Bokhora.se

09/12 2016
10:48

Jag läste Karolina Ramqvists ”Det är natten”, och gillade mycket, precis som jag gillar allt hon skriver mycket. Nu har jag lyssnat på senaste Bakom boken-podden där hon och Daniel Sjölin pratar om Natten-boken och skrivprecision och hur man perfekt beskriver en snödriva. Med mera.
Ett poddtips att förgylla sin fredag med.

Kommentera
08/04 2015
3:38

Johanna L läste och skrev om den redan. Karolina Ramqvists ”Den vita staden” och hon verkar ha gillat den lika mycket som jag. Det största problemet med boken att den var så kort. Vill ha mer.

Den vita staden är en fristående fortsättning på Ramqvists ”Flickvännen”. Huvudpersonen Karin är nu ensam i samma stora lyxiga hus med strandtomt som hon bodde i och väntade på John i under ”Flickvännen”. Skillnaden är att John är borta, huset är smutsigt och nedgånget och Karin har ett sjumånader gammalt spädbarn vid namn Dream vid sin barm. Oftast faktiskt just vid sitt bröst. Där ”Flickvännen” var polerad är Karin i ”Den vita staden” kroppslig och köttig. Omkring henne faller allt hon känner till ihop. Kronofogden knackar på dörren, Johns gamla kompisar är inte att lita på och Karin har knappt penga för att köpa mat. Ramqvist skriver omsorgsfullt och berättar bara precis så mycket det behövs för att föra historien framåt.

Jag läser ”Den vita staden” som en feministiskt uppgörelse. Om hur Karin levt i en extremt passiv patriarkalisk tillvaro, men hela tiden rör sig mot en uppgörelse. Jag både hoppas att detta är avslutningen på Flickvännen, det är nämligen en snygg avslutning, och önskar samtidigt att Ramqvist ska fortsätta berätta om Karin.

IMG_0006 3

1 kommentar
20/08 2012
7:00

Jag tycker att ”Alltings början” är så otroligt otroligt bra, måste säga det på en gång. Den är som en kombination av Knausgårds ”Min kamp” (visst är del 4 om hans ungdomstid när han läser och läser?) och Carina Rydbergs ”Den högsta kasten”. Parallellt med att huvudpersonen Saga (Ramqvists alter ego) börjar ettan i gymnasiet och bit för bit bygger ihop sin person med livserfarenhet och utbildning – både den i skolan, men allra främst sån hon mycket medvetet läser sig till själv – pågår en kärlekshistora. Eller en relation. Från hennes sida är det både kärlek och relation, från mannens ingenting.

Hon får se honom första dagen i gymnasiet. Hennes nyfunna klasskompis Pauline, som verkar medveten och cool och allting, säger att hon vill visa Saga något och släpar med henne på flera fik. Till slut kommer de till ett där en viss man sitter, och då är de framme. Det är honom Pauline vill visa. Hon har beundrat honom på håll hela sommaren, och hon ska ägna sin höst åt det. Saga fattar inte hur hon på fullt allvar kan säga och göra det. Ägna sig åt att spana på en man? Men hon vill vara med Pauline och följer med henne på Victor Schantz-jakt efter skolan. Och en dag slår det plötsligt till för Saga också. Hon fattar vad det är Pauline ser, och efter det blir han en besatthet för henne med. Victor Schantz. De börjar träffas. Träffas = de ses sent ute på nätterna på någon krog, och sen tar de en taxi hem till honom och har sex. Inget annat. Inga samtal, inget utbyte i övrigt. Samtidigt som våld och krig och hemska saker pågår i världen, sånt man borde engagera sig i, sånt man borde bry sig om, har Saga en enda tanke i huvudet; gör så att han blir kär i mig. Hon skäms för det. Det är så pinsamt, och det är så förbjudet att älska någon som inte älskar en tillbaka. Men hon kan inte sluta, hennes liv är Victor Schantz. Så primitivt och ovärdigt. Och så totalt värt det, när de ses.

I världen som syns utåt för alla arbetar hon sig uppåt. Hon tycker gymnasiet är urtrist, men hon vill skriva, och hon börjar göra det. Hon är väldigt duktig, får en plats och en röst. Feministen. Den unga skitsmarta. Professionellt blir cirklarna i hennes liv större och vidare hela tiden, men ändå faller hon tillbaka till precis samma punkt som alltid när han ringer. Konflikten mellan teori och praktik. Hur är man en medveten jämställd modern kvinna i 90-talets Sverige som tar för sig? Går det att tillämpa på alla områden, eller står kärlek utanför?

Knausgård läste den ena manliga klassikern efter den andra i ”Min kamp” medan han höll på att bli vuxen, Saga väljer de kvinnliga. ”Egalias döttrar”, mycket ”Kvinnorummet”, och framförallt ”Nio kvinnor – nio liv”. (Hon får komma hem till sin mammas kompis och välja böcker ur hela den feministiska kanonen. Underbart! Hela Sagas uppväxt med en mamma som är konstnär och fd proggare för den delen, åh! Samtal, middagar och hur mamman tacklar lärare som tycker att Saga tar för sig för mycket i klassrummet.)
Det som Knausgård lyckas med i sina böcker tycker jag Ramqvist lyckas med i sin också. De är båda väldigt personliga. Knyter ihop sitt liv med specifika personer och platser och en viss tid, barer och gator och händelser. Och de skriver om sig själva, Saga är ju Karolina Ramqvist. Men det som gör båda så bra är att allt det här detaljerade och personliga lyfter och blir allmänt. Det handlar verkligen inte bara om Ramqvists och Knausgårds liv och erfarenheter, och jag tror inte att man behöver ha varit med på 90-talet, i Stockholm, för att känna igen sig. Jag och flera kompisar i min ålder hade ett ganska starkt förhållande till Åsa Mobergs ”Simone och jag” till exempel. Vi läste den när den kom och då var vi väl i 17-20-årsåldern. Den blev något av ett startskott för mig, både till vuxenvärlden och till allt med feminism och självständighet. Inte minst svårigheten att få ihop det. Man vill helst vara självständig och stark och göra medvetna val, men man klarar ju inte det hela tiden. Så jävla svårt och frustrerande! Precis en sån bok tycker jag ”Alltings början” är. Den handlar om de första stegen på en tillvaro i den mer gråvita skalan. Allt är så svart och vitt när man är tonåring, man vet så mycket, man är aldrig så smart och genomtänkt som då. Sen kommer livet och sveper med en på riktigt, och allt man trodde att man visste och allt man skulle göra… Poff. Man måste komma på en ny strategi och försöka igen, och igen. Bli vuxen helt enkelt. Och i det här fallet, bli en kvinna. Caitlin Moran har ju redan skrivit en bok med titeln ”How to be a woman / Konsten att vara kvinna”, men det skulle kunna vara ett alternativ till ”Alltings början”.

Jag vet inte om det ska komma någon fortsättning men gu-ud vad jag hoppas att Ramqvist redan skriver på den. Jag vill följa Saga i flera år till!

10 kommentarer
02/07 2012
14:56

Här en lång intervju med Ramqvist i tidningen Fokus. GUD som jag längtar efter hennes nya roman. Visste ej att hon skriver på heltid. Sån himla lyx!

Men i alla fall, intervjun berör också lite om detta som vi skrivit om på bokhora, detta hennes ANSVAR för den litteratur hon skrivit. Diskussionen i vårt inlägg är faktiskt ganska intressant. Det finns lite Ramqvistlänkar i det här inlägget också. Till måndagsmöten och annat. Hon är en tydlig favorit hos oss.

(det är för all del ganska mycket Jens Liljestrand i den där intervjun också, snarare som två författare som samtalar, än en journalist som intervjuar en författare.)

2 kommentarer
08/02 2010
9:00

Den här måndagen träffar vi Karolina Ramqvist som förra året kom ut med romanen ”Flickvännen” som bl.a. vunnit Tidningen VI:s litteraturpris och vilken nu är nominerad till Sveriges Radios Romanpris 2010. Karolina är chefredaktör för tidskriften Arena och bloggar här.

Foto © Anna-Lena Ahlström

Vad läser du just nu?
Ingenting. Jag läste senast Kristian Lundbergs Yarden och allt annat som ligger på hög och väntar verkar så trist efter den. Jag försökte lite med Katarina Wennstams Alfahannen, min första ”spänningsroman”, men kan konstatera att jag inte fattar alls vad det är som är spännande med spänningsromaner. Så nu läser jag mest för arbetets räkning: En pjäs som heter Hantverkarna som kommer att gå på Göteborgs Stadsteater i vår.

Finns det några böcker som har förändrat ditt liv? Vilka och varför?
Ja, men de läsupplevelserna hör ärligt talat barndomen till, eller tonåren. Alice Walkers Purpurfärgen revolutionerade min uppfattning om den kvinnliga anatomin när jag läste den i mellanstadiet, Marilyn Frenchs, Kerstin Thorvalls och Erica Jongs böcker förändrade min syn på vuxna kvinnor när jag var tonåring och Per Hagmans Cigarett visualiserade en massa längtan efter meningslöst liv och tillfälligt sex. Jag hoppas fortfarande komma över böcker som har potential att förändra min syn på skrivande, men jag vet inte vad som skulle krävas av en bok för att den skulle kunna förändra mitt liv. Det klassiska är väl att man mest hittar litteratur som bekräftar en snarare än att förändra och så upplever jag att det var även när jag var yngre; man upptäckte litteratur som bekräftade ens existens och såg en. Och så upplever jag att många av mina egna läsare fungerar också. Och sedan finns alltid möjligheten att böckerna kan bära en genom livet. Men förändra det?

Har du någon bok du skäms över i din bokhylla?
Nej, jag har mycket feministlitteratur från 1970-talet som många säkert skullle tycka är pinsam, och en del gubbiga essäböcker om musikkultur som jag kanske borde skämmas för samt ett antal  lightfeministiska livspusselantologier och självhjälpsböcker med Kaj Pollacks Att välja glädje som kronan på verket. Men jag skäms inte för någonting.

Finns det någon bok av en annan författare hade du önskat att du hade skrivit själv? Isåfall, varför?

Nej men det händer väl ibland att man känner så om något tema eller förhållningssätt i en bok. När jag läste Jamaica Kincaids A Small Place för första gången för tio år sedan eller nåt så tyckte jag att det var exakt vad jag ville skriva själv, och att det egentligen var meningslöst att tillägga något eftersom allt blev så fult och fjantigt i jämförelse.

Var och när läser du helst?
Var som helst. Det spelar ingen roll.

Har du någon ny roman på gång?
Ja. Den handlar om uppväxt och nittiotal.

1 kommentar
31/12 2009
16:19

Inte sällan är jag sist på bollen. Så också med Karolina Ramqvists ”Flickvännen”.

Först en bakgrundshistoria, för att kort beskriva min relation till Ramqvist. För mig har hon nämligen alltid varit tjejen i beefen med Ulf Lundell samt författaren till ”More Fire” som jag läste när jag letade lägenhet i Stockholm och åkte fram och tillbaka från Gävle varje helg. Jag minns den som bra. Därför trodde jag nog att jag skulle gilla ”Flickvännen” också. Kanske gillade jag språket och tonen i ”More fire”, jag minns inte alls, det var många år sedan jag läste den och jag har läst så mycket sedan dess. Hursomhelst då så tyckte jag att Michelle Meadows var så himlans briljant i Johan Klings ”Darling”. Hon hittade verkligen exakt rätt tonläge. Och just så är det med Ramqvists Karin i ”Flickvännen”. På så sätt verkar den där Ramqvist så begåvad att jag blir avundsjuk. Jag tycker inte att hon tappar tonen, ens darrar lite, en enda gång.

Problemet med boken är väl bara att jag inte gillar det där språket så värst mycket. Massa tjejer med långa naglar som kastar med håret och snackar om knark och om sina killar. Jag tycker inte att det är så intressant. Jag tycker att hela ”Flickvännen” är väldigt störande också, för man vill ju bara sätta sig mitt emot Karin, precis som Johanna Ö skriver och ryta att det där inte är något bra det hon håller med, att hon ska lita på sin magkänsla och gå (även om efterklokhetens oemotståndliga sötma skulle vara svår att undvika).

Ändå: en bok som är så lätt att göra uppehåll, som jag inte längtar efter att läsa i, kan jag inte rekommendera som läsning hur gärna jag än skulle vilja. Men smaken är ju som baken och Ramqvist har blivit prisad för den och förstår ni hur jag menar om jag skriver att trots att jag inte blev överförtjust så tycker jag att den är värd sina priser. Det är som att fatta att någonting är gott, men inte gilla det speciellt mycket själv. Jag menar att det går. Som champagne, apropå årsskiftet ikväll. Och det dricker jag ju ändå. Även om ”Flickvännen” absolut inte ska jämföras med champagne, mer med rosévin, så att det inte blir några missförstånd här.

Men vad sjutton! Tycker du annorlunda än jag får du hjärtligt gärna försöka beskriva förträffligheten i en kommentar. Man vill ju förstå.

Klart slut, nyårstjut.

3 kommentarer
27/10 2009
8:09

Grattis till litteraturpriset som hon får för sin roman ”Flickvännen”! Motiveringen lyder: ”Med mördande precision och våldsamt undertryck låter Karolina Ramqvist det moderna samlivets hotfullhet speglas i villakökens iskallt rostfria ytor.” Priset är på 50000 kr och den 29 okt kl 17.30 kan man se utdelningen på Aka City på Mästersamuelsgatan i Stockholm.

Vi är flera bokhoror som läst ”Flickvännen”, och gillat den, och så blev det lite diskussion om kommentarerna också.

1 kommentar
20/03 2009
16:46

JoL : Kommentarerna på recensionen av ”Flickvännen” får mig att häpna. Förbannade män, eller okej ”irriterade”, som inte har läst en rad av boken men som tvärsäkert kan uttala sig om hur den är, eller pläderar att de minsann aldrig kommer att läsa den. Det är den här tvärsäkerheten som får mig att häpna, att de är provocerade.
Och sen har vi kraven på moraldebatt. Du som har läst hela, behövs det en moraldebatt? Är den ett inlägg i den frågan?

JoÖ: Ja alltså… Moraldebatt kan väl alltid behövas, på många områden. Och visst, man kan tycka att Karin inte reflekterar över sin egen roll i de kriminella handlingar som John utför, men hur långt ska man egentligen ta flickvännernas ansvar? Det är alltid kvinnorna som ska stå för ”Det rätta”. Moraltanterna. Jag tycker att John är den som ska ha huvudansvaret för att han är kriminell, inte Karin. Jag är faktiskt trött på att vi kvinnor ska ta ansvar för Gud och hela världen!

Dessutom – vem hörde någon säga att Jens Lapidus ska ta ansvar när han skriver om (och i vissa fall även romantiserar) kriminella män?

JoL : Exakt. Det är ju verkligen inte första gången vi läser en roman ur en (med)brottslings perspektiv, men nu är det tydligen väldigt mycket moral i det. Varför? Det finns ju tusen deckare som har fläskat på med mycket värre innehåll än ”Flickvännen” och det har varit okej.

Och att Karolina Ramqvist (enligt en av kommentarerna) inte tar avstånd ifrån kriminalitet i tevesofforna, eh..? Har tex just Jens Lapidus blivit ställd mot väggen i de frågorna? Hans böcker, precis som hennes, är ju skönlitteratur. Det är som att säga att ingen skulle kunna skriva om incest, pedofiler, narkotikasmuggling, whatever, i fiktiv form, för bara att man är intresserad av de ämnena gör automatiskt att man stödjer dem? Hallå? Väldigt många ämnen skulle ju behöva tas avstånd ifrån i såna fall, och väldigt många författare kan ställa sig i den kön. Rada upp tevesofforna, vi har mycket att göra!

JoÖ: Det finns ingen anledning till att Karolina ska ta avstånd från sin romankaraktär under stora gester. Visst kan och ska man se den som ett inslag i samhällsdebatten men så är boken skriven att det är alldeles uppenbart för var och en som läser den (påfallande många kommenterare har ju som sagt inte läst) att det inte är så att Karolina tycker att det är okej att leva som trophy wife till en kriminell.

Det är fint om boken skapar debatt, men inte av det här slaget som lägger allt ansvar på författarinnan. Se till att väcka frågorna istället! Karolina har gett sitt bidrag, vad ger vi andra?

17 kommentarer
19/03 2009
9:45

Vi äter frukost på morgonen och diskuterar läktarvåld i Stockholm kontra Göteborg. Plötsligt brister jag ut i en hatsång mot Göteborg. Har man säsong efter säsong stått i klacken på Söderstadion kan man många sådana. Min kille ser nästan rädd ut. Det är för att han är en snäll kille. En gång hade jag en dum kille, det gör jag inte om.

En annan gång, i tjugoårsåldern hade jag en svärfar som var ungefär som John i Karolina Ramquists bok ”Flickvännen”. Honom träffade jag aldrig, men han var synnerligen närvarande i den familj som en gång flydde via svenska ambassaden i det land de bodde då. Han försökte faktiskt komma till Sverige och hälsa på långt senare. Då blev det skottlossning på Arlanda.

Karin, huvudperson i ”Flickvännen” hur tänker du? Tänker du alls eller är det bara nu? Eller kanske du någonstans långt därinne faktiskt förstår? Är det därför du gömmer p-piller på toaletten?

9789146219958”Flickvännen” handlar om Karin som lever tillsammans med John som är tungt kriminell. Karin vill inte veta vad John gör när han är borta och ”jobbar”. Karin vill ha pengarna och det glamourösa livet. Karin vill dansa tills solen går upp på Ibiza, Karin vill inte tänka så mycket. Karin tänker väldigt mycket ändå.

På John. Vad han gör när han är borta, den där väktaren på TV-nyheterna som får ansiktet bortskjutet och Karins kompis – hon umgås bara med andra flickvänner till Johns kumpaner – måste kräkas på toaletten. Saker som kan lägga sordin på den mest uppsluppna tjejmiddag.

Karin tänker på sin mamma och sina systrar. De tycker inte om det liv hon lever fast det är det liv som Karin alltid velat leva. Exakt det liv som Karin velat leva. Det är hit hon har strävat. Att inte kunna gå på middag hos de alldeles vanliga (men rika) grannarna för det blir så jobbigt, så många frågor. Att kunna ta kokain med tjejerna ”bara på kul” fast de vet att åtminstone Anna är nere med kokset rätt rejält, att komma in på alla ställen, resa till alla de där platserna. Okej att John misshandlade hennes systers bästis, men det var ju en förfärlig olyckshändelse, det kan inte John lastas för. Så olyckligt att det var fel tjej han bankade på. Sådant kan hända och hursomhelst tycker inte Karin om att tänka på det. Fast hon gör det ändå.

Ibland tänker hon på att lämna honom. Hon tänker väldigt mycket på Karen och Henry Hill i Maffiabröder. Ibland tillåter hon sig vara väldigt arg på John men allra mest bevakar hon den kontantkortsmobil han lämnar till henne när de reser ut på jobb. Den ringer aldrig.

Karin! Jag tror inte du orkar leva såhär. Det gjorde inte min före detta svärmor och vet du, jag tror inte hon har varit lycklig en enda dag sedan hon träffade honom. Inte sedan hon lämnade sin man heller. Jag tror du kommer sticka därifrån, jag tror han kommer jaga dig till den dag du dör, jag tror inte du någonsin blir lyckligare än du är nu. Jag tror inte du skulle klivit in i hans bil den där kvällen på Ibiza.

Jag tror faktiskt att du är ett offer, för dig själv. Jag tycker inte alls du är stark, modig, en cool tjej. Jag tycker inte det rättfärdigar någonting att du säger dig vara medveten om de val du gjorde när du klev in i bilen. Om konsekvenserna. Bara för att du inte tror att du kan rädda honom – inte VILL rädda honom – det räcker inte. Det är en jävla offerroll ändå.

15 kommentarer
31/10 2016
20:47

Jag har inte läslov utan skrivlov. Just idag är det tredje dagen i rad som jag skriver på min bok, och idag går det skitsegt och dåligt och jag ser bara strukturella brister och luckor och den här boken kommer aldrig bli färdig och jag är redan så stressad och … och … och … Det är en sån panik att skriva bok? Jag vet hur det ska sluta, den stora bilden är klar, och ungefär 2/3-delar av texten. Men ändå, en sån panik som ligger så nära, hela tiden, för att det när som helst kan ta totalstopp. Jag har fan ingen aning om hur jag ska ta mig från den här punkten till nästa där jag har fäste. HUR ska det gå till? PANIK.

nattenSå jag går hem från bibblan, och så läser jag Karolina Ramqvists essä ”Det är natten”. Jag köade på den på bibblan, men min bokcirkel sa att jag måste köpa den. Det är en sån bok man måste äga och läsa om, sa de. Tack och lov lydde jag dem, och igår (efter en mer lyckad skrivdag) köpte jag den.
Idag tänker jag så här: jag läser den, och den kommer att transportera mig över paniken så att jag når det magiska tillståndet när allt är glasklart igen. Det som har kommit så många gånger förut. När man sover på saken. Eller tar en promenad. Går och tränar. Före avbrottet är allt ovisst, efter är alla luckor igenspikade. Det borde väl Karolina Ramqvists bok om skrivande kunna åstadkomma?
Nu är det ju så att det inte finns några quick fixar i det här yrket (helvete också!), och varje bok och varje sida är som att börja om från noll. Så det funkar ju inte riktigt så snabbt den här gången heller. Men skitsamma, nog om mig och min himla bok. Mer om ”Det är natten”.

Det är en essä om att skriva ett anförande när man just har gett ut en ny roman och har ett antal framföranden inbokade. Man ska åka runt till bibliotek och ”prata lite” om sin bok, så vad ska man säga då, och vem ska man vara? En författare, en som skriver, eller en som framträder?
Det handlar om att stå till svars för sitt verk, var det man skriver kommer ifrån (självbiografiskt?), och om att förenkla och malla in sina svar och sitt framträdande så det blir en ganska härlig berättelse. Presentationshärlig, en sån berättelse som säljer böcker och som gör att man inte behöver sitta ensam vid signeringsbordet.

Jag kan sympatisera med en hel del som Ramqvist skriver, och det jag inte sympatiserar med gör att jag känner mig ytlig. Som att jag inte tycker det är så svårt att prata om mina böcker? Eventuellt ligger skillnaden i att vi skriver för helt olika åldrar och att hon får helt andra frågor och arenor än vad jag får, och frågorna till b&u-författare är ofta så sjukt tråkiga och handlar sällan om innehåll utan mest bara om varför skriva för barn, hur får vi barn att läsa, och sen slut. Men om jag tänker på när jag pratar fritt och själv, well, jag gillar det. Det är en helt annan grej än att sitta och skriva, och det allra bästa med hela författandet är verkligen skrivflowet, men jag gillar att framträda också, det gör jag.

Jaja. Som en trogen Ramqvist-läsare är ”Det är natten” intressant ur den aspekten också. I den ska ”Den vita staden” precis släppas, och hon återkommer till hur hon blev skönlitterär författare och till sina tidigare verk. Nu känner jag mig ytlig igen men jag gillar de informationsbitarna också. Och våningen och barnen och pengarna och stugan. Sånt där klibbigt och privat man inte ska bry sig om. Men jag kan inte låta bli. Suger i mig allt. Och ja, jag kommer att läsa om ”Det är natten”. Hoppas att det inte blir redan imorgon bara, för imorgon hoppas jag på fäste i min egen bok.

2 kommentarer