Att läsa Lisa Ewalds ”Allt kommer bli bra” är lite som att läsa Sara Granér, Nanna Johansson, Liv Strömquist. Det är bra.
”Allt kommer bli bra” består av ganska många enrutingar med fyndigt innehåll. Det är också bra.
Många av sidorna vill jag fotografera och dela med mig av. Det är roligt. Ganska ofta är träffsäkerheten helt imponerande. Ibland är humorn subtil. Jag tycker om Lisa Ewalds collage med gamla fotografier. Överhuvudtaget är jag väldigt förtjust i collage, inser jag när jag läser Lisa Ewalds bok.
Ett problem under läsningen är att jag nästan alltid är överens med Lisa Ewald. Läsningen blir inte så skavande som när jag läste ”Prins Charles känsla” av Liv Strömquist. Samtalet som finns i Ewald har jag lyssnat till så många gånger. Jag skulle önska att hon tog ut svängarna mer och utmanade mig. Det är ofta skavet som utvecklar.
Låt gå får de personliga preferenserna, men jag är förtjust i Lisa Ewalds bilder, i hennes budskap och i det faktum att det här är hennes debut och att den faktiskt är så himla bra. Lisa Ewald har alla möjligheter att bli en ny idol. Jag hoppas innerligt att Lisa inte gör annat än att rita, för jag vill läsa mer!
Uppdaterat: Boken heter ”Allt kommer bli bra” och inget annat. Tack uppmärksamma läsare som upplyste mig om min felskrivning!
3 kommentarer
”All I want for christmas is planekonomi” var en av de böcker som jag av olika anledningar väntade längst på att få läsa under hösten. Tillslut gjorde jag slag i saken och läste den ett par dagar innan jul. Då läste jag den tre gånger på raken. Sedan läste jag valda delar högt för min pappa och min sambo. Men det är svårt att högläsa serier. Man får liksom halvligga över boken, så att alla som lyssnar (och läser) kan se bilderna.
När jag blivit som mest matt över debattklimatet i samhället är jag snart så ursinnig att jag inte kan formulera en klar tanke. Ofta ältar jag. Jag önskar att jag var så cool som Sara Granér. Hennes satir är så vass att jag ibland häpnar över hur hon kan bita så hårt, men ändå inte bita hål. Om ni förstår. För hon är aldrig plump. Hon är aldrig direkt elak.
Granérs serier handlar om det ekonomiska systemet. Om människors obestridliga rätt att använda jordens resurser till att göra en äggbehållare i grön hårdplast. Den handlar om bortskämda personer och om heterohetsande mot barn och ungdomar. Kärrsångare har utgått ur sortimentet på grund av svag efterfrågan. Att visa sig i närheten av lind är sommarens nono (alltså: gör det inte!). Jag fnissar! Hade jag haft en penna i handen under läsning hade jag gjort understrykningar.
”All I want for christmas” är en av de mest läsvärda böcker jag nu har i min bokhylla. Granér är min klara favorit på seriehimlen. Kolla här för mer Sara Granér på Bokhora.
Kommentera
Bokmässan närmar sig och många sitter och läser seminarieprogrammet för att pricka in spännande samtal. Vilka intressanta författarframträdanden kommer du aldrig att glömma? (Antingen från Göteborg eller från helt andra platser i världen.)
Jessica
När jag fick lyssna till Neil Gaiman på Kulturhuset i samtal med Kristoffer Leandoer. Det var en magisk kväll.
Johanna K
När jag lyssnade på Yvonne Hirdman, Liv Strömquist och Sara Granér på bokmässan för två år sedan blev jag helt förälskad i Hirdman som jag aldrig tidigare hade lyssnat på. Det var förutom det inget världsomvälvande seminarium, men Yvonne var vass och bra!
Johanna L
När Annika Persson pratade med Knausgård på bokmässan för 2 år sen, när ”Min kamp 1″ precis hade kommit ut i Sverige. Det var ett superbra samtal. När jag åkte till Oslo och såg Murakami på storbildsskärm! Och förra hösten när jag lyssnade på Matti Alkberg och Magnus Ekelund på Bok&Bild i Luleå.
Johanna Ö
När jag lyssnade på Hertha Müllers Nobelföreläsning på Dramaten för några år sedan. Trots tolk var det magi i lokalen och jag har tänkt på hennes ord så himla ofta efteråt. Hyllningskvällen till Birgitta Stenberg på Aka City tidigare i somras var också så fin, jag grät flera gånger.
6 kommentarer
Serietecknaren Nanna Johansson har börjat blogga på Nöjesguiden. Det ser jag fram emot att läsa! För övrigt läser jag inte så många böcker för vuxna just nu. Däremot läser jag som sagt en hel del bilderböcker för mina elever. Ganska mycket Astrid Lindgren och Jan Lööf har det blivit, eftersom vi besökte Junibacken häromveckan. En av mina elever har läst varenda Jan Lööf-bok som jag har i klassrummet och utbrast i förra veckan att Jan Lööf är hans favoritförfattare. Då blev jag varm i frökenhjärtat. Med eleverna använder vi förresten Barbro Westlunds läsförståelsestrategier. Jag är inte jättevan vid dem och hennes benämningar – Spågumman Julia, Cowboy Jim, Fröken Detektiv och Nicke Nyfiken – men jag tycker att det verkar väldigt spännande och tydligt (om ni är nyfikna kan ni läsa lite mer här, texten som jag länkar till handlar dock mer om reciprok läsning än om just Westlund). Har ni några erfarenheter av Westlunds bok?
Jag läser dessutom med största behållning Enligt Os bokmässepepp och bokmässeintervjuerna på En bokcirkel för alla, trots att jag (som enda Bokhora) inte ska besöka bokmässan i år. Hade jag varit där hade jag gärna lyssnat på Amanda Hellberg och Jenny Milewski i samtal med Johanna Koljonen med titeln ”Uppdrag: att sprida skräck” , även om jag irriterar mig lite på frågeställningen. Det är väl klart att kvinnor kan skriva skräck!
För att knyta ihop säcken deltar Nanna Johansson i ett seminarium under lördagen med namnet ”Humor och allvar i den politiska kampen”. Hon, Johannes Klenell, Gunna Grähs, Mattias Svensson, Sara Granér och Kristina Lindquist pratar politisk (vänster)satir. Jag tror att det kan bli roligt och intressant, även om de är väldigt många på scenen som ska slåss om talutrymmet.
4 kommentarer
När vi häromfredagen svarade på frågan om våra höstförväntningar var jag lite stressad och mitt svar blev inte som jag tänkt mig. När jag tittar igenom den stora bokkatalogen med nyheter som Svensk bokhandel släpper inför varje säsong hittar jag en hel del som jag blir nyfiken på, men om det är ett namn jag inte känner igen brukar jag behöva se boken eller läsa något mer än den anonyma katalogtexten för att bli riktigt nyfiken. Extra svårt är det förstås med debutanterna. Debutanter som Clara Lidström (Underbara Clara) och Tyra Sjöstedt och Malin Berghagen känner jag mycket väl till, men deras val av ämnen är inga som jag är direkt jätteintresserad av (pyssel, från blogg till business och yoga).
Vad jag däremot är nyfiken på är detta:
* Bloggen Den bruna maten blir bok i höst. Konceptet för bloggen är följande: författarna hittade en samling receptkort från 70-talet. De provlagar recepten och utvärderar resultatet. Jag har skrattat, läst och delat bloggen en hel del. Till exempel Skinkägg i gelé. Jag är inte helt övertygad om att det är en bra idé att göra en bok av bloggen, men det ska bli spännande att bläddra igenom den.
* En annan blogg som blir bok i höst är Ett annat New York av Daniel Svanberg. Det var Daniel som tipsade mig om att Fred Flare har en butik i Greenpoint och om en bra sida där man kan se om det är några bra band som spelar i närheten av New York. Att läsa reseböcker om städer som man inte har några planer på att besöka inom den närmaste framtiden är ingenting som jag brukar ägna mig åt, men det ska bli kul att se hur boken ser ut efter att ha läst bloggen så länge.
* Jag ser självklart fram emot Sara Granérs bok ”All I want for christmas is planekonomi” och Liv Strömquists nya kalender (för 2013). Och när vi ändå är inne på serier ser ”Skönheten” av Hubert Kerascoët spännande ut. Det är min joker. Jag vet inte så mycket om den, men gillar de bilder jag har sett och den korta beskrivningen av handlingen. Eller förresten, ännu en joker är Jonas Crambys ”Texmex från grunden” på grund av uppenbara anledningar.
* Elizabeth George kommer med en ny Lynley-deckare i höst. Jag ger inte upp på Lynley, trots det onämnbara.
* Den bok jag ser allra mest fram emot är Shaun Tans ”Berättelser från yttre förorten”. Underbar är den. Jag längtar efter att få läsa den för elever och syskonbarn. Och sätta i händerna på varenda en jag känner.
Det är dock inte så många av mina favoritförfattare som släpper någonting nytt i höst. Kanske hittar jag några nya bekantskaper istället. Listan här ovan ser ganska klen ut, men då har jag å andra sidan varit sträng och inte nämnt exempelvis Lina Wolffs nya bok trots att jag är smånyfiken på den. Jag har bara valt nyheter som jag definitivt tänker kolla upp. Men jag kommer definitivt provlaga fler recept ur Jonas Crambys bok än ur Den bruna maten om vi säger så.
4 kommentarerDet här är kors i taket – det var JAG som föreslog att vi skulle ha serietema. Mycket oväntat tycker jag själv. Jag är nämligen ingen stor serieläsare, har aldrig varit, men med hypen kring det senare år så har jag försökt börja. Det är rätt svårt. Givetvis handlar det om att träna och lära sig, som med allt, och att i det här fallet koppla ihop bild + text. Men jag tror jag är en sån läsartyp som vill ha mycket text. Jag är ju ingen poesimänniska heller, bara springer genom dikterna. På samma sätt blir det om jag läser serier. Tar mig snabbt igenom texten och känner (ofta) att det var för lite substans, dvs för lite text. Jag behöver träna att ta in bilderna också. Av den anledningen är min klockrenaste serieskapare hittills Liv Strömquist. Där är det mycket, mycket info i texten och bilderna är rätt underordnade. Man behöver nästan inte koda av dem, tycker jag. Nu kanske någon annan läsare där ute ylar av min okunskap. Men hej, jag är den första att erkänna det här. Jag är ingen serieläsare!
Nina Hemmingsson följer jag sen länge på twitter (hon är mycket bra där, så hoppas uppehållet inte blir så långt) och i våras när jag var i Umeå på deras Littfest så lyssnade jag på hennes seminarium. (Här kan man se det, det heter ”Mina vackra ögon”.) Vi medverkande fick också se Riksteaterns pjäs ”Vårens ord är ångvält” som bygger på hennes, Nanna Johanssons och Sara Granérs serier.
Jag gillar Hemmingsson på samma sätt som jag gillar Liv Strömquist – jag får en uppmuntrande känsla av att nu får jag väl ändå ta och skärpa mig. För guds skull!
Med det i bagaget så var det lätt att välja henne inför den här veckan. Jag har ju läst henne lite då och då tidigare i tidningar, men aldrig en hel bok. ”Mina vackra ögon” innehåller enrutingar, flerrutingar som handlar om Prinsessan och gemålen, och teckningar. Det är rätt hårt och rakt på det där svarta, skarpa nu får man skärpa sig-sättet. Var inte så smickrig, håll inte på och fjäska, löjla dig inte, gulla inte. Och jag gillar det jättemycket. Fnissar och skrattar flera gånger när jag läser, med allvaret under. Konsten är väl att man ska ta det långsamt, som när man äter fin choklad typ. En ruta åt gången. Jag har ju då svårt för det för jag vill läsa snabbt och mer. Inte lika bra. Det här är nog en bok att ha hemma och bläddra i då och då för att den ska komma till sin fulla rätt.
Idag drar Stockholms Internationella Seriefestival (tidigare SPX) igång på Kulturhuset! Det är en massa gratistillställningar på Kulturhuset och (enda som kostar något är På djupet: Liv Strömqvist , men man kan se det streamat via hemsidan) . Hela programmet i pdf finns här. Bland de svenska serietecknarna som kommer dyka upp där har vi David Liljemark ,Simon Gärdenfors , Henrik Bromander,Malin Biller , Gunna Grähs, Sara Granér, Johanna Palmström och Knut Larsson och bland de internationella Reinhard Kleist, Søren Glosimodt Mosdal, Julien Neel, Posy Simmonds, Philippe Girard, Ville Ranta och Ulli Lust. (Finns stor risk jag missat någon…)
Hoppas jag hinner besöka Kulturhuset under helgen, men i kväll ska jag åtminstone lyssna till Julien Neel & Posy Simmonds.
Ledsamt nog dog Seriefestivalens general Kristiina Kolehmainen för en månad sedan så årets festival är en hyllning till henne.
1 kommentar
Apropå Nanna Johansson som jag skrev om igår sätter Riksteatern upp Vårens nyckelord är ångvält, som är en pjäs baserad på Nina Hemmingssons, Sara Granérs och just Nanna Johanssons karaktärer i vår. Den spelas från Haparanda i norr till Simrishamn i söder.
Vi släpper loss de omtyckta serietecknarna Nina Hemmingsson, Sara Granér och Nanna Johanssons absurda karaktärer på teaterscenen. Fyra skådespelare gestaltar 18 existentiellt förvirrade personer. De möts på en solkig stadsfestival och försöker tillsammans med publiken få ut mesta möjliga lycka av kvällen. Lär känna den bästa kvinnan, landets ledsnaste tonåringar, världens bitskaste pensionär, mannen som plaskar som en delfin och dietisten som gärna klär ut sig till lucia.
Obs! Synd att jag inte läste intervjun med Nanna Johansson (som jag har länkat till minst två gånger) lite noggrannare innan jul. Där nämner hon nämligen pjäsen och det hade ju blivit en fin julklapp till mig själv.
1 kommentar
Jag fick ”Fulheten” av Nanna Johansson i födeledagspresent häromveckan. Det är hennes debutalbum. Obs att jag skrev redan för ett år sedan att jag skulle köpa det. Det blev visst inte så. Jag lyckades till och med, med konststycket att bli uppriktigt förvånad över att jag ”missat” ett album av Johansson när jag slet upp paketet.Bra med guldfiskeminne, jo.
Visst tycker jag att Nanna Johansson utvecklats sedan ”Fulheten” gavs ut. Jag tycker inte att alla fejkaffischer för böcker och filmer är sådär hysteriskt roliga. Jag kan till och med sträcka mig så långt som till att jag tycker att det är lite för mycket bajs. Eller så är det så att min egen reaktion är ett tecken på vad jag roas av med Nanna Johansson. Att hon helt fräckt kommer här och demonstrerar någonting om mig som jag kanske vet om, men helst inte vill veta av. Däremot tycker jag att Nanna är bäst i sina serier. Till exempel är serien ”Världens ledsnaste” jätterolig. Och bitsk. Ibland förefaller hon helt gränslös. Jag blir både ängslig och imponerad. ”Får man verkligen skriva så?”. Även om jag tycker att de serier som får mig att ställa just den frågan är de allra allra bästa.
På några sidor tycker jag att Nanna påminner om Eric Ericson. Eller om det är Ericson som påminner om Johansson. Jag är osäker på vem som gjorde vad först. Vissa sidor känns som grönsakslandet för Världens sötaste kalender som Galagos kalender för 2012 heter och som Nanna Johansson har ritat (tidigare har Liv Strömquist och Sara Granér gjort kalendrarna). Den var en självklar julklapp till min pappa. Hursomhelst: fin satir och en del raseri. Jag gillar!
1 kommentarOm man är förtjust i Liv Strömquist och vill höra henne, Sara Granér, Kawa Zolfagary och några till snacka politisk satir ska man bege sig till ABF-huset i Stockholm i morgon eftermiddag. Mer om evenemanget kan man läsa här. Om man inte bor i Stockholm eller om man är väldigt upptagen kan man förhoppningsvis följa samtalet här.
1 kommentar
Föregående
AllaBokpodden!
Senaste kommentarer