Bokhora.se

07/08 2014
7:00

Håkan Östlund författareHej Håkan! Sista delen om Fredrik Broman, ”Män ur mörkret”, har nyss släppts. Hur bestämde du att du skulle avsluta serien nu? Visste du från början att det ska bli x böcker, eller kände du dig fram efter hand?

Jag var pinsamt kommersiellt naiv när jag skrev min första deckare. Jag hade ingen plan för hur många böcker det skulle bli, ingen färdigplottad privatlinje för huvudpersonen, hade inte ens styrt upp mitt eget privatliv så att det var medialt gångbart och hade varken litterär agent eller pr-byrå att hålla i handen när jag klev in på förlaget med manuset. (Jag rodnar när jag berättar det här.)
Så svaret på frågan är att jag kände mig fram. Efter sju böcker tycker jag att jag växt ur konceptet. Det är dags för nya utmaningar. (Sju känns för övrigt som ett tal som hör hemma i en litterär värld, mycket mer spännande och dynamiskt än det trista tio eller fyrkantiga fyra.)

Sportfråga, hur känns det nu när det är klart?

En stor frid som nästan omedelbart övergått i oro inför framtiden. Ångest som vanligt, alltså. Jag tror inte på lidande, men tror inte heller att människor som aldrig haft ångest eller varit deprimerade kan skriva bra böcker (inte romaner i alla fall). I våras var jag ute och gick med en kompis i ett bostadsområde i Los Angeles. Det var lätt att se vilka av dem vi mötte som var författare. Det var de som såg lite deprimerade ut. Vid kontrollfråga stämde det alltid.

Vad har varit kul med att skriva serie? Vad har varit svårt?

Det har varit en fördel att få lära känna mina karaktärer mer och mer och att i någon mening få chansen att göra bättre i nästa bok. På vissa sätt är det naturligtvis lättare att skriva den tredje eller sjunde boken i en serie än att starta från noll, men det blir å andra sidan allt svårare att förnya sig och hitta idéer som inte känns som en upprepning. Man måste ju hålla sig inom de ramar man själv har satt upp.

Vad händer nu? Nya böcker, ny serie, fristående, nya genrer, nya mijöer? Eller något helt annat? Och hur känns DET?

Svar ja på allt. Det blir fristående och ny serie och nya genrer och nya miljöer och något helt annat. Det känns utmärkt. Kultur- och mediasverige kommer att skälva. (Och inte bara Sverige.)

Vad är det för fel på Sickla köpkvarter, va va va?

Det är Fredrik Broman som inte gillar Sickla köpkvarter, så fråga inte mig. Tycker man om trängsel, stora parkeringar, konsumtion som livsstil och att ha allt från Systembolaget till Naturkompaniet samlat på ett ställe så måste det vara paradiset på jorden.

Johanna L: Exakt, det ÄR det!

Foto: Urban Jörén.

Kommentera
30/07 2012
11:26

Det här älskar jag: det är semester och man har gott om tid och ett fritt sinne. Man råkar läsa en bok som råkar vara jättebra. Den författaren har skrivit flera böcker innan. Man börjar plöja dem metodiskt en efter en. Ingen är dålig. Man vill bara läsa nästa och nästa.

Förra sommaren var det Håkan Östlundh som jag upptäckte lite oförhappandes. I år är upptäckten Katarina Wennstam tack vare hennes senaste ”Svikaren” som jag gillade jättemycket.

Så förra veckan när jag var uppe i Luleå hade jag ju först min lilla Harry Schein-fas och sen gick jag vidare till Wennstam. Metodiskt och grundlligt. Jag köpte ”Alfahannen”, gillade mycket, lånade ”Dödergök” av pappa, gillade fortfarande jättemycket, och tog sen med mig hans ex av ”Smuts” när jag skulle flyga tillbaka till Stockholm. Flygresan gick på ett kick. Jag är så nöjd med allihop! Bra belysning av olika samhällsproblem, mycket bra karaktärer och mycket bra skrivet. Kvalitets-spännings-underhållning eller vad man ska kalla det. Känner mig så kräsen ibland för att jag tycker att många svenska deckare som jag försöker läsa och fatta hypen med, är urdåliga. Platta, trista, ofta dåligt skrivna. Så inte med Wennstam! Hos henne klaffar allt som det ska.

Jag gillar också att det är ett gäng åklagare, poliser, huvudpersoner och intriger som liksom flyter in i varandra i böckerna, utan att det för den skull är en uttalad serie. Madeleine Edwards, Mats Hjörne, Emma Wahl, Shirin Sundin. Nu har jag läst böckerna i fel ordning, så jag har fått många spoilers om vad som hänt i de tidigare, men det spelar inte så stor roll för mig. De i ”Smuts” kommer tillbaka i ”Alfahannen”, och så där. Fiffigt. (Men om man är känslig för spoilers, läs dem alltså i rätt ordning.)
Tycker det är himla synd att jag är klar med ”Smuts” för nu finns det ingen kvar att läsa. (Wennstams två första ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman” är ju inte fiktion utan fakta.)

Undrar vad Fredrik Reinfeldt läst  i år?

11 kommentarer
19/06 2012
8:36

Hur länge ska man fortsätta en serie? Vad ska man ha sin deckare/polis till?
Det är saker jag undrar när jag läser Håkan Östlundhs senaste ”Laglöst land”. Hans polis heter Fredrik Broman och det här är den sjätte boken om honom. Det känns som om vi gått varvet runt nu, ungefär som när man läser specialtidningar som ”Runners world” eller ”Fitness”. Efter två-tre år har man läst reportagen även om de kommer i nya versioner.
Fredrik Broman har varit otrogen och haft en kris med sin fru, blivit skadad i jobbet, kommit tillbaka, börjat om med frun, funderat på yrket och karriären och sina möjligheter, funderat på Gotland och om familjen ska stanna där. Och det blir inga konstigheter så att säga i ”Laglöst land”. Bara att den börjar kännas ganska trött, skildringen av honom.

Jag vet inte om Östlundh har satt upp ett mål, tio böcker eller så, men Åsa Larsson har ju det för sin hjältinna Rebecka Martinsson. Där blir det sex delar om Rebecka, och sen är det slut. Nog för att jag redan har abstinens inför sjätte och sista, men det är nog inte så tokigt ändå. Det måste ju vara ett syfte att följa en uppsättning karaktärer. Något måste hända med dem, och inte att jag som läsare smågäspar och tänker ”jaha, det här igen?”.

Fredrik Broman-delen i ”Laglöst land” imponerar inte så mycket på mig alltså. Brotten som han utreder på Gotland – en man hittas död i ett vattentorn, och två unga killar som dealar och snart har nått sitt mål om tillräckligt mycket pengar för att kunna lämna ön – är bättre. Det blir annorlunda brottsintriger genom att killarna kör sin lilla verksamhet och man anar ju hela tiden att det kommer att kopplas ihop med vattentornet (för så är det ju alltid!), men hur? Och när? Och på vilket sätt?
De delarna är betydligt piggare.
Gotland under off-season är ju också bra. Så himla hopplöst. Jag började läsa Kristofer Ahlströms ”Bara någon att straffa” nyligen och hade svårt att hålla isär de här böckerna då den också handlar om en ung kille, och det också är grått och väldigt uppgivet. Fjärran från sommarens folkrush och business.

Ett kluvet helhetsintryck alltså. Vill man bara läsa deckare för deckarens skull är ”Laglöst land” helt okej och väl genomförd. Vill man som jag minst lika mycket få det intressanta fluffet och att få följa en uppsättning människor – nja, inte lika.

Läs också: måndagsmötet med Håkan Östlundh, och om hans tidigare böcker som jag började sluka förra sommaren.

Kommentera
16/01 2012
9:00

Jag läste alla Håkan Östlundhs böcker i somras. Yes, alla. Började med ”Jag ska fånga en ängel” och fortsatte med deckarna. Sex stycken totalt. Nu kommer måndagsmötet.

Vad läser du just nu?

Volker Kutscher, ”Goldstein”, en tysk bestsellerdeckare som är en lyckad kombination av historisk roman och kriminalhistoria. Året är 1931. Polisen i Berlin får ett tips av FBI att en judisk yrkesmördare från Brooklyn just kommmit till stan. (Finns tyvärr inte på svenska – än så länge.

Läste nyligen en annan tysk författare, Ferdinand von Schirach som däremot finns på svenska. Han är en berlinadvokat som i böckerna ”Brott” och ”Skuld” berättar om ett antal verkliga fall ur den egna verksamheten. Novellerna är inte mer än fem till femton sidor långa, men fullmatade som filmsynopsis. Efter varje liten berättelse känns det som om man läst en hel roman. Som författare kan man tyvärr känna: det här är de optimala deckarna, varför skriva en till efter det här. Lika bra att lägga ner.

Kursiva mördare*, vi måste faktiskt prata om det. Varför så himla populärt? Blir inte du också lite (eller ganska) less på det greppet när du läser det hos andra deckarförfattare?

Det är numera förbjudet. Kan man inte skriva så att man förstår att det är mördaren eller någon allmänt mystisk person som inte är en av de tidigare karaktärerna i berättelsen utan att markera det typografiskt ska avsnittet kanske inte alls vara med? Måste erkänna att det förekommer i min första deckare ”Släke”. Det föregicks av en segdragen diskussion med redaktören som absolut ville ha kursiv där jag till sist vek ner mig. I första recensionen fick jag pisk för den kursiverade mördartexten. Håkan – redaktören, 1 – 0.

* Kursiva avsnitt med den än så länge inte avslöjade mördarens röst

Om man skriver deckare, måste man själv älska att läsa såna? Vilka deckarförfattare tycker du är bra?

Jag älskar att läsa en bra deckare, men jag tycker att många är trista, saknar trovärdighet i både story och personteckning. En höjdpunkt förra året var som sagt von Schirach. Annars läser jag gärna Dennis Lehane, Åsa Larsson och Johan Theorin, för att nämna några. Keplers är inte heller så tokiga (har bara läst den första). Sedan är det tyvärr många jag inte hunnit läsa alls, läser så fånigt långsamt.

Vilken genre läser du mest och helst?

Romaner.

Jag får problem när jag ska välja ut den bästa boken, men säg någon eller några bra du läste förra året? Vad var bra med den/dem?

En av de bästa var ”Cronich City” av Jonathan Lethem. Den handlar om ett antal udda existenser på Manhattan som lever vitt skilda liv, men vars öden ändå kolliderar och är samtidigt en uppgörelse med vad New York utvecklats till de senaste trettio åren. ”Chronic City” är en fristående fortsättning på hans bestseller ”Fortress of Solitude”, om att växa upp som ensam vit kille i ett svart område i Brooklyn på sjuttiotalet.
De här böckerna finns inte heller på svenska än, helt obegripligt med tanke på att de håller Jonathan Franzen-klass.  (Nu framstår jag väl som en odräglig kultursnobb, men orsaken är att jag nyligen bodde ett halvår i Berlin och då blev det förstås en hel del böcker på tyska och engelska, vilket ledde till nya upptäckter. Det verkar förresten vara i Berlin som de svenska författarna hänger. Träffade många fler svenska författare där än vad jag gör i Stockholm.)

Vilhelm Mobergs ”Din stund på jorden” var förra årets klassikerläsning. (Min första Moberg måste jag erkänna.) En oerhört gripande skildring av en rotlös utvandrad svensk i Kalifornien med Kubakrisen mullrande i bakgrunden.

Bengt Ohlssons ”Rekviem för John Cummings” är också en bok som fastnade. Jag augusttippade den långt före nomineringarna. Jag har inget stort intresse för Ramones, men tror inte jag skulle orkat ge mig på en bok om en prostatadöende femtioplussare utan den draghjälpen. (Sådan är jag, ytlig och kändiskåt.)

Den första jag läste av dig var ”Jag ska fånga en ängel”, och jag gillade den jättemycket. Den är ju lite udda i din produktion, ingår inte i serien om Gotland, och är en mix av vanlig roman och krim. Hur kom det sig att du skrev den? Blir det mer såna?

”Jag ska fånga en ängel” är på många sätt självbiografisk vilket gotlandsdeckarna inte alls är. Den första impulsen till romanen fick jag när jag för några år sedan passerade Sollentuna med tåget och såg att min högstadieskola var riven. Jag har inte planerat något nytt om just de karaktärerna, eller i den blandgenren, men är inte främmande för ett nytt gräv där du står-projekt.

Hur hittar du bra böcker?

Jag följer med i utgivningen, förlagens kataloger, läser kultursidor, ser ett och annat Babel och åker till en bokmässa då och då. Utbyte av tips och samtal om böcker med vänner, kollegor, bokhandlare och bibliotekarier betyder också en hel del, kanske mer än recensioner och andra tidningsartiklar.

Jag är också med i en bokklubb. Det blir övervägande klassikerläsning, allt är inte fullträffar, men det blir många spännande böcker man inte skulle hittat annars. Vi läste förresten Beate Grimsrud, ”En dåre fri” förra året. Det var förra årets bästa bokklubbsläsning och hade kunnat stå med under fråga fem för sin osentimentala och hela tiden överraskande skildring av psykisk sjukdom.

En bok som fler borde hitta till?

”Förlossningen” av Måns Wadensjö gick väl inte direkt obemärkt förbi, Katapultpris och allt, men den kan säkert tåla fler läsare. En skarp och stilsäker skildring av en förlossningsavdelning som man inte lägger ifrån sig när man väl läst första sidan. Sällsynt begåvat. Fängslande arbetsplatsskildringar växer inte på trän på den här sidan sjuttiotalet.

Fotograf: Sofia Runarsdotter

Kommentera
15/08 2011
12:20

Fredrik Reinfeldt har plöjt Läckberg-deckare på sin semester, jag Håkan Östlundhs på min. Först var det ”Jag ska fånga en ängel”, sen gav jag mig på Gotlandsserien med ”Släke” som den första, och  nu har jag avslutat ”Terror” och är halvvägs i ”Dykaren”. Ja, det är fel ordning egentligen för ”Terror” är nummer tre och ”Dykaren” den andra, men jag lånar dem på bibblan och råkade få dem huller om buller. Men ungefär som JoK tycker jag inte det gör så mycket med några spoilers, läser dem med stort nöje ändå. ‘Stort nöje’ kan i det här fallet också betyda ‘smått besatt’ för så har det varit. Sa om ”Släke” att jag ville fortsätta lässluka, och japp, så blev det verkligen. Det är så lyxigt att hitta en bra författare som redan skrivit flera böcker och inte behöva vänta flera år mellan varje! (”Hungerspelen” till exempel, tre böcker på tre dagar.)

Fredrik, nästa semester, om du fortfarande är inne på svenska deckare då: Håkan Östlundh. Det finns i dagsläget 6 st av honom. Mycket nöje!

13 kommentarer
19/05 2015
21:50

När jag tänker på författare som varumärken, då tänker jag enbart på kvinnliga författare, och i princip enbart på några specifika deckardrottningar. Såna författare som är väldigt öppna med hur de jobbar för att sälja böcker, att de vill sälja, och att de finns på olika plattformar med uttalat syfte att, osv. Hela deras liv ingår liksom i deras varumärke som författare.
Jag kommer inte på en enda manlig som har fört en sån här diskussion?
Eller förresten, Mons Kallentoft. Han var tydlig när han bytte genre från sina tidiga böcker som fick cred men sålde för lite, och därför började han skriva deckare. Efter det har jag inte hört honom prata om ämnet. Det är liksom aldrig en fråga i hans intervjuer? Inte heller ställs den till Jens Lapidus, Håkan Östlundh, Christoffer Carlsson, med flera. Men Camilla Läckberg får ju jämt prata om det.
Nu kanske hon själv vill det, jag har ingen aning, men är det en slump med könsskillnaderna?

Jag är helt övertygad att även manliga författare tänker på sina försäljningssiffror och hur man kan förbättra dem. Det gör alla författare, trust me. Ingen publicerar en bok och skiter i om den säljer eller ej, alla vill nå ut. Sen är det väl fortfarande så att det är finast om boken säljer galet mycket helt av sig själv utan någon som helst reklam, precis som att det är finast att komma på sina idéer utan minsta påverkan från andra.
Båda dessa föreställningar är myter.

12 kommentarer
21/10 2012
8:06

Det var när jag läste om kassaskåpskillen i ”Tystnadens gåta”, och hans utflykt till LA och Hollywood, och så var det sommar och hett, och jag befann mig också i sommar för att jag var på semester, och plötsligt kom det bara ur ingenstans: Harry Bosch! Jag måste få läsa om skrynkliga kavajer, den elfte koppen ljummet automatkaffe, om backarna upp mot Hollywood och den där terassen där man kan stå på kvällarna och blicka ut mot stjärnhimlen medan man dricker en öl och lyssnar på jazz.

Och nu är det åtgärdat. ”Nio drakar”. Jag har fått i mig allt ovan, och mycket mer därtill. Michael Connelly river av de vanliga sakerna man kan förvänta sig – en man i en spritbutik är dödad och Harry plus partner får jobbet. Partnern är svår att jobba med. Brottet leder till kinesiska triader. Det är som det brukar.
Men sen! Mitt i alla dessa vanliga saker blir Boschs 13-åriga dotter, Maddie, kidnappad borta i Hongkong där hon bor med sin mamma, Eleanor Wish. Bosch drar ju dit fort som ögat för att leta rätt på henne. Och allt som händer där plus upplösningen, g-u-d! Det är så dramatiskt och totalt livsavgörande, men Connelly är som bara ”jaja, och sen så…”. Jag satt och häpnade medan jag läste. Häpnade över hur han behandlade det, och hur det framställdes, inte att det hände. För att dra till med termen psykologisk trovärdighet igen, så oj, vad den saknades här. Allt blev så snabbt, grunt och så orealistiskt.

Innan det hade jag väl tyckt knappt okej. Det är en klar bruksdeckare med fokus på att lösa brottet. Satsa inte på språket utan håll det högst funktionellt. Och låt de andra runt Harry Bosch vara ganska knäppa i sitt handlande för det blir bra action.
Jag vet inte om det är jag som har utvecklats sen jag började läsa den här serien för en massa år sen och plöjde Harry Bosch på löpande band, och tyckte att de var bra. Eller om det är Connelly som hamnat i en svacka?
Det här är den första jag läser sen 2008 enligt bokhora-statistiken, och jag blev inte så läspeppad då, och ännu mindre nu. Nu finns ju Jo Nesbö, Åsa Larsson, Håkan Östlundh och Thomas Enger, med flera. Mycket, mycket bättre på alla sätt även om det saknas terasser med utsikt mot Hollywood.
Det blev nog mitt sista försök med Harry, det här. Jag är färdig med honom. Take care, mr Bosch! (Och se till att Maddie får gå till en psykolog, snälla snälla du.)

7 kommentarer
23/06 2012
17:35

Jag läser inte särskilt många författarbloggar, alltså bloggar där författare mycket eller lite skriver om sina bokprojekt och sin vardag eller bara om sina bokprojekt, men häromdagen hamnade jag och blev fast på Håkan Östlundhs blogg, trots att jag inte har läst några av hans böcker. Nu kan det ju faktiskt bli så att jag provar på någonting i bokform som han har skrivit, för jag tycker mycket om hans sätt att formulera sig på bloggen.

Dock visar det sig att alla möjliga bloggare som jag läser kommer med böcker i höst eller nästa vår. Emma Sundh som bloggar och jobbar på Damernas värld kommer med en ”hemlig”* bok om något år, som jag misstänker kommer handla en hel del om fina gamla grejer. Emma och hennes kompisar verkar ha grym koll på ämnet, så jag hoppas verkligen på den.

Vilka författarbloggar eller bloggare som blir författare läser ni?

* Det vill säga: hon har avslöjat att det kommer en bok, men inte riktigt vad den ska handla om.

 

12 kommentarer
16/12 2011
9:54

Lite i anslutning till ungdomsbokstipsen / julklapparna jag skrev om häromdagen kommer här ett par andra strödda tips för olika åldrar.

Det första är en amerikansk roman som jag läste i våras och som verkligen har stannat kvar i minnet. ”The vast fields of ordinary” av Nick Burd. Handlar om en ung kille som är bög och hemligt ”ihop” med skolans fotbollsstjärna som absolut inte är bög. Det är en sån här svart bok där allt är hemskt eller väldigt hemskt, men också så väldigt bra. Om man kollar på etiketten står det YA, alltså young adult = ungdoms, men den här romanen om Dade är en solklar crossover. Jag lånade den på bibblan, och jag måste låna den igen snart och läsa om. Har inte kunnat sluta tänka på Dade ju, och blev så enormt imponerad av författaren Nick Burd. Ett tips för er som gillar Ghost world-stil, ungefär. Den platsar definitivt på min topp 10-lista över bra läsning i år.

Ett annat ständigt tips för mig och även JoÖ är Tawni O’Dell. Vi tjatar om henne. Hon är ute med en ny på svenska nu som heter ”Sköra bestar”. Jag läste den på engelska, och tyckte faktiskt bara okej. Det är inte en riktigt typisk Tawni, bla för att det handlar om en rik kvinna. Annars är det mest fattigdom, misslyckade liv och stängda gruvor. White trash. Jag tycker hon kommer mycket mer till sin rätt i de andra romanerna, ”Avvägar” eller ”Ivans återkomst” eller ”Kära syster”. Tawni O’Dell är en författare man blir glad av att upptäcka trots de tunga ämnesvalen, så ge er själva den glädjen!

En tredje författare som flera nämnde på fredagsfrågan om årets bästa svenska bok är Kristina Sandberg med ”Att föda ett barn”. Ja! Det var en 2010s allra bästa böcker för mig, och gud, vad jag längtar efter fortsättningen som jag tror kommer hösten 2012?
Jag och min kollega på skolan som också läst och älskat behöver bara säga mandelkvarnen för att vara där i Ö-vik med Maj. Och den är helt passande nu till jul! Tänk på Maj och hennes två klänningar när du valsar runt mellan alla släktkalas.

Och sen till sist en slumpbok som jag ramlade över i somras, ”Jag ska fånga en ängel” av Håkan Östlundh. En fristående som inte hänger ihop med deckarserien på Gotland (som jag också läst och gillat). I Ängeln är det hälften relationer och hälften polisutredning i Sollentuna. En jättebra underhållningsroman / sk vanlig roman. Min bästa genre ju!

1 kommentar
16/09 2011
15:04

Sträckläsning, hurra hurra! Precis som Joko skrev nyligen, det har varit si och så med det skönlitterära plöjandet sista tiden. Det har istället varit skoljobb, eget boksläpp, fixande av femårsfester och massa annat trevligt. Roliga aktiviteter, men sammantaget ganska stressframkallande att få ihop allt. Ett tydligt tecken på det är för mig att jag börjar på nya böcker hela tiden. Förra torsdagen höll jag på med fem stycken. Hade kommit olika långt i dem, men det gemensamma var att ingen var supergripande. Detta kan helt och hållet bero på ofokuserad stress. Hursomhelst, helgen kom och jag började på min sjätte, norska ”Fantomsmerte” av Thomas Enger. Och läste ut den i två sittningar. Så jävla skönt! Jag ville bara läsa och vila och läsa hela helgen.

”Fantomsmerte” är andra boken om journalisten Henning Juul. Den första, ”Skendöd” har precis kommit på svenska, och jag skrev om den här. Det finns en lång intrig som går genom dessa två. Henning Juuls lille son Jonas dog i en lägenhetsbrand för två år sen. Det gjordes utredningar men polisen kom aldrig fram till brandorsaken. Henning Juul har orsak att tro att den var anlagd. Han har ingen aning om gärningsman eller motiv, men han har fått hintar från en anonym poliskälla han använt i flera år. ”Fantomsmerte” börjar med att han blir kontaktad av en man som sitter i fängelse. Han vill att Juul ska hjälpa till att fria honom och i utbyte så ger han Juul tips om branden. Mycket lockande och Juul börjar nysta i det svåra fallet.

Om den första boken skrev jag att jag fick Harry Hole-vibbar, och joojaa. Det med den långa intrigen tex, väldigt mycket Harry. (Läs från ”Rödhake” och några böcker framåt så ser ni. Minns inte hur länge den håller på för honom nu men det är väldigt bra gjort.) Och Thomas Enger är bra, men kanske inte helt igenom lika fantastisk som Jo Nesbö när är han är som bäst. Men bra är han, definitivt. Min deckarskala är ungefär Åsa Larsson på toppen. Ohotad. Sen kommer Jo Nesbö. Sen är det ett litet glapp. Och sen kommer bra deckare som Håkan Östlundh, Deon Meyer och Thomas Enger. De är alltså klart över medel och absolut läsvärda även om jag inte vill sova med böckerna under kudden som jag vill när Åsa Larsson drar in med sina hundpoliser och fjäll. Efter den här gruppen blir det ett stoooort hopp ner till deckare som ockuperar topplistor men som jag tänker ”aldrig mer” om när jag försöker läsa. Så Thomas Enger får tredjepris, medaljplats. Det betyder att jag kommer fortsätta läsa honom och redan längtar efter nästa.

Kommentera