Plötsligt tipsade någon mig om Belinda Bauers ”Mörk jord” (eller nej, jag blev inte direkt tipsad, jag läste ett indirekt tips, påminner jag mig nu). Nu har jag läst alla hennes böcker. Den tredje boken om det lilla samhället Shipcott på Exmoorheden heter ”Ni älskar dem inte”. Om man inte har läst någon bok av Belinda Bauer och är sugen på att göra det men extremrädd för spoilers är det lika bra att man slutar läsa här. Det är nämligen omöjligt att skriva om ”Ni älskar dem inte” utan att nämna Bauers tidigare böcker ”Mörk jord” och ”Skuggsida”. Åtminstone är det så för mig. Men jag ska såklart inte spoila mer än jag måste.
Nå. Nu har ni fått er chans. Hej då eller välkomna att fortsätta.
Och för er som fortfarande är med: är man extremrädd för spoilers, kanske man inte vill veta att Steven Lamb och Jonas Holly är med i de här böckerna. För det är de.
Grundintrigen i ”Ni älskar dem inte” är en flicka som försvinner ur en bil där hon sitter och väntar på sin pappa. På ratten lämnas en post it-lapp med texten Du älskar henne inte. Den här flickan ska inte bli det enda barnet som försvinner på det här viset och där en post it-lapp med snarlik text lämnas på ratten. Men Belinda Bauers universum är så mycket mer än historien om just de här barnen. Här finns som sagt också Steven Lamb, som är huvudpersonen i ”Mörk jord”. En pojke, vars morbror kidnappades och mördades för 18 år sedan, och som letade efter morbroderns försvunna kropp på heden i Belinda Bauers första bok. Steven Lamb har fått en mycket bättre relation med sin mamma och sin mormor i den tredje boken och det gläder mig. Men Steven tyngs av mordet på en kvinna i byn. Steven var inte på något sätt inblandad i mordet, men han tror sig veta vem som gjorde det. Efter en händelse i ”Skuggsida” har polismannen i byn, Jonas Holly, varit sjukskriven från sitt jobb, men nu är han tillbaka. Tillbaka är också två av storstadspoliserna från den andra boken, Reynolds och Rice. De är i Shipcott för att försöka hitta de försvunna barnen.
Jag tycker inte att Belinda Bauers böcker är så starka som enskilda böcker, som de är som en helhet. Jag tycker att böckerna är mer än brittiska deckare (även om brittiska deckare mycket väl kan vara nog),ungefär dit Elizabeth George Lynley-deckare var på väg ett tag, även om hon styrt tillbaka skutan mot sin förmodade grundkurs i de senaste böckerna. Men vad har Elizabeth George med detta att göra? Förmodligen ingenting. Bara att det att hon också skriver brittiska deckare med visst socialt patos.
Belinda Bauers böcker är en väv av historier, av livsöden, av saker att hålla i minnet genom alla sidorna. Det kommer nog inte som någon överraskning att jag tycker mycket om det.
”Ni älskar dem inte” är på sina ställen djupt obehaglig. Dessutom är vissa delar så spännande att jag inte ens har tid att läsa. Eller snarare: jag försökte läsa snabbare än min hjärna hann med. Jag fick gå tillbaka flera sidor för att försöka fatta vad jag hade läst. Om jag inte hade behövt hålla i den relativt tunga, inbundna boken med båda händerna hade jag förmodligen bitit av mig naglarna.
Belinda Bauer verkar vara förtjust i kursiverade mördare, även om hennes mördares tankar finns insprängda med helt vanligt typsnitt här och där i både ”Skuggsida” och ”Ni älskar dem inte”. När jag tänker på saken får vi ta del av mördarens tankar även i ”Mörk jord”, men där är mördaren en del av historien på ett helt annat sätt. I Bauers två senaste böcker är mördaren av typen ”Ni är så dumma som inte förstår att det är jag som är mördaren”. Nja, det är ingenting som jag tycker så värst mycket om. Som tur är tar ”Ni älskar dem inte” en liten vändning en bit in i boken och mördarens tankar blir i högsta grad närvarande.
Som helhet är ”Mörk jord” min favorit av Belinda Bauer, eftersom jag tycker att den står bäst på egna ben, men om man bortser från självständigheten är ”Ni älskar dem inte” min nya Bauer-favorit i all sin råhet och med, får jag säga, komplexa historia. Jag hoppas att Belinda Bauer lämnar Shipcott i kommande berättelser, men jag återser gärna Steven Lamb. Belinda Bauer är ett författarskap som jag ser fram emot att följa.
3 kommentarer
Jag läste alla Håkan Östlundhs böcker i somras. Yes, alla. Började med ”Jag ska fånga en ängel” och fortsatte med deckarna. Sex stycken totalt. Nu kommer måndagsmötet.
Vad läser du just nu?
Volker Kutscher, ”Goldstein”, en tysk bestsellerdeckare som är en lyckad kombination av historisk roman och kriminalhistoria. Året är 1931. Polisen i Berlin får ett tips av FBI att en judisk yrkesmördare från Brooklyn just kommmit till stan. (Finns tyvärr inte på svenska – än så länge.
Läste nyligen en annan tysk författare, Ferdinand von Schirach som däremot finns på svenska. Han är en berlinadvokat som i böckerna ”Brott” och ”Skuld” berättar om ett antal verkliga fall ur den egna verksamheten. Novellerna är inte mer än fem till femton sidor långa, men fullmatade som filmsynopsis. Efter varje liten berättelse känns det som om man läst en hel roman. Som författare kan man tyvärr känna: det här är de optimala deckarna, varför skriva en till efter det här. Lika bra att lägga ner.
Kursiva mördare*, vi måste faktiskt prata om det. Varför så himla populärt? Blir inte du också lite (eller ganska) less på det greppet när du läser det hos andra deckarförfattare?
Det är numera förbjudet. Kan man inte skriva så att man förstår att det är mördaren eller någon allmänt mystisk person som inte är en av de tidigare karaktärerna i berättelsen utan att markera det typografiskt ska avsnittet kanske inte alls vara med? Måste erkänna att det förekommer i min första deckare ”Släke”. Det föregicks av en segdragen diskussion med redaktören som absolut ville ha kursiv där jag till sist vek ner mig. I första recensionen fick jag pisk för den kursiverade mördartexten. Håkan – redaktören, 1 – 0.
* Kursiva avsnitt med den än så länge inte avslöjade mördarens röst
Om man skriver deckare, måste man själv älska att läsa såna? Vilka deckarförfattare tycker du är bra?
Jag älskar att läsa en bra deckare, men jag tycker att många är trista, saknar trovärdighet i både story och personteckning. En höjdpunkt förra året var som sagt von Schirach. Annars läser jag gärna Dennis Lehane, Åsa Larsson och Johan Theorin, för att nämna några. Keplers är inte heller så tokiga (har bara läst den första). Sedan är det tyvärr många jag inte hunnit läsa alls, läser så fånigt långsamt.
Vilken genre läser du mest och helst?
Romaner.
Jag får problem när jag ska välja ut den bästa boken, men säg någon eller några bra du läste förra året? Vad var bra med den/dem?
En av de bästa var ”Cronich City” av Jonathan Lethem. Den handlar om ett antal udda existenser på Manhattan som lever vitt skilda liv, men vars öden ändå kolliderar och är samtidigt en uppgörelse med vad New York utvecklats till de senaste trettio åren. ”Chronic City” är en fristående fortsättning på hans bestseller ”Fortress of Solitude”, om att växa upp som ensam vit kille i ett svart område i Brooklyn på sjuttiotalet.
De här böckerna finns inte heller på svenska än, helt obegripligt med tanke på att de håller Jonathan Franzen-klass. (Nu framstår jag väl som en odräglig kultursnobb, men orsaken är att jag nyligen bodde ett halvår i Berlin och då blev det förstås en hel del böcker på tyska och engelska, vilket ledde till nya upptäckter. Det verkar förresten vara i Berlin som de svenska författarna hänger. Träffade många fler svenska författare där än vad jag gör i Stockholm.)
Vilhelm Mobergs ”Din stund på jorden” var förra årets klassikerläsning. (Min första Moberg måste jag erkänna.) En oerhört gripande skildring av en rotlös utvandrad svensk i Kalifornien med Kubakrisen mullrande i bakgrunden.
Bengt Ohlssons ”Rekviem för John Cummings” är också en bok som fastnade. Jag augusttippade den långt före nomineringarna. Jag har inget stort intresse för Ramones, men tror inte jag skulle orkat ge mig på en bok om en prostatadöende femtioplussare utan den draghjälpen. (Sådan är jag, ytlig och kändiskåt.)
Den första jag läste av dig var ”Jag ska fånga en ängel”, och jag gillade den jättemycket. Den är ju lite udda i din produktion, ingår inte i serien om Gotland, och är en mix av vanlig roman och krim. Hur kom det sig att du skrev den? Blir det mer såna?
”Jag ska fånga en ängel” är på många sätt självbiografisk vilket gotlandsdeckarna inte alls är. Den första impulsen till romanen fick jag när jag för några år sedan passerade Sollentuna med tåget och såg att min högstadieskola var riven. Jag har inte planerat något nytt om just de karaktärerna, eller i den blandgenren, men är inte främmande för ett nytt gräv där du står-projekt.
Hur hittar du bra böcker?
Jag följer med i utgivningen, förlagens kataloger, läser kultursidor, ser ett och annat Babel och åker till en bokmässa då och då. Utbyte av tips och samtal om böcker med vänner, kollegor, bokhandlare och bibliotekarier betyder också en hel del, kanske mer än recensioner och andra tidningsartiklar.
Jag är också med i en bokklubb. Det blir övervägande klassikerläsning, allt är inte fullträffar, men det blir många spännande böcker man inte skulle hittat annars. Vi läste förresten Beate Grimsrud, ”En dåre fri” förra året. Det var förra årets bästa bokklubbsläsning och hade kunnat stå med under fråga fem för sin osentimentala och hela tiden överraskande skildring av psykisk sjukdom.
En bok som fler borde hitta till?
”Förlossningen” av Måns Wadensjö gick väl inte direkt obemärkt förbi, Katapultpris och allt, men den kan säkert tåla fler läsare. En skarp och stilsäker skildring av en förlossningsavdelning som man inte lägger ifrån sig när man väl läst första sidan. Sällsynt begåvat. Fängslande arbetsplatsskildringar växer inte på trän på den här sidan sjuttiotalet.
Fotograf: Sofia Runarsdotter
Kommentera
JoL och JoÖ har ofta svårt för kursiva mördare i deckare, alltså när man inte vet vem mördaren är men man får läsa kursiva avsnitt med hens röst och tankar under tiden som mordutredningen pågår. Har du några litterära no-no:s som får dig att sucka och bli så less?
Jessica
Böcker med mängder med fotnoter är inte någon favorit då jag inte kan låta bli att läsa samtliga och det ger en alldeles för hackig läsupplevelse. T.ex. som i Susanna Clarkes Jonathan Strange and Mr. Norrell som jag ännu inte ens läst ut fastän jag gillar själva berättelsen.
Johanna K
Jag har väldigt svårt för talspråk i böcker. Lite som i Lo Kauppis ”Bergsprängardottern som exploderade”. Om jag inte blir superfängslad lägger jag undan boken direkt.
Johanna L
Påträngande berättare, som ”ingen anade det då, men det här skulle bli deras sista lyckliga dag tillsammans”. Usch!! Samma gäller greppet en bok i boken, eftersom boken i boken brukar vara så himla dålig. Säg en sån man njuter av att läsa och inte bara skummar igenom?
Johanna Ö
Förutom kursiverade mördare – detta otyg – så gillar jag sällan brevinslag, helst om de inte följer huvudhandlingen tillräckligt väl. T ex i Marian Keys ”Är det någon där” när Helen och Mamma Walsh skriver brev till Anna. Gillar inte!
Svara i kommentarerna!
34 kommentarer
Är nu inne på min fjärde Camilla Läckberg på knappt tre veckor och börjar väl bli lite… mätt. Jag håller visserligen fast vid min åsikt att hon verkligen inte är den katastrof som vissa kritiker fått oss att tro – utan att nämna namn kan jag komma på åtminstone en annan hårdexponerad deckardrottning som är avsevärt sämre och hey, ni talar med kvinnan som plågat sig igenom Maria Langs erbarmerligt usla åttiotalsdeckare! – men lite tjatigt blir det. Mycket gravöppningar, kursiverade mördare, påflugen släkt och ost- och kaviarmackor doppade i varm choklad. Frågan är om det inte är just det sistnämnda som gör Läckberg så omåttligt populär: detta trygga, invanda som kontrast till (de i ärlighetens namn rätt tama) morden; vetskapen om att fastän Fjällbackas befolkning sakta men säkert stryker med så är ost- och kaviarmackorna i Patriks och Ericas kök en konstant variabel. Trygghetsnarkoman som jag är kan jag förstå och uppskatta det draget, och jag har haft det oväntat trivsamt i Fjällbackabornas sällskap, om än med vissa reservationer som jag strax kommer till. Kanske är det så här man ska närma sig olästa författarskap, med förväntningarna nedskruvade på noll? Å andra sidan känns det som en rätt trist approach i längden.
Rent deckarmässigt håller jag nog ”Isprinsessan” och ”Predikanten” högst. Där lyckas Läckberg, trots det stapplande språket, få till ett riktigt schysst bladvändardriv, och blandningen mellan polisutredning och vardagsliv känns ganska väl avvägd. Om jag förstått er Läckbergkännare rätt blir det allt större fokus på Patriks och Ericas liv, med småbarn, vardagsgnabb och relationsproblem, i de senare böckerna. Nu är ju inte jag vardagsrelationsbokhoran direkt, utan läser snarare Läckberg för det småputtrigt pusseldeckaraktiga. Gamla oförrätter och oförlöst hat som ligger och gror i den pittoreska småstaden, och så vidare. Tror det får bli en liten paus i det intensiva Läckbergläsandet snart. Gärna något med litterära ambitioner och noll vardagstristess – en historisk roman kanske? En Bookerprisvinnande historisk roman, rentav? Japp, det får det bli. Ursäkta ämneskapningen.
Aaaand we’re back on track!
Jo. Alltså. Invändningar. En sak som retar gallfeber på mig är alla dessa sura, bittra, kalla, ja, ibland rent ondskefulla äldre kvinnor. Har ni tänkt på det, att den stora majoriteten av äldre modersgestalter hos Läckberg är riktiga ragator? Ragator/psykfall, till och med, i synnerhet i de första tre böckerna. Erikas döda mamma (som jag misstänker får lite postum upprättelse i ”Tyskungen”), Patriks svärmorsmardröm till morsa, en hel hop av bifigurer i form av grannar, fruar, svärmödrar, mammor och mordmisstänkta… Jag blir lite beklämd, faktiskt. För att inte säga upprörd. Visst existerar oresonliga svärmödrar och kallhjärtade mödrar även utanför bokpärmarna, men i denna utsträckning, och så nyanslöst? Och varför får den litterära och kulturella myten om svärmodern från helvetet så fritt spelrum i detta årtusende? Är inte det i själva verket en trött gammal pilsnerfilmsklyscha? Faktum är att Läckberg själv nämner svärmorsnidbilden i en bisats, men det hindrar henne inte från att fortsätta blåsa liv i myten. Nej, i egenskap av blivande äldre (och varm, glad, smart, rolig och allmänt fantastisk, tack så mycket!) kvinna håller jag tummarna för att det dyker upp lite trevligare tanter i de senare Läckbergarna. Gärna lite mer nyanserade personporträtt överlag, om jag nu får önska stort, men det kanske är lite utopivarning på den önskningen…?
32 kommentarer
Titti Persson har skrivit två romaner förut, ”Sju sköna snubbar” och ”Skaver”. Har ni läst dem? (Ja på den första, nej på den andra, för mig.) Jag tror inte att hon är så jättekänd som författare. Det hoppas jag förändras helt och hållet med hennes nya ”Jag vet ingenting om dig”. Här har vi en helt vanlig roman, ni vet manifestet, utan krusiduller, serverad rakt upp och ner. Två pojkar på varsin sida Atlanten, en i Skärholmen och en i Renton utanför Seattle. De är tio år i början av åttiotalet. Deras uppväxter och familjesituationer lämnar en hel del övrigt att önska, för att uttrycka sig milt. De vet båda om att de är gay från tidig ålder, men det är liksom deras minsta bekymmer bland alkoholiserade mammor, försvunna storasyrror, mobbande kompisar och seriemördare. Trots det stora avståndet lyckas de vid ett tillfälle kroka tag i varandras liv, och Jon i Skärholmen berättar boken till och om ett du, Sean, hans stora kärlek i Renton. När romanen börjar har Sean precis anlänt till Stockholm. Vartannat kapitel är sen kursiverade jag-berättelser om och av Jon.
Vi har alltså andra person och kursiverat jag… hm… skulle ju kunna, men blir jag irriterad? Inte ett smack! ”Jag vet ingenting om dig” griper tag från början och alla eventuella stilinvändningar flyger iväg. Allt från stort till smått känns precist och rätt- personerna, miljöerna (även Renton och Seattle som hade kunnat bli ”USA”, men det märks att Titti Persson inte bara blundat och pekat på kartan på måfå), 80 och 90-talet. Och så utanförskapet i kombination med längtan och kärlek, och vad kärlek gör. Framförallt det. Jag är inte kille, inte gay, har knappt varit i Skärholmen, men den här berättelsen handlar ändå om mig. Styrkan i vanliga romaner som är skitbra. De handlar alltid om en själv. Man känner alltid igen sig. Så här sitter jag med den mentala checklistan och nickar åt situationerna och känslorna och insikterna, de fula och de fina. Och sträckläser, det gör jag också. Och gillar, som sagt. Massor!
Det är flera stora, välkända författare som kommer med nya böcker i höst, mycket att läsa, men om ni vill försöka med en ny så rekommenderar jag Titti Persson. Jag tror ni kommer att bli positivt överraskade!
Jag är på sidan 121 i Åsa Träffs och Camilla Grebes deckardebut ”Någon sorts frid”, men nu tar jag en paus på obestämd tid.
Främsta anledningen?
Den kursiva mördaren.
Jajamensan.
Jag orkar inte med det greppet en gång till.
Det hade säkert känts annorlunda om jag på dessa 121 sidor hittat massa annat jag gillar, men det är bara en helt vanlig, enligt standard 1A, svensk deckare om en terapeut som bor i ett ensligt hus ute på Värmdö. Hade kunnat vara skrivet av vilken svensk deckarförfattare som helst. Gillar ni såna (Läckberg, Jungstedt, Kallentoft och gänget) så pröva den här. För mig blev det en för mycket i samband med denna kursiverade mördare. Ännu en gång.
Kan vi inte ta en paus med såna och med pseudonymer?
Nu kommer Mons Kallentofts tredje bok om polisen Malin Fors, ”Höstoffer”. Lika välskrivet språkmässigt som de tidigare två. Uppgiften för Malin Fors i stora drag ungefär: Nyrik advokat mördad på sitt stora gods. Vem har gjort det? Någon av de fiender han skaffat sig under tiden som advokat, eller någon från barndomen eller är det kanske rentutav den adliga familj som tvingades sälja godset och har sörjt det sedan dess?
Fast mest handlar det nog om Malins privatliv denna gång. Hennes drickande eskalerar, hennes relationer till sin familj går fel, på jobbet börjar man oroa sig. Det är mer av det som vi på bokhora kallar för ”fluff” i denna boken jämfört med de tidigare, åtminstone känns det så. Det är inte något negativt, men visst är det intressant hur de svenska deckarna alltmer fokuserar på polisernas privatliv, snarare än brottet som ju borde stå i centrum för en kriminalroman? Istället blir det sekundärt, det är människor och relationer för hela slanten. Nå, inte mig emot, fluffknarkare som jag är. Här får jag mitt lystmäte. Och jag lider med Malin, vill hjälpa till, reda upp, skaka om henne. Få henne att förstå vad hon håller på med. Åh! Om vi människor bara kunde prata med varann en enda förbaskad gång. Vad lite böcker som skulle skrivas.
Jag tycker om Mons Kallentofts deckare. Det är honom och Åsa som jag följer så ivrigt, väntar på mer, fler delar. Det finns en mjuk melankoli i böckerna om Malin Fors och ett reflekterande kring människorna. Ofta pratas det om att deckarförfattare använder sina böcker till samhällsreflektioner och -kritik, men Mons har alltid använt deckarhistorien som bakgrund till människorna och det är intressant.
En ivrig väntan var det, och jag blev inte besviken. Tvärtom, längtar redan till nästa del. Vill veta hur det går för Malin och så är jag nyfiken på Maria Murvall, vars öde vi fick veta något om i den första boken och som sedan följer med som ett litet sidospår, en person som upptar Malins tankar och tid. Jag hoppas att den gåtan ska få sin lösning och att Maria Murvall ska bli frisk och kunna berätta om vad som har hänt henne.
Men okej, deckarhistorien kunde ha varit lite mer komplicerad i den här boken, det var lite för lätt att räkna ut vem mördaren var tycker jag nog. Och sidospåret med resan till Marbella kändes lite konstruerat, som om det behövdes en anledning att få Malin att åka dit och träffa sina föräldrar, snarare än att det var särskilt nödvändigt eller trovärdigt för historien. Men så flufflover jag är, kan ha överseende med det. Jag vill ju veta vad för mystiskt det finns mellan föräldrarna, det är nåt där helt klart!
Och så måste jag säga att böckerna blir bara snyggare och snyggare. Hemskt förtjust i omslaget till denna. Vem är det som gör dem?
Glömde! Det här med kursiverade mördare, fast i Mons fall, kursiverade offer. Det är ju så onödigt, det pratade vi om redan förra gången det begav sig. Lägg ner!
6 kommentarer
Jag har pratat mig varm om Mons Kallentoft vid flera tillfällen, senast i P3 Populär när vi pratade sommarläsning. Och hans nya deckare ”Sommardöden” är precis lika fin som den förra! Det där vackra språket han har. Jag tycker det är så fint även om det inte alltid passar, jag tänker (…) främst på de partier i boken där han skriver om just romankaraktärernas tankar. Mina tankar är sällan så vackra och välformulerade men kanske är det annat med kvinnliga poliser i Linköping, vad vet jag. Hursom, språket är en av de stora styrkorna med den här boken. Det och en bra och på något sätt känslosam (trots genren) historia.
Liksom i ”Midvinterblod” är det Malin Fors, polis i Linköping som är huvudpersonen. Och hon är väl lite sådär trasig som poliser är mest, kanske drar en tequila för mycket, kanske inte kan hantera kärleksrelationer, kanske har tonårsbarn och så vidare. Och denna varma sommar går en seriemördare lös, en som ger sig på tonårstjejer runt om i staden och det är aldrig roligt med seriemördare. Det är en spännande intrig med en upplösning som också liknar den i den förra boken. Jag tänker på det här med att det är våra upplevelser och minnen som formar oss till de personer vi så småningom blir och de handlingar vi utför.
Fint så! MEN, det finns alltid ett men och i det här fallet är det kursiveringen. Vi gör ju inte kursiveringar som bekant och även om det inte är mördaren som går runt och tänker kursiva tankar i Mons böcker utan istället offren så är det så förbannat irriterande. Det måste bli ett stopp på det här! Jag ska starta en facebookgrupp som heter Nej till kursiveringar i deckare, blir ni med?
I sammanhanget dock en petitess, läs den första som är en succé i pocket och läs sedan denna, det är finfin sommarläsning som jag påpekat för alla som velat och inte velat lyssna. Gör Mons i sommar, ni kommer inte ångra er.
3 kommentarerLäser nya tidskriften ALT, samtalet mellan Peter Kihlgård och Anne Swärd (mycket bra). Här är ett citat :
”Men hur många böcker läser man inte där man tänker ”och du har ingenting att säga, och du har ingenting att säga, och du har ingenting att säga” för att det är tre sidor av någon aptråkig miljöbeskrivning av en lägenhet. Som om de fick betalt per ord. Ta bort!”
Tack, Peter Kihlgård, för de visdomsorden. Jag hoppar också över. Med glädje. Och när jag säger det till mina elever blir de alldeles bestörta. ”Läser du inte varje ord??!! ” Såklart inte. Är det en miljöbeskrivning som är viktig märks det direkt (om det är i en deckare tex), men annars är ju de avsnitten ofta så yada yada.
Det är som kursiverade mördare. I don’t do kursiverade mördare heller. Kan man som författare idag inte komma på något bättre än en sån, låt mig kalla det aptråkig, lösning så får det vara.
Och lita på mig, ni behöver inte bli nervösa och tro att ni inte kommer att hänga med bara för att ni hoppar över ett dåligt stycke här och där. Man hänger med. Man fattar allt. Man behöver bara inte ödsla tid på om en lampa är gul eller röd.
Finns det något ni inte gör?
21 kommentarer
Men nej! Jag har gjort det igen – jag har läst Harry i fel ordning! Inte för att det spelade så stor roll, och jag märkte inget av det förrän efter men jag var ju så noga med att jag skulle ta dem rätt nu. Javel, det gör detsamma.
Ettan och tvåan är normalbra, sen kommer Rödhake och där händer något. Jag gör en töntig sportjämförelse nu för i Norge är ju skidåkning nästan en religion; Nesbø lägger i en högre växel och drar ifrån i långspurt. Den spurten verkar han hålla oförtrutet sen dess. Man fattar nästan inte hur det går till, men man är glad att han lyckas. Det blir plötsligt så extra bra, spännande och välfyllt. I varenda bok. Om ni känner er less på deckare (det är jag!), läs Harry Hole (så inte less!). Efter ”Rödhake” kommer ”Smärtans hus”. Det missade jag, och kastade mig i ivern på ”Djävulsstjärnan”.
Klurig intrig? Check. Spänning? Check. Polis med personliga problem? Tredubbelcheck. Intressanta relationer? Dubbelcheck. Bra Oslo-miljö? Check. Matpakke? Nej. Regn? Nej. Kursiverade mördare? Gud, nej. Trötta dialoger? Dubbelnej.
Vad mer behöver man? Inget. Allt finns i Djävulsstjärnan.
Läs intervjun med Jo Nesbø, del 1 och 2.
2 kommentarer
Föregående
AllaBokpodden!
Senaste kommentarer