Bokhora.se

27/01 2008
12:04

innbundet_fullbok.jpgJag hade den lyxigaste, slappaste dagen på länge igår. En bok och en soffa, timme ut och timme in, tills boken var utläst. Underbart. Och boken. My god! Jag måste samla tankarna lite för recension, men jag kan redan nu säga en klatschig blurb-wannabe jag kom på medan jag läste : Norges svar på Paul Auster. Jajamensan. Författaren det handlar om är Mattis Øybø och boken heter ”Ingen er alene”.

Vad jag vet är han inte på väg in på svenska marknaden, så här kommer ett hett tips till alla svenska förlag : släng er på köpknappen! Den skulle passa perfekt till vårutgivningen 2009.

2 kommentarer
28/12 2008
15:03

Jag har läst flera bra på norska i år, och dessa (romaner!) är mina absoluta favoriter:

”Veke 53″ av Agnes Ravatn. Svart och cynisk humor om medelålderskrisande gymnasielärare som tvingas till en utvärdering av sitt liv.
”Vente, blinke” av Gunnhild Øyehaug. Blev Brage-nominerad, men tyvärr vann den inte. (Brage är som vårt August-pris.) Short Cuts-liknande roman. Helt härligt pretentiös och finurlig, massa roliga popkulturreferenser, och vemod och allvar, i en salig blandning. Bara det faktum att filmen ”Lost in translation” spelar en stor roll är ju nästan nog för att hamna på topplistor.
”Ingen er alene” av Mattis Øybø. Norges svar på Paul Auster. JA, så bra är den! Faktiskt. Sanna mina ord.

Gemensamt för alla är att de är skrivna av up and coming-författare, och att de är så där komplexa som jag tycker att norsk litteratur ofta är. Man får mycket berättelse för pengarna. Så våga läs på norska!

Bubblare: Frode Grytten såklart. Alltid Frode. (Och i vår kommer hans senaste novellsamling ut på svenska, ”Rum vid havet, rum i staden”, missa inte det!)

1 kommentar
09/03 2008
18:48

skinner-innbundet_fullbok.jpgJag packade ner Norges svar på Paul Auster:s debutbok. Haha, men ganska mycket allvar i det epitetet, för ”Ingen er alene” av Mattis Øybø var ju så knäckande bra. Jag köpte hans debut ”Alle ting skinner” för att ha enkom på kollot. Lyx att öppna en bok när tåget rullar iväg från Centralen i Stockholm och veta att nu kan jag läsa i ett dygn om jag vill! Det blev inte ett dygn i sträck (pauser för lunch, otroligt afternoon tea, författarprat och sist men inte minst pratig middag) men ganska mycket lästid ändå, och innan jag la mig igårkväll så var jag klar. (Bokkollo är det nya svarta, I’m telling you!! Superbra helg!!)

Bokomdöme? Bra, men inte fantastisk. ”Ingen er alene” var ju det på alla sätt, komplex och välskriven, medan ”Alle ting skinner” är en vanlig okejbra bok. Inte mer, inte mindre. Den handlar om en fyrabarnsfar och hans familj under en svår tid i Oslo. Det är vinter och först snöar det ovanligt mycket. I veckor. Mer och mer. Samhällsproblematiskt mycket. Sen när det slutar snöa så går strömmen, och det är bitande kallt. Minus trettio. Ännu mer samhällsproblematiskt.

Parallellt med denna problematiska nutid så ligger en tidigare kärlekshistoria som mannen hade, och som han pga ett slumpartat möte börjar tänka på igen efter flera år. Dessa två olika tider och olika liv vävs ihop, och det får jag lite svårt för. Ser inte helt den stora kopplingen, känner inte riktigt engagemanget för att ta till mig den före detta jobbiga kvinnan i hans liv. Det är spännande att läsa om ett modernt Oslo med först enormt mycket snö och kyla, och sen ingen ström – tänk på allt som inte funkar utan ström och tänk vad fort det märks i minus trettio. Fast… Øybøs andra bok var ju så djup och bred och hade så mycket innehåll, jag tänker fortfarande på den! Den här första, not so much. Lite otydlig, lite ofokuserad, lite oengagerad för mig. Och slutet kändes helt ”varför?”. Det är alltså tur att detta är debuten och sen har det blivit mycket mycket bättre. Tänk om det varit tvärtom. Vilken besvikelse jag känt . Nu får jag bara vänta och hoppas stort på bok tre.

Idag efter frukosten kunde jag börja på en sprillans ny, ”Liv & Lovisa” av Emma Granholm. Hennes första kom förra året, ”Simon & Sophie”, och den gillade jag. Är halvvägs igenom den nya (för kort tågresa ju!!), och mer om den kommer på recensionsdagen 25 mars.

2 kommentarer
03/02 2008
14:54

innbundet_fullbok1.jpgNu äntligen kommer mer om ”Ingen er alene” av Mattis Øybø, den fina boken jag läste förra helgen, Norges svar på Paul Auster. Efter att ha tänkt i en vecka kan jag nog kanske säga Norges svar på Siri Hustvedt. Ja, eller båda. Jag har svårt att bestämma mig, men spelar roll. Jag tycker fortfarande att den är lika bra! Varning för en överstyr, lång recension.

”Ingen er alene” handlar om psykologen Harald Stange, som får en ny patient, Nicholas Berg. Nicholas var med i en religiös sekt, Människosonen, som den 24 aug 2003 satte sig, vitklädda, i Frogner-parken i Oslo, i väntan på att världen skulle gå under prick kl 08.00. Världen gick inte under, så Nicholas och flera andra i sekten fick svåra psykiska problem efteråt. Han kommer till Harald på en remiss.

Ytterligare en sak som är intressant med Nicholas är att han är son till den kände filmskaparen Josef Berg. Tänk Ingmar Bergman-status här. Josef Berg har försvunnit spårlöst cirka ett halvår innan Nicholas går med i Människosonen, och det har givetvis skapat stora rubriker världen över. När Harald börjar samtala med Nicholas så kretsar mycket kring pappans filmer, och vad han var ute efter att uppnå med dem. Det var detta som först fick mig att tänka på ”Illusionernas bok” av Auster. Øybø skriver tom in artikelcitat av Paul Auster om Bergs filmer. Han gör Sven Nykvist till Bergs ständiga fotograf, namedroppar flera andra stora stjärnor som Klaus Kinski i samarbeten. Och så får man veta ingående vad filmerna handlar om, eftersom Harald betar av dem en efter en i kampen för att hjälpa Nicholas. Det känns så Hustvedt ”Vad jag älskade”, det här att konsten får en betydande del i boken. Det är inte bara en intressant fond, utan det är i högsta grad en medspelare.

Harald har ett par meningar/övertygelser han upprepar ofta i sitt yrke och för sig själv. Det ena är att att vi berättar historier för varandra för att överleva. Den andra är att han är bra på att lyssna. Han låter sina patienter prata på och bara lyssnar till dem. Sakta men säkert kan de bena ut historierna de skapat som murar och skydd och se vad de egentligen är, vad som har hänt.
Under tiden som Harald blir mer och mer involverad i Nicholas liv och historier, så sitter han ofta hemma i sitt kök och tittar i ett fotoalbum. Han ser på bilder av sin fru Helene. De har varit gifta i nio år. De kan inte få barn, men de har, kanske, kommit över det. Han älskar henne så mycket. Han berättar för sig själv om deras minnen, när de gifte sig, hur hon brukade säga ”lämna mig aldrig”. Medan han gör detta är han ensam hemma. Helene är ute, borta hos en väninna, kommer hem sent utan förklaring. Egentligen vet Harald, och efter ett tag börjar hans vänner påpeka det öppet också. Helene är otrogen. Men han säger inget om det. Han konfronterar henne inte. Han sitter ensam och tittar på bilderna, minns och berättar, och när hon kommer hem så beter de sig båda två som vanligt.

Jag blev så himla imponerad av den här boken. Øybø är min nya idol, han är född 1971 och redan så här bra, my god!! Han skriver en stor och bred historia, med många trådar, många komplexa karaktärer, mycket ambition. Och han lyckas perfekt med att få ihop det. Man läser och man känner hur det växer och knakar, allt går djupare och längre, samtidigt som det lyckas vara en tät, liten historia hela tiden. Om ett gift par, om en ensam man, om en vilsen kille, om en försvunnen filmskapare, om att söka meningen med livet. Det är så skickligt! Det drar inte iväg, det slappar inte, det bara håller ihop från början till slut. Och tala om att skapa en egen värld. Jag kliver rätt in hos Harald och Helene, eller jag sitter och tittar på Josef Bergs filmer på kinon. Och jag tror på allt.
Det här är en riktig Roman. Den får mig att fundera, ifrågasätta, och våga berätta lite naknare, samtidigt som jag njuter av boken. Vilken multiupplevelse! Jag önskar verkligen att fler än norrmännen ska få läsa den. Øybø har skrivit en tidigare, ”Alle ting skinner”, och jag vill ju givetvis läsa den så fort som möjligt. Är den bara hälften så bra som ”Ingen er alene” så är jag mer än nöjd.

3 kommentarer