Ett till test av en ny och okänd YA-författare. Och ett till klagande inlägg, tyvärr. Eller delvis klagande, för ”Love and other perishable items” av Laura Buzo är intressant till cirka 65%.

Dessa 65% handlar om ena huvudpersonen Amelia. Hon är snart sexton och jobbar extra på en mataffär. Där har hon en kollega, den 22-årige Chris, som hon är upp över öronen kär i. Chris gillar henne också, de pratar massa om litteratur och samhället och feminism och sånt spännande, och han är skojig och snäll. Men han är inte kär i henne. Hon vet det. Han håller jämt på att prata om andra tjejer som jobbar på mataffären, såna som är lite äldre än Amelia och därmed mer ”rätt” för honom.

Resterande 35% av boken är Chris. Jag förstår inte varför. Verkligen, jag förstår inte. Hans perspektiv är så ointressant att höra, och hans tankar angående Amelia hade lätt kunnat förmedlas på något annat sätt. Det är helt onödigt att han ska ha en egen berättarvinkel för han tillför ingenting.
Hans delar av romanen är till råga på allt dagböcker. Bara där borde en varningsflagga ha åkt upp för förlaget / redaktören / författaren. Dagböcker och brev är de svåraste formerna i en roman, med stor potential att bli sega och tråkiga. Och det blir de här. Chris dagböcker är nämligen upplagda så att de inte tar vid där Amelias historia precis klippts, utan de hoppar tillbaka i tiden. Man får börja läsa tre veckor bakåt och sakta sega sig fram mot den spännande grejen Amelia nyss var med om (som rörde Chris).
Inte nog med det, i hans dagböcker figurerar flera människor som aldrig sätter sin fot på mataffären. Hallå? Det blir ju supertråkigt att läsa om dem, och det känns bara som att Laura Buzo har försökt klämma in två helt olika historier i den här romanen. Det är inte till helhetens fördel.
Första dagbokspassagen försökte jag anstränga mig och läsa noga, men jag började snabbt skumma. Så meningslösa textpartier som enbart kändes störande. Hade boken bara handlat om Amelia hade jag alltså gillat mycket mer. Hon är rolig, skärpt och intressant att läsa om. Chris delar… Skumma, skumma, bläddra, bläddra.

Tråkigt nog har jag önskat den här som inköpsförslag till Stockholms bibblo. Känns alltid så jobbigt när man önskar sånt som sen visar sig vara mindre bra. Synd!

Johanna Lindbäck

Tågresan ner till Götlaborg hade perfekt läsning av Emily Giffins ”Where we belong”. Tågresan hem, inte lika. Ännu ett av mina inköpsförslag till bibblan, nämligen Lisa Jewells ”Before I met you”. Även hon en författare jag läst nästan allt av, och även hon en underhållningsförfattare. Skillnaden mellan de två var att jag hann 206 sidor (av 456) mellan Göteborg och Stockholm i Jewells bok, och det räckte mer än väl. Har lämnat tillbaka den.

Om jag blev imponerad av Giffins öppning, flyt, handlingar och karaktärer, så blev det motsatt effekt i ”Before I met you”. Väldigt lång startsträcka. Oengagerande och mest irriterande pga för lång och seg. Karaktärerna? Nja. Handlingen? Gud, nej. I korthet en ung tjej som ska forska i sin älskade styv-farmors förflutna för att försöka hitta en arvinge som nämns i farmoderns testamente. Tjejen åker till London, hyr en lägenhet, fixar jobb, börjar nysta. Och allt är så himla puttrigt. Bara. Puttrigt kan väl vara mysigt i små doser, men jag vill ha något mer. Här känns det som att Jewell beräknande har tänkt att hon ska skriva en mysig och gullig bok som inte ska förarga någon, och därmed ska den kunna sälja massor. Jättebra med excentrisk farmor, jättebra med barnbarn som har hjärta av guld, jättebra med testamentsmysterium i London då.

Gud, så tråkigt det blir.

Johanna Lindbäck

Min tågbok när jag åkte ner till bokmässan förra onsdagen blev den nya Emily Giffin, ”Where we belong”.
Hon är en sån författare jag alltid vill läsa, men det är lite upp och ner hur mycket jag gillar böckerna sen. Den förra, ”Heart of the matter” var ingen hit, men ”Den man älskar / Love the one you’re with” är jättebra underhållningslitteratur.
Och som tur är, ”Where we belong” lägger sig någonstans där mittemellan, närmare ”Den man älskar”.

Temat är adoption. Marian Caldwell råkar bli gravid sommaren när hon är 18. Hon ska just iväg till college, har hela livet framför sig. Hon har en fin pojkvän, men de har inte varit tillsammans länge och båda vet att hon ska flytta snart.
Uh.

18 år senare. New York. Marian är en framgångsrik tv-producent. Hon bor på Upper East Side. Hon har varit ute och ätit middag med sin pojkvän och de har bråkat och åkt hem var för sig. När det ringer på dörren sent på kvällen tror hon att det är han. Men det är en ung tjej som presenterar sig som Kirby.

Mitt tåg skulle gå på onsdagseftermiddagen, och jag småläste lite redan på tisdagen för att kolla. Man vill ju inte chansa och få med sig en dålig tågbok. Tyckte genast om den så mycket att jag fick tvinga mig att lägga bort så jag inte skulle läsa ut hemma. Det är en väldigt effektiv öppning med bra drama och bra presentationer av de olika kvinnorna som man genast börjar känna för. Och sen dörrklockan och Mötet. Och sen är man fast!
Såklart blir det omtumlande för båda familjerna, Marians och Kirbys, och såklart blir det både fel och rätt, och fel och rätt om igen, innan vi når slutet. Relationsspänning, väldigt bra flyt, väldigt bra karaktärer som kommer från helt olika miljöer, bihandlingar som är spännande plus givetvis det stora med adoptionen. Och massa fint New York som grädde på moset. Jag var nöjd hela vägen, och blev imponerad av hur allt flöt på.

När jag ledde en skrivarkurs för några veckor sen pratade jag om Sophie Kinsella och hur jag tycker att hon ibland är helt fenomenal på att få sina böcker att gå framåt. Man kan inte sluta läsa och det känns så lekande lätt skrivet. Det är det ju såklart inte, det är en konst att skriva lätt och skapa driv. I ”Where we belong” lyckas Emily Giffin också med det. Perfekt tågbok och perfekt underhållningslitteratur.

Det här var ett inköpsförslag till bibblan, så den finns att låna.

Johanna Lindbäck

Jag har vågat mig på ett inköpsförslag till biblo igen. Eller flera faktiskt, väntar på att böckerna ska börja trilla in nu, en efter en. ”Amelia Anne is dead and gone” av Kat Rosenfield blev den första. En amerikansk YA, och den här gången tyckte jag den var helt okej. (Tur!) Inte strålande fantastisk, men det är ju få förunnat. Den har fått fin kritik, en så kallad litterär YA, och det var det som gjorde att jag blev nyfiken när jag amazon-surfade.

Den handlar om två flickor.
Rebecca som är på väg bort från sin hemstad, det är hennes sista sommar innan college. Hon har alltid vetat att hon ska flytta, och hon har alltid varit så målmedveten kring det. Men förra sommaren blev hon oväntat tillsammans med James. En high school-drop out som inte har några planer förutom att bli kvar där. Tanken var aldrig att deras förhållande skulle hålla så länge, men det gjorde det. Över hösten och vintern, och nu fram till sista veckorna.

Den andra flickan, Amelia Anne, hittas i början död vid vägkanten. Blodig och slagen, och hela staden blossar upp av rykten och skvaller om henne och gärningsmannen. Vem nu det kan vara. Rebecca är en av dem som blir smått besatta av mordet och flickan. Vem hon nu var.
Det får vi läsare veta allt om, korta avsnitt om det som ledde fram till vägkanten.

Jag är med på spänningsmomentet kring Amelia Anne, jag förstår ju varför det är med. Fast jag tycker det är ganska onödigt. Rebecca och den komplicerade James är väldigt intressanta och jag hade gärna läst om bara de två. De är så himla olika, och ändå finns det något självklart mellan dem. Spelet mellan deras olika ambitioner och vad de kan ge varandra, trots allt. Sen kommer mordet in och stör lite här och där… Det känns faktiskt så. Amelia Anne blir aldrig lika fängslande, varken som död eller levande, och i skildringen av henne och hennes pojkvän sprakar det inte till på samma sätt.
Team Becca och James här alltså.

Den finns ju som sagt på Stockholms bibblo. Bara ett lån bort!

Johanna Lindbäck