Det är dåligt att inta försvarsställning hela tiden, men jag kan inte riktigt släppa det här med lägre krav på psykologisk trovärdighet och generellt sämre, enklare och tunnare böcker av barn&ungdoms-författare.
Den beskyllningen å ena sidan.
Till exempel Mårten Sandén å den andra.
Karln producerar böcker i rask takt, och jag har bara läst en bråkdel av dem. Men de har istället stannat i minnet i flera år. Ibland blir det ju så att man får favoritböcker, och man gillar dem så starkt. Fast efter ett tag kan man inte diskutera specifika detaljer, vet bara att man gillade, minns känslan.
Mårten Sandén har skapat ett par scener som jag kommer ihåg detaljerat fem år efter jag läste, och det tycker jag är en stor bedrift. (Be mig tex inte prata om Jhumpa Lahiris senaste novellsamling som jag älskade.)
De här scenerna kommer båda ur hans fantastiska ”Anna D’Arc” som jag läste och skrev om år 2007 när den kom ut. Då gillade jag den hyfsat bra ser jag på reccen. Nu gillar jag den väldigt mycket, för jag läste om förra sommaren. Vi stryker ett streck över min första recension, okej?
Scen 1: när Oskar tänker tillbaka på hur Anna för några år sen cyklade runt, runt på skolgården i hög fart, kom emot honom, han blev lite orolig att hon skulle köra på honom, men hon väjde undan och vinkade lyckligt. Hur man fattar essensen av Anna och Oskar och deras liv genom en enda liten scen. Det är magiskt bra.
Scen 2: när Oskar går och köper en ny kostym.
Den scenen speciellt. Herregud. Perfektion.
Jag är också extremt förtjust i hans ”En plats de kallar Lyckan” men där minns jag inte detaljer utan bara känslan.
På sista tiden har jag läst ”Ett hus utan speglar” som får mig att tänka på Åsa Larssons ”Till dess din vrede upphör” för att det ligger ett sånt stråk av sorg genom hela boken. Det är inte den snyftiga varianten, och det är inte av arten att det öppnar med en tragisk olycka som får alla att gråta. Det är mycket snyggare än så. Krypande, dolt, pockande. Och ofrånkomligt.
En stor familj samlad i ett hus där den äldsta släktingen, Henrietta, sen några månader ligger och dör. Barnen får driva vind för våg, utlämnade åt sig själva. De vuxna orkar inte av olika anledningar. Men en efter en får de alla möta sig själva och det de döljer.
Och allt är så ekonomiskt skildrat. Det här är en 9-12-bok. Den är på 155 sidor och de inkluderar flera illustrationer. Det finns inte utrymme för långa utläggningar eller långa bakgrundshistorier. En del viktiga händelser skildras bara i ett enda stycke, och ändå känns de så otroligt starkt. DET är en yrkesskicklighet och psykologisk trovärdighet som jag tror att alla författare strävar efter. Och det är typiskt för Mårten Sandén. Jag vet inte så många som kan sätta en karaktär eller få fram en perfekt stämning på ett enda stycke. Det är så väldigt lätt att dölja sig bakom ordmassor, och det är så många författare som skriver skriver skriver. Jag sa att jag tänkte på Åsa Larsson och det gör jag ju – men hon brer ut sig över flera hundra sidor för att skapa sin magi. Kom igen på 155. Eller ge mig Oskar och Anna genom en enda liten cykeltur över skolgården och det står fortfarande ut fem år senare. Hur lyckas man med sånt om det ska vara tunt, enkelt och inte så bra? Svar: Det gör man inte.
Jag tror att kapitel 18 i ”Ett hus utan speglar” blir min keeper förresten.
Vi utökar alltså tipslistan med Mårten Sandén. Required reading.
2 kommentarer
Det började i torsdags med en recension som Jens Liljestrand skrev i DN om Sara Kadefors nya vuxenroman ”Kast med liten kniv”. Han gillade inte den och avslutade med att säga att den snarare kändes som en medelgod ungdomsroman. JoÖ skrev ett inlägg om detta och hur hon försökt fråga Liljestrand på twitter hur han menade, men inte fått något svar. Under helgen är det fler som (på twitter) försökt få svar på ungefär samma frågor, men mest mötts av samma motfrågor. Hans svar, egentligen fråga alltså, är ”finns det krav som kan ställas på ungdomslitteratur men som INTE är viktig för vuxenlitteratur och tvärtom?”.
Ja, finns det det, och är det dessa krav som gör att ungdomslitteraturen anses sämre? Eller är det hans okunskap som talar?
Det som kommer fram i twitterdiskussionerna är att Liljestrand tycker att ungdomsböcker har krav på medryckande språk, starka karaktärer, väl gestaltade känslor, medan det för vuxenlitt krävs även psykologisk trovärdighet och samhällsanalys, etc.
Jaha…? Eftersom jag själv skriver ungdomsböcker känns såna här diskussioner alltid som att jag sitter i ett hörn och surt upprepar mantrat ”men vi är visst bra! Vi är det! Faktiskt!” och folk tittar milt överseende på mig. Fast alla vet att jag har fel. Ungdomsböcker är ytliga, lätta, barnsliga och ofta dåligt skrivna. Hastverk helt enkelt. Det är bara vi utövare som tjatar om att de är bra för att vi vill känna oss som riktiga författare. Men riktiga författare skriver vuxenböcker och det vet ju alla.
Den utgångspunkten.
Men för att ta det här med tex starka karaktärer som ska finnas i en ungdomsbok, och kravet på psykologisk trovärdighet. Hur är en stark karaktär om den inte är psykologiskt trovärdig? Inte för att man kan plocka upp en bok om en 17-åring och förvänta sig att få läsa om samma tankar och beteenden som en 43-åring har, men inom ramen för 17-åringens värld – självklart måste det väl vara både starkt och psykologiskt trovärdigt om det är en bra bok? För när börjar man annars ha just det kravet som som människa och läsare? När man fyller 18, blir vuxen och myndig och officiellt kliver in på bokhandelns och bibliotekens vuxenavdelningar? Men innan det kan man läsa vad som helst utan att märka om det är bra eller dåligt?
Jag vet inte alls hur många ungdomsböcker Liljestrand har läst de senaste åren, fast egentligen spelar det väl ingen stor roll att det var just han som sa det där. Det hade lätt kunnat vara någon annan kritiker också. Det är otroligt få vuxna som läser barn&ungdomsböcker. Jag tror mest det är såna som måste göra det i tjänsten. För alla andra är det flera, flera mil från vuxenhyllan tillbaka till ungdomshyllan. De flesta har helt enkelt inte så stor koll på hur utgivningen är i Sverige idag. Man läste ungdoms när man själv var ung. Kanske på 70-80-talen? Sen blev man för gammal för sånt och började med den riktiga litteraturen. (”Men vi är visst bra!” , där kom det sura och bittra hörnet igen.)
Snabb resumé av vad som hänt sen 70 och 80-talen på ungdomsboksfronten, och i synnerhet de senaste 5-10 åren: mycket.
Svenska (och internationella) ungdomsböcker är väldigt bra idag. På riktigt bra. Inte för inte har termer som crossover poppat upp, och inte för inte slår flera YA-titlar (Young Adult) försäljningsrekord. Jag läser massor av såna själv. Man får komplexa karaktärer, bra historier, medryckande språk (oftast kick ass-dialoger som vuxenförfattare verkligen borde se och lära av), mycket känslor, samhällsanalys och mycket trovärdighet. Jag läser en bra ungdoms och när jag avslutar den tänker jag inte ”mmm, det var väl okej… men något saknades”, utan jag har fått med mig lika mycket ”bra!” som när jag läser en riktigt bra vuxen. (Förutsatt att man inte är ute efter 43-åring och får 17-åring istället alltså.)
Nu kan man ju inte plocka upp vilken ungdomsbok som helst och förvänta sig storverk, fast det kan man ju inte med vuxenlitteratur heller. Men den här slentrianmässiga dissen av hela gruppen som enkel och dålig? PLEASE. Kom igen. Det finns så otroligt många bra ungdomsförfattare och deras böcker kommer inte att ge er 50% av en god litterär upplevelse, utan 100%. När jag har listat mina bästa titlar de senaste åren är det alltid en blandning av vuxen och ungdoms. Jag tror inte det beror på att jag är en ytlig, lättroad läsare som letar efter något tunnare och enklare. Jag gör inte det. Jag letar alltid efter skitbra böcker. Och jag har fattat att det finns guldkorn att hämta där längst in i affären, när man har gått förbi deckarna och kokböckerna och allt det. Tur för mig, men otur för många andra.
Debatten fortsätter på DN idag när Johanna Thydell skriver ett inlägg där hon tex ifrågasätter detta med att vår publik, ungdomsläsarna, skulle ha så låga krav på en bok att de inte såg igenom sånt som var dåligt? Jag tror ju inte heller att de missar det. Inte alls.
17 kommentarerReagerade på slutklämmen i Jens Liljestrands recension av Sara Kadefors nya bok ”Kast med liten kniv”, publicerad i DN i morse.
Jag har inte läst boken. Jag har träffat Sara två gånger, varav en gång var när jag var moderator på en jättetrevlig bokkväll i Sandviken där hon, Mian Lodalen och Birgitta Stenberg var så fantastiska och BRA.
Jag har haft ganska blandade känslor inför hennes författarskap hittills, en del har varit jättebra, annat not so much. Det är alltså inte så att jag har en personlig relation till Sara där jag känner att jag vill ta henne i försvar.
Det jag vill försvara är ungdomsboken. Eller, jag vill åtminstone fråga Jens varför han pekar på en mängd brister i Saras bok och fastslår att den därför snarare känns som en medelgod ungdomsroman än som seriös vuxenlitteratur.
Jag förstår inte vad han menar. Eller, jag tror att han menar att ungdomsromanen inte är en lika fin konstform som den seriösa vuxenlitteraturen, inte ens som den medelgoda vuxenlitteraturen efter vad det verkar. Plötsligt är ungdomsbok ett diminutiv.
Så jag frågar honom på Twitter.
Jag får inget svar av honom tyvärr – jag vet inte varför, men jag ser att kulturjournalister som frågar honom samma sak i alla fall får svar. Det är bra att fler reagerar. Johanna Thydell blir t o m så arg att hon författar ett mothugg till DN Kultur, ska publiceras på måndag.
Under tiden är vi säkert många som vill fråga Jens Liljestrand hur många ungdomsromaner han faktiskt har läst de senaste åren. Kanske svarar han på det i DN. Vi får se.
11 kommentarer
AllaBokpodden!
Senaste kommentarer