Bokhora.se

09/03 2017
20:11

I början var han som en tjock kålmask som vilade på mina lår när jag satt i soffan. Vi brukade linda in honom i en filt så att armar och ben inte kunde sprattla så mycket. Jag läste Mumin för honom och han var nöjd, för i början av föräldrarnas röst det bästa bebisar vet (jag tycker att det är ett himla gulligt och rörande favoritljud!).

Fram emot sensommaren började jag läsa bilderböcker för honom. Jag placerade honom bredvid mig i vår säng och sedan låg vi på rygg och tittade upp i boken. Jag läste många av Grodan-böckerna. Han knöt sina små händer och slog med dem i luften. Han sparkade och gjorde små utrop. Det uppmuntrade oss att fortsätta. Innan jag fick mitt barn visste inte jag att man kunde högläsa för barn när de var så himla små. Nu skulle jag rekommendera alla att göra det. Jag tror att det är bra att vänja sig.

Det finns mycket forskning på att högläsning för barn är mycket bra. Ingvar Lundberg var världens läsutvecklingsproffs och här kan man läsa en intervju med honom. 

Jag tycker ju att man ska fortsätta läsa med sitt barn när det lärt sig läsa. Man kan ju läsa böcker som barnet inte klarar på egen hand. Böcker som ni behöver prata om för att förstå och böcker som är språkligt komplexa. Jag tror att det är en urviktig möjlighet till närhet och jag tror att det är ett bra sätt att få ditt barn att uppskatta läsning och få bokläsning att bli en vana.

Låt mig återkomma om fem, sex år när jag försöker övertyga mitt eget barn om att få högläsa för honom :-/
Här kan ni läsa allt som Bokhora har skrivit om högläsning.

1 kommentar
22/06 2016
20:41

Jag läste hos Läsambassadören om högläsning. Om att högläsa för sin skolklass och bli så nervös att orden stockar sig. Att ljuda fel, för länge, att ljuda överhuvudtaget. 

Att sedan förknippa högläsning med nervositet och obehag resten av livet.

Det är en blind fläck hos mig. Jag brukar inte ha den sortens högläsning i mina klassrum, så inte mina elevers högläsning, men att mina vuxna bekanta kanske blir nervösa om de måste högläsa. En gång berättade min mamma att när mormor och morfar var med i bokcirkel med de andra bönderna i socknen fick mormor högläsa morfars delar också för han kände sig osäker på att högläsa för andra. Det här berättade mamma efter att mormor och morfar inte levde mer och jag önskar att jag kunnat fråga mormor mer om det. Jag hade valt mormor, för hon var snackisen. Jag blir ganska (mycket) gråtmild när jag tänker på morfar och hans osäkerhet kring högläsningen. 

Jag högläser ofta. Jag högläser för trettio  barn och ibland högläser jag bara för ett. Jag högläser i formella och informella situationer. Jag högläser för min kille ibland för jag tycker att det är mysigt, men han tycker mest att det är mysigt om han får ha huvudet i mitt knä. Jag förställer rösten ibland, men ibland läser jag alla röster med min egen röst. Jag stakar mig sällan, men är det vuxna i rummet och jag har börjat staka mig kan jag fortsätta. 

Men jag blir lite nervös när jag ska högläsa engelska för andra vuxna, minns jag nu, så på så vis är det kanske inte en blind fläck för mig.

I Läsambassadörens inlägg läser någon högt på en fest och jag tycker att det låter jättemysigt men jag tänker också att med min personlighetstyp kan jag bli som trubaduren på varenda efterfest: åh där kommer Johanna k med sin jäkla bok som hon ska läsa på v a r e n d a fest. 

En gång fick jag en högläsning i namnsdagspresent. Se det som ett tips! 

Kommentera
15/04 2016
11:14

  
En bok som är lite för avancerad hemma hos ettåringen än så länge är Chris Haughtons ”Schh! Vi har en plan”. Den står dock i hans boklåda som han gräver i och river ut en miljard (faktiskt!) gånger om dagen. När den hamnar på golvet brukar jag läsa den. Jag läser allt som jag är sugen på som rivs ut. Ibland sätter sig barnet och lyssnar, men då ska det vara Anna Clara Tidholm. Allra helst ska jag pipa, kvacka och susa. 

När jag läser ”Schh! Vi har en plan” tar barnet den ofta och bläddrar själv. Jag hinner sällan långt. Ändå har jag väl läst den kanske tio gånger och den är rolig att högläsa. 

Boken handlar om tre stora och en liten som försöker fånga en fågel. ”Hej fågel!” Ropar den lilla och då hyschar de stora. ”Schh! Schh! Vi har en plan” säger de. Ännu roligare hade det varit att läsa om de väst ”Schh! Schh! SCHH! Vi har en plan” för det blir en bra melodi när man högläser. 

Boken är superfärggrann på det här härliga sättet:

 

Just den där sidan innehåller ju ingen text men det är rätt lite text på varje sida och det är bra för en del bilderböcker som jag har läst är ju en hel ”Krig och fred” på varje uppslag. Man blir helt hes!

Om du läser ”Schh! Vi har en plan”  finns ju en del att samtala om och göra förutsägelser – boken är väldigt upprepande. 
Nå. Man kan pipa lite i ”Schh! Vi har en plan” också. Jag kommer att högläsa den för mina förstaklassare i höst och flera klasser efteråt. 

7 kommentarer
05/04 2016
22:02

Det finns få saker, utom de mest grundläggande behoven, som jag tycker är så viktigt som högläsning. Alltså: det är klart att man kan komma långt med hyfsad läsförmåga – jag vet vuxna män som inte hinner läsa textremsorna i engelska filmer men som har så goda engelskakunskaper att det inte spelar någon roll – men att kunna läsa är ett försprång på väldigt många plan.

Vad är då att kunna läsa? Att läsa kan ju vara att översätta bokstäver till ljud och utläsa ord. Till exempel HUND. Det kan vara att känna igen bilden av ordet hund och inte behöva traggla sig igenom bokstavsljuden. Det kan vara att läsa alla Elizabeth Georges deckare eller Marcel Proust. Det kan vara att läsa på raderna, mellan raderna och – hävdar vissa – bortom raderna. Sedan kan det förstås vara att läsa textremsan på Netflix, ett recept eller en Anna instruktion, en bioannons eller ett kvitto. Kort sagt: att läsa är ändå ett ganska vagt begrepp. 

För ett par år sedan jobbade jag ett tag på ett bokförlag som hette X Publishing. Det finns tyvärr inte mer. En av de första böckerna som jag var med och gav ut var Meg Rosoffs ”Den jag var”. Nu har Rosoff fått ALMA-priset, som är världens största pris för barn- och ungdomskultur. Fem miljoner får Rosoff. Och allting runtom priset, till exempel prisutdelningen, kostar fem miljoner till. Detta är vi alla med och betalar, eller ja, alla vi som betalar skatt i Sverige. Som jag ser det är det alltså svenska folkets pris till barn- och ungdomslitteratur. Jag blir alldeles för irriterad för att formulera mig på något vettigt sätt angående till exempel statsministern ointresse kring priset. Sedan kan hen (alltid en han dock) i andra sammanhang säga att barns läsning är jätteviktig. De som skriver för barn eller arbetar med barns läsning på något sätt borde alltså göra något superviktigt och därför firas med en JÄVLA PARAD!

Nå. ALMA är ett bra tillfälle att upptäcka en författare om du inte redan har koll på Meg Rosoff. Jag upptäckte Kitty Crowther när hon fick Augustpriset. Och Isol. 

Meg Rosoff skriver böcker för ungdomar, om vi nu ska kategorisera. Kan man högläsa ungdomsböcker för sin tonåring?

JA! JA! JA!

Jag har visst glömt att skriva om en toppenbok för alla som har en nära anknytning till ett barn.

 Carina Fasts ”Läslust i hemmet” handlar om skriv- och läsutveckling. Den innehåller massor av braig-heter. Till exempel skriver hon varför man ska högläsa för sitt barn och hon tipsar om vad man kan högläsa.

Hon skriver dessutom en hel del om att inte sluta högläsa för sitt barn när barnet lärt sig läsa (och apropå vad jag skrev tidigare: när har barnet lärt sig att läsa?). För det första, om vi med att läsa menar avkoda ord, behöver barnet få höra flytande text. Ett barn som precis lärt sig känna igen en del ord och kan ljuda sig igenom resten får en alldeles för upphackad läsning för att kunna koncentrera sig på innehållet. Det behöver hen få göra också. För det andra: tillsammans med dig kan barnet ta sig an kognitivt mer utmanande böcker. För det tredje – och det här trycker Fast mycket på – är högläsningen en stund då du och barnet med utgångspunkt i boken kan få en stund att samtala. Du kan berätta på vad du tänker på när du läser/hör texten och barnet kan berätta vad hen tänker. Dessutom kan ni träna på att tolka texten, dvs läsa mellan raderna. Det är tydligen inte svenska ungar så bra på i internationella jämförelser. Om man nu bryr sig om sånt och sådana. 

”Läslust i hemmet” skulle jag vilja att alla mina elevers föräldrar läste. Vilken otrolig skjuts det är för ungar som blir höglästa för! I alla ämnen. Man kan och ska ju läsa sakprosa för barnet också. Jag högläser naturligtvis för mina elever varje dag oavsett hur gamla de är, men det är ju inte samma sak som att läsa med en egen eller nästan egen vuxen, få avbryta, kommentera, ha tid för stickspår. 

Som lärare vill jag att Fast berättar mer och utvecklar i sin bok. Som förälder är den en perfekt bok om läsning med tips och svar och boken är som sagt inte avsedd för pedagoger utan för föräldrar eller andra som läser med barn på sin fritid.

5 kommentarer
10/11 2014
8:00

Idag, måndag den 10 november, är det HÖGLÄSNINGENS DAG. Visste ni det? Inte jag, för jag brukar mest hålla koll på Kanelbullens dag. Men åtminstone i Norden är det högläsning som gäller idag, och temat är troll. Aktiviteter på bibliotek runtom hela veckan för att uppmärksamma det här.

Grabba närmaste bok och börja läsa!

3 kommentarer
05/11 2014
10:29

Jag har precis läst ”Finurliga Mama Sambona” för mina elever i år 2. Den har jag läst förut för andra grupper, särskilt i samband med att vi pratat om döden. Den är rolig, vacker och (lite) läskig.

1. Vad läser ni högt för era egna barn eller era elever just nu?

2. Hur gamla är de (barnen)?

3. Hur funkar det?

4. Tre ord som beskriver boken.

 

 

8 kommentarer
14/10 2014
8:58

9789172212404_largeVi läste Gillian Cross ”Trädkojan” för våra elever (som går i tvåan). Ett kapitel om dagen i lite drygt en vecka.

”Trädkojan” handlar om två pojkar, Sam och William, vars pappa precis har börjat bygga en koja åt sönerna när han måste åka iväg till USA för att jobba. Pojkarna blir förstås superbesvikna, men pappan skickar presenter till sina söner som de använder i kojan.

På papperet låter det säkert inte som en särskilt upphetsande historia, men det här är en oväntad pärla. I samtalet med och reaktionerna från mina elever blir det en angelägen berättelse. Vi tränar på att göra förutsägelser och pratar länge om paketen som pappan skickar till sina söner. Dessutom är boken en bra tipskälla. Hur man kan leka med en ficklampa, hur man kan göra en burktelefon eller vad man kan använda gröna potatisar till (varning!).

”Trädkojan” kommer jag definitivt att läsa för fler elever. Som högläsningsbok på höstterminen i år 2 fungerade den fint i den här gruppen, som är ovana att lyssna på kapitelböcker. Boken har ett par år på nacken och är slutsåld hos förlaget. Du kan säkert hitta den på loppis eller på ditt närmaste bibliotek. Kolla här!

 

 

 

 

Kommentera
27/02 2014
13:34

Jag blev väldigt inspirerad av Katarinas gästblogg om att läsa högt. Jag har försökt få till högläsning här hemma, jag har läst för min sambo, men det har alltid, alltid runnit ut i sanden. Ibland läser jag för min 9-åriga systerdotter. Ibland läser någon annan för henne. Hon läser gärna själv också, men hon läser sällan högt. Det är verkligen mysigt att högläsa för henne. Hon avbryter ibland och frågar om saker som hon tycker är konstiga. Då måste vi läsa om eller så förklarar jag.

I skolan högläser jag nästan varje dag. Det finns inlagt på schemat och prioriteras. Då läser jag (oftast) böcker som är liteför utmanande för mina elever att läsa på egen hand. Tillsammans kan vi ta oss an böcker som barnen inte kan läsa själva (apropå ”lagoma” böcker: en sådan här affisch tror jag att jag ska sätta upp i klassrummet (på svenska förstås), bilden kommer från det här superinspirerande inlägget). Just nu läser jag ”Tack vare Winn-Dixie”. Där vimlar av ”svåra” ämnen. Huvudpersonen Opals mamma drack alldeles för mycket sprit. Hon övergav Opal när Opal var väldigt liten. I biblioteket berättar Franny om det amerikanska inbördeskriget, om slaveriet och om tyfus. Opals (vuxna) vänner Gloria och Otis bär också på tunga ryggsäckar.

När jag läser högt brukar jag stanna upp emellanåt. Då brukar mina elever berätta vad de tänker och undrar. Ibland brukar vi dela med oss av våra inre bilder. Jag har en klar bild av Opals väninna Gloria Dump. Den delar inte alla mina elever, och det beror förstås på att vi inte delar erfarenheter. Jag tycker om när vi pratar om vilka inre bilder vi ”får upp”, för när eleverna ställer frågor om ord som de inte förstår vet de att jag eller någon annan elev (ofta) sitter inne med svaret. När vi pratar om hur vi föreställer oss hur Gloria eller Opal eller Winn-Dixie eller Predikanten ser ut, finns inga rätta svar (även om det finns ledtrådar i texten, där står till exempel att Opal och hennes mamma har rött hår och fräknar).

Jag föreställer mig att många föräldrar som läser Bokhora regelbundet läser för sina barn. Jag tror nämligen att ni är intresserade av läsning och att många av er vill att era barn också ska bli det. Därför tror jag att många av er läser för era barn. Åtminstone om barnen är små. När barnen börjar läsa själva, brukar många sluta läsa högt för barnen. Det tycker jag förstås är hemskt synd. Mest för att jag själv tycker att högläsning är så mysigt, men också för att det är ett tillfälle för ditt barn att höra en berättelse som det inte skulle välja själv, som det skulle välja själv men inte kan läsa själv, för att högläsning utvecklar språket på många plan och för att det tränar koncentrationen och bildspråket. Jag uppmuntrar även till att prata om böckerna. Prata om det ni tycker är konstigt eller det som gör er nyfikna, om era inre bilder, om referenser till andra böcker eller filmer. Tänk gärna högt när du läser, som när man läser för små barn och man frågar vad som ska hända på nästa sida i bilderboken. Ljudböcker i all ära, men prata med dem kan man (än så länge) inte.

Jag blev så glad när jag fick höra att en av mina nyaste vänner ville ha boktips på korta berättelser/noveller som hon kunde läsa för sin 11-åriga son. Hon ville hinna läsa klart varje berättelse på en kväll för att de skulle hinna prata om berättelsen också. Jag tipsade om Shaun Tans ”Berättelser från yttre förorten”.

En barn- och ungdomsbibliotekarie på ditt närmsta bibliotek kan säkert ge dig fler högläsningstips. Ni får hemskt gärna tipsa om böcker som ni högläser hemma i kommentarerna. Både böcker för barn och böcker som fungerar att högläsa för vuxna.

 

 

2 kommentarer
25/04 2012
11:07

Nu har vi äntligen börjat med riktig högläsning på kvällarna! Jag har längtat lite efter det. Tage har inte förmått hålla koncentrationen uppe så länge och läsa bok för honom har hittills inneburit att vi har läst korta meningar och tittat på och samtalat kring bilderna.

Men så! Det började i februari med att han ville höra mig berätta konstiga påhittade sagor om små björnar som hittade ipads ute på åkern när de körde traktor och gick via min förlossningsberättelse (som är ganska blodig och hemsk) över till sagoböcker.

Eller ja, sagor och sagor. Vi har de senaste två kvällarna läst Camilla Läckbergs bok ”Super-Charlie” och det har verkligen uppskattats av stora och små.

Det här tycker jag är viktigt såhär i det inledande skedet: Färgglada och detaljrika bilder, gärna med igenkänning (prickigkorvmacka, även om det råkar vara ett litet monster som äter den) och inte alltför långa texter på varje sida så att barnet blir otåligt och vill bläddra före.

Och något roligt för den vuxna. I fallet med ”Super-Charlie” är det två roliga hänvisningar till Leif GW Perssons beef med författaren. Sådant är kul att upptäcka.

Nu längtar jag helt mycket efter att få gå loss på gamla favoriter och hitta nya i den här första högläsningsgenren. Tips? Tage är ganska precis två år fyllda men jag tror ganska vaken för sin ålder, han väljer gärna böcker för lite äldre barn när han får välja fritt.

 

14 kommentarer
04/09 2010
11:46

Vid frukostbordet:

-hör på det här bara, hör!

[högläsning]

-jag blir så provocerad så det inte är klokt.

-mm.

[tystnad]

-eller hör på det här då! Lyssna då!

[högläsning]

-alltså, vilken sida är du på i den där boken?

-sidan 80, hurså?

-det känns bara som om det kommer vara rätt mycket som du kommer bli rätt upprörd av i den där boken. Du läser högt hela tiden och du har knappt hunnit nån vart.

-ja… men det är ju helt sjukt som de håller på, grevarna och baronerna. Som den där som vräkt sin supergamla mamma från sitt hem och sånt. fideikommiss, bah. Och tjejerna! Ingen arvsrätt. Vafan alltså, ärligt.

5 kommentarer