte av det här slaget som lägger allt ansvar på författarinnan. Se till att väcka frågorna istället! Karolina har gett sitt bidrag, vad ger vi andra?

17 kommentarer
19/03 2009
9:45

Vi äter frukost på morgonen och diskuterar läktarvåld i Stockholm kontra Göteborg. Plötsligt brister jag ut i en hatsång mot Göteborg. Har man säsong efter säsong stått i klacken på Söderstadion kan man många sådana. Min kille ser nästan rädd ut. Det är för att han är en snäll kille. En gång hade jag en dum kille, det gör jag inte om.

En annan gång, i tjugoårsåldern hade jag en svärfar som var ungefär som John i Karolina Ramquists bok ”Flickvännen”. Honom träffade jag aldrig, men han var synnerligen närvarande i den familj som en gång flydde via svenska ambassaden i det land de bodde då. Han försökte faktiskt komma till Sverige och hälsa på långt senare. Då blev det skottlossning på Arlanda.

Karin, huvudperson i ”Flickvännen” hur tänker du? Tänker du alls eller är det bara nu? Eller kanske du någonstans långt därinne faktiskt förstår? Är det därför du gömmer p-piller på toaletten?

9789146219958”Flickvännen” handlar om Karin som lever tillsammans med John som är tungt kriminell. Karin vill inte veta vad John gör när han är borta och ”jobbar”. Karin vill ha pengarna och det glamourösa livet. Karin vill dansa tills solen går upp på Ibiza, Karin vill inte tänka så mycket. Karin tänker väldigt mycket ändå.

På John. Vad han gör när han är borta, den där väktaren på TV-nyheterna som får ansiktet bortskjutet och Karins kompis – hon umgås bara med andra flickvänner till Johns kumpaner – måste kräkas på toaletten. Saker som kan lägga sordin på den mest uppsluppna tjejmiddag.

Karin tänker på sin mamma och sina systrar. De tycker inte om det liv hon lever fast det är det liv som Karin alltid velat leva. Exakt det liv som Karin velat leva. Det är hit hon har strävat. Att inte kunna gå på middag hos de alldeles vanliga (men rika) grannarna för det blir så jobbigt, så många frågor. Att kunna ta kokain med tjejerna ”bara på kul” fast de vet att åtminstone Anna är nere med kokset rätt rejält, att komma in på alla ställen, resa till alla de där platserna. Okej att John misshandlade hennes systers bästis, men det var ju en förfärlig olyckshändelse, det kan inte John lastas för. Så olyckligt att det var fel tjej han bankade på. Sådant kan hända och hursomhelst tycker inte Karin om att tänka på det. Fast hon gör det ändå.

Ibland tänker hon på att lämna honom. Hon tänker väldigt mycket på Karen och Henry Hill i Maffiabröder. Ibland tillåter hon sig vara väldigt arg på John men allra mest bevakar hon den kontantkortsmobil han lämnar till henne när de reser ut på jobb. Den ringer aldrig.

Karin! Jag tror inte du orkar leva såhär. Det gjorde inte min före detta svärmor och vet du, jag tror inte hon har varit lycklig en enda dag sedan hon träffade honom. Inte sedan hon lämnade sin man heller. Jag tror du kommer sticka därifrån, jag tror han kommer jaga dig till den dag du dör, jag tror inte du någonsin blir lyckligare än du är nu. Jag tror inte du skulle klivit in i hans bil den där kvällen på Ibiza.

Jag tror faktiskt att du är ett offer, för dig själv. Jag tycker inte alls du är stark, modig, en cool tjej. Jag tycker inte det rättfärdigar någonting att du säger dig vara medveten om de val du gjorde när du klev in i bilen. Om konsekvenserna. Bara för att du inte tror att du kan rädda honom – inte VILL rädda honom – det räcker inte. Det är en jävla offerroll ändå.

15 kommentarer
02/11 2017
15:54

Jag läste ”Fittstim” som tonåring och tyckte det var det bästa jag läst. Bland de som inte läste boken är den kanske mest känd för att Karolina Ramqvist i sitt kapitel publicerade ett sexistiskt brev hon fått från Ulf Lundell som svar på en recension hon skrivit. I kapitlet finns annat som borde uppmärksammats mer, t.ex. en hälsning från en liknande bok som gavs ut 20 år tidigare. Ramqvists kapitel ”Inte riktigt som andra mammor” börjar med en promenad. Hon läser Bang. Hon ser en svartvit bild på sin mamma.

”Hon går på en gata tillsammans med en arbetskamrat och en man som kör några lådor på en pirra. Stadsbudet Åke, står det i bildtexten.”

Det skrivs aldrig ut i texten men lådorna på pirran i bilden är fulla av den första upplagan av ”Dokumentet” – en samling vittnesmål från Aftonbladetjournalister om deras arbetssituation. Dokumentet skrevs av kvinnorna på redaktionen 1978 och delades ut på samtliga skrivbord kvällen den 8 maj. Kvinnorna bakom Dokumentet hade själva finansierat det i hopp om att väcka en dialog med männen och ledningen om bland annat ojämlikheten, trakasserierna och bristerna de såg i tidningens innehåll. Men också för att själva skaffa kunskap om varandras situation.

Det är enkelt att se kopplingen till #metoo när det gäller syftet. Det är nedslående att se hur lite som förändrats på de snart 40 åren som det är mellan Dokumentet och #metoo. Att läsa en reportagebok från 70-talet borde kännas mer daterat, mer historiskt. Det enda som möjligen känns daterat är språket, vissa ord osv. Men verkligheten som skildras verkar vara samma.

Jag fjärrlånade boken efter att jag läst att det kommer en dokumentärfilm till våren om arbetet. Därefter såg jag en text om att journalister på Aftonbladet kommer göra en uppföljning på Dokumentet.

Det första som slog mig när jag började läsa Dokumentet var att det som människor vittnar om under #metoo är ännu värre än de hemska saker som skildras i boken från 1979 (om det nu går att gradera). Det kan bero på några olika saker:

1. Det har blivit värre.
2. Dokumentet och liknande skildringar har gjort att kvinnor idag kan berätta om de värre sakerna som alltid funnits där.
3. All of the above.

Sak som händer 1978: en kvinna anser sig inte förtryckt eller som att hon behandlas på ”något särskilt sätt för att jag är tjej”. Några rader senare beskriver hon hur hon aldrig skulle drömma om att bära kjol eller klänning på jobbet trots att hon vill det. Liknande motsatser dyker upp genom hela boken. Det verkar finnas en bild av vad trakasserier är och det som för mina ögon ser väldigt mycket ut som diskriminering verkar vara så invand i vardagen att det bara är just det i mångas ögon: vardag. Att se alla berättelser uppradade gör dock att strukturen syns och att varje enskilt övergrepp inte alls är enskilt egentligen utan en del av något större.

På det sättet fungerar den exakt som #metoo. De så kallade ”enskilda fallen” visar sig vara ett strukturellt problem.

IMG_8241

IMG_8238

Ändå är det som individer som männen försvarar sig, de känner sig utpekade fastän det ju var värre förr och så vidare. Efter att Dokumentet delats ut på Aftonbladet dröjer det ett tag innan boken ges ut och arbetet fortsätter. Mer än halva boken ägnas åt reaktionerna och om själva arbetet på redaktionen och i det som de involverade kallar tjejgruppen.

Männens reaktioner på Dokumentet 1978 är identiska med de negativa reaktioner jag sett idag på #metoo:

Kvinnorna är humorlösa
Det som hänt hände för länge sen
Kvinnorna som uttalat sig har inte nog erfarenhet
Kvinnorna vill bli behandlade som de blivit behandlade
Kvinnorna borde ägna sig åt något annat istället (1979 var detta ”klasskampen”)
Kampen är viktig men kvinnorna sköter kampen fel
Nu har kvinnorna gjort det omöjligt för männen att ens våga prata med kvinnliga kollegor
Kvinnorna har mens 4 dagar i veckan
Kvinnorna har inte sett allt bra som män gör
Kvinnorna misstolkar
Kvinnorna vänder sig till fel kvinnor (1979 kallas denna: ”en bildad borgerlig elit”)
Kvinnorna är för kommersiella
Kvinnorna är inte nog kommersiella
Männen hamnar utanför

Det här är det som gör boken så unik. Den innehåller originaldokumentet men skildrar också tiden efteråt. Hade jag börjat med att läsa männens reaktioner och sen kvinnornas texter hade jag förmodligen suttit och gapat fortfarande. Reaktionerna står inte alls i proportion till vad som skrivits i dokumentet. En mening som sällan skrivs men som nästan är ett understatement i det här sammanhanget: männen blir hysteriska. Herregud!

Om det går att ha någon åsikt om kvinnornas berättelser i Dokumentet är det snarare att de är väldigt nyanserade och att de förmodligen höll tillbaka mycket av kritiken eftersom de förstod att även liten dos kritik kommer uppfattas på detta överhispiga sätt som männen uppfattar det. Det är inte alls bara en bild som målas upp av Aftonbladet. Det är uppenbart att männen känner sig straffade medan det för en som läser texterna är uppenbart att de vill förändra något. Frasen ”inte alla män” förekommer bokstavligen. Det är extremt förenklande att kalla boken för ett ”tafsuppror” som DN gör. Den är inte enbart inriktad på sexuella övergrepp utan ser osynliggörande och förminskade och fysiska övergrepp som olika delar av samma sak.

Boken är långt ifrån ett manifest utan snarare väldigt resonerande från alla håll och kanter. Den är självkritisk och visar upp både styrka och osäkerhet, de med starka stämmor tar plats och den låter blyga prata.

Det finns såklart något väldigt starkt i att en del kvinnor vittnar om hur Dokumentet fått dem att förstå att den där dåliga känslan de fått av någons beteende faktiskt var trakasserande och en form av övergrepp. Det är inte ”bara jargong” eftersom de nu hört andra berätta om samma sak. Men bredvid den typen av berättelser handlar mycket om rent redaktionellt arbete så som hur många kvinnor som få synas i bild i tidningen samt resonemang om hur sån statistik egentligen bör tolkas, vilka typer av ”knäck” som kvinnliga journalister får, exempel på fördummande journalistik gjord enbart för sälja osv.

Att männen ges så mycket utrymme till att förklara sig och framföra kritik är faktiskt det som får männen att se allra dummast ut. De tror att de försvarar sig men de bekräftar och understryker verkligen exakt hur illa de beter sig.

”Jag anser att jag är i min fulla rätt att bli kåt på mina kvinnliga kolleger, men efter att ha läst Dokumentet vet jag inte om jag törs visa sådana känslor längre.”

Och det här citatet kommer från en av de män som på det hela taget är positiv till Dokumentet!

Efter att Dokumentet delats ut i sin första form gjordes ett radioprogram av dokumentärlegenden Susanne Björkman. Arbetet med den dokumentären skildras väldigt fint av Annika Danielson som i början inte ville ställa upp eftersom hon inte kände att hon hade något att komma med, hon var blyg och rädd för offentlighet. Hon beskriver hur det går från att kännas vidrigt att allt fastnar på band till hur det sakta känns bättre tack vare det förtroende Björkman inger och hur respektfull hon är. Att Danielson är rädd för att uttala sig eftersom hon riskerar att få alla män emot sig på arbetsplatsen är i sig ett bevis på vilken totalitär anda som rådde. Detta inser Danielson och börjar våga säga sin mening. Tjejmötena i sig ger henne det modet. Det är svårt att förstå för mig hur någon vågar kritisera männen med tanke på vilka reaktioner de får, kraften i mötena som hållits måste varit otrolig.

”Samma dag frågar en kvinnlig reporter en av de manliga cheferna vad han tycker om Dokumentet:

– Det verkar så grinigt. Alla säger samma sak.

– Tycker du inte att det är förskräckande i så fall? undrar den kvinnliga reportern?

– Det är ingen humor i det. Gud gjorde nog kvinnan garanterat humorfri, så att hon inte skulle skratta ihjäl sig åt mannen, svarar den manliga chefen.”

Bokens olika delar som är både självkritiska och nyanserade är inte bara det ultimata beviset på hur det privata är politiskt utan samtidigt många andra saker: en guide till hur organisering går till med bland annat konkreta tips om hur olika faser av uppgivenhet och konflikt kan hanteras. Boken är också ett tidsdokument om hur de journalistiska ideal och de konkreta arbetsuppgifterna såg ut, en känsla av att om det är så här illa som vi män reagerar på konstruktiv kritik så är det inte konstigt att #metoo på kort tid blivit en global rörelse. Det är inte konstigt att den här boken fortfarande är aktuell.

1 kommentar