Jag läste ut fortsättningen till ”Flickan vid glastornet” häromdagen. Den heter ”Resan till tidens slut” och är del två i en serie på tre böcker. Serien kallas Speglarnas hemlighet. Speglar spelar en central roll i berättelsen. De är nämligen porten till Eunomia, som är ett slags drömland, som blivit förstört av en galen drottning. För att inte den galna drottningen ska kunna ta makten över den värld som vi, du och jag, lever i också, vaktas speglarna och dess nycklar av speciella väktare. Det finns hemliga sällskap och råd som gör allt för att skydda speglarna eller för att få makten över dem.
Asrin har bott med sin farmor sedan hennes mamma och pappa försvann under mystiska omständigheter. Kanske är de döda? I ”Flickan vid glastornet” händer det ganska många konstiga, otäcka saker som gör att saker och ting ställs på ända för Asrin. Hon lär sig också mer om sin och sin familjs bakgrund.
I ”Resan till tidens slut” är Asrin tärd av mardrömmar som en konsekvens av det som händer i den första boken. Hon reser till Cornwall för att vila upp sig tillsammans med sina bästisar Max och Lima. Där träffar de genast en person som har anknytning till speglarna och situationen blir så farlig att barnen måste flygas till London och sedan ta tåget till Paris. Asrin kommer närmare och närmare sanningen om sina föräldrars försvinnande, om Eunomia och om speglarnas hemlighet.
Jag blev väldigt förtjust i den första boken. Jag tyckte att den var väldigt spännande och engagerande. Jag gillade bokens många bottnar och liknande den vid ”Cirkeln”. ”Resan till tidens slut” är oerhört spännande emellanåt, men den är också rörigare. Det presenteras ny information för såväl Asrin som för läsaren och det refereras ofta till personer och händelser i ”Flickan vid glastornet”. Då hänger jag inte riktigt med, trots att det inte var många veckor sedan jag läste den första boken. Icke desto mindre är jag väldigt förtjust i seriens universum (det är plural!). Det finns en fantasikittlande intrig i böckerna som tyvärr kommer i skymundan av barnens flängande och det bör understrykas: ”Resan till tidens slut” har du mycket litet utbyte av om du inte har läst ”Flickan vid glastornet”. Med det sagt ska det bli vansinnigt spännande att se hur Erika Vallin knyter ihop säcken i den sista boken.
”Resan till tidens slut” är en mellanåldersbok som jag tycker passar bäst för de äldre barnen, alltså 12-åringarna. Jag tror att Speglarnas hemlighet (alltså serien) kan vara perfekt sommarlovsläsning för sommarlovet mellan femman och sexan. När del tre kommer har jag inte sett några uppgifter om. Jag hoppas verkligen att det inte dröjer så länge.
Kommentera
Nu är det dags för auditions till filmatiseringen av ”Cirkeln”. Känner du att du eller någon du känner skulle platsa? Sök för sjuttsingen! Så himla intressant att följa tycker jag. Vilka svenska ungdomsskådisar som är lite kända skulle man kunna tänka sig om man vill spekulera?
(Roligast vore om det var okända kids som får sitt stora genombrott sen, tycker ni inte?)
1 kommentar
Det är en sådan himla ynnest att få ägna en helg åt att läsa riktigt bra böcker. Som jag fick, den här helgen. En av böckerna var den här; ”Flickan vid glastornet” av Erika Vallin.
Den handlar om 12-åriga Asrin som har fått flytta hem till sin farmor efter att hennes föräldrar har dött (eller snarare har deras bil hittats totaldemolerad utan kroppar i). Asrin och hennes farmor har aldrig varit supertajta, men Asrin har inga andra släktingar och nu, såhär ett år efter hennes föräldrars död/försvinnande har de ändå börjat växa på varandra, ensamma i världen som de båda är.
I bokens inledning tar Asrins farmor med henne på ett möte med mattesällskapet där farmodern är medlem. Redan här börjar Asrin – och läsaren – ana att det är någonting skumt på gång. Genom mattesällskapet träffar Asrin Lima och Max, som också är skolkamrater med Asrin. På mattesällskapets ungdomskvällar lär sig Asrin, Lima och Max mer om Eunomia, som är en värld bredvid vår, till vilken man kommer genom speglar. Eunomia var förut en idealisk plats, där absolut jämlikhet och rättvisa uppnåtts, men allting ändrades när drottningen Mary, galen av sorg efter sin dotters död, hamnade i världen. Frågan är om Eunomia finns på riktigt. Och vilken roll Asrin spelar i det hela.
Lima använder en anteckningsbok för att hålla reda på tankarna och reda ut alla oklarheter. Det hade jag också behövt när jag läser ”Flickan vid glastornet”. Läsaren – och Asrin – får lära sig mer om Eunomia genom föreläsningar från en professor i mattesällskapet och ibland är historien invecklad. I början kan jag inte ens fatta hur Erika Vallin har gjort för att hålla reda på sin egen berättelse, men i slutet faller bitarna på plats. Då anar jag hur sakerna hänger ihop sidorna innan Asrin förstår och då blir jag imponerad.
I måndags skrev jag att ”Flickan vid glastornet” påminde mig om Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens ”Cirkeln” och det tänker jag faktiskt flera gånger under läsningen. Att den här historien är så välbyggd och noggrant berättad. Att bokens universum faktiskt verkar ha varit färdigt innan Erika Vallin började skriva boken. Sådant märks. Liksom ”Cirkeln” är ”Flickan vid glastornet” den första delen i en trilogi. Jag skulle inte tro att någon läser endast ”Flickan vid glastornet” med god behållning. Inte kan man acceptera Asrins öde och lägga undan historien? Nog för att jag har mina aningar om var trilogin ska leda, men författaren överraskar i ”Flickan vid glastornet”. Det finns ingenting som talar för att hon inte kommer att göra det igen.
2 kommentarer
Foto: Martin Vallin/CameraLink
Just nu slukar jag mellanålders-fantasy. Jag har läst en hel del bra på sistone och jag kommer givetvis att berätta mer om det på Bokhora senare. Mellanåldersböckerna är cut to the chase utan att tumma på komplexiteten. Det finns en hel del slukarböcker med ungefär samma historia som upprepas i bok efter bok; sådana böcker är jag inte så värst förtjust i. Det jag snackar om nu är alltså något helt annat. Får jag lov att säga att författarna tar sina läsare på allvar utan att det ger utslag i klyscherizern? Hursomhelst: Erika Vallins debut ”Flickan vid glastornet” får mig att tänka på ”Cirkeln”, eftersom den är så välberättad och minst lika spännande. Jag satte den i handen på nästa (36-åriga) läsare i samma stund som jag läste ut den.
Hej Erika! Du debuterade med ”Flickan vid glastornet” och i maj kommer del 2 i trilogin om ”Speglarnas hemlighet”. Kan du inte berätta lite om vad dina böcker handlar om?
Trilogin ”Speglarnas hemlighet” handlar om trettonåriga Asrin. När historien börjar bor hon i Stockholm tillsammans med sin farmor, eftersom hennes föräldrar försvunnit i samband med en olycka. Hennes farmor tar med Asrin till Stockholms magiska mattesällskap, där hon lär känna kompisarna Max och Lima. Tillsammans dras de in i en helt ny värld och får höra berättelsen om Eunomia – ett mytomspunnet land bortom De tre speglarna. Asrin och hennes kompisar anar snart att de är en del i en världsomspännande hemlighet, som sträcker sig långt, långt tillbaka i tiden och hela vägen till universums slut.
”Speglarnas hemlighet” handlar om sökandet efter vänskap, tillhörighet och identitet, och längtan efter det stora äventyret. ”Flickan vid glastornet” kom i höstas, ”Resan till tidens slut” släpps nu i maj och den avslutande delen, ”Eunomia”, kommer någon gång i början av nästa år.
Hur gick arbetet med böckerna till? Hur fick du idén? Vad inspireras du av?
Jag har jobbat med text på olika sätt i snart tio år men hade inte skrivit ett enda påhittat ord innan ”Flickan vid glastornet”. Historien dök liksom upp en dag när jag promenerade runt på Djurgården och såg ett helt fantastiskt, förfallet hus som låg insprängt mellan de pampiga villorna på södra stranden.
Det satte igång något i huvudet och berättelsen fanns bara där. Läsglädjen som jag kände när jag var tolv övergick till någon slags euforisk skrivglädje. Inspirationen kom från allt möjligt: allt jag läste i bokslukaråldern, de senaste årens tv-serier och framförallt den moderna vetenskapen. Inom fysiken är man nu så nära de mest fantastiska sci fi-berättelserna att det snart är svår att skilja fiktion från verklighet.
Vad läste du själv när du var 12 år?
Då var jag nog färdig med de klassiska serierna: Maria Gripes Skuggböcker, Anne på Grönkulla, Lilla huset på prärien och Kulla-Gulla. Någonstans här började jag plöja Stephen King. Och så älskade jag ”Inte som andra döttrar”, biografin om Nancy Spungen. Det var något med blandningen av punkscenen, den medicinska redogörelsen och dekadensen som var så totalt uppslukande.
Vad läser du helst nu?
I vanliga fall har jag har alltid något av Virginia Woolf liggandes på sängbordet, kanske en essä av Joan Didion, någon YA-dystopi eller fysikböcker som jag knappt förstår men älskar ändå. Men just nu är jag barnsligt förtjust i amerikanska och brittiska kriminalhistorier; bokförlaget Modernista ger ut hur mycket bra som helst.
Finns det någon bok som du skäms över att älska?
Nej, jag är fullständigt skamlös. Det är ju det fina med litteratur, att man kan älska den på så många olika sätt. På våra bokhylla ryms allt: odistansierade tonårsböcker, biografier, naturvetenskap och filosofi, sönderlästa sagor, skräck, sci fi, pompösa klassiker och valpiga debutanter. Alla ska med.
Och finns det någon du älskar att hata?
Jag har så dålig disciplin när det gäller att fortsätta läsa om jag tycker att en bok är dålig … Vissa böcker har dock varit förvånande svåra att ta sig igenom. Typ allt av F Scott Fitzgerald och Ernest Hemingway.
Vilken bok vill du tipsa Bokhoras läsare om?
Samtliga tre böcker av Gillian Flynn: ”Gone Girl”, ”Dark Places” och ”Sharp Objects”. Det är lättläst men vansinnigt välskrivet och alla tre böckerna naglar sig fast i en länge efter att en lagt dem ifrån sig. Och ”Vågorna” av Woolf, den är utan tvekan den bästa bok jag läst.
Kommentera
Ni som har läst och älskat ”Cirkeln” och ”Eld”, ni har väl inte missat seriealbumet ”Berättelser från Engelsfors”?
Nej, jag trodde inte det.
Måste man ha läst ”Cirkeln” och ”Eld” för att uppskatta ”Berättelser från Engelsfors”? Ja, jag tycker absolut det. Seriealbumet utspelar sig långt före ”Cirkeln” och precis innan och även lite grand efter ”Eld”. Det finns en ganska fet spoiler i ”Berättelser från Engelsfors”. Jag skulle också vilja råda er att friska upp minnet från de två första böckerna innan ni sätter tänderna i seriealbumet. Åtminstone om ni är 30+ och det har gått eoner av tid sedan ni läste ”Eld”. Jag hängde inte riktigt med i allt.
Hursomhelst då: boken innehåller åtta noveller. Sara och Mats har skrivit berättelserna och Lina, Karl och Kim har delat upp ritandet mellan sig. Novellerna knyts ihop av en spåkvinna och hennes tarotkort. Jag tycker att det är väldigt snyggt. Jag banne mig älskar Vanessas kroppsspråk när hon står i dörröppningen hemma hos Linnéa. Åh, Vanessa på pricken!
En spontan invändning mot hela projektet är att det ska förstöra ens egen bild av tonårshäxorna och Engelsfors, men nej. Deras Elias är inte min Elias. Och så går det så rysligt snabbt att läsa. Jag vill ha mer! Synd då att läshastigheten inte står i proportion till rithastigheten (men att läsa en serie av någon som ritar lika snabbt som jag läser?). Fast det här är ju bara banaliteter. ”Berättelser från Engelsfors” är åtta snygga välberättade noveller. Missa inte den!
2 kommentarer
För en månad sen var jag på Söderbokhandeln för att jag skulle lyssna på Olga Grjasnowa.
De har ett långsmalt bord i mitten av lokalen, och publiken fick sitta på pallar runt det. Jag hamnade bredvid en supersnygg bok, ”Tåg till Trieste”. Framsidan är fin, men framförallt var den matt och så himla skön att ta i. Lite som omslaget till Jens Lapidus ”Livet deluxe”. En sån bok man vill plocka upp och stryka på.
Jag vände och läste på baksidan och kunde konstatera att den innehöll tre favoritingredienser: tåg, Öst-Europa, nutidshistoria.
Någon dag senare hade vi bokcirkel och det var min tur att välja nästa bok. Gissa?
I måndagskväll var det dags att bokcirkla om den. För en gångs skull var vi alla överens. Vi gillade första delen mest.
Den utspelar sig i Bukarest, Rumänien när Ceausecu träder till makten och blir mer och mer diktatorisk. Huvudpersonen Mona är en ung tonårsflicka då, och hon är överhuvudtaget inte intresserad av politik utan bara av att vara tillsammans med Mihai som hon är passionerat förälskad i. Runtom henne är folk extremt politikintresserade däremot. Hennes pappa är litteraturprofessor och engagerad i kampen mot Caeusecu. Familjen gömmer en förbjuden skrivmaskin i ugnen och på den hamrar pappan fram manifest.
Det är väldigt mycket om hur diktaturen funkar, hur folk tänker, vad de får göra, vad de vill. Min mesta kunskap om den här perioden och landet är bilden av det avrättade paret Caeusecu som ligger på ett torg. Förutom det? Tomt. Nutidshistorien i boken fängslade mig därför väldigt mycket, och de andra i bokcirkeln kände samma. Vi gillade också att det var en helt vanlig tjej som beskrevs. Politiken pågick runt henne, men hon levde liksom ett vanligt ”ospännande” liv. Allt behöver ju inte vara hjälteskildringar.
Saker vi inte gillade: det överdrivet utbroderade språket som är fullt av adjektiv och fullt av stark känsla hela tiden. För mycket! Kanske den rumänska språkdräkten som lyser igenom? Nu verkar ”Tåg till Trieste” ha skrivits på engelska som original, men man bär ju med sig sitt modersmål ändå.
Skildringen av tiden i USA dit Mona lyckas fly var vi inte heller särskilt förtjusta i. Här blev allt plattare och tristare, och det hände massa dramatiska saker som bara skyndades igenom. Det kändes inte så engagerat av författaren. Domnica Radulescu la ner hela hjärtat i Bukarest-tiden och sen var hon tvungen att knyta ihop säcken på något vis och hitta på en komplett historia? Kanske. Sista kapitlet och upplösningen var vi också väldigt svala inför.
”Tåg till Trieste” är en roman som vinner allt på att den utspelas där den gör. Hade Domnica Radulescu skrivit om tider och platser jag haft mer kunskap om hade jag förmodligen inte blivit så begeistrad, men genom att Bukarest skildras så fantastiskt så läser jag på. Man vill verkligen åka till Rumänien efteråt! Och maten, jisses, ge mig en god, smakrik tomat n-u. En fin sekvens i USA är när Mona blir bjuden på sin första McDonalds-burgare, tycker den är hemsk och tänker tillbaka på den rumänska maten.
Förlaget 2244 som gav ut den har en specialinriktning, litteratur från området kring Svarta havet. Mycket spännande ju!
1 kommentar
Kim W Andersson är serietecknare och illustratör och ligger bakom titlarna ”Alena” och Love Hurts”. Just nu är han ytterligare i ropet för att vara en av de fem skaparna bakom efterlängtade ”Berättelser från Engelsfors”, som släpps om en månad. Där kommer vi, i serieformat, kunna få ännu mer fördjupad info om de karaktärer och platser vi får följa i populära Cirkeln-trilogin. Sjukt spännande! Med en sådan resumé är det inte svårt att förstå varför Kim nu får vara vårt måndagsmöte – för andra gången!
Sist vi intervjuade dig berättade du om dina favvoserier, men har du några skönlitterära favoriter?
Jag läser inte jättemycket böcker och har aldrig gjort det. Serier var alltid min grej. Och mycket film, som är mer nära besläktat med serier än vad litteratur är.
Jag frågade min mor, som är en riktig bokslukare, vilken bok ska jag läsa om jag bara ska läsa en. Hon sa Dorian Grays Porträtt, så jag läste den. Den var toppen! Eller sanningen är att jag lyssnade på den som ljudbok, men det räknas väl? En kvinna på tåget hörde mig prata om det med vänner och kunde inte låta bli att lägga sig i för att påstå att det INTE räknas. Men det tycker jag att det gör.
Men visst har jag läst några böcker. Favoriter jag minns är ”Den hemliga historien – Donna Tartt” och ”Startpistolen – Claes Holmström”.
Skräckserier är inte mainstream och välkända direkt, kan du tipsa om några bra?
De bästa skräckserierna jag vet är nästan alla manga. Den japanska skräcken fungerar väldigt bra i serieform. Den handlar ofta om att skapa en skrämmande stämning. Till skillnad från amerikansk som ofta handlar om att shockera och europeisk som ofta handlar om att äckla. Väldigt generaliserande! Bra skräckmanga är t ex Uzumaki och Dragon Head.
Din bok ”Alena” har ett starkt hämndtema. Vad var det som fick dig att välja det spåret?
Hämnd är något många går och tänker på men inte utför, som tur är. Det är en drivkraft och en fantasi som man oftast ska lämna därhän. Men i berättelser får man leva ut sina fantasier, både som författare och som läsare. Alena är på många sätt jag och hennes hämnd är min. Det är väl det enklaste sättet att se det på.
Är det nåt särskilt som lockade dig till att arbeta med författarna till Cirkeln?
Jag ritade omslagen till boktrilogin för några år sedan och blev då god vän med Sara och Mats. Redan från början så lekte vi med tanken att göra serie av deras häxor och när jag läste böckerna så såg jag härliga bilder. Bilder som jag gärna skulle vilja göra. Det är en viss scen som jag fastnade vid, som skulle göra sig kanske ännu bättre i serieform. Den scenen har jag nu fått rita.
Vad är skillnaden mellan att arbeta med sina egna serier och att samarbeta med andra skribenter?
Berättelser Från Engelsfors är första gången jag jobbar med någon annan författare. Så det var väldigt spännande och lärorikt. Sara och Mats är ju otroligt bra på det dom gör och jag gjorde allt jag kunde för att suga åt mig deras kunskap. Serier är ett annat sorts berättande och det visste Sara och Mats, därför ville de arbeta med serietecknare som också skriver serier. På så sätt har vi arbetat väldigt nära varandra, inte så att de skrev manus som jag ritade. Vi skrev manus tillsammans efter ett synopsis som Sara och Mats skrivit. Sen när jag skissat allt kom de med input innan jag tuschade och färglade.
Känner du ett behov att hålla dig a jour med vad som händer på seriescenen medan du själv skapar en historia?
Jag läser mycket serier. Kanske inte mest de nyaste senaste serierna, jag försöker först läsa alla klassiker, där finns mest att lära sig. Jag vill också akta mig för att bli imponerad och inspirerad av nya trender inom mediet. Jag måste göra precis de serier som jag själv hade velat läsa om jag ska fortsätta tycka att det är intressant.
Finns det några serieskapare som utmanar dig i ditt skapande och som får dig att känna, ”jag vill bli bättre”?
Massor! Jaime Hernandez, Jordi Bernet, Barbucci, Moebius, Amanda Conner är några namn jag kommer att tänka på nu. Googla dom om ni undrar vem de är! Jag vill alltid bli bättre, det kommer jag aldrig sluta med. Jag utmanar mig med något jag inte redan kan varje gång jag gör en ny serie, en ny teckningsteknik eller berättarteknik. Just nu går jag en anatomikurs för att jag ska lära mig rita kroppen bättre. Det tar lång tid att bli duktig på att rita serier, det är mycket man ska behärska. Många av de största serietecknarna gjorde sina bästa serier i typ 50-årsåldern. Det är en betryggande tanke.
Kommentera
Jag är med i två bokcirklar och det är inte ofta som jag kommer till träffarna utan att ha läst klart boken. OM det blir så är det oftast för att jag ogillat så mycket (hej pekoralfesten ”Boktjuven”!), men nu senast blev jag sen av andra orsaker. Och det var en jäkligt tjock bok. 628 sidor. Som jag helst skulle trycka på två kvällar. Yeah…
Tegelstenen heter ”De obotliga optimisternas klubb” och den är skriven av Jean-Michel Guenassia.
Så här tänker jag i allmänhet om böcker över 450 sidor: varför??
Så här tänker jag om tegelstenar som bokcirkelsval: nej och bara nej. Vi gör det inte.
Men nu var det en nytt tillskott i cirkeln som valt och hen hade väl inte så bra koll på längd och oskrivna regler, så det blev den där.
Jag satte igång.
Första kapitlet var supertråkigt. Hade jag varit redaktör hade jag lätt strykit hela för maken till dålig romanbörjan… Resterande 140 sidor som jag hann läsa var sådärtråkiga. En man berättar om sitt liv i Paris med början 1959. Nej, det är inte uttalat en självbiografisk bok, men det känns så.
De andra som läst nästan hela sa att de saknade ett fokus, att få fatta vad som var vitsen med allt. I mitten av boken hade det kommit ett ganska tydligt avslut men sen hade historien bara fortsatt rulla på. Konflikt, röd tråd, poäng? Njet. Typ samma känsla som jag snappat upp på mina 140 sidor.
De frågade om jag var sugen på att fortsätta läsa efter jag hört diskussionen, och inte så jätte, va? Det är dessa 628 sidor utan tydliga konflikter och utan dramatisk kurva, och framförallt att det är en man som har författat allting. S-å-å typiskt män. Lalla på och bre ut sig. ”Jag har rätt till det. Ni vill säkert läsa, va? Jag kör på i ett par hundra till, okej? Alla vill ju höra mina tankar, det vet jag.”
Nej, jag hatar inte alls män, och ja, jag vet att jag har prisat Knausgård och Norén som har skrivit tegelstenar båda två. Men de kunde skriva. De romanerna började inte assegt för att sen fortsätta utan riktning. Den här Guenassia har inte alls samma skicklighet. Så det jag blir provocerad av är väl egentligen att ingen har stoppat honom på sidan 300. Och att ingen strök de första usla 10 sidorna eller bad honom skriva om så himla mycket.
Jag tänker att det är för att han är en äldre man som allt det händer. Att han gör det, och att det går vägen. Jag tycker det är så förmätet. Det är exakt som att 18-åriga killar gravt överskattar sin körförmåga när de fått körkort, och att män överdriver sina färdigheter när de söker nya jobb, medan vi kvinnor tänker ”men inte kan ju jag…”.
Att bre ut sig i 628 sidor med en icke-existerande handling? Men please. Nej, det funkar inte för den här kvinnan. Blir raka spåret till Myrorna med ”De obotliga optimisterna”.
23 kommentarerNya projektet från Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg är ett samarbete med serietecknarna Kim W Andersson, Karl Johansson & Lina Neidestam! Hann tyvärr inte i tid till presentationen, men Sara berättar lite mer på sin blogg.
Berättelser från Engelsfors innehåller åtta magiska serieberättelser. Hemligheter från det förflutna avslöjas, och även ledtrådar om vad som komma skall. Vi får se gamla berättelser ur nya perspektiv, och får ta del av hittills okända historier. Vi får träffa De utvalda innan händelserna i Cirkeln, och efter händelserna i Eld. Och vi får möta den gäckande Mona Månstråle i egen hög person.
2:a april 2013 släpps den. Kan ju bli hur bra som helst :)
.
Det här är en sak jag har funderat på ett tag, och den kom upp igen när jag läste Coco Moodyssons ”Onda krafter i Sollentuna” i veckan. Amerikanska tonåringar i böcker vs svenska tonåringar i böcker.
Den som följt bokhora ett par år vet att jag ÄLSKAR 1) ”Jellicoe Road” och Jonah Griggs*, och 2) ”The fault in our stars” och Augustus Waters. ÄLSKAR, verkligen. Båda de killarna ska ju vara typ 17-18, men, trots mina starka känslor för dem så tycker jag inte att de känns som en typisk 17-18-åring. De känns äldre. De är väldigt smarta, roliga, säkra och mogna (iaf Augustus Waters). Och snygga. De uppvisar mycket mer av allt än vad man ”normalt” gör när är 17. Men de är väldigt bra karaktärer som man gärna läser om.
Ännu mer så här blir det om man läser amerikansk YA-paranormal. Där är det minst sagt regel att hjälten / hjältinnan är fantastiskt snygga och slängda i käften som få. Och ändå är de typ 17. De karaktärerna köper jag ännu mindre än hos Marchetta och Green, för de i paranormal känns som minst 85% fantasier. (Och det är de ju också, på sätt och vis.) Men stor publik når de, och jag fattar ju det. Det är kul att läsa om dem.
Sen hoppar man till utgivningen i Sverige och ungdomsböckerna här. Tex Alexander, 15-åringen i ”Onda krafter i Sollentuna”. Gud, vilken speciell bok och gud, vad jag blev fast i den, men ojojoj vad den och Alexander känns svenska. Det är ett tråkigt förortscentrum, jobbiga problem, en ful tjej och en massa andra konstiga personer, stappliga relationer, tråkig skola, inga skämt. Det är jobbigt på alla plan, och skärpa, smarta oneliners och snygga bröstmuskler lyser helt med sin frånvaro. Allt är stämplat ”loser” i Moodyssons roman, och inte minst huvudpersonen Alexander. Och ändå gillade jag verkligen att läsa den, fast detta gillande är ju helt olikt det gillande som uppstår när jag läser om Augustus Waters.
Det jag har funderat på är varför det blir så himla olika, och varför man inte hittar några Jonah Griggs-karaktärer på svenska. Gillar svenska författare inte den stilen, kan vi inte skriva så, vill vi inte? Eller kanske en kombo av alla tre orsaker?
Jag tror att en anledning är att vi verkligen försöker vara mer realistiska. Iallafall försöker jag det när jag skriver mina ungdomsböcker. Är det som i den senaste ”Som om jag frågat” en 15-årig kille som huvudperson så strävar jag efter att han ska vara hyfsat lik en riktig 15-åring. Jag försöker inte få honom till en Jace från ”City of bones” men misslyckas kapitalt med det, utan jag vill att han ska vara lite lagom skärpt och kul och lite lagom trevande och osäker. Absolut inte så snabb i käften att han skulle kunna hoppa in för Tina Fey, för det är man inte när man är 15. Någon som typ Jace skulle kännas ganska malplacerad på en svensk gymnasieskola, eller hur? Jag tycker tex att Adrian i min förra bok, ”Välkommen hem”, är lite på gränsen. Han är vältränad, snygg, ironisk, skärpt, och det bara kliade i fingrarna att få spela ut allt det där ännu mer. Men… Jag ville hålla honom inom ramarna för ”möjlig svensk 18-åring”.
En annan förklaring till det lite mer slätstrukna är säkert att länderna skiljer sig åt. New York versus Luleå tex? Det finns ju en del olikheter. Det är lättare att vara mer storslagen i New York. Inte bara stan som är större utan även människorna som bor där, och därmed är det lättare att berätta större historier om dem.
Sen är det förmodligen olika litterära traditioner. Jag har dålig koll på den amerikanska litteraturhistorien, men i Sverige har vi ungdomslitteraturen från 70-talet med socialrealism och budskap som satte upp en måttstock. Det skulle vara samhällsproblem som mobbing, missbruk, tonårsgraviditet. Nu har ju tack och lov det där börjat vika och böckerna behöver inte innehålla en alkoholiserad förälder för att klassas som bra. Men lite finns kvar. Det är en realistisk tradition här, och då är steget långt till dessa supermänniskor som är snyggast och starkast och bäst. Till och med i ”Cirkeln” är ju persongalleriet extremt svenskt och vardagsrealistiskt.
Det här inlägget går absolut inte ut på att jag ska klaga på något läger. Jag älskar massa amerikanska ungdomsromaner som i flera fall innehåller icke-så-trovärdiga 17-åringar, och jag älskar också massa svenska som är helt annorlunda med mer fötter på jorden. Man får bara ut väldigt olika saker av detta älskande. Jag tycker trista förortscentrum en grå dag kan vara deppiga som tusan, men jag gillar att läsa om det. Jag känner igen det. Det är hemma. Jag har varit där. Och när jag får läsa om en 15-åring som kämpar på i sitt vanliga, trista liv så känner jag igen den personen också. Det var jag. Eller det är jag. Och det här igenkännandet står för en del av älskandet.
Sen hamnar man på en internatskola i Australien och där kommer Jonah Griggs valsande. Lord almighty, vilken kille! Stooort älsk på honom med. Men om vi hade översatt honom till en svensk internatskola? Tror att jag stört mig, tyckt för mycket, inte köpt alls. Så där är ju inte 17-åringar. I Sverige. Bara konceptet internatskola, i Sverige? Går inte riktigt. Däremot uppskattar jag den verklighetsflykten massor.
För att återvända till Moodyssons ”Onda krafter i Sollentuna” lite kort. Pröva läs den! Så speciell bok, och en sån som jag tror att man antingen älskar eller hatar. Jag hamnade på älsk-sidan. Så mycket att jag var tvungen att googla författaren för att få reda på vad hon gjort förr och hur jag skulle kunna hitta mer av henne.
Märkte ni förresten att jag skippade frågan om vi i Sverige är sämre på att skriva än amerikanska författare? Uh-uh. John Green och Melina Marchetta är mina idoler och jag drömmer om att skriva lika bra som dem. Men jag tror fortfarande att det skulle vara en skillnad på mitt svenska ”lika bra” om jag någon dag lyckades uppnå det. Det skulle bli bra Marchetta-bra på ett svenskt sätt.
* Melina Marchetta är en australiensisk författare, jag vet det, men jag tycker hon passar in i den här amerikanska traditionen med författare som tex John Green
8 kommentarer
Föregående
AllaBokpodden!
Senaste kommentarer