Bokhora.se

17/03 2016
14:09

Igårkväll såg jag ”Yarden” på bio.
Eller ”YARDEN”, som jag tänker på den boken, alltid stora bokstäver och gärna ackompanjerat med ett känslofyllt ”åh!”, för att den gjorde så stort intryck och avtryck när jag läste den första gången 2010.

Hur blir det då när man ser en sån filmatisering? Det vet vi ju: ofta inte så bra. Men jag gick in i biosalongen med min nya ‘bok blir film’-inställning att det här kommer att vara något annorlunda än det jag älskade, och så blev det med ”Yarden”-filmen. Det stod dessutom ”fritt efter Kristian Lundbergs roman” som inledning. Bra påminnelse, och en bra film.

I den handlar allt om nutiden. Inget om barndom, uppväxt och mamman, utan allt fokus på Yarden och det arbetet. Startskottet är en plågsam uppläsning på ett bibliotek med väldigt få besökare och noll publikfrågor (stor igenkänning och sympati i den situationen), och sen en misslyckad, ohederlig recension som leder rätt ut i kylan och desperat jobbjakt. Enter bemanningsföretag och Yarden.
Det finns en tonårsson som behöver pengar, och en arbetsplats där det enda svaret på alla frågor är ”för att det är så” eller ibland ”lämna in dina arbetskläder”. Det vill säga, aldrig någon förklaring, aldrig en möjlighet till jämbördig diskussion eller lyhördhet.
Alla arbetskamrater är från andra länder. Så bra scen i början när författaren blir utfrågad av arbetsledaren vilket land han kommer ifrån, vilken stad, och sist men inte minst vad han gör där. Underförstått, vad tusan han gör där. Han är så uppenbart fel.

Den här likheten finns också med boken – min stora tacksamhet för min egen försörjning, lägenhet, maten på bordet, säkerheten. Och en stor tacksamhet för att det var så länge sen jag tvingades jobba på ett ställe där man bara får ”för att det är så” om man skulle fråga något.

Kommentera
21/01 2013
22:56

Det började i höstas när jag var på Den Årliga Surströmmingssammankomsten med Den Utökade Familjen. (När man har en så pyttig familj som jag har måste man liksom utöka den med vänner och kalla dem familj.) Min moster satte abrupt hälarna i golvet på väg till köket och utbrast:
– Vad sade du? Du, som har läst så mycket! Har inte DU? Jag menar, den har ju till och med BENGT läst!

Bengt är min morbror och boken vi pratade om var ”Yarden” av Kristian Lundberg. Men sådär är det ofta för mig. Något blir så hajpat att det blir lite, kvävande, och sedan läser jag det fyra år senare och börjar direkt vråla om att ingen har sagt att jag borde läsa och känner mig sviken. Den här gången bestämde jag mig för att hålla stånd med en fyraårings envishet. Läste alltså inte boken trots att till och med morbror Bengt gjort det.

Så i julas fick jag då ”Yarden” i present av min svåger som inte ingår i den smått störda skara som blir inbjuden till den årliga surströmmingshelgen. Helt ovetande var han om den scen som utspelat sig i september, han tyckte bara att ”det kändes som en Åsa-bok”. Ja, så då blev ju pressen så pass stor att jag var tvungen att läsa. Det hade varit skämmigt annars.

Detta var en knapp månad sedan, och eftersom jag läste ut boken på två dagar har jag sedan ägnat mig åt att tänka på den, prata om den, bläddra i den, samt förtvivlat försökt få ur mig en text om den som är rättvis och, framförallt, värdig. Hittills utan framgång. Och nu säger någon att ”Yarden” ska bli film, och då måste jag för helvete spotta ur mig något som är något annat än ”varför har ingen sagt att ”Yarden är bra?”.

”Yarden” är lysande. Föreställ dig en krutdurk som bara väntar på att antändas av minsta gnista. Vartenda välvalt ord briserar och skakar, och det med all rätt, för det är en skamlig bild av Sverige som målas upp. En sanning mycket långt ifrån solidaritet och alla människors lika värde, och allt annat som Sverige en gång var känt för. Kristians klassresa tillbaka nedåt, från att skriva hyllade dikter till att utföra hårt kroppsarbete på Yarden i Malmö, är en berättelse om det fattig-Sverige som inte Janne Josefsson vill tro på. Där människor har dubbla jobb för att kunna sätta mat på bordet till sina barn. Där man får ta skeden i vacker hand och gå till jobbet för att det inte finns pengar till bussbiljett. Där man kan bli uppsagd på stående fot på grund av ett rykte som startats av någon som vill ha ditt skift, eller som helt enkelt inte gillar dig. I bemanningsföretagens Sverige är alla verkligen utbytbara. Näste man i kö klagar inte på att det är för korta raster eller att arbetsplatsen är för kall, han är bara glad att få ett skift. Mössan i hand, buga för överheten. ”Tack så mycket, gode herrn”. Fan, det är utvandrarna! Det är ett gnetande från bittida till kväll. Det är en stenåker utan slut. Dit har vi kommit tillbaka.

Ja, jag blir förbannad när jag påminns om vad det moderna Sverige innebär. Också detta att jag måste påminnas, väckas, eftersom jag själv har det så äckligt bra där jag nu sitter i soffan och skriver på en av hemmets fem datorer, gör mig förbannad. Kanske var det därför min familj bokstavligen satte boken i näven på mig, för att de vet att jag gillar att bli förbannad. I min familj gillar vi att vara en hotfullt skakande tunna krut. Det vet jag, och det vet morbror Bengt!

En värdig recension? Det vete tusan. Men här har gjorts fler försök.

6 kommentarer
09/08 2011
17:24

… heter ”Och allt skall vara kärlek”. Kristian Lundberg är författaren.
”Yarden” var magiskt stark för mig. Trodde därför mycket på ”Och allt skall vara kärlek” som handlar om tiden efter, när den första boken kommit ut, när han fått och kunnat sluta på timjobbet och kommit mer på fötter igen. Jag läste den i två täta sittningar, men trots det kändes det lite för splittrat och flyktigt. JoÖ har också läst och vi verkar ha samma uppfattning. Den är inte lika konkret, hoppar igen mellan nutiden, lite barndomen och uppväxten, och så arbetskamraterna på ”Yarden”, men det landar aldrig riktigt ordentligt. Inget stjärnstopp på samma sätt som första boken för mig.

1 kommentar
01/04 2010
7:45

Förra veckan åkte jag ner till Göteborg för att jag skulle författarprata på skolor i två dagar. När resan började öppnade jag ”Yarden” som jag passande nog precis hämtat på bibblan. Det blev helt rätt bok där och då.

Lundbergs bok handlar om hur han som etablerad författare och journalist sen tjugo år plötsligt en dag inte har kvar den möjligheten som försörjning (pga diverse mer eller mindre självförvållade orsaker), men däremot har han ju kvar alla sina räkningar. Han är pank med stora skulder. Vad göra? Jo, han hamnar nere på Yarden i Malmös hamn där han får ett okvalificerat arbete: att tvätta och flytta runt bilar från en parkering till en annan. Han är timanställd, jobbar från dag till dag, och han är den ende svensken i arbetsstyrkan. Mil ifrån krönikeskrivande på kultursidorna.

Förutom att berätta om det arbetet så skildrar han sin uppväxt (problematisk) och sin klassresa. Hur han lyft sig och blivit författare och hur han kämpar för att kunna hålla kvar vid sitt författande, sin identitet, även under tiden på Yarden (som jag tror blir över ett år lång, va?).

Och varför var allt det här så rätt för mig? Ja, dels klassreseberättelsen som jag alltid är intresserad av. Vi på bokhora får ju då och då anklagelser om att vi är bortskämda medelklassungar, men det stämmer då inte in helt på tex mig.
Men först och främst suger jag i mig Lundbergs bok pga en annan känsla han förmedlar otroligt bra – insikten att så här länge varade det, och det var ju kul, men nu är det över. Dvs, under den tid han har kunnat försörja sig på att skriva, så har han aldrig känt att han kan ta det för givet. Han är nöjd med att det har gått bra, han har tjänat pengar på det, men ändå aldrig vaknat och liksom tänkt ”okej, här hör jag hemma, så här är det från och med nu”. Känslan har snarare varit att det här är ett trevligt besök, men vem vet hur länge det varar. Och när han hamnar på Yarden så har han ju svaret. Nu är han tillbaka där han började. Cirkeln är sluten?

Det är just det där som gör boken så rätt, eller på ett annat sätt så fel, för mig på väg till Göteborg för författarprat. Jag gillar oftast inte när folk andäktigt säger ”tänk att lilla jag hamnade här” som att allt handlar om slump. Jag tycker inte det ligger någon större slump bakom mitt författande tex, det är hårt arbete under lång tid. Samma med att jag skulle prata på skolor – varför inte? Jag är rätt bra på det och mina böcker är uppskattade. Men ändå. För mig känns den försörjningsmöjligheten som roligt men lyxigt fluff. Det här med ”författare” eller ”skribent” är inte 100% på riktigt, jag kan liksom inte lita på det. Likadant med allt som hänt pga tex Bokhora. Det har varit helt fantastiskt – människor vi får träffa, saker vi får göra, att få komma in i den här världen. Otroligt! Men igen, fluff. Det går inte att komma ifrån. Jag känner ungefär som Lundberg. Det är en liten utflykt, jag är sååå glad och tacksam för den, men absolut inget jag förväntar mig ska hålla hela livet. Det går bra nu, men… Yarden, några månader bort? Ja, men det känns så, symboliskt. The curse of att vara arbetarklass från Norrbotten utan några som helst familjeanknytningar eller kontakter till den här världen, kanske. Jag är ju inte alls van vid att folk jobbar med sånt här på riktigt. Man kan ha det som sin hobby, men ett jobb är ju… det är något helt annat. Förstår ni hur jag menar?

Oavsett orsak eller utgångspunkt till att man börjar läsa ”Yarden”, man kanske är ett Lundberg-fan sen länge eller att man blivit nyfiken på senare tid som jag, men jisses! Jag kapitulerar direkt och sällar mig till fansen. Och när jag försökt googla honom så tror jag han börjat skriva på heltid igen, va? Sen vann han ju Ivar Lo-priset för ett tag sen. Bra!!
För mig också.

19 kommentarer
18/08 2015
9:06

Är inne i ett så dåligt läsflow just nu. Jag har 25 höstböcker jag vill läsa nu på direkten och jag har börjat på cirka 10 av dem och hoppar rastslöst mellan, och sen börjar jag på en 11:e bara för att. Inte särskilt fokuserad läsning alltså. Sen har jag flera böcker jag läst under sommaren och inte skrivit om fast jag vill, så… Uh. Betar av en av dem iallafall. ”Det här är inte mitt land” av Kristian Lundberg. (”Yarden” ni vet. )

Jag var i Umeå på semester och hyrde en lägenhet, och den tjejen hade den mest fantastiska bokhylla jag sett på år och dagar. Helt otrolig! Både jag och min pappa som kom och hälsade på en dag stod och beundrade bokhyllan. Hon hade ALLT. Flera böcker jag älskar, flera jag vill läsa, flera jag kom på att jag ville läsa. Det var så mycket bra att jag fick beslutsångest. Valmöjligheterna är oändliga och tiden kort! Först lånade jag ”Pappa Pralin” och sen Kristian Lundbergs.
”Det här är inte mitt land” är en samling artiklar, essäer och texter han skrivit under några år, och fokuset är som man kan gissa av titeln, samhället och Sverige. Fattigdom, arbetsmarknaden utanför den riktiga och reglerade arbetsmarknaden, uppväxt, segregation, barnfattigdom, psykisk ohälsa, flyktingar, flyktingpolitik. Bara skitjobbiga frågor och sånt man gärna vill undvika kanske för just så jobbigt, men likt ”Yarden” är stilen hypnotisk och jag läste hela i en sittning.

I samma veva debatterades skatteplanering för folk på vänsterkanten väldigt intensivt och jag läste den här texten ”Vägra leva som du lär, det är en fälla”. Måste man undvika allt man är emot, tex bostadsrätter eller att skapa aktiebolag, för att inte tappa trovärdighet. Är det bara fejk att man säger om man bryr sig ifall man sen sätter sitt barn i en friskola. Politism-texten säger nej, för i såna fall förlorar ju alla med ett samvete. Alla som skiter i allt kan göra exakt vad de vill, men vi andra som försöker värna om specifika saker kommer att bli oerhört begränsade. Den texten och boken gick ihop för temat i boken är att inte vända den svage ryggen, och att man ska bry sig om sin broder. Men hur konkret visar man att man bryr sig? Måste jag personligen åka ner till Yarden för att visa mitt stöd, och måste jag personligen sluta med ditt och datt, eller åka till Medelhavet och hjälpa till med flyktingmottagande. Ta klimatet tex. Det är ju enormt viktigt vad individer gör, men allt är inte en fråga på individnivå. Det är skitbra om folk flyger mindre, men det behövs ÄVEN mycket större beslut på mycket högre nivåer. Jag skulle kunna skriva skitlångt om det här, men ni förstår? Och läs ”Det här är inte mitt land”!

Kommentera
06/01 2014
8:55

Mathias RosenlundFörsta månaden på 2014 är det den finlandssvenske författaren Mathias Rosenlund som ska gästblogga här på bokhora. Jag läste hans ”Kopparbergsvägen 20″ i höstas och gillade den jättemycket, som typ en finsk ”Yarden.”
Hans första inlägg kommer om 5 min, men innan dess – introintervjun! (Jag gjorde en liten intervju i höstas också efter jag hade läst boken.)

Mathias Rosenlund, vem är du och vad gör du?

Jag är en tvåbarnsfar, och en litteraturvetare som frilansar som skribent. Jag har skrivit den självbiografiska boken ”Kopparbergsvägen 20″ som publicerades under hösten 2013. Dessutom är jag en ex-Stockholmare och ex-Österbottning som nyligen har flyttat från Vanda till Tölö i Helsingfors – till samma hus som stans bästa bokhandel Arkadia Bookshop finns i. Det ni!

Vad gillar du att läsa och skriva om?

Jag gillar att läsa allt möjligt, från dikter och aforismer till stora episka romaner till tunga teoretiska böcker till lustfyllda essäer. Jag skriver helst (och kanske bäst) om det som gör lite ont i mig. Min debutbok handlade t.ex. om relativ fattigdom, och den bok jag planerar nu kommer att handla om psykiska sjukdomar.

Säg en bok  du gärna vill tipsa om, men som du inte kommer att skriva om här?

”Blood Meridian” av Cormac McCarthy. Något av det bästa jag har läst på engelska. En otrolig författare, hans prosa håller oerhört hög kvalitet när han är som bäst. Vilket han är i den här boken. Där finns inte en dålig mening, ja, faktiskt, det kan jag säga utan överdrift.

1 kommentar
16/12 2013
14:42

9789127136991För första gången någonsin har jag läst alla tre Augustvinnare. I onsdags läste jag ut Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”. Jag blev så himla knockad av den, slukade den på två eftermiddagar. Och visst ska man ge bort en Augustvinnare i julklapp eller present.

Det är historien om Ester Nilsson, som bor tillsammans med Per, men som blir helt vanvettigt förälskad i konstnären Hugo Rask efter en presentation av honom. Hon inleder en relation med Hugo. Han verkar vara med på noterna till en början – eller Ester och Hugo blir snarare överens om att samtalsämnet ska vara Hugo och det måste Hugo trivas med. När relationen går från kravlös till krävande tappar Hugo intresset.

Historien är lika banal som genial. Lyckliga är ni som aldrig ratade. Vi andra kan säkert känna igen oss i Esters resonerande. Väninnokören (lysande ord!) är himla praktisk när den tycker som Ester, men går att ignorera ibland, när Ester vet bäst. ”Egenmäktigt förfarande” är plågsam nästan hela tiden. När Ester ringer Hugo, skickar ett sms eller författar ett mejl vill jag skrika in bland sidorna: Nej, Ester! Det räcker nu! Men det räcker inte för Ester. Hur kan Hugo plötsligt vara så kall?

Jag uppskattar Lena Anderssons knastertorrhet, saklighet, utanifrånperspektiv. Johanna Lindbäck kallar det kyla. Javisst är det en kall text. Samtalen mellan Hugo och Ester, där finns ingen värme. Där finns en maktobalans. Såväl Ester som Hugo känner av den, men reagerar olika på den, får förstås inte ut samma sak av den. Språket är tidlöst, om det inte vore för sms eller mejl kunde boken lika gärna utspela sig för trettio år sedan. Vad hade förresten Martina i ”Maken” ansett om Ester? Ingenting särskilt gott, kan jag tro.

Jag slickar i mig Lena Anderssons formuleringar:

Det finns ett motstånd hos den som vill bort, en rädsla för det okända, för krånglet och för att ångra sig. Den som inte vill bli lämnad ska utnyttja det motståndet.

Om Ester och Per, sambon som Ester lämnar för Hugo.

När jag måndagsmötte Liv Strömquist berättade hon om hur hon agerade under läsningen av ”Yarden”, och under läsning av andra böcker hon gillar:

Jag är väldigt jobbig när jag läser nåt jag gillar, jag pratar om det som en frikyrkopastor och tvekar inte att ta upp boken och läsa olika delar högt för den jag råkar umgås med. Min kompis Amanda ringde t ex mig för att prata om en sak som hänt på hennes jobb, men då fick hon istället en lång högläsning ur ”Yarden” i telefonen. Så kan det gå.

Sådan är jag när jag läser ”Egenmäktigt förfarande”. Utan att vänta på svar, erbjuder jag kollegor och vänner en stunds högläsning ur boken. Jag plockar fram den ur handväskan och letar febrigt upp mina favoritcitat (som till exempel det ovan), läser upp det och berättar om mina tankar. Härlig person, jag är. Förvisso får kollegorna och vännerna även utrymme att berätta om sina tankar, men diskussionen är ju o-ombedd.

För högläsning under julhelgen eller för utdragna relationsdissekeringar över telefon; klart att dina nära och kära ska ha ”Egenmäktigt förfarande” i julklapp eller present. Starta en bokcirkel 2014! Välj ”Egenmäktigt förfarande” som första bok. Det ska jag göra! Och vill du göra ett Augustprispaket rekommenderar jag verkligen ”Expeditionen. Min kärlekshistoria” och ”Snöret, fågeln och jag” också. Jag ska försöka komma ihåg att skriva om den sistnämnda i veckan.

 

Julklappstips 1, 2, , 456 och 7.

6 kommentarer
23/11 2013
10:00

Mathias RosenlundJag skrev precis om Mathias Rosenlunds debut ”Kopparbergsvägen 20″. Nu kommer en intervju med honom.

Hur var det att skriva den här boken? Den är självbiografisk, väldigt utlämnande om både dig och din familj, och den handlar om att vara fattig. Du berättar flera saker som många säkert helst inte alls skulle vilja avslöja. 

Det var först och främst en stor befrielseprocess för mig att skriva boken. Genom skrivandet hittade jag en säkerhet och en kontinuitet som så länge har saknats i mitt vardagliga liv, i arbetslivet, i familjelivet, och så vidare. Boken berör många saker man allmänt sätt brukar känna skam för, som t.ex. just fattigdom, men också psykiska sjukdomar. Att skriva blev därför ett sätt att vägra skammen, att säga: ”Nu räcker det, jag går inte med på att skämmas längre”.

Om man läser dig förstår man att du har skrivit länge och drömt om att bli publicerad. Var det din tanke hela tiden att just den här historien skulle bli din debutroman, eller har du haft andra planer?

Jag har haft andra planer, ja. Jag har flera embryon till romaner lagrade på datorn, några av dem har jag dessutom skrivit på en hel del. Min första kontakt till mitt nuvarande förlag var ändå med anledning av en bunt noveller som jag försökte foga ihop till en meningsfull och helhetlig samling. Det var dock när jag lade an ett självbiografiskt uttryck som något lossnade. Resultatet blev den första versionen av ”Kopparbergsvägen 20″, som kom till på en dryg månad. Jag liksom bara spottade texten ur mig. Det var först efteråt som jag insåg att det jag hade skrivit där var något som jag länge hade nosat på och försökt uttrycka via det fiktiva. Genom att skriva självbiografiskt lyckades jag dock få till en styrka i både stil och innehåll, det var något jag aldrig lyckades med i t.ex. novellerna. Det var också den styrkan jag kom att luta mig mot när jag under en rätt lång tid tvivlade på om någon över huvudtaget skulle komma att vilja publicera en bok av det slaget som jag skrev. Jag måste ändå poängtera att jag börja skriva väldigt sent, jag tror jag var 27 år när jag började skriva på allvar. Före det hade jag inga drömmar om att vara författare. Det kom senare. Numera är litteraturen och skrivandet livsviktiga för mig.

Förutom om dig själv så berättar du mycket om dina föräldrar, bröder och din fru och barn. Har de fått läsa innan publicering? Vad tyckte de?

Ja, min ex-hustru (vi skilde oss långt innan boken kom ut) läste det från första början. Även om det var väldigt smärtsamt för henne att läsa det jag skrivit, gav hon mig sitt okej för boken. Den enda utöver henne som läste boken innan den kom ut var min lillebror. Resten av familjen har gett mig sitt fulla stöd även om de inte läste något av boken. De sa att jag helt enkelt ska skriva det jag upplever att jag behöver skriva. Samtidigt var de också medvetna om de svåra och konfliktfyllda känslor som en läsning av boken eventuellt skulle kunna ge upphov till.

Vilka reaktioner har ”Kopparbergs…” fått? Hoppades du på någon speciell respons? Vilka önskar du ska läsa den?

Jag har fått väldigt mycket reaktioner, och överväldigande positiva och uppmuntrande sådana. För en finlandssvensk debutbok – som i allmänhet är rätt medieosexiga i Finland – har synligheten i media varit exceptionellt stor. Många har velat uppmärksamma boken och mig. En del har tyckt att jag har varit modig som har skrivit en bok av det här slaget. Själv ser jag mig inte som särskilt modig. Det var snarare så att jag har varit så förbannad och frustrerad på att de finska och finlandssvenska offentliga samtalen inte har haft röster som talat allvarligt och initierat om sådant som jag skildrar i boken. Därför skrev jag. Jag ville att någon skulle tala och berätta, så jag beslöt mig för att själv göra det. Jag är väldigt glad och stolt över att min bok nu har blivit en del av samtalet om fattigdom, som i höst har tagit fart på allvar i Finland. Vissa politiker har rentav kontaktat mig och berättat att de läst min bok och att de anser den vara bra och viktig. Det är jag glad för, min förhoppning var att boken också blir läst av beslutsfattare.

Jag måste ju också fråga om du har läst Kristian Lundbergs ”Yarden”? Era teman är så väldigt lika; fattigdom, psykisk ohälsa, klassresor, kristendom. 

 Ja, jag har läst ”Yarden”, och senare även andra böcker som Lundberg har skrivit, t.ex. ”Och allt skall vara kärlek” och ”En hemstad”. Det var egentligen via Lundbergs författarskap som ”Kopparbergsvägen 20″ föddes. Genom Lundbergs fantastiska och drabbande prosa kände jag att jag hittade en legitimitet för att i litteraturen skildra det som jag själv har upplevt och erfarit. Jag firade faktiskt min första bok med min första tatuering, som är en textrad ur en bok av Lundberg: ”Om jag inte berättar förlorar jag”. Just för att jag känner en stor – stundvis rentav förlamande – personlig och litterär skuld till Lundbergs författarskap är jag glad över att kritiker visserligen har poängterat likheterna mellan ”Yarden” och min egen bok, men att ”Kopparbergsvägen 20″ ändå anses stå på sina egna ben. Det skrev bl.a. John Swedenmark om i sin recension i tidningen Arbetet.

Efter man har läst ut ”Kopparbergs…” undrar man ju hur du har det idag, som ensamstående förälder men som publicerad författare? Märks just det något, har det blivit lättare att kunna försörja sig som kulturarbetare i och med boken? 

Det är för tidigt för att säga något definitivt om det. Jag har redan fått arbetserbjudanden på grund av att boken har blivit publicerad och läst, men det är snuttarbete, kortvariga engångsjobb som inte leder till hållbara förändringar. Och över huvudtaget är boken för mig oerhört mycket viktigare på ett personligt plan än som potentiell inkomstmaskin. Jag hoppas givetvis att den säljer bra, och att det efter det finns en läsekrets som kan tänkas vara intresserade av min nästa bok …

Vad skriver du på nu?

… som också den kommer att vara en självbiografisk adressbok. Kanske är det Henrik Tikkanen med sina fem adressböcker som spökar här. Jag har dock inga planer som sträcker sig längre än till nästa bok. Möjligen det blir fler. Jag har ju bott på ett flertal adresser, bland annat på Värdshusvägen 14 i Fittja i Stockholm. Kanske skriver jag en bok om det en dag.

Foto: Mary Saaritsa

Kommentera
23/11 2013
8:00

9789515232144”Jag skriver för att mina barn och mina barnbarn inte ska behöva leva kvar i skuggan från min barndom, en mörk skugga av fattigdom. En plats där man inte kan se sig om och välja riktning, där man naglats fast och hållits fången.”

”Medan jag skriver tänker jag: Det är nu jag gör upp med mig själv. Jag har en föreställning om att jag genom att skriva om det förgångna kan förgylla det liv jag har framför mig. Att de uppriktiga och svåra orden om det ena kan ge ett mervärde åt det andra.”

Jag kom hem sent en kväll efter en resa och var egentligen skittrött. Kollade igenom posten. Hade tex fått ”Kopparbersvägen 20″ av Mathias Rosenlund. Tog med den när jag la mig, tänkte att jag bara skulle orka läsa några sidor innan jag somnade. Började, kunde inte sluta, läste nästan hela tills jag verkligen inte orkade vara vaken en enda minut till. När jag somnade tänkte jag tacksamt på min fulla frys, alla mina hela och rena kläder, min bostad, fakturorna som var på väg in, tryggt och skönt. Det blir ju lätt så när man läser en bok om fattigdom och om en person som på vissa sätt är lik mig, men som ändå har levt ett helt annat liv. Det lika är att vi båda, Mathias Rosenlund och jag, vill skriva och kunna försörja oss på det. Det alldeles olika är att Mathias Rosenlund har växt upp i fattigdom. Hans föräldrar har haft jobb men varit lågavlönade hela livet. Alltid ont om pengar, i princip aldrig något extra sen det mest basala som hyra och mat är betalt.
Det är det ”Kopparbergsvägen 20″ handlar om. Det är för övrigt en adress i Myrbacka i Vanda utanför Helsingfors, ett område för invandrare och människor med (inga eller) låga inkomster. Där bor han med sina två barn och fru. Hon är psykiskt sjuk och har långa perioder där hon inte kan jobba. Familjen hankar sig fram, ofta under existensminimum. Ibland pluggar han för att bli något inom litteratur och kultur. Det tar lång tid att bli färdig för med jämna mellanrum får han ta ett års studieuppehåll och jobba. Det kostar för mycket att studera, familjen måste få in lite mer pengar. Egentligen borde han ju ge upp kulturstudierna och det här med att skriva helt, det vore mer ekonomiskt försvarbart att satsa på att utbilda sig till rörmokare eller något. Men då får han samma liv som sina föräldrar, där det bara handlat om att överleva och inte om att leva. Inget utrymme för drömmar.

”Kopparbergsvägen 20″ är som en finsk (finlandssvensk) ”Yarden”. Grundhistorien är lik – uppväxt i fattigdom, familj med psykisk ohälsa, att sen försöka ge sig själv ett annat sorts liv och position. Och sist men inte minst, kraften i att inte vilja ge upp sin ventil skrivandet.
En annan fin likhet är greppet och knytnävsslaget. Båda böckerna fångar en från första sidan, och ”Yarden” har jag redan tipsat och tipsat om till alla möjliga i flera år. Jag vill verkligen göra samma med ”Kopparbergsvägen 20″. Den är skitjobbig och tung att läsa, men den är så nödvändig. Gud, vad klyschigt det känns egentligen att skriva det där. Det här borde alla läsa, se, lyssna på. Den frasen dyker ju upp här och där, men i just det här fallet med ”Kopparbergsvägen 20″ – det är så lätt att tro att vi har socialen, folk får hjälp, om man bara är frisk och jobbar på så löser det sig, alla kan lyckas, etc etc. Ni vet.
Här presenteras en annan version av den världen. Den behöver verkligen berättas och läsas.

(Jag har koll på att Helsingfors ligger i Finland, ja, och att Rosenlund skriver om det finska socialsystemet, men Sverige är ju inte befriat från fattigdom heller.)

Kommentera
04/05 2013
15:48

I en vecka har jag gått och dragit på uppgiften att skriva om Kristian Lundbergs nya ”En hemstad”. Efter hans ”Yarden” som kom för några år sen känner jag ett starkt behov att gilla hans böcker. ”Yarden” var fantastisk. Den som kom efter, ”Och allt skall vara kärlek”, inte lika, och nu kommer ”En hemstad” och befäster tyvärr den trenden för mig.

De här romanerna handlar alla om ungefär samma människor, miljöer och problem. Sen ”Yarden” har Kristian Lundberg berättat sin historia på tre olika sätt, kan man väl säga. I ”En hemstad” är det allra mest poetiskt med korta avsnitt som har ett gatunamn i Malmö som titel. Det är ställen han och/eller hans familj bodde på under uppväxten. Handlingen kretsar kring honom, hans mamma, och några av hans kompisar. Mycket handlar om övergrepp i olika former. Lundbergs berättarteknik är att han skalar av lager efter lager på dem. Det är så hemskt att han inte kan berätta allt på en gång, men han borrar sig inåt.

Det som inte har funkat för mig sen ”Yarden” är att det blir för specifikt, personligt och repetitivt. ”Yarden” handlar ju om liknande saker som ”En hemstad” med den lyckades vara mycket större och bredare. Person och samhälle i ett. Den inbegrep mig också fastän jag har en helt annan bakgrund och ett helt annat liv. I ”En hemstad” är det så väldigt fokuserat på det som bara fanns i Lundbergs uppväxt och det som bara hände hans kompisar. Det är på intet sätt unikt  – klass, fattigdom, utanförskap, sexuella övergrepp, droger – men det känns aldrig som att han får med mig. Det här är mest hans tragiska historia. Jag är bara en läsare, och som den läsaren blir jag trött på det repetitiva och trött på att, ungefär, ha läst det förr. Sorry! Hade så väldigt gärna velat få en annan åsikt.
Mitt bästa avsnitt i ”En hemstad” är det som jag tror är publicerat i tidningar tidigare i vintras. Det handlar om Malmö och barnfattigdom och är ett avsnitt på ett par sidor där han beskriver vad barnfattigdom innebär konkret. Hur långt det var för dem till havet när han var liten, till exempel. Några få kilometer geografiskt, men ändå oändligt. De kom aldrig på tanken att åka dit under sommaren. De sidorna är fantastiska.

2 kommentarer