hemingway « Sökresultat « Bokhora

Bokhora.se

08/11 2016
11:51

Av lite olika anledningar som säkert snart blir mer officiella, behöver jag läsa om (eller läsa för första ggn) väldigt mycket klassisk litteratur. Som tur är, har jag alltid läst mycket sådant så jag behöver inte börja helt från början. Jag har till exempel haft en ganska lång Hemingwayperiod (jag tror det började med det där besöket i Key West för länge sedan) nu, som inte riktigt verkar gå över. Det tar sig uttryck i om- eller nyläsningar av hans verk men också en ganska stark önskan att veta mer om Hemingway själv.

Det är ganska konstigt med Hemingway förresten. De flesta texter om honom handlar nästan alltid om att man gör någon slags avbön av typen ”Hemingway är för unga osäkra män, inte för någon som mig” – jag har gjort den själv dessutom, i nästan varje text jag skrivit om Hemingway (de börjar bli många). Men ändå dras man dit, på något konstigt vis.

350d3c75-f9fd-4ee1-b5d2-f4e2f9dbb2d5

Ja, nåväl. Jag drogs dit igen, via en finfin bok faktiskt! Nils-Erik Forsgårds Hemingwaygeografi ”Hemingway – en betraktelse” som jag tyckte SÅ mycket om. Jag brukar ibland göra hundöron (insert skräckslagen emoji) när det är något speciellt jag tycker om och vill återvända till. Jag borde väl, åtminstone som en tjänst till mina barn, skriva med blyerts i marginalerna istället. Det kanske kommer. I alla fall. Min bok såg ut så här, när jag kommit typ 80 sidor in.

44ac2ed7-0a9e-4fd4-8b3d-8c633dd782fc

Ja, ni förstår. Det är helt enkelt ofantligt mycket i den här boken som jag vill återvända till, eller läsa mer om, eller vad det nu kan vara. Författaren reser i Hemingways fotspår, filosoferar lite här och lite där, tar en drink på någon av hans otaliga favoritbarer runt om i världen – varje stad med självaktning kan stoltsera med ett Hemingwaystamställe – analyserar hans böcker, läser om dem. Ja, kort sagt, lever och andas Ernest. Det är väldigt fint. Jag skulle vilja göra något liknande någon gång. Det ledde till att jag kollade upp vad det egentligen kostar att bo på Gritti Palace i Venedig till exempel – 13500 kronor natten – och insåg att jag nog får välja en annan författare om jag ska komma iväg på en sådan resa.

Och sedan skrev jag till en liten passage i det som jag skriver på ibland när jag behöver pausa från mitt laestadianprojekt (det är tärande att skriva om religion, helst när den kommer så nära som laeastadianismen). Det är inte en bok, det är bara en text, kanske någon slags uppgörelse med det förflutna. Men det är 150 000 tecken nu i alla fall.

Venedig håller på att sjunka nu, visste du det? Vi kommer aldrig dit. Men om vi skulle ha åkt. Om det skulle ha funnits ett rum på Gritti Palace där det stod en säng med avtryck från våra kroppar. Om vi skulle ha köpt för dyra Bellinis på Harry’s Bar till frukost. Men du är inte en 50-årig Hemingway och jag är inte en 19-årig älskarinna. Jag är Hadley, jag är Pauline. Never go on trips with someone you don’t love. Han sa det, Hemingway. En gång grälade jag mig nerför Vietnams kust. Uttalade en lögn som aldrig gick att ta tillbaka i en polynesisk bar i Lissabon. Berättade hulkande om en abort på en piazza i Rom. Trodde jag skulle dö av brustet hjärta i ett hotellrum i Chiang Mai.




Och så var det med den saken. Jag skulle också kunna tänka mig att läsa Forsgårds ”Heartlands” som jag tror liknar Hemingwayboken lite, en sådan där resebetraktelse från USA. Jag håller drömmen om att roadtrippa mig genom USA levande och stark.

1 kommentar
09/02 2014
3:39

Tänker skriva lite längre om Hemingways hus, och om Hemingway när jag har en aning bättre nät och inte bara är på mobil, men han var ju en sån riktig liten hedersmedlem i svenska bokbloggarmaffian den mannen!

Här är några av ättlingarna till hans 16 sextåiga katter som han hade i sitt hus under åren i Key West. Snacka om crazy cat lady. Numera är det 43 katter på tomten och de var verkligen överallt. De hade t o m en kattkyrkogård med gravstenar och allt.

Jag fick två sorters lässug när vi var där f ö: att läsa någon av hans noveller, samt att läsa om hans Key West-år och i synnerhet om hans Key West-fru Pauline. Vilken rivig kaka! Tyvärr tillåter inte min mobilapp mig att göra snygga länkar, så fulklistrar in här: http://en.m.wikipedia.org/wiki/Pauline_Pfeiffer

20140208-213837.jpg

Ja, och så katterna då.

1 kommentar
08/12 2009
9:00

Härom dagen erkände Johanna K att hon haft fördomar om att östeuropeisk litteratur skulle vara svår. Nu är det min tur att sätta mig i biktstolen. Jag har nämligen länge närt fördomar om 1954 års nobelpristagare i litteratur, Ernest Hemingway. Mina Hemingwayrelaterade fördomar är att han a) är hopplöst macho, idel jakt och tjurfäktningar och skeva kvinnoporträtt och b) inte är särskilt läsvärd som romanförfattare. En sällsynt begåvad novellist, absolut, men de romaner jag gett mig på har lämnat en distinkt träsmak i baken. Att de romaner av Hemingway jag introducerats till varit undervisningsmaterial på högstadiet och gymnasiet spelar alldeles säkert in; fastän svenska, inte helt oväntat, var mitt älsklingsämne har jag alltid haft svårt för tvång och måsten, i synnerhet när det gäller läsning.

9789100109066Så läser jag ”En fest för livet”, Hemingways starkt självbiografiska roman om åren i Paris under 20-talet, och blir helt knockad – av den lågintensiva berättarglöden, av skildringen av Paris, litteratur, skapande, kärlek och livshunger. Framför allt: jag gör en helomvändning vad gäller min uppfattning om Hemingway som person. För även om författaren i inledningen skriver att läsaren om hon så vill kan betrakta boken som skönlitteratur (med tillägget ”Men det finns alltid den möjligheten att en sådan skönlitterär bok kan kasta ett visst ljus över det som har skrivits som verklighetsskildring”) så har åtminstone jag svårt att tänka mig att berättelsens Hem, ung, fattig – men lycklig! – författare som lever tillsammans med sin fru och deras lille son i 20-talets Paris, skiljer sig alltför mycket från mannen som nästan fyrtio år senare satte sig ner för att skriva ”En fest för livet”. Sedan är jag i vanliga fall helt för att skilja på författare och privatperson, även om det ibland är svårt. Oavsett. Jag föll som en fura för Hem. Så sympatisk! Av nidbilden Hemingway, machokarlen Hemingway, stordrickaren Hemingway, kvinnokarlen Hemingway, finns inga spår; romanens Hem kokar nappflaskor och matar sin lille son, arbetar metodiskt och strukturerat och är mycket lycklig med sin lilla familj. Det skulle förstås inte vara Hemingway om inte idyllen kantades av nästintill osynliga, men likväl närvarande, mörka skuggor. Kungen av det utelämnade (engelskans omission är ett så mycket bättre ord, tycker jag), isbergsteknikens mästare, låter med små, små medel läsaren förstå att den lycka som präglar de tidiga Parisåren inte är evig. Det faktum att Hemingway skrev ”En fest för livet” kort innan självmordet ger också skildringen ett stråk av bitterljuvt.

Framför allt är ”En fest för livet” en fest för läs- och skrivhungern. Här finns flera passager om skapande som jag inte kunde låta bli att nerteckna i min anteckningsbok (ingen Moleskine, tyvärr), till exempel ”Skriv den sannaste mening du känner till”. Är man det minsta intresserad av litteraturhistoria kommer skildringarna av Gertrud Stein, James Joyce, paret Fitzgerald och Sylvia Beachs legendariska boklåda få er att gå i spinn… och utöka era ”att läsa”-listor. Själv blir jag nyfiken på en författare som Gertrud Stein tipsar Hem om, Marie Belloc Lowndes, författare till (bland annat) den Jack the Ripper-inspirerade ”Hyresgästen”.

Ja, ni ser ju: fördomen visade sig vara en villfarelse. Mea culpa. Nu är jag redo att ta mig an mer Hemingway, och tror att ”Män utan kvinnor” blir en bra utgångspunkt. Nu måste jag bara försöka blunda för det faktum att Ulf Lundell döpt en skiva efter just den boken. Fler fördomar att jobba på.

19 kommentarer
03/11 2016
12:53

Så jag har inte läst en rad på över två månader. Jag lärde mig läsa när jag var två och jag kan garantera er att under de 38 år som gått sedan dess, har jag aldrig haft en så lång period av ickeläsning. Jag har haft ett år där jag inte mått så bra av olika anledningar och jag blev riktigt förskräckt för några veckor sedan när jag insåg att jag tappat läsningen totalt. Det har varit den som hållit mig uppe när jag har haft svackor förr. Under sommaren gick jag lite i terapi och fick hjälp att se att en del i det är min särbegåvning – sedan jag fick barn får jag inte längre några vilopauser från min otroligt snabba hjärna och till slut kokar den liksom över för den får aldrig någon paus, jag bara lägger på den mer och mer. Och jag klarar av otroligt mycket, det har jag alltid gjort (jag gör ofta dubbelt så mycket arbete på en dag som andra människor, på samma tid eller mindre), men då har jag inte haft barn, då har huvudet kunnat vila emellanåt på ett annat sätt än nu. Nu gick det så långt att inte ens läsningen gav någon vila längre.

Så jag tog en paus från allt bokrelaterat och en kväll när jag var ute och reste igen, fingrade jag på en oläst Barbara Vine (att det finns sådana!) i den lilla bokhyllan med begagnade pocketar som finns på Bodens tågstation, köpte den och började läsa.

Och så kom jag ihåg varför jag älskar att läsa. Och att det faktiskt GER ett lugn att vila i texten, att det KAN vara ro för min ständigt arbetande hjärna. Bara jag låter den få ro, låter boken ta plats. Ja, okej då, lägger undan telefonen också. Under det här året har jag, som en överlevnadsstrategi, tvingats stoppa undan datorn på helgerna helt enkelt för att det gav ett sådant stresspåslag till hjärnan som jag blev rädd för. Jag varvade upp direkt, nästan bara av att se den. Jag undviker också att läsa mail och sådant på kvällar och helger för att inte huvudet ska sätta igång och jobba direkt. Jag skulle säkert klara av det på något vis (man gör ju det, eller JAG gör ju det), men jag måste låta huvudet vila någon gång, nu när jag inte kan ligga i sängen och stirra upp i taket i ett dygn som jag gjorde förr för att tanka upp. Och det är supersvårt för en sådan som mig, som jobbar på högvarv precis hela tiden. Jag kan liksom inte sluta använda huvudet. Det går inte att sluta tänka ju.

Ja nåväl, nog om det. Jag är okej, jag försöker bara hitta nya sätt att låta hjärnan vila helt enkelt. På min egen blogg har jag skrivit jättekort om särbegåvning, det är ett litet helvete för de av er som vet vad jag talar om. Jag kan inte förstå föräldrar som verkar vilja att deras barn ska vara särbegåvade. Det är min största skräck med mina egna barn och jag letar ständigt efter tecken på det (båda de balanserar på gränsen till att jag ska tro det hela tiden, men precis som min egen mamma vet jag inte riktigt vad som är normalt och inte eftersom jag bara har egna erfarenheter att luta tillbaka på).

Men jag läste Barbara Vine. Det gjorde jag. ”Lögnernas labyrint” och den var precis så bra, så spännande som bara hon kan vara. Jag sörjer henne fortfarande. Och efter att jag läst Barbara så fortsatte jag med en Hemingway som jag köpte för en tid sedan men som legat oläst hemma och ja, jag är försiktigt positiv. Jag tror att jag alldeles snart kan kalla mig en läsande person igen.

2 kommentarer
27/06 2016
10:58

Jag läste ”Och solen har sin gång” härom veckan. Jag älskade den. Jag har nästan aldrig identifierat mig så starkt med någon romankaraktär som jag gjorde med Lady Brett. Jag känner igen mig själv i typ allt i henne, den där livssorgsenheten som ständigt döljs under ett glatt leende och ett glas med vin.

Att aldrig nöja sig.

Det tycker jag är det mest utmärkande draget hos Lady Brett. Det, och kanske friheten, orädslan hon har. Alla tycker om henne. I synnerhet alla män. Oavsett ålder, oavsett var de är någonstans. Det är inte utseendet, det är en känsla som finns hos vissa personer.

Jag är också väldigt förtjust i den här eran – första världskriget satte spår i människor, gjorde saker med dem. Irrepabelt. Men det ledde till en desperat sorglöshet, skapade en dekadens i städer som London och Paris, kanske framför allt i Paris. Det var också i Paris Hemingway levde (tillsammans med sin första fru) under den här perioden när han skrev ”Och solen har sin gång” och gjorde flera resor till Spanien för att gå på tjurfäktningarna. Mycket i boken har ju verkliga förlagor, så också Lady Brett. Lady Duff Twysden hette hon i verkligheten. Och Hemingway var väl, precis som bokens Jake Barnes, förälskad i henne. Han hade lätt för att förälska sig. Och han var en kvinnlig motsvarighet till Lady Brett på det sättet, att de flesta kvinnor också blev förälskade i honom. Men med Lady Duff hade han ingen bekräftad relation, det verkar ha varit enbart platoniskt.

Också Hemingway var ganska ärrad av kriget. Om hans Parisår finns det ganska bra beskrivningar i ”Åren i Paris” som egentligen är en bok om Hemingways första fru Hadley Richardson och hennes tid med honom i Paris men där man får en väldigt bra bakgrund till ”Och solen har sin gång”. Jag har läst och skrivit om den här.

Jag har läst ett par Hemingway i vuxen ålder, men de flesta av hans böcker läste jag faktiskt för över 20 år sedan – det känns litet annorlunda att läsa dem nu som 40-åring. Det är ingen dum idé att närma sig de där ungdomsläsningarna igen, med livets glasögon på sig så att säga.

Och The Roaring 20’s är fortfarande en era som förtrollar mig.

Apropå Hemingway så kan jag komma med ett presenttips: Jag gjorde en korg till en 40-åring häromdagen, med Hemingways hamburgerrecept i, och ett par av de ingredienser som behövs (egentligen allt utom köttfärsen). Kryddorna han använde går inte längre att få tag i, men det var inte så svårt att återskapa dem, det som tog tid var att laga India Relish. Den man köper i affären idag är alldeles för söt och modifierad av tidens tand så man måste laga själv. När han fick veta att han hade fått Nobelpriset, skrev han ner det här receptet till sin kock och bad honom laga det.

hemingwayburger

Så blev min korg.

2 kommentarer
23/10 2015
16:14

Jag gjorde en så härlig bokshopping när jag flög till Norge i måndags. Alltså riktigt härlig, och så himla blandad!

Inte så mycket skönlitterärt dock. Jag läser faktiskt allt mindre skönlitterärt just nu och jag vet inte vad det beror på riktigt.

bokshoppingoktober

I alla fall. Jag läste ”Onanisterna” – det var ganska raskt gjort. Och jag tyckte nog inte som JoL här – eller, jag reagerade inte alls på att det var så himla hemskt grabbigt.

Jo, så klart det var, men jag tyckte att det passade in. Och det känns som om det finns en miljard liknande pojkgäng med just den här jargongen, jag har haft sådana tätt inpå under uppväxten och jag har sett dem senare i livet också. De finns i allra högsta grad. Kanske mer i mindre samhällen men det behöver nödvändigtvis inte vara så. Och jag tycker Patrik Lundberg fångar deras samtal mycket bra. En jättetydlig del i att jag tycker om detta är att jag själv varit en udda fågel i ett sådant gäng (om än kvinnligt) och vet hur det kan kännas att ha två världar att röra mig i. Jag har ju fortfarande två världar som jag rör mig i och jag tycker det är hemskt berikande! Och lättnaden för att jag inte behöver välja mellan dem, förhoppningen om att jag, vi, genom våra val kanske också ger Tage och Ejda två olika världar att navigera mellan. Det är givetvis inte enkelt att vara som bokens Kim, när man vill vara som båda sorter och slitningar som då uppstår. Med tiden så lär man ju sig hur man ska agera och bete sig de olika grupperna emellan. Några som gör glidningen mot ett annat liv vänder sig aldrig om. Jag har aldrig inte kunnat vända tillbaka och jag tror inte heller Kim kommer att kunna släppa sitt gamla kompisliv oavsett.

och ÅH! Så jag lider med honom när han äntligen får till det med en tjej och vad som sedan händer. Fy för att vara ung och kär (det är ändå en av de saker jag också ser fram emot att mina barn ska få uppleva, den första kärleken).

Sen fotbollen som det som håller ihop killarna, på många olika sätt. Gemenskapen.

Jo, det var en fin liten bok om var man är på väg efter gymnasiet. Jag var väldigt förtjust i den.

Nu håller jag på med Ingmar Bergmans kärleksliv och det är… Så många av den sortens män man har känt med det här beteendemönstret. Först de överväldigande kärleksbetygelserna. Man är allt, man är underbar de drunknar i dig. Och från ingenstans betyder man plötsligt ingenting. Svårt att greppa och förstå. Hade jag varit ihop med Ingmar Bergman hade jag aldrig skaffat barn med honom. Det är med barnen som slutet kommer. Varje gång. Han verkar inte ha något emot att skaffa ungarna heller – som en avskedsgåva nästan. Jag förstår ingenting. Men jag ser alla de här morsorna som håller sina ungar om ryggen, sina söner. Uppmuntrar det här beteendet, underdånigt låter dem hållas. Den stora behållningen av den här boken är att lära känna Karin Bergman (Ingmars mamma). Hennes dagböcker ligger till grund för stora delar av berättelsen och det är bra läsning.

Jag tycker det är intressant ändå. Blir nyfiken på varenda kvinna som han involverar sig i, vill veta mer om dem än om Bergman (dvs samma beteende som jag känner igen från de gånger jag närmar mig Hemingway). Lite känner jag dem förstås sedan tidigare, för det är inte direkt några Svensson-kvinnor, men jag vill veta mer.

Ser fram emot ikväll då jag antagligen kommer avsluta Bergmanboken och, tror jag, gå in på det svenska tennisundret. Jag minns Edberg/Willandereran mycket tydligt, så det ska bli roligt att vandra ner för den allén.

1 kommentar
19/06 2015
8:39

hbomslag_0

Höstkatalogen från Svensk bokhandel är här.

Här är de böcker jag ser fram emot mest.

Hoppas det blir höst snart.

 

9789176455500_200”Lollo” – Linna Johansson
Modernista / september

Baksidestext: Lollo och Lidija vet inte vad de vill med sina liv. De vet bara vad de inte vill: vuxenlivets konventioner och bojor, familj, jobb och leda. Efter gymnasiet väljer de i stället att bara driva runt. Men nu börjar tiden rinna ut, pengarna är slut och rastlösheten plågar dem. Då sker ett oväntat möte. En karismatisk ledare välkomnar dem in i sin krets, där festerna avlöser varandra och pengar inte är något problem.
Men vad som ser ut som en dröm – som en plötslig och oväntad räddning – visar sig snart vara någonting helt annat.
Lollo är en brett uppslagen roman om två unga kvinnor i en fiktiv stockholmsk stadsdel, med många aktuella inslag, så som den nya sorts prostitution som växt fram via internet.

Kommentar: Skaparen av legendariska tidskriften ”bleck” skriver roman, Arvida Byström har fotat omslaget. Detta kan inte gå fel.

***

”Främlingar på ett tåg” – Patricia Highsmith
Modernista / augusti

Baksidestext: Främlingar på ett tåg är en av den amerikanska litteraturens mest klassiska debutromaner. Guy Haines är på väg med tåg för att skilja sig från sin otrogna fru. Där möter han Bruno Anthony – som föreslår att de »utbyter mord« med varandra. Den spiral som därmed igångsätts hör till de rysligare i 1900-talslitteraturen, vilket inte minst Alfred Hitchcock insåg och använde boken för en av hans mest klassiska filmer.

Kommentar: Jag äääälskar ju Patricia Highsmiths böcker om den talangfulla Mr. Ripley. Jag tror jag kommer känna lika starkt för denna.

***

”Andra resan till Folkstone” – Åsa Moberg
Constant Reader/ oktober

Baksidestext (från originalutgåvan, ej från constant reader): Om fjortonåriga Nina som reser till England en sommar på 60-talet för att lära sig språket och bli av med sin oskuld berättar Åsa Moberg i sin debutroman. Lyhört, och med mycken humor och värme, skildrar hon tonårens vånda, det sexuella uppvaknandet och den spirande politiska medvetenheten.

Kommentar: Linda Skugge återutger Åsa Mobergs debutroman på eget förlag!!!!! Kommer köpa allt som Constant Reader kommer ge ut, jag svär på min signerade förstautgåva av ”Det här är inte en bok” ( = mer värt än att svära på närståendes liv).

***

9789176455562_200_jag-var-har”Jag var här” – Gayle Forman
Modernista / september

Baksidestext: Cody blir först chockad och sedan förkrossad när hon får veta att hennes bästa vän Meg tagit livet av sig, ensam på ett hotellrum.
Cody kan inte fatta varför Meg skulle vilja dö. De pratade ju om allt. Varför hade hon inte sagt något? Men när Cody reser till Megs universitetsstad för att packa ihop hennes tillhörigheter upptäcker hon att det är mycket Meg inte har berättat. Om sina rumskamrater, människor av en sort som Cody aldrig skulle ha stött på i sin lilla håla till hemstad. Om Ben McAllister, killen med gitarren och flinet, som krossat hennes hjärta.
Men allra mest chockad blir Cody när hon till sist lyckas öppna en krypterad datafil på Megs dator, som visar att hon varit aktiv på en sajt som tycks vara kopplad till hennes död. Allt Cody trodde att hon visste om sin bästa vän sätts ur spel.

Kommentar: Mörk YA!!! Självklart är jag peppad!

***

9789175579993_200_hudlos”Hudlös” – Sandra Gustafsson
Hoi / augusti

Baksidestext: Alice och Jonathan får sonen Liam men för Alice uteblir lyckokänslan för sitt barn, något är helt enkelt fel.
När de till slut får veta att Liam är allvarligt sjuk trasas familjen sönder.
Alice tror på sin egen förmåga att hjälpa sin son, medan Jonathan litar på sjukvården och vill göra rätt.
Till slut har de ingenting gemensamt förutom Liam och kampen för att rädda honom får dem att förlora fotfästet.
Ingenting är vad det har varit och ingenting kan någonsin bli detsamma.

Kommentar: Låter extremt sorgligt och som en otäck och samtidigt intressant konflikt, vad tar en extrem kris fram i oss?

***

”Gödel Mannen som krossade den matematiska drömmen” – Rebecca Goldstein
Fri tanke / september

Baksidestext: Kurt Gödel var det plågade geniet vars visioner skakade det matematiska resonemangets stabilitet. Priset för att förändra matematiken i grunden var en balansgång på galenskapens rand.

Rebecca Goldstein, prisbelönt författare och filosof, ger läsaren en förklaring till den filosofiska vision som var inspirationen bakom Gödels matematik. På ett medryckande och lättfattligt sätt låter hon oss lära känna ett av matematikhistoriens största genier.

Kurt Gödel betraktas allmänt som den störste logikern sedan Aristoteles. Hans ofullständighetsteorem från 1931 bevisade att det i varje formellt system för aritmetiken finns sanna satser som likväl inte låter sig bevisas. Resultatet blev en omvälvning som spred sig långt bortom matematiken och fortsätter att utmana våra föreställningar om medvetandets natur.

Kommentar: Snyggt omslag i kombination med matematikerbiografi. Behöver inte mycket mer än så för att bli köpsugen

***

”Kärleken till livet” – Helena von Zweigberk
Piratförlaget / oktober

Baksidestext: ”Jag vill bara säga som det är. Inget tjafs. Bara enkelt rakt på som det har varit.”
Med de orden presenterade Marie Fredriksson sin bokidé för författaren Helena von Zweigbergk.
Marie Fredrikssons liv har innehållit mycket dramatik. Fattig uppväxt på skånska landsbygden. Familjen drabbad av svår sorg när en av hennes systrar dör i en bilolycka. Stort genombrott som artist i Sverige och därefter en världskarriär med Roxette.
Och sedan katastrofen. Hjärntumören som gav henne en dödsdom.

Kommentar: Jag älskar Roxette och jag tycker Helena von Zweigberk är råbra. Är lite rädd att denna kan bli lite för ”sommarpratig” men jag hoppas på att den är något annorlunda än den vanliga överlevarberättelsen, jag brukar ju ofta gilla när det frossas i sjukdomsmörker à la Joan Didion eller Inger Alfvén.

***

”Mot fyren – jag vet inte vad jag ska göra med resten av mitt liv” – Linda Skugge, Sigrid Tollgård
Piratförlaget / september

Baksidestext: Han som förbereder sig för katastrofen. Hon som skriver ner tänkbara samtalsämnen. Han som inte längre vet om han jagar sig själv eller någon annan. Hon som tycker att man ska tänka lite positivt, hennes karriär kan faktiskt bli hur framgångsrik som helst. De som lever för att läsa. Hon som ska stämma hela världen. Hon som hatade den hon blev. Och besten som kanske finns inom oss alla. I Mot fyren kan alla känna igen sig. Eller kan du verkligen säga att du vet vad du ska göra med resten av ditt liv?
Mot fyren – jag vet inte vad jag ska göra med resten av mitt liv är antingen en novellsamling eller en kuslig roman om längtan efter att vilja överlämna sig till något som vi inte förstår. I en samling sekvenser får vi följa ett antal personer som alla kämpar med känslan av att ha tappat kontrollen.

Kommentar: Det kommer bli rörigt att prata om den här på twitter. Folk kommer förkorta titeln och tro att en diskuterar Virginia Woolfs bok men det kommer det vara värt för den här kommer vara så jävla awesome.

***

”Mordet på Margaret Thatcher” – Hilary Mantel
Weyler / november

Baksidestext: Med giftig penna och sylvass blick avtäcker hon det liv vi lever.
Äktenskap, klass, familj och kön är ämnen som återkommer. Vi får följa Hilary i en klaustrofobisk lägenhet i ett arab­land under arbetet med första romanen, ett par i en taxi som krockar med något under färden, en städerska i ett av Londons mest fashionabla områden. Det är oväntat, ibland chockerande.

Kommentar: You had me at ”klaustrofobisk lägenhet i ett arabland under arbetet med första romanen”.

***

9789100154677_200_stall-ut-en-vaktare”Ställ ut en väktare” – Harper Lee
Albert Bonniers / augusti

Baksidestext: Det har blivit femtiotal i småstaden Maycomb i Alabama. Den nu vuxna Jean Louise Finch – eller Scout som hon kallas – återvänder hem från New York för att besöka sin far, Atticus. Scout blir tvungen att brottas med såväl personliga som politiska frågor medan hon försöker förstå sin fars syn på samhället, liksom sina egna känslor inför platsen där hon växte upp.

Kommentar: Går liksom inte att vara verksam som bokbloggare och inte vara nyfiken på den här.

***

”Om mörker” – Josefine Klougart
Albert Bonniers / oktober

Baksidestext: Om mörker är en roman om eftermiddagen och om döden. Om kärlekens svärta och naturens, om små och stora katastrofer, om skyfall och sjukdom. Det är en berättelse om alltings ofrånkomliga undergång men också en besvärjelse, som insisterar på apokalypsens motsats: det liv som aldrig upphör, den kärlek som förblir.

Här finns en ridolycka och en resa bort från vintern, en promenad längs stranden och alla stenar man orkar bära med sig hem. Här finns en ung man som förlorat sin far, och en flickvän som försöker hitta sin plats i hans sorg. Och så pärlor och pallade äpplen, och sol och ljus och ögon.

Kommentar: Klougart känns redan som en författare jag kommer läsa allt av. Behöver inte ens läsa baksidestexten. SÅÅÅÅ fint omslag dessutom!

***

9789100141547_200_loparflickan”Löparflickan” – Carrie Snyder
Albert Bonniers / oktober

Baksidestext: 1928, Olympiastadion i Amsterdam. Den kanadensiska elitlöparen Aganetha ”Aggie” Smart vinner guld på 800 meter – en distans som av många vid den tiden betraktas som olämplig, rentav skadlig, för kvinnliga friidrottare.

I Carrie Snyders roman Löparflickan möter vi Aggie många år senare. Hon är 104 år gammal och bor på ett äldreboende, ensam, rullstolsburen och på väg att skrivas ut ur historien. En dag dyker ett ungt par upp som påstår sig vilja göra en dokumentär om Aggies idrottskarriär. Deras frågor tar henne tillbaka till den sorgkantade uppväxten på kanadensiska landsbygden, till Rosebuds idrottsklubb för kvinnor och till de olympiska drömmarna. Det visar sig att både det unga paret och Aggie bär på en rad hemligheter. Och inom sig fortsätter Aganetha Smart att springa mot ett mål som hägrar vid horisonten.

Kommentar: Jag trodde detta var en roman om en faktiskt person, typ som Sara Stridsbergs roman om kanalsimmaren Sally Bauer, och jag tycker alltid det är fascinerande med livsöden som sopats undan av patriarkal historieskrivning. Visar sig att det är en roman utan faktisk förebild men who cares, den verkar fab ju!

***

”Bad feminist” – Roxane Gay
Albert Bonniers / oktober

Baksidestext: Coolare än Caitlin Moran, smartare än Lena Dunham! I sin hyllade essäsamling skriver Roxane Gay om allt från Alfapet, fat camps, våldtäkter, Bill Cosby, Hungerspelen och Femtio nyanser av honom, till varför man gillar hiphop fast man vet att texterna är sexistiska. Det handlar om kön, politik, etnicitet och sex. Det är sylvasst, roligt, gravallvarligt, beläst och lättsamt, strängt och generöst, allt på samma gång, och alltihop utgår från hennes egen definition av feminism: bad feminism. För alla oss som kanske inte är perfekta, men som ändå vill kalla oss feminister.

Kommentar: Lite trist säljtext men alltid bra att fortbilda sin feminism!

***

”Den sårade divan” – Karin Johannisson
Albert Bonniers / september

Baksidestext: Vad är galenskap? Eller, rättare sagt, hur ser den kvinnliga galenskapen ut? Vi känner till diagnoser som hysteri, schizofreni och paranoia, men vet mindre om hur dessa diagnoser kan användas av patienterna själva, som roller eller masker. I Den sårade divan undersöker Karin Johannisson växelspelet mellan individ och sjukidentitet, en identitet patienten själv kan ta över, forma och använda. Man kan underordna sig den – eller ta makten över den.
Titeln syftar på Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Till skillnad från de flesta kvinnor med psykiatrisk diagnos under 1900-talets första hälft behåller de sin professionella identitet livet igenom. Det gäller också när de är som djupast inne i det sjuka, intagna på sinnessjukhus. Alla tre vistas, kortare eller längre tid, på Beckomberga, ett dårhus, en città dolorosa, inbäddad i en park av imaginär frid.

Kommentar: KARIN JOHANNISSON 4 PRESIDENT! Allt hon skriver är bra, så är det bara.

***

”Solkattens år” – Merete Mazzarella
Forum / september

Baksidestext: Tiden går. Jag ska fylla sjutti. I skrivande stund är det en månad kvar till min födelsedag.

I Solkattens år skriver Merete Mazzarella om den ålder då tiden plötsligt ändrar skepnad, då nuet är det man har. Om att leva lyckligt omfamnad av den sena kärleken i en värld som är allt annat än trygg och stabil. Hon resonerar kring förtrolighet och ”det framgångsrika åldrandet”, svek och trohet, yngre och äldre generationer – och följer världshändelserna med stigande oro.

På sitt seismografiska och analytiska sätt dokumenterar Merete Mazzarella året fram till sjuttioårsdagen. Varje dag betraktar hon den japanska lyckokatten – köpt i San Fransisco – som står i fönstret och drivs av en solpanel. Den ger året sin rytm; när solen gassar på katten knakar tassen av ansträngning, i november vinkar den långsamt och matt. Jag kan få för mig att hon vill påminna mig om tidens gång, om att det är bråttom med mitt liv.

Kommentar: Upptäckte Mazzarella när jag läste hennes intressanta bok om Mary Shelley och Frankenstein, tror denna bok kan bli väldigt skönt höstigt melankolisk. Bra författare som skriver om sina liv är en genre jag aldrig får nog av.

***

”Förlorad morgon” – Gabriela Adameșteanu
2244 / september

Baksidestext: Medan den färgstarka och skarptungade Vica Delc – en Leopold Bloom i kjol – vandrar genom Bukarests gator följer vi denna gamla fattiga kvinnas yttre iakttagelser och inre förnimmelser, hennes känslor och minnen. Hennes liv har varit fyllt av av smärtsamma förluster, hårt arbete och ekonomiska bekymmer, något som dock inte naggat hennes livslust i kanten. Medan hon leder oss genom historiens olika skikt kommer också många andra röster till tals, perspektiven skiftar och kontrasteras mot varandra. Salongsdramer ställs mot mänskliga tragedier, de politiska omvälvningarna vävs samman med privata umbäranden och förödmjukelser. Det är rumänsk 1900-talshistoria gestaltad med ironi och patos, med allvar och löje, och ur ett konsekvent kvinnoperspektiv.

Kommentar: Marknadsförs som en ”Leopold Bloom i kjol” och ”en rumänsk Ulysses”. Jag som aldrig varit sugen på att läsa Ulysses (jag tycker den verkar råtråkig mest pga att alla som tjatar om den är råtråkiga!) vill dock störtdyka in i den här.

***

”Utgrävningen” – Max Andersson
Kartago/ september

Baksidestext: Ett lik utan ansikte under köksbordet, en pornografisk dokusåpa hos grannarna och en lyxrestaurang med offentliga duschar i källaren är bara några av ingredienserna i den surrealistiska mordgåta som leder blodsförvanterna in i en episk labyrint fylld av drastiska vändningar, våldsamma konfrontationer såväl som förlösande situationskomik.

Kommentar: Jag har läst Anderssons ”Container” många gånger och hoppas och tror att den här kommer vara lika mörk. Mörkare än både Knut Larsson Gunnar Lundkvist tillsammans.

***

”Tillbaka till Black Rabbit Hall” – Eva Chase
Printz / november

Baksidestext: En ödesdiger sommar. En lycklig familj som förändras för alltid. Sent 1960-tal, familjen Alton tillbringar somrarna i Cornwall, på sitt vackra men förfallna gods Black Rabbit Hall. De idylliska sommardagarna följer händelselösa på varandra tills tragedin en dag drabbar familjen och allt förändras.

Många år senare söker Lorna och hennes fästman efter ett slott att fira sitt bröllop på, och hamnar på Black Rabbit Hall, ovetande om att Lornas egen historia är sammanflätad med godsets.

Tillbaka till Black Rabbit Hall är en roman för alla som älskar Downton Abbey och Kate Morton

Kommentar: Ödesdigra somrar på förfallna gods=min frälsare och gud ju!

***

”Ett eget liv” – Sun Axelsson
Ordfront / augusti

Baksidestext: Sun Axelsson är en av den svenska litteraturens verkliga fixstjärnor. Precis som Kerstin Thorvall, Birgitta Stenberg, Åsa Moberg, Elsie Johansson och Kristina Sandberg sällar hon sig till raden av svenska författare där förmågan att upphöja det egna livet, den egna erfarenheten till litteratur, och den alldeles speciella styrkan som ligger i att kunna omformulera förtrycket, orättvisan till konst, har skapat en litterär tradition utan motstycke i världen.

Sun Axelssons författarskap har de senaste åren fallit i något av glömska eftersom hennes böcker inte funnits att köpa. Därför återutger vi nu Ett eget liv, som innehåller hennes genombrottsroman, den självbiografiska Drömmen om ett liv samt uppföljarna Nattens årstid och Honungsvargar.

Kommentar: Jag visste inte vem Sun Axelsson var innan jag läste katalogen och jag skäms nu. Kan vi sluta tjata om att Stoner återupptäckts och börja återupptäcka och hypa några kvinnliga författarskap nån gång?!

***

”En svensk kändis” – Alma Kirlic
Norstedts / augusti

Baksidestext: Alma kommer full av förväntan till Uppsala stadsteater där hon ska jobba som sufflös på den framimproviserade pjäsen Här är ditt liv Gösta. Teatern har sina särpräglade hierarkier och maktspel, en del är tydligt från första stund, annat är helt osynligt tills man trampar i klaveret.

Medan arbetet med pjäsen pågår tänker Alma tillbaka på hur hon egentligen hamnade där. Uppväxten i Bosnien precis innan krigen som delade det gamla Jugoslavien, vännerna som blev kvar, pappan som dog. Inte minst minns hon mötet med Sverige, den märkliga känslan av att både bara vara en vanlig tonåring på besök och samtidigt vara stämplad som Flykting.

Kommentar: Säg ”autofiktion om kulturarbetare” och jag gör en Pavlosk förhandsbeställning i närmsta boklåda.

***

 

”Bli som folk” – Stina Stoor
Norstedts / augusti

Baksidestext: Bli som folk består av nio noveller som alla utspelar sig i gränstrakterna mellan samtid och dåtid, barndom och vuxenlandskap. Flickor försöker bli fulländade, pojkar måste bli män. Och så beskaffenhetens alla gåtor.

Där är Sandra som säger sig också ha gömt ett lik. Där är a Gun med sin älskare, och sedan barnbarnet hans, som tar över Zündappen och kanske mer än så. Och där är Fresias pappa som har vitt pannband och gärna jämför fingrar och tår. Och vad gör en blå wunderbaum utan snöre i en gäddas mage? Vem gör de riktiga björnspåren i dikesleran? Vad händer egentligen under brunnslocket?

Det är berättelser med skarp detaljrikedom och suggestiva bilder om ett Västerbotten som håller på att förändras.

Kommentar: Antingen är den här alltför mustig och skrönig för mig eller så är den perfekt Umeåmelankolisk. Kommer läsa hennes Novellix inom kort för att börja ladda.

***

”Boktjuvarna” – Anders Rydell
Norstedts / augusti

Baksidestext: Kvällen den 10 maj 1933 lystes hela Tyskland upp av bokbål. På Opernplatz i Berlin hade 40 000 människor samlats för att lyssna på nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels flammande tal, där han förklarade att elden markerade slutet för Weimarrepublikens dekadenta kulturliv. Böcker av Marx, Mann, Brecht och Hemingway blev lågornas rov.

Bakom bokbålen finns dock en annan, mer okänd berättelse: den om hur nazisterna plundrade tusentals bibliotek och stal miljontals böcker i de ockuperade länderna. Två fruktade män, SS-ledaren Henrich Himmler och naziideologen Alfred Rosenberg, tävlade om att lägga under sig Europas litterära arv. Himmler samlade till ett enormt bibliotek om ”rikets fiender” på SS-högkvarter i Berlin.

Kommentar: Boktjuven på KB upphöjt i en miljon.

***

”Även detta går över” – Milena Busquets
Massolit / september

Baksidestext: Blanca har alltid haft en komplicerad relation till sin framgångsrika mor, och när modern dör är smärtan svår att hantera. Efter begravningen tar Blanca med sig sina söner, sina väninnor och sina exmän och åker till familjens sommarhus i Cadaqués, vid spanska kusten. Där ställs hon inför det hon inte kan fly från: bearbetningen av förlusten. De starka minnena blandas med det lustfyllda och vibrerande nuet i denna hyllade och glödande roman. Författaren Milena Busquets beskrivs som tvåtusentalets Françoise Sagan.

Kommentar: Jag avgudar Françoise Sagan och allt och alla som jämförs med henne måste jag ha i min bokhylla. Punkt slut.

***

”Disclaimer” – Renée Knight
Etta / oktober

Baksidestext: En dag ligger en bok på Catherines nattduksbord. När hon börjar läsa inser hon med fasa att boken handlar om henne, och om en hemlighet hon dolt i 25 år. Bara en annan person visste om vad som hände den där sommardagen, men den personen är död sedan länge. Bokens författare har dessutom byggt vidare på historien och det mardrömslika slutet gör Catherine panikslagen. Samtidigt som Catherine inser att hennes enda hopp är att konfrontera sitt förflutna börjar hennes värld att falla samman.

Kommentar: En bok i en bok och verklighet i upplösning. Romaner om romaner är oftast bra, bättre livsråd än så kan jag inte ge. 

***

”M train” – Patti Smith
Brombergs / september

Baksidestext: M Train börjar på ett litet café i Greenwich Village som blivit som ett andra hem för Patti Smith. Vid sitt stambord i hörnet dricker hon kaffe, skriver i sin anteckningsbok och reflekterar över minnen, kärlek, kreativitet och det som har gått henne förlorat.

Patti Smith bjuder in oss till sin vardag i New York fylld av litteratur, konst, biobesök och brittiska kriminalserier. Hon delar med sig av minnen från sitt tidigare liv i Michigan med bortgångna maken Fred Sonic Smith och tar oss med på sina många resor ut i världen. Vi följer henne från Frida Kahlos hem i Mexico, till Berlin, London och Sylvia Plath, Jean Genet och Arthur Rimbauds gravar. Hon väver samman dåtid och nutid, litteratur och verklighet och illustrerar berättelsen med sina egna polaroidbilder.

Kommentar: Kan en bok bli bättre än Just Kids? Det verkar som om det omöjliga kommer ske i september.

 

 

 

6 kommentarer
01/05 2015
8:29

”I Kära Liv och Caroline,” av Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada Noli nämns många böcker och författare. Förhoppningsvis är det här den kompletta litteraturlistan.

Säg gärna till om jag missat någon författare eller bok!

Och hjälp mig gärna med följande citat av Johan Jönsson som citeras på sidan 131, jag kan inte hitta vilken bok som citatet kommer ifrån och det driver mig till vansinne. Vansinne!

”Jag fantiserar om en omfattande rättvisa, men jag kan inte definiera ordet.” 

 

Böcker

Den unge Werthers lidanden – Johann Wolfgang von Goethe s. 10
Min kamp 6 – Karl-Ove Knausgård
Not that kind of girl – Lena Dunham s. 38
Mio min mio – Astrid Lindgren s.44
SCUM-manifestet – Valerie Solanas s.46
Ljusets fiender – Johan Lundberg s.50
Crème fraîche – Suzanne Brøgger s. 170
Dagbok – Lars Norén
Räddaren i nöden – JD Salinger s. 66
Bibeln s. 66, 126, 211, 212, 222, 262, 274
Inte som andra döttrar – Deborah Spungen s. 67
Det blåser på månen – Erik Linklater s. 67
Jane Eyre – Charlotte Brontë  s. 67
Svindlande höjder – Charlotte Brontë  s. 67
Jane Eyre -Charlotte Brontë  s. 67
Vredens druvor – John Steinbeck s. 68
Farväl till vapnen – Ernest Hemingway s. 68
Vagina: A new biography – Naomi Wolf s. 70
Fifty Shades of Grey – EL James s. 74
Walden – Henry David Thoreau s. 80
Det andra könet Simone de Beauvoir s. 92, 170
Grimms’ Fairy Tales – Bröderna Grimm (Snövit-referens) s. 104
Sagan om ringen – J R R Tolkien s. 120, 223
Jernbanesviten – Sara Lidman (Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Den underbare mannen, Järnkronan) s. 133
Piers Plowman – William Langland (Robin Hood-referens, RH första gången omnämnd i Piers Plowman) s. 149
Divân-e Shams-e Tabrizi – Rumi (citat ur) s. 152
Kassandra – Lykofron s. 157, 158
Kärlek i europa – Birgitta Stenberg s. 170
Prins Charles känsla – Liv Strömquist s. 173, 256
Naturen – Caroline Ringskog Ferrada Noli s. 174, 270
Perceforest (referens till Törnrosa, Perceforest är enligt wikipedia den tidigaste nedteckningen) s. 177
Den överdrivne älskaren – Willy Kyrklund (novellen I vårbrytningen)
The Ethical Slut: A Guide to Infinite Sexual Possibilities –  Dossie Easton & Janet Hardy s.196
Bekantskap sökes med äldre bildad herre – Kristina Lugn s. 196
Arbetsbiens kärlek – Aleksandra Kollontaj s. 196
Det kallas kärlek – Carin Holmberg s. 198
Våga flyga : vår väg till sexuell frihet – Joy Svensson & Joel Svensson s. 201
Färjesång – Gunnar Ekelöf s. 243
Generation me – Jean M. Twenge s. 250
Tomhetens triumf – Mats Alvesson s. 250
En dåres försvarstal – August Strindberg s. 260
Anne på Grönkulla – Lucy Maud Montgomery s. 262
Elvis and me – Priscilla Presley  s. 283

9789170375231005 naturen2

Tidningar och tidskrifter

Screen s. 26 (Laura Mulvey-referens)
Dagens Nyheter s. 14, 28, 39, 55, 61, 123, 156, 235, 260, 273
Vakttornet s. 56
New York Times s. 54, 78
The New Yorker s. 54
Slate s. 70
Kraxdax s. 102
Ystads allehanda s. 102
The Guardian s. 114, 252
OKEJ s. 177
Veckorevyn s. 177
Mama s. 200
Nöjesguiden s. 272
Bon s. 272

Författare

Karl-Ove Knausgård s. 25, 26, 56, 57, 58, 133
Leif GW Persson s. 15
Kristina Lugn s. 15, 58
August Strindberg s. 24, 33, 54, 260
Jonas Hassen Khemiri s. 49, 50, 121
Ernest Hemingway s. 52
Kerstin Thorvall s. 58
Märta Tikkanen s.58
Sylvia Plath s. 58
Birgitta Stenberg s. 58
Selma Lagerlöf s. 62
Klas Östergren s. 62
August Strindberg s. 68
Jackie Collins s. 67
Stephen King s. 67
Jane Austen s. 67
Victoria Benedictsson s. 76
Åsa Grennvall s. 95
Jonas Gardell s. 101, 102
Gunnar Ekelöf s. 102, 236
Friedrich Nietzsche s. 105
Evelyn Waugh
Sigmund Freud s. 131, 146
Magdalena Ribbing s. 148
Eckhart Tolle 2. 161
Brené Brown s. 171
Ulf Lundell s. 175, 241
Kajsa Grytt s. 180
Anne Brontë s. 181
Emily Brontë s. 181
Charlotte Brontë s. 181, 257
Kerstin Thorvall s. 196
Johannes Anyuru s. 216
Lukas Moodysson s. 228
Johann Wolfgang von Goethe s. 257
George Gordon Byron s. 257
Charles Bukowski s. 259

Skrivit böcker men inte primärt verksamma som författare

Fredrik Reinfeldt
Clara Lidström s. 18
Dalai Llama s.  24, 26, 274
Ingmar Bergman s. 61, 79, 236
Käbi Laretei s. 79
Michael Nyqvist s. 134
Jonas Karlsson s. 173
Plura Jonsson s. 193
Lisbeth Palme s. 220
Göran Greider s. 242
Louise Hoffsten s. 260
Mahatma Gandhi s. 274

10 kommentarer
07/04 2015
13:38

När jag var i Key West förra vintern och besökte Hemingways hus där, fick jag mest sug efter att läsa om hans Key West-fru Pauline, snarare än om/av Hemingway själv.

Nu, lite mer än ett år senare läste jag faktiskt (jag glömde den i min redogörelse av vad jag läste i Mexico inser jag nu) en bok om just en Hemingwayfru. Tyvärr Hadley Richardson men Pauline figurerar ju i allra högsta grad i denna, eftersom det var hon som var orsaken till Ernest och Hadleys skilsmässa. Pauline och Hadley var dessutom osedvanligt goda vänner innan Hadley insåg att Pauline även låg med hennes man.

Paula McLains ”Åren i Paris” handlar alltså om äktenskapet mellan Ernest Hemingway och Hadley Richardson – främst. Men det handlar också mycket om vem Ernest var innan framgångarna och hur han kämpade med sitt tidiga författarskap.

Hadley Richardson hade en ganska tråkig barndom och ungdom. Märkt av att hennes far tog sitt liv tidigt och hennes mor var sjuk länge. Men så träffar hon Ernest. Yngre, levnadsglad. Alltid i intellektuella och festglada kretsar, var han än kommer. Hadley blir förälskad. Hemingway också, huvudlöst. Det första brevet skriver han nästan bokstavligen på perrongen efter att Hadley tar tåget hem till sin barndomsstad. Sedan följer en intensiv brevväxling. Stort och smått. Flera gånger om dagen avgår brev mellan dem båda.

Åh vad hade Hemingway inte kunnat göra för kvinnorna om SMS hade funnits på hans tid!

Hadley faller förstås för hans charm. Oroar sig för att hon har fallit för hårt, att han ska tröttna eller att denna lycka, detta rus, bara ska försvinna. Barndomsväninnan avråder (av egen Ernesterfarenhet förstås) en relation dem emellan men Hadley kan inte motstå.

De brukar vara svåra att motstå, denna sorts män. De behöver dig så förtvivlat mycket (ända tills du släpper garden och behöver dem). De är så intensiva och fulla av, ja kanske är det kärlek men mycket är de fulla av och ni berusar er tillsammans, både av alkohol och av varandra och det är som en storm, bokstavligen.

En storm.

Jag tänker ofta på Hemingway som ett stormigt hav. Vågor, det ilar i magen. Men det blir otäckt också, och är du ute på en båt på det där havet, du klamrar dig kanske fast vid en reling, så där så att knogarna vitnar klamrar Hadley sig fast vid Ernest Hemingway.

Han vill åka till Paris.

Hadley följer med honom till Paris, till fattigt skrivande i någon vindskupa någonstans. Men också intellektuella miljöer, Gertrude Steins salong – inte står Hadley ut med att vara reducerad till en fru som Alice B Toklas är fullständigt nöjd med att vara, ber Hadley om att sätta sig med henne. Låta giganterna samtala för sig själva är tanken. Hadley vill in, delta. Hon försöker med sitt pianospelande men det blir liksom aldrig någonting.

Hon tänker att ett barn.

Barn är alltid lösningen på äktenskapliga problem. En sådan som Hemingway ska förstås inte ha några barn, men barn blir det och ännu fattigare blir det. Hemingway måste sluta skriva på sina böcker ett tag. Försörja sig på journalistik. De reser tillbaka till USA men Paris lockar strax igen och herrn i huset får sin vilja igenom.

Paris är nu än mer ett tillhål för aspirerande författare och bohemer och ”The Lost Generation” för att tala som Gertrude Stein. Alla de där unga krigsmännen med författardrömmar och intellekt var för henne en förlorad generation.

När jag läser om hur de tillbringade sina dagar och kvällar och nätter med varandra, huller om buller i en salig röra av partnerbyten och Ménage à troiser hit och dit, är jag böjd att hålla med Mme Stein.

All denna absinth som konsumeras!

Absinth. Absent. Hemingway reser ofta bort, för att skriva. Han utkommer med sin första stora framgång ”Och solen har sin gång”. En lätt maskerad berättelse om honom och hans gäng. Om den förlorade generationen som beger sig till tjurfäktningarna i Pamplona.

Men då har Hadley redan förlorat honom till Pauline Pfeiffer. De försöker förtvivlat, Hadley försöker förtvivlat. Hemingway är mer otålig, vill bort.

Så småningom skiljs de åt. Hadley reser hem till USA och 1928 bosätter sig Ernest och Pauline i Key West. Och där börjar en annan historia.

Om du har haft lyckan att bo i Paris som ung man, så var du än beger dig under resten av ditt liv, förblir den hos dig, ty Paris är en fest för livet.




Det här är en roman, men den tar ändå avstamp i verkligheten. Paula McLain berättar själv om fakta vs fiktion här, och det är intressant läsning.

Själv fick jag förstås inte direkt mindre sug efter mer om Pauline, men för första gången också en lust att läsa ”En fest för livet” som jag inte har brytt mig om, mest för att jag inte har brytt mig så mycket om Hemingway efter att jag fyllt 20. Helena har skrivit fint om den här.

Nästa Amazonbatch kommer också att innehålla dessa två titlar, för att få mer om fruarna: ”Mrs Hemingway” och ”The Hemingway women”. Dessutom gav den här romanen mig enorm lust att gräva mig riktigt djupt ner i äktenskapet mellan F. Scott och Zelda Fitzgerald. Ja, inte bara äktenskapet. Dessa två personer är ju utomordentligt intressanta var för sig också.

Nu blir det The Roaring 20’s för hela slanten här alltså.

 

2 kommentarer
09/12 2014
7:31

…men det skulle nog inte tas så väl emot, ety jag är kvinna och Danny och hans riddargäng verkar alltsomoftast tycka att kvinnor är svekfulla varelser, ett hot mot den manliga vänskapen. De ska helst finnas i närheten, för ingen fest blir riktigt rolig utan vin, kvinnor och slagsmål, men det får inte bli för allvarligt, som när Danny skänker en dammsugare till Ljuva Ramirez (trots att hela Tortilla Flat saknar elektricitet) och börjar ränna hos henne likt en katt i mars. Då griper vännerna in för att rädda Danny från damen ifråga. Kvinnor är mest problem, i längden. I det korta perspektivet är de härliga men åh så krävande ni vet. Jojo, feministen i en vaknar direkt förstås. Precis som Dannys vänner vaknar till och raskt ser till att forsla bort både dammsugare och Danny från Ljuva Ramirez famn. Dammsugaren byts förstås bort mot vin, som det mesta annat som Danny och riddarna runt hans bord får tag i.

”Riddarna kring Dannys bord” är en av John Steinbecks första framgångar som författare och jag tycker den skiljer sig en aning från de senare titlarna som är av mer allvarlig karaktär.

Här, hos paisanon Danny och hans vänner (Pilon, Pablo, Sjörövarn, Jesus Maria och Big Joe Portagee) är det sorglösa livet sällan särskilt långt borta.

Eller jo – de drabbas av svårmod emellanåt, svårmod som väldigt ofta förknippas med materialism på olika vis. Att äga saker bekymrar dem en hel del, och att byta bort ägodelar mot vin ligger aldrig särskilt långt bort. Nu tror jag i och för sig att det också handlar om att längtan efter vin är rätt stark hos de här unga herrarna, men åtminstone Dannys kval kring att efter farfaderns bortgång bli hemmansägare handlar om något annat än bara alkoholens dragningskraft.

Jag tänker att det även handlar om identiteten, vem var han innan och vem är han nu? Vad gör ägandet med vår identitet? För Danny är det svårt. Inledningsvis blir både han och Pilon en smula uppiggade av att plötsligt finna sig vara människor som bor i hus – bara en sådan sak! – men ganska snabbt leder det också till ett slags svårmod för då blir förväntningarna på dig annorlunda. Aldrig kommer Danny kunna rasa på stan och slå sönder fönsterrutor, för nu äger han ett eget hus och vet hur fördjävligt det är att få sina rutor sönderslagna. Så beskrivs det på ett ungefär. Den kampen rasar inom Danny hela tiden. Vem vill han vara, vem är han, vem borde han bli?

Det är intressant. Jag tänker på det en hel del (jag läser den här boken två gånger faktiskt) under min läsning. Det handlar delvis om mina egna tankar kring konsumtion som jag haft ett par år nu – jag tänkte på det häromdagen hur jag helt sorglöst köper ungefär en laddarsladd i veckan till iphonen eftersom jag glömmer dem överallt och ingenstans jämt – och ändå är jag inte särskilt materiellt lagd. Tror jag, var går den gränsen liksom? Jag blir mindre och mindre intresserad. Köper sällan kläder (men mycket böcker) till exempel. Hur stor börda är egentligen ägande? Varför har egentligen ägande och konsumtion fått så stor plats i samhället? Vad gör tillgången till pengar med människan, kanske hade vi alla levt ett bättre liv ur hand i mun som Danny och hans vänner.

Jag har dock lite svårt att se att jag skulle byta kastruller och skor och whatnot mot vin hos lokala handlaren i Tortilla Flat. Riktigt så ointresserad av ägandet är jag inte. Och så intresserad av vinet är jag inte.

Och så är det så frustande härligt och roligt, jag vet ju så väl hur fruktansvärt jobbigt det är att leva nära den här typen av människor (på många sätt påminner mig till exempel Danny om en tidigare pojkvän jag hade) men det är så jävla flott att läsa om dem, eller bara vara lite i utkanten av dem så där – eller att vara en av dem. All den där bekymmerslösheten som bara rusar i blodet. Det här påminner mig också om tiden runt 2005-2007, då jag levde ett liknande och ganska kravlöst liv. Att däremot befinna sig i stormens öga… naej. Det är många människor som far illa runt omkring dem och även om intentionerna aldrig är sådana, så blir det konsekvensen och det kan ibland vara illa nog. Hur charmigt det än kan verka utifrån.

Men jag älskar fler saker med den här boken – kamratskapet till exempel. Camaraderie. För det rör sig verkligen om sådan. Den känslan är stark och väldigt ofta får alla vännerna för sig att de ska göra något gott för varandra, när de med tårar i ögonen ser på sin vänskap. Att det sedan inte riktigt blir så i slutänden i alla fall, det må vara. Intentionen och kärleken finns ju där i alla fall. Och det är också så man mäter mannen i dem på något vis, inte i form av makt, rikedomar och ägande som det så ofta handlar om i vårt samhälle idag, utan i relationen till vännerna. Det är vad som gör mannen (eller människan kanske snarare, vi ska sluta prata om jävla mannen som norm).

Och de är sådana fantastiska karaktärer hela gänget, jag vill ta dem alla i min famn, jag älskar hur Steinbeck enkelt och nästan fjäderlätt målar fram dem. Inte med särskilt många ord, eller långa beskrivningar, det behövs liksom inte. Han plockar fram dem på ett väldigt utsökt, finsmakat vis. Små korta saker här och var som gör att du så snabbt lär känna dem.

På samma sätt tecknar han fram Tortilla Flat, området i Monterey där de här berättelserna om Danny och hans vänner utspelar sig, jag får emellanåt lite Hemingwayvibbar (och det är inte något negativt även om jag tycker att Hemingway är en författare som hör en viss period i livet till), sättet de plockar fram miljöer och människor på, påminner om varandra. Direktheten, de få orden. Du brakar rakt in i känslan och handlingen. Inga krusiduller. Det har säkert att göra med att Steinbeck och Hemingway ju var samtida, och att den här romanen kom ut ungefär samtidigt som till exempel ”Att ha och inte ha” (det skiljer två år mellan utgivningarna).

 

Och jag vill förstås genast resa till Monterey. Samt skaffa en hund som heter Senor Alec Thompson. Se båda de sakerna som ett löfte.

2 kommentarer
:)