Bokhora.se

01/09 2010
7:00

Egentligen har Jennifer Weiner aldrig passat in i chicklitgenren. Om chicklit – nu talar vi om den mest basala och, tyvärr, mest frekvent förekommande formen, sko- och shoppinglitt 1.0 – är en glittrig klänning i ministorlek är Weiner mer en mjuksliten storskjorta, som gjord för att skrota runt i kyliga men soliga dagar på Cape Cod. Redan debuten ”Good in Bed” från 2001 uppvisade en stilistisk mognad och humoristisk skärpa som särskilde Weiner från de andra rosafärgade böckerna med kvinnoben på omslaget (varför just kvinnoben som universell markör för kvinnoorienterad underhållningslitt? Jag har funderat över detta förut). Så har hon också en examen från Princeton med självaste Joyce Carol Oates som skrivarlärare i bagaget.

Med sin åttonde roman ”Fly Away Home”, ute i engelsk hardcover och trade paperback sedan en månad tillbaka, borde hon, om det finns någon rättvisa i världen (jag är skeptisk), få släppas ur den trånga, illasittande chicklitklänningen och få cred för det hon defacto är: en driven, rolig och begåvad stilist som råkar skriva humoristiska och rörande skildringar om kvinnor i olika åldrar. Nu ser världen en gång för alla ut som den gör; medan författare som Nick Hornby, David Nicholls och Jonathan Tropper inte behöver välja mellan publikens och recensenternas kärlek är New York Times bästsäljarlista det närmaste Weiner kommer ett omnämnande i den tidningen. Förmodligen skrattar hon hela vägen till banken, men jag tycker ändå det är synd att amerikanska dagstidningar konsekvent stämplar ett stort ceriserosa ”C” på Weiners böcker utan att bemöda sig om att undersöka vad som döljer sig bakom (den felaktiga) kategoriseringen. Oh well; deras förlust. Vi som varken räds ceriserosa ”C”:n eller gyllengula ”O”:n fortsätter att hitta och läsa smart, välskriven litteratur som engagerar – och inspirerar att läsa brett och fördomsfritt, något av Bokhoras programförklaring.

Upplägget i ”Fly Away Home” påminner en hel del om Curtis Sittenfelds ”American Wife”. Weiners politikerhustru heter Sylvie Woodruff, gift med New York-senatorn Richard, och har i över trettio år varit förkroppsligandet av devisen ”bakom varje framgångsrik man…”. Hämtat hans frukost, skrivit hans tal, valt hans kläder, talat vid välgörenhetsluncher och banketter. Fött och uppfostrat hans barn, skött deras hem, bantat och tränat med PT för att kunna komma i små dräkter i storlek 36 så att inte blogghyenorna ska kunna kalla henne fet. När Richard plötsligt befinner sig i centrum för en otrohetsskandal flyr Sylvie till barndomens sommarhus vid Connecticuts kust för att ta reda på vem hon är bortom den glossiga, välfönade politikerhustruytan. Så småningom ansluter hennes vuxna döttrar Diana och Lizzie, och just systermotivet är ju väl upptrampad mark hos Weiner. I ”In Her Shoes” hette systrarna Rose och Maggie, men dynamiken är densamma. Lyckad versus misslyckad. Kontrollerad och präktig versus utlevande missbrukspersonlighet. Just Diana/Lizzie-spåret är det spår jag har svårast för i ”Fly Away Home”, kanske därför att det är här de arketypiska chicklitingredienserna trots allt synliggörs. Vi har läst om det förut hos Weiner, och i mer helhjärtad tappning. Här är det Sylvies historia som engagerar och fascinerar. Hur hon, nära nog sextio år gammal, frigör sig från hustrurollen och för första gången börjar fundera på vad hon vill. Jag hade jättegärna läst en hel roman om endast Sylvie, med hennes döttrar som bifigurer. För fem år sedan hade jag nog behövt Dianas och Lizzies närvaro för att legitimera läsningen; idag identifierar jag mig allt oftare, märker jag, med kvinnor i min egen mammas ålder. Det behövs inget tjugonåntingalibi.

Med detta sagt: jag hade ofantligt trevligt i Jennifer Weiners sällskap. Allt det jag gillat med hennes tidigare alster – humorn, skärpan, värmen, den begåvade dialogen – finns här fast i en aningen mognare och mer genomtänkt tappning. Pluspoäng för att Richards otrohetsaffär kopplas samman med ickefiktiva, i högsta grad aktuella skandaler (Tigergate, till exempel). Jag är personligen väldigt förtjust i författare som blandar in aktuella IRL-händelser i en annars fiktiv miljö; när det är rätt utfört ger det en ökad känsla av autenticitet. Så ja, en till vinnare från Weiner, och den här gången hoppas jag som sagt att även läsare utanför hennes vanliga målgrupp bemödar sig om att läsa. Curtis Sittenfeld-fans, till exempel. Det är lite mer lättsmält och uppenbart humoristiskt än hos Sittenfeld – Weiner kan bara inte låta bli att skämta, vilket flera av hennes uttalanden i Franzendebatten vittnar om – men jag tror att många som läst och uppskattat ”American Wife” kan känna sig hemma här.

När jag läst ut boken ser jag i efterordet att Jennifer Weiner tackar Curtis Sittenfeld, en av hennes ”generous first readers”. MYCKET intressant, inte bara med tanke på de tematiska likheterna. För några år sedan gick nämligen Weiner väldigt hårt åt Sittenfeld efter att denna skrivit en giftig recension av Melissa Banks ”The Wonder Spot” och chicklit i allmänhet. ”The more I think about the review, the more I think about the increasingly angry divide between ladies who write literature and chicks who write chick lit, the more it seems like a grown-up version of the smart versus pretty games of years ago; like so much jockeying for position in the cafeteria and mocking the girls who are nerdier/sluttier/stupider than you to make yourself feel more secure about your own place in the pecking order”, skrev Weiner i ett blogginlägg 2008. Ja, nog är det lite högstadiementalitet över litteraturdebatter över huvud taget, oavsett kön på de inblandade… Roligt att se att författare kan gräva ner stridsyxan och istället hjälpa varandra! Det ska bli spännande att se om Sittenfeld fortsätter med sin informella lektörsroll – nu när jag tänker på det tackades hon även i ”Best Friends Forever” – och i så fall hur Weiners skrivande påverkas. Eller vice versa. Tycker det är intressant hur författare förhåller sig till och inspireras av varandra. I synnerhet i dessa ankdamms/högstadietider.

4 kommentarer
02/01 2009
9:40

Jag börjar tro att jag förlorat förmågan att läsa chicklit i underhållningssyfte. Vad som tidigare betydde avkoppling, några hekto rosa skumbananer att slappna av med mellan de välbalanserade måltiderna, framstår nu bara som – i bästa fall – banalt och irriterande eller – i värsta fall – blodtryckshöjande och direkt hälsovådligt. När det gäller ”Sängläge” fick jag taggarna utåt direkt, och det är nog inte enbart Sarah Bilstons fel. Jag har ju tidigare, mantralikt, ondgjort mig över alla omotiverade kvinnoben på chicklitomslag. Här får vi både kvinnoben och högklackade skor, jackpot för klyschiga men (antar jag) säljmotiverande chicklitmarkörer! Eftersom så många sängbundna gravida kvinnor relaxar i sängen med ett par högklackade skor, menar jag. Suck.

Innehållet då? Jag vill verkligen gilla ”Sängläge” eftersom jag – för en gångs skull i chicklitsammanhang – kan relatera till ämnet, men tyvärr saknas såväl substans som driv och – det viktigaste! – en hjältinna man hejar på. Quinn, Q kallad av vänner och familj, är gravid i tjugosjunde veckan då hon blir ordinerad strikt sängläge under återstoden av graviditeten. Låter som en dröm för alla läsande slackers runtom i världen (i alla fall för den här), men för en arbetsnarkoman i New York blir det tydligen desto svårare. (Vid flera tillfällen i boken, när Q klagar över hur jobbigt och hemskt det är att tvingas ligga stilla och äta och vila hela dagarna tänker jag ”Jamen, läs en bok då!” Hon har ju faktiskt hela bokhyllan full med Jane Austen och Margaret Atwood och refererar vid flera tillfällen till olika anglosaxiska författare – en av romanens få styrkor.) I sitt fängelse av kuddar, eftermiddagsteve och chocolate chip cookies börjar Q fundera över den sköra relationen till sin familj i England och om hon felprioriterat sitt liv.

Tyvärr funderar hon inte tillräckligt mycket över min största invändning mot ”Sängläge”: den hopplöst träige maken Tom, som inte vid ett enda tillfälle under berättelsens gång framstår som det minsta sympatisk. Vad ÄR dealen med alla rika, karriärsinriktade Kendockor till män i amerikanska chicklitromaner? Ska det föreställa sig något slags ideal? Uppenbarligen, eftersom virrhönig hjältinna efter hjältinna gifter sig med dem. Zzzzzz, säger jag bara, till Shopaholic-Rebeccas Luke, Babbeldrottningens marginellt sexigare dito, men framför allt till Qs Tom, en karriärsfixerad träbock som verkar skita fullständigt i sin gravida fru och det gemensamma barn hon snart ska föda. Jag hade önskat mer problematiserande kring papparollen och hans beteende, men vad hade jag väntat mig? En amerikansk ”Bitterfittan”? Knappast, va? Hur som helst förvandlas läsningen snart till ett enda stort irritationsmoment med ytterst få ljuspunkter. Slutsats: jag borde börja tänka på blodtrycket och slappna av med lite gammalt hederligt blod och slem istället.

Nej, det här blev inget minnesvärt tillskott till min mammalista. Läs i så fall mycket hellre Jennifer Weiners ”Little Earthquakes”, som tar upp graviditet och moderskap på ett väsentligt charmigare och mer sympatiskt sätt. Tips på tankvärd och rolig gravidchicklit (eller gravidlitt över huvud taget – hemskt gärna skönlitteratur) mottages tacksamt!
13 kommentarer
28/07 2008
8:28

För några veckor sedan klämde Johanna L ett par Meg Cabot-böcker och blev glatt överraskad. Det var med hennes rekommendation i bakhuvudet som jag plockade åt mig Cabots första roman för vuxna, ”Babbeldrottningen”, i pocketstället, och efter att ha tillbringat ett par trevliga timmar med Lizzie, Cabots pratglada hjältinna, kan jag bara hålla med: Meg Cabot är en liten pärla i chicklitgenren. It ain’t rocket science, eller ens God Litteratur, men välskrivet, kvickt och kul. Precis vad jag behövde för att få tiden att gå i baksätet på väg hem från min Norrlandsturné.

Handlingen i kort: Lizzie Nichols, Typ A-hjältinna inom chicklitgenren – rolig, impulsiv och benägen att trampa i klaveret på ett charmigt sätt, befinner sig på sin första utlandsvistelse. I London, närmare bestämt, där hennes pojkvän Andrew bor. Ja, strikt taget har de bara träffats en enda kväll, och det var flera månader och femton kilo sedan, men han är hennes livs kärlek, det är hon övertygad om. När drömprinsen visar sig vara en knöl i röd paljettbeströdd skinnjacka hoppar hon på första bästa tåg till Frankrike, där hennes bästa kompis tillbringar sommaren på ett slott. (Europeiska slott verkar vara något av Cabots signum – jfr ”En prinsessas dagbok”-böckerna, som jag i och för sig bara är förtrogen med genom filmerna.) På tåget träffar hon en snygg och sympatisk främling som hon lättar sitt hjärta för. Inte en hemlighet undlåter att passera hennes läppar efter ett par glas vin i restaurangbistron, här snackar vi terapisession, främlingar på tåg-style. När det är dags att kliva av tåget visar det sig a) att den snygge främlingen ska åt samma håll, b) att han är son till en fransk godsägare och c) att familjens slott – oops! – är samma slott som Lizzie valt som tillflyktsort. Ingen främling särskilt länge till, med andra ord. Lizzies stora käft har förföljt henne hela vägen till Frankrike!

Intrigmässigt påminner ”Babbeldrottningen” en hel del om Sophie Kinsellas ”Mina hemligheter”. Ramberättelserna – ung, charmig tjej med tendens att yppa hemligheter för främlingar på diverse färdmedel råkar avslöja för mycket för fel person, eller kanske rätt? – är förvillande lika, men Cabots berättelse är bättre utförd, med en charm och berättarglädje som smittar av sig på läsaren. När jag läser chicklit letar jag främst efter två saker: flyt i språket och en sympatisk hjältinna. I ”Babbeldrottningen” får man båda, plus skönt verklighetsfrånvända miljöer och massor med champagne, glamour och snygga vintageklänningar man blir sugen på att äga. Ypperlig strandläsning, och om du liksom jag gillar detta har jag goda nyheter: ”Babbeldrottningen” är första boken i en serie om Lizzie Nichols. Idag finns tre böcker utgivna på engelska, och eftersom min abibliofobi (se abibliophobia, ”fear of running out of things to read”, slår gärna till på bilsemestrar) är allomfattande och ofta uttrycker sig i längtan efter rolig och lättsmält billitt har jag redan klickat hem fortsättningen, ”Queen of Babble in the Big City”. För att inte Lizzie skulle få det tråkigt i bokpaketet klickade jag även hem första delen i Heather Wells-serien, ”Size 12 Is Not Fat”. Någon som läst?

PS: Ja, YTTERLIGARE ett chicklittigt omslag med – ta da! – kvinnoben. Suck. Vad ÄR dealen med kvinnoanpassad litteratur och släta, oändligt långa ben på omslagsbilden? Sluta, snälla, jag blir förbannad. Det här kan bli ett uppror, banderoller kan komma att tillverkas, demonstrationer ligger på planeringsstadiet. Ropen skall skalla – benfria bokomslag för alla!

9 kommentarer
08/02 2008
11:00

den-oandliga-karlekens-o.jpg

Omslaget till ”Den oändliga kärlekens ö” är djupt obehagligt; ångestframkallande, nästan. Ett par välformade, omsorgsfullt rakade/epilerade/vaxade kvinnoben, framhävda av ett par intensivt röda pumps. (Vad är dealen med benfrekvensen på omslag till uttalad kvinnolitteratur förresten? Det känns som om någon borde skriva en avhandling om det här. Det har nog skrivits avhandlingar om det här, nu när jag tänker på det.) En eldröd klänning, dito blomblad utströdda, ”American Beauty”-likt, på marken… ja, ni har ju ögon att se med själva. Visst tänker man nischad kvinnolitteratur för Ameliagenerationen?

Bara för att få det överstökat på en gång: det här är nischad kvinnolitteratur för Ameliagenerationen. Kanske Taragenerationen också – en mustig latinavariant på den litterära subgenre jag kärleksfullt brukar kalla klimakterielitt. Det finns massor med fantastisk klimakterielitt: Sue Monk Kidd, Elizabeth Berg, Alice Hoffman, Anne Tyler, Anne Rivers Siddons, Isabel Allende… Just Isabel Allende är ett namn som dyker upp på baksidestexten till ”Den oändliga kärlekens ö”, och det var just Allende-konnotationerna som fick mig att ignorera det läbbiga omslaget och kasta mig in i den här – sluta läs nu, Johanna L, jag vill inte att du ska få en allergisk reaktion! – mustiga skrönan om flera generationer kubabor i dåtid och nutid. Är det lika bra som ”Andarnas hus”? Självfallet inte, not even close, men som tidsfördriv och lättsam underhållning funkar ”Den oändliga kärlekens ö”. Jag är väldigt svag för magism realism och central- och sydamerikansk litteratur över huvud taget, misstänker att det hjälper. Åtminstone i början av läsningen hade jag överseende med småpinsamt blommigt språk och formuleringar som ”Hon var fortfarande slank, precis som lotusblommorna som förgyllde dammen där fiskar med flortunna böljande stjärtar simmade omkring”. Orsaken till denna plötsliga, ganska okarakteristiska storsinthet? Jag gillar stämningen som Daína Chaviano förmedlar i texten; tropiskt fuktiga nätter, vättar, gastar och bisarra sjukdomar och, bäst av allt, ett ambulerande spökhus som, i sann magisk-realistisk anda, beskrivs som det mest naturliga i världen. Dessutom tangerar hon i berättelsen om exilkubanskan Cecilia som försöker finna sig tillrätta i Miami utan att förlora kontakten med sitt ursprung något som har potential att gripa tag. Jag upprepar: ”potential att”. Lever Chaviano upp till potentialet? Nja, men jag hade en riktigt trevlig kväll med den här småputtriga, mustiga romanen, som fungerar utmärkt som ren underhållningsroman men inte lever upp till de litterära krav som de magisk-realistiska aspekterna ställer. Läs för all del ”Den oändliga kärlekens ö”, men läs ännu hellre Isabel Allende och Gabriel García Marquez. Eller varför inte Alice Hoffman, som på ett förnämligt sätt förvaltar de magisk-realistiska beståndsdelarna i New England-miljö.

Summa summarum: otäckt omslag, småtrevlig bok, men ingen kubansk Isabel Allende för er som hade hoppats på det. Och ja, det bor nog en liten Tara-tant i mig trots allt.

Kommentera