Bokhora.se

20/02 2012
12:05

Min kille slutade läsa ”Extremt högt och otroligt nära” efter inte ens hundra sidor. Han tyckte att Oskar Schell var jobbig. Jag vet att många håller med honom. Och det här är verkligen inget försvar av mitt tycke och min smak: jag förstår att man kan tycka att Oskar är jobbig, för han är ju rätt jobbig, men jag läser inte boken i huvudsak för historien om Oskar och hans pappa. Jag läser (och älskar den) för anekdoterna och persongalleriet. Och språket förstås. Jag tycker mycket om Jonathan Safran Foers berättande.

Och jag tycker om när Oskar berättar om elefanterna som känner igen sina kompisars röster eller alla hans idéer om att läsa av andra människors känslor (okej då, det handlar väl om Oskar). Och jag tycker jättejättemycket om historien om Oskars farfar och JA och NEJ i handflatorna.

Ja, jag tycker väldigt många positiva grejer om den här boken, som ni märker.

I filmen är det historien om pappan som tar störst plats. Pappan, som bekant dör i 9/11-attackerna, och vars minne eller kanske snarare närvaro, Oskar vill spara. Jag tycker att det är en fin historia. Oskar hittar en nyckel i en blå vas i sin pappas garderob och han bestämmer sig för att leta reda på låset som nyckeln passar i. Letandet är dock inte essensen i vare sig boken eller filmen. Det är snarare Oskars relation med sina båda föräldrar som är summan av kardemumman.

I slutet av filmen snörvlade den lilla tanten i keps bredvid mig så högt att det inte fanns några tvivel om att hon storgrät. Två damer framför oss utbrast vid eftertexterna: ”Det här var inte alls vad jag väntat mig!” och torkade sig i ögonvrårna med sina kappärmar. Jag grät också.

Det här är dock ingen text där jag skriver om hur mycket min kille som inte läste ut boken älskade filmen. Han gav filmen en fyra-femma i betyg på en tiogradig skala. Gillade du inte boken kanske du inte kommer gilla filmen heller helt enkelt. Jag ger den en sexa, men då bör man vara medveten om att jag är extremt snål med mina nior och tior.

Jag tycker att Max Von Sydow var så himla bra i rollen som farmoderns hyresgäst, men jag hade velat se mer av hans historia, som jag tycker är både gripande och intressant. På riktigt värd en egen film egentligen. Mina favorit-Blacks (alla personer som Oskar besöker i sitt letande efter låset där nyckeln passar heter Black i efternamn) fanns inte med. Jag tycker att killen som spelade Oskar var helt okej, men det var inte min Oskar.

En sak som jag verkligen gillar med filmatiseringar är att det ger fler dimensioner av en historia. I filmen ”Extremt högt och otroligt nära” uttrycker Oskars pappa mer explicit att han ger Oskar alla de här uppdragen för att Oskar ska tala med människor, något som Oskar ogärna gör (när jag läste boken funderade jag på om Oskar hade Aspergers, men det nämns såvitt jag minns aldrig – det gör det dock i filmen). I boken är det Oskar som berättar och det är väl helt naturligt att det inte framgår lika tydligt vad som är pappans egentliga syfte. Om det nu är pappans egentliga syfte. Det kan man ju diskutera i en bokcirkel till exempel. Jag hade inte ens tänkt på det innan jag såg filmen, men det kanske var uppenbart för många andra.

Alla bihistorier och karaktärer hade naturligtvis aldrig kunnat rymmas i en långfilm (om den inte varit så lång att den blivit som en miniserie) och att det var just historien om relationen mellan Oskar och hans pappa och mellan Oskar och hans mamma som skulle berättas är förstås självklart, ändå var det som sagt strösslet och inte glassen som jag var mest förtjust i, i boken och jag tycker att det är synd att så mycket av det har skalats bort i filmen.

 

 

 

6 kommentarer
29/09 2011
15:29

Hej!

Jag heter Johanna och jag bor under en sten.

Jag hade alldeles missat att Tom Hanks och Sandra Bullock spelat in ”Extremt högt och otroligt nära” som film. Jag har tittat på trailern och försöker komma underfund med vad jag tror om filmen. Jag kan inte direkt påstå att jag brukar bli besviken när jag ser filmatiseringen av en bok jag gillar. Däremot brukar min relation till boken ändra karaktär efter att jag har sett filmen. Relationen blir mindre magisk. Innan dess har boken och dess karaktärer bott bara inuti mitt huvud. Fram tills idag har jag haft en alldeles egen bild av Oscar, hans mamma och hans pappa. Nu ser Oscars mamma ut som Sandra Bullock i 90-talshår.  Men tro inte att jag undviker att se filmatiseringar av böcker som jag gillar. Jag är alldeles för nyfiken. Däremot är jag skeptisk till många saker i trailern. Bland annat U2.

Den verkar komma till Sverige någon gång under början av 2012. Är det någon som vet exakt datum?

7 kommentarer
31/03 2007
11:07

Så var den utläst då, Safran Foer. Egentligen är det flera dagar sedan jag läste de sista raderna, men ibland tar det ju liksom lite tid att samla ihop ett maffigt intryck till några rader i en blogg. Jag försökte spara på de sista sidorna, så att de skulle räcka länge länge, samtidigt som jag tog alla chanser till läsning som jag kunde. Efter lunchrasten skrev jag på tavlan ”20 minuters tyst läsning”, knäppte på Múm i cd-spelaren och satte mig tillrätta i frökenstolen längst fram, vid vita tavlan. Högljudda, rastrusiga barn kom in i klassrummet, läste på tavlan, små protester, men efter några minuter lade sig lugnet och jag tänkte ”Jag älskar mina elever! Jag älskar mitt jobb! Jag älskar Múm! Jag älskar den här boken!”. Minnet av sådana stunder bleknar snabbt, liksom känslan av Extremt Högt och Otroligt Nära kommer att göra; ”jo, den var bra, någonting var fantastiskt med den, men jag kan inte längre sätta fingret på det”. Och jag kan tänka mig vitsen med att förklara för någon varför man inte riktigt gillade en bok, på vilket sätt man gillade en annan välskriven, vad man gillar hos en viss författare eller ogillar hos någon annan, men jag kan inte sätta ord på vad det var med Extremt Högt och Otroligt Nära som jag tyckte så mycket om; förmodligen var det någonting med språket (jag håller med andra ord inte med alla de, som i otaliga nätdiskussioner, skäller på översättaren), någonting med huvudpersonen Oskar Schnells egoism och korthuggna språk, sidohistorien om hans farmor och farfar, samt alla anekdoter som karaktärerna i boken spottade ur sig (sjätte distriktet, elefanter som aldrig glömmer, sängen med spikar som fungerade som både en magnet och ett räkneverk). För att omge mig med klyschor, så värmde den mitt hjärta samtidigt som den kittlade min hjärna, och sen räcker det nog med lovsånger.

(Nu har jag dessvärre svårt att hitta en bok som, redan de första tre-fyra sidorna, kan mäta sig med den förra – förslag?)

3 kommentarer
14/03 2007
18:21

Min favoriträtt är en indisk maträtt som heter palak paneer – hemmagjord ost och spenat i en slags tomatsås. När tallriken ställs framför mig och jag tar en första gaffel och för den till min mun vill jag stanna tiden och återuppleva känslan av den första tuggan palak paneer om och om igen. Ungefär så känns det när jag nu läser Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära”. Jag vet inte varför det är så, å andra sidan vet jag inte varför jag älskar palak paneer heller. Jag älskade inte ”Allt är upplyst”, men jag älskar ”Extremt högt och otroligt nära”. Jag blir som en blöt klump mot marken dock, för jag tycker att den där Safran Foer verkar vara ett geni och så där bra kommer jag aldrig kunna skriva, sådana där historier kommer jag aldrig kunna berätta, men att läsa ”Extremt högt och otroligt nära” är ändå som första tuggan palak paneer om och om igen.

2 kommentarer
30/04 2017
19:47

Ett sådant där tillfälle inföll, då jag fick möjligheten att läsa nittio minuter i sträck. Genast kröp stressen in på bröstbenen: allt jag vill läsa, vad ska jag välja?

Jag läser, sedan ett år eller så, Elizabeth Georges ”Oanade konsekvenser”. Den går bra att plocka upp i Dito emellanåt. När jag saknar wifi. Vilket jag i stort sett aldrig gör. (I Dito ligger även Kelly Links ”Get in trouble” som jag försökte dra ut på så länge att jag till slut glömde bort den).

Jag visste att jag inte ville ägna den här dyrbara tiden åt Elizabeth George. Kelly Link kom jag som sagt inte ihåg.

Jonathan Safran Foer har nyligen kommit ut med sin tredje roman på svenska: ”Här är jag”. Peppen är… sådär. Många av er har läst den på engelska och så mycket som jag tyckte om ”Extremt högt och otroligt nära” är ”Här är jag” dömd att bli en besvikelse, eller hur? Jag stoppade pliktskyldigt ner mitt exemplar i ryggsäcken.

När jag slog mig ner på min plats på ett tåg där jag skulle sitta i inte bara nittio utan hundra minuter – inser jag nu – lät jag tiden rinna lättjefullt ifrån mig genom att på notisnivå läsa de första sidorna i Kupé (jag gillar inte alls det nya formatet – jag vill ha glansigt omslag och mjuka sidor som man enkelt kan rulla ihop och slå ihjäl flugor med på somrarna). Jag åkte genom Södermanland och fick nytt hopp om våren. Framemot Flen är där mobiloperatören Tres täckning så svajig att jag fick plocka fram min bok. Det blev ”Palimpsest”, som jag stoppat i som hastigast eftersom jag påbörjat läsningen och kände att jag behövde läsa ut den efter SVTs dokumentär ”De ensamma”. Väl använd tid.

1 kommentar
17/06 2013
20:01

Min arbetsplats ska stängas. Elever, lärare och annan skolpersonal skingras över staden. Själv flyttar jag tillsammans med närmaste kollegan och min klass bara någon kilometer. En ska inte förhäva sig. Som en del i avvecklings- och, får jag säga, sorgeprocessen som det innebär att skiljas på en gång från en massa människor som man träffat nästan varje dag i tio år eller mer, startade jag och kollegorna en bokcirkel. Vi har läst Lena Anderssons ”Var det bra så?” och, tills idag, Andrew Kaufmans ”Alla mina vänner är superhjältar”. Ett litet tappert gäng på fyra sommarlovstörstiga lärare träffades över en tallrik sushi och ingefärsöl. Och jag må säga att det var ett fint avslut på en tioårig vänskap. Vi funderade på vad slutet betydde, vilka superhjältesegenskaper vi skulle vilja ha (eller trodde att vi kanske skulle ha), magisk realism(och tempura) i allmänhet samt krympande flickvänner, som återkommer i Kaufmans ”Den krympande hustrun”.

Vi hittade ett nytt datum och tog sällskap till Akademiebokhandeln, där vi valde ut en ny bok. Jag hann även pracka på min kollega Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära”. En får vara nöjd. Och att träffas över en bok och en bit mat är en fin anledning att ses igen, så snart sommarlovet är över.

Här finns ett inlägg där jag vet att några läsare faktiskt har hittat bokcirkelkompisar. Eftersom det inlägget är fem år gammalt och kommentarerna nära 200, tänker jag att ni gärna får efterlysa nya bokcirklar i kommentarerna till det här inlägget också.

13 kommentarer
15/06 2012
13:35

Okategoriserade
Varför ska man läsa serier?
Jag är en läsande person. Varför ska jag inte läsa serier? Sedan tycker jag att man ska vara lite noggrann med att påpeka att det ju finns alla möjliga sorters serier och att många serier som jag har läst från Sverige de senaste åren har varit antingen självbiografiska (som Simon Gärdenfors eller Sara Hansson) eller liksom essäer i serieform (Liv Strömquist) och alla serier är ju inte sådana. Det jag försöker komma fram till är att jag tror att det finns en serie för alla. Och jag tycker att serier som lyckas förmedla ett samspel mellan bild och text, så att en alldeles särskild helhet skapas (som till exempel i ”Svalornas lek”) är för bra för att missas.
Vad beror det på tror du, att serier har fått ett sådant uppsving och blivit ”trendiga” (i brist på bättre ord) de senaste åren?
Nog måste Galago och Utopi ha något med det att göra? Och då talar jag om tidningarna. Men även förlaget Galago. Och att det finns så många serieförfattare nu. Kanske har även serieskolorna någonting med saken att göra? Jag tror också att serier föder serier. Alltså: att det kommer fram så mycket bra serier nu, att hela genren stimuleras och nya författare inspireras att göra ett försök. Jag har nästan bara läst serier från USA och Sverige. Hur ser seriestatusen ut i övriga Europa och i övriga världen? Jag har faktiskt ingen aning. Berätta gärna!
Finns det någon bok du gärna hade velat se som serieroman?
Att någon tar en bok och gör en serie av den är ju nästan samma sak som att någon gör en film av en bok. Man får ju se eller läsa en annan persons tolkning av historien. Jag är inte jätteförtjust i serieversionerna av till exempel Frankenstein. Ibland verkar syftet med att göra en serieroman av en textroman vara att göra just en serieroman av en textroman och inte att berätta en historia. Jag skulle dock gärna läsa en snyggt tecknad version av ”Extremt högt och otroligt nära”. Jag föreställer mig hur Oskars alla möten med de olika Black-personerna skulle kunna bli snygga rutor.

Vilken kommer bli din nästa serieroman?

Jag vet inte riktigt. Men jag skulle gärna vilja läsa ”Hungerhuset” som jag har liggande här hemma.

2 kommentarer
09/04 2012
9:00

Suzanna Dilber har nyss debuterat med ”Dubbelexponering”. Jag har läst den, men inte hunnit skriva om den än, så lite dåligt samvete för det. Hursomhelst, det superkorta omdömet är att jag gillade. Jag gör bara måndagsmöten med författare jag gillar.
Om du tycker att Suzanna Dilber ser bekant ut så beror det på att hon är skådis också. Känd från teater, film och teve!

Vad läser du just nu?

Kristofer Ahlströms ”Bara någon att straffa”. Jag tycker jättemycket om den så långt.

Stör du dig på dålig dialog när du läser böcker? Jag har nämligen en teori om skådisar och dialoger. Den är baserad på Jonas Karlsson och dig, så en liten teori. Skådisar skriver bra dialog, och jag tror det är pga yrket. Därför, är du extra känslig för dialog när du läser andras böcker?

Först och främst, tack för komplimangen! Ja, det ligger säkert något i det – är det något vi skådisar är vana vid så är det ju att läsa dialoger, alla pjäser består ju i princip bara av dialoger, och man blir snabbt van att ”läsa högt” i huvudet när man har hört så mycket dialog. Man blir klar över vad som låter skrivet när man säger det högt, helt enkelt. Och jag är väldigt allergisk mot dramatik som inte flyter på utan där dialogen hackar, även om det inte betyder att den måste vara naturalistisk. Så ja, jag är definitivt känslig för dialog. Men vad det gäller prosa tror jag inte att jag är känsligare för dålig dialog än jag är för andra dåligt skrivna partier, jag vet inte om jag har läst någon bok där jag har tyckt att just dialogen haltar ensam… Däremot kanske jag njuter lite extra av en välskriven dialog som flyter lätt och känns självklar.

Någon / några författare / böcker du tycker har väldigt bra dialog?

Marie Hermanson är en sådan, och Lionel Shriver, ”Vi måste prata om Kevin” är helt tonsäker tycker jag. Fantastisk bok.

Har du någon bokkaraktär du skulle vilja spela? Varför den?

Hur pass realistisk är fantasin? Om jag fick välja helt fritt och vi pratar brittisk storfilmatisering och jag plötsligt pratar perfekt posh Queen’s english och är tio år yngre igen, skulle jag vilja spela Kitty Conway i Caroline Bridgwoods ”Bortom alla gränser”. Andra världskriget, excentrisk brittisk överklassfamilj, helt ljuveligt av uppenbara skäl tycker jag. Epokfilm, yay!

En mer realistisk fantasi: om de filmatiserar Mons Kallentofts ”Midvinterblod” vill jag spela Malin Fors! Jag gillar karaktären, hon är en kvinna med både uppenbara styrkor och uppenbara brister och fel. Dessutom är hon östgöte, precis som jag. Linköping är ju mina gamla hemtrakter och det vore fruktansvärt kul att försöka få spela en huvudroll, dessutom i en deckare, på dialekt. Det tror jag faktiskt aldrig har gjorts. Och skulle Sandra Gustafssons ”Svedd” bli film spelar jag gärna Helena. Det är KUL med karaktärer som inte är så lätta, och den skulle vara en utmaning.

Några bra böcker du brukar försöka pracka på folk när de ber om tips? Varför dessa?

Åh. Ja, jag har ett koppel böcker som jag älskar och tycker alla borde läsa. ”Musselstranden” av Marie Hermanson, för att hon så skickligt väver in det mystiska i det vardagliga. ”Vad jag älskade” av Siri Hustvedt, för att det är en av mina största läsupplevelser någonsin. ”Halvbrodern” av Lars Saabye Christensen, för att den är inte bara en fantastisk uppväxtskildring utan också ett tidsdokument av rang. ”Kattöga” av Margaret Atwood, för att det var den första av henne jag läste och det triggade en enorm kärlek till hennes författarskap. ”Extremt högt och otroligt nära” av Jonathan Safran Foer, för att det är en av få böcker jag läst där lekandet med form inte tar över och stör läsupplevelsen utan i stället förhöjer den. ”Älskade syster” av Joyce Carol Oates hamnar också i den sistnämnda kategorin. JCO:s förmåga att fiktionalisera verkliga människor tycker jag är helt exceptionell. ”Blonde” är ju också otroligt bra.

Hur tycker du en bra bok ska vara? Vad faller du för?

En bra bok ska fånga mig snabbt, dra in mig i språket och världen och få mig att känna för karaktärerna. Och det jag faller för är när precis det händer. Generellt sett läser jag nästan bara romaner, och jag läser så gott som bara på svenska eller norska, någon enstaka engelsk bok kan slinka med men jag föredrar en svensk översättning om det finns. Jag har ingen förkärlek för särskilda teman eller miljöer, men gillar böcker som är skenbart enkla, som är lätta att ta till sig men inte lättsmälta. Jag älskar underfundighet och känslighet, och det allra viktigaste är språket, att det har både lätthet, driv och finess. Och det vi redan har pratat om, dialogen. Jag älskar när det känns som att jag faktiskt kan höra karaktärernas röster.

Säg den senaste boken du köpte eller lånade på bibblan. Har du börjat läsa?

Mitt senaste köp var ”De imperfekta” av Tom Rachman, för att jag läste en intervju med författaren och blev nyfiken på boken. Jag har inte hunnit öppna den än, men nu till påsk så!

Kommentera
24/02 2012
13:38

Jag fick ett exemplar av Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära” på posten idag. Och gudars skymning så glad det gjorde mig! Mitt förra exemplar faller i bitar. Sidor ramlar ur, är slarvigt instoppade igen.

Det nya omslaget är dessutom lite omgjort. Finare, tycker jag! Eller så är det bara att den här nya boken inte är totalt misshandlad som gör att jag tycker att den är så fin och glänsande.

Stort tack för denna!

2 kommentarer
16/02 2012
22:50

Nu är biljetter bokade till ”Extremt högt och otroligt nära” i helgen. Det är väl klart att man är lite nervös, när en bok som man verkligen tycker så mycket om ska bli film. ”Extremt högt och otroligt nära” är undantaget som bekräftar regeln. Jag brukar verkligen inte bry mig när en bok jag gillat filmatiseras. Jag brukar tycka att det är väldigt spännande att kolla in hur historien tolkas på vita duken. Men de här historierna med JA och NEJ i handflatorna, tusentals spikar i sänggaveln och kvinnan på Empire state building gör mig faktiskt lite nervös. Jag förbereder mig på en besvikelse så hoppas jag på att bli positivt överraskad.

Apropå detta: kolla in förra veckans fredagsfråga om du inte redan har gjort det.

4 kommentarer