Bokhora.se

20/02 2013
18:25

Wow, John Greens fantastiska ”The fault in our stars” / ”Förr eller senare exploderar jag” ska bli film, och nu verkar det som att den ska börja produceras redan till sommaren.

Jag och JoK pratade om den i vår senaste Bokpodd.

1 kommentar
04/12 2012
22:47

John Greens fantastiska roman är utnämnd till Årets bok av Time Magazine. Och inte årets ungdomsbok alltså. Den sopade banan med alla romaner. Flott! Här är ett citat ur förklaringen till förstapriset:

”If you’re wondering why sales of young-adult books are up, even with all the challenges the publishing industry is facing, it’s because of novels like this one.
The Fault in Our Stars is a love story, one of the most genuine and moving ones in recent American fiction, but it’s also an existential tragedy of tremendous intelligence and courage and sadness.”

Både jag och Joko har läst den, och vi gillade. (OBS! ”Gillade” är en liten underdrift nu.)
4 kommentarer
09/05 2012
10:11

Johanna Lindbäck läste ”The fault in the stars” och skrev: Den kommer att bli en klassiker, jag lovar det. Så fruktansvärt bra. Och sen ramlade jag på olika ställen över andra minst lika entusiastiska utlåtanden, så jag var tvungen att kolla in den.

Och jag säger bara: Augustus Waters.

Hur kan jag helt plötsligt bli så förtjust i en fiktiv karaktär? Det är verkligen inte likt mig. Mina svåraste fredagsfrågor är när jag måste svara på vilken fiktiv figur jag skulle vilja äta middag med. Jag ser ju inte på karaktärerna som människor. Jag ser dem som redskap för författaren att berätta någonting med. Det betyder inte att jag inte är engagerad i historien, men det här med att drömma om fiktiva karaktärer på midsommar?! Jag har aldrig fattat det.

Tills jag läste om Augustus Waters. Det är en sådan himla bra person. Åtminstone tillsammans med Hazel, som är jag-personen i ”The fault in our stars”. Tillsammans med Hazel utgör Augustus värsta superduon. Han beskrivs som karismatisk på flera ställen och det är han verkligen. Han verkar så genuint superkär i Hazel (alltså: jag hoppas att jag inte spoilar något när jag skriver att han verkar kär, men ni har väl fattat att det är en kärlekshistoria?) och han ordnar världens finaste överraskningspicknick till henne och de har det så fint tillsammans. Alltså: om jag måste drömma om en fiktiv person på midsommarafton väljer jag från och med nu Augustus Waters. Så.himla.skönt.att.ha.ett.svar.

Jag tycker att Johanna missade lite i sin resumé av historien, för en bok som Hazel älskar och författaren till den boken, spelar en jättestor roll i handlingen. Det är förmodligen en av anledningarna till att boken inte blir så himla smetig. Javisst grinar jag när jag läser ”The fault in our stars”. Det blir oundvikligen så när typ alla i en bok har allvarlig cancer. Men boken är dessutom väldigt rolig. Sakerna som Hazel och Augustus säger till varandra är jätteroliga ibland. John Green verkar vara en rolig person (men när han svarar på frågor om boken härobs! läs inte om ni inte har läst hela boken! – verkar han lite väldigt torr, jag får det inte att gå ihop).

Det finns vissa delar av den här författarhistorien som jag inte tycker är direkt dåliga, men absolut mindre bra. Tur då att jag har Augustus och Hazel med mig. De muntrar liksom upp stämningen.Deras kärlekshistoria är en av de finaste jag har läst. Jag tycker mycket om den.

En annan sak som jag tycker är mycket spännande i boken är referenserna till svensk hiphop. Både Afasi & Filthy och Snook nämns. Det är spännande med sådana referenser. På den där sidan där John Green svarar på frågor om boken som jag nämnde här ovan, berättar han att han gillar svensk hiphop. Det är så roligt när författare smyger in sina egna favoriter i böcker.

Jag gillar Hazels mamma. Jag föreställer mig henne som mamman i Freaks & Geeks, men jag tror att det är fel, för Hazels mamma är nog yngre och kanske något hippare (hon förklarar ju till exempel för sin dotter att ”you don’t take pot” – det kan jag inte föreställa mig att Lindsays mamma skulle göra). Jag tycker om hur överbeskyddande, men samtidigt tillåtande mamman är. På sina ställen blir jag riktigt rörd av deras relation.

Överhuvudtaget tycker jag att karaktärerna i ”The Fault in our Stars” är oerhört arbetade och trovärdiga (det är bara Isaac som jag har lite svårt att få grepp om). Boken är himla fin och jag tyckte väldigt mycket om den. I vinter kommer den ut på svenska. Då ska den heta ”Förr eller senare så exploderar jag” (på Bonnier Carlsen). Jag förstår vad titeln syftar på, men jag är inte så förtjust i den. Det låter så ungdomsbokigt (vilket brukar skrämma bort vuxna läsare) och jag vet ju att man kan vara många år över 15 år för att tycka att boken är fantastisk. Missa inte den här finingen oavsett titeln. Det är absolut en av mina bästa läsningar 2012!

 

 

9 kommentarer
25/01 2012
7:21

Vi hade ungdomsbokcirkelsträff i måndags och då kom vi in på Listan av någon anledning. Also known as Frikorten. Ni vet, även om man har en kille så finns det vissa andra killar som, ifall, mycket hypotetiskt och otroligt, men om man råkade träffa dem… Och då är det alltså inte ”killen på Ica” utan mer i klass med Johnny Depp. (Etta på Listan för 2 av 5 närvarande om ni undrar.)
Iallafall, L sa till mig ”men du har väl bara fiktiva karaktärer på din”, och när jag tänkte efter så insåg jag att det kanske stämde. Hur nördig är jag?! Petigt sett behöver jag inte ens en lista, men på den med verkliga människor är George Clooney etta sen evigheters evigheter (dvs sen Doug Ross i ”ER”), och kommer så att förbli. På den för fiktiva karaktärer så har Augustus Waters från ”The fault in our stars” just glidit in snyggt. Han har dock ingen chans mot ettan. Det är en mr Griggs, kanske lite bekant. (Jo, en viktig sak till om den här fiktiva listan. När vi ändå håller på och låtsas så är jag 17, okej?)

Augustus Waters har spelat basket och det syns, han är blond mörk och har blåa ögon, är skitsnygg, och han har 1.4 ben. På en support group för ungdomar med cancer träffar han Hazel. Hon har överlevt, som ett mirakel. Var så nära att dö i lungcancer, hade sagt hej då och allt till sina föräldrar, men repade sig. Nu får hon en ny medicin, måste vara upphookad i en syretank dygnet runt, och hon orkar inte så mycket, men hon lever och hennes tumörer växer inte. Hazels mamma tvingar iväg henne till gruppen för att hon ska komma ut och träffa människor. Hon går motvilligt dit en gång i veckan. Och så är Augustus där. Förutom alla redan nämnda attribut så har han även den exakt rätta humorn. Typ fyra repliker in sitter man där och bara ”wow, I think we have a winner!”.

Den här historien kanske ändå låter väldigt mörk och hemsk? Två ungdomar som är drabbade och märkta av cancer. Och ja, den är rätt mörk. Men den är också väldigt fint realistisk. Både Augustus och Hazel är helt vanliga människor trots sin sjukdom. Vill få uppleva samma saker som alla andra. Uttrycker inte gudomlig vishet och/eller godhet bara för att de har cancer. Ibland är de jobbiga och nere, ibland glada och hoppfulla. De är framförallt inte den typiska alldeles för unga cancerpatienten i en amerikansk snyftfilm.
Överlag känner jag mig så föredömligt icke-manipulerad av John Greens bok. För att ta ännu ett exempel från ungdomsbokcirkeln, vi pratade om ”Extreme home makeover” och hur man alltid grinar vid ”move that bus!” även om man försöker låta bli. Det känns så klibbigt men man bara gör det. John Greens bok är motsatsen till klibb och move that bus. Jepp, jag grinar, men ingen annan har tryckt på knappen åt mig. Jag grinar för att Augustus kallar Hazel för Hazel Grace, och för att han är så snygg i sin kostym, och för att Hazel är en granat. (Ja, jag vet! Skittöntigt, men tom det funkar!) Men allra mest för att jag så gärna vill att de ska fortsätta prata och prata och prata med varandra och säga alla de där fantastiska sakerna. För det är så här, de må hitta varandra på en support group för cancer och det må vara mycket sjukdom som grund i den här boken. Men ”The fault in our stars” är lika lite en bok om sjukdom som ”Friday Night Lights” är en teveserie om fotboll. Vad handlar den om då? Liv, kärlek och hopp. Allt det gamla vanliga, och allt det bästa.
Ni: Serien eller boken?
Jag: Båda.
Ni: Kanske borde kolla in.
Jag: Jupp.
… och tänker: Move. That. Bus.

14 kommentarer
14/11 2014
12:42

Jag har blivit bloggutmanad! Så himla glad blev jag. 10 frågor från Stjärtmesen på Bookbirds. Jag ska sedan skicka tio frågor till tio andra.

Svara gärna du också. Bra frågor ju.

1. Vilken bok läser du just nu?

Jag läser ”Utan personligt ansvar” av Lena Andersson.

2. Vilka tre böcker tror du att du kommer läsa härnäst?

Jag tror att jag kommer att läsa ”Vassa föremål” av Gillian Flynn, ”Astronauten som inte fick landa” av Bea Uusma och ”Den drunknade” av Therese Bohman.

3. Varifrån hittar du böcker du ska/vill läsa? 

Jag hittar dem lite överallt. På Twitter, i kommentarer till Bokhora, i inlägg på Bokhora, i andra bloggar, i tidningar och ibland när jag kollar i bokhandlar.

4. Vilka är de författare som du läser allt utav?

Alice Munro, Elizabeth George, Lars Kepler (tydligen) och Jhumpa Lahiri.

5. Hur går dina tankar när du ska ge bort boktips/böcker?

Jag väljer böcker som jag har gillat som jag tror att personen som jag ska ge tips eller böcker till också kommer gilla. Jag tipsar jättesällan om böcker som jag själv inte gillat. Jag ger bort jättemånga böcker. De flesta (utom kanske min storasyster) brukar gilla allt (eller så är min storasyster den enda som är ärlig).

6. Hur ser din handstil ut?

Som en sådan man förväntar sig att en skolfröken som undervisar lågstadieelever ska ha.

7. Vilka är dina favorit-tv-serier-topp 5 ut?

Oh! Supersvårt ju.

Breaking Bad, Utopia, Fargo, The Mindy Project och Buffy.

8. Vilken musik lyssnar du på när du är ledsen?

Jag lyssnar på ännu mer deppig musik då, t.ex. This Mortal Coil ”Song to the siren”.

9. Vilken är din sorgligaste film?

På rak arm tänker jag på ”The fault in our stars”. Jag grinade nästan konstant. Direkt när Hazel berätta om när hon blev sjuk: pang på kranarna bara.

10. Vilka adjektiv skulle du använda för att beskriva dig själv?

Kort, självgod, snäll.

 


Mina frågor:

1. Vilken var den senaste boken du läste?

2. Vilken var den senaste boken du köpte?

3. Vilken var den senaste boken du lånade?

4. Vilken var den senaste boken du gav bort/lånade ut (välj)?

5. Vilken var den senaste boken du skröt om att du har läst?

6. Vilken bok borde filmatiseras? Motivera!

7. Vem är din favorit bland litterärar figurer? Motivera!

8. Vilket är ditt favoritställe att läsa på?

9. Var läser du helst inte?

10. Har du ett speciellt sidantal som du ”måste” läsa i en bok innan du kan ”ge upp”? Vilket?

Sisterhood of the World Bloggers Award tilldelas:

Dark Places-Helena

Marcusbiblioteket

Helena Lev

Enligt O

Ann-Sofie på Breakfast bookclub

Bokbabbel

Vidar

Och alla andra som vill svara!

 

 

16 kommentarer
08/03 2013
14:09

tell-the-wolves-im-home-978144720214101

Häromkvällen var jag vaken länge – trots att det var en skolkväll – och läste ut ”Tell the wolves I’m home”. Av de tre pärlor som Johanna L har tipsat om de senaste vårarna (”Jellicoe Road”, ”The fault in our stars” och denna) tycker jag att den här är bäst. Jag älskar verkligen de två andra böckerna också, men att både Johanna L och fd. Bokhoran Helena Dahlgren hyllar ”Tell the wolves I’m home”: sådant händer så himla sällan. Alltså verkligen sällan.

 

 

 

 

6 kommentarer
11/04 2012
11:30

Det känns som jag har ganska lite koll på vad det här fenomenet egentligen går ut på, men jag är samtidigt väldigt imponerad av det så jag ska försöka berätta. Om ni som läser kan mer och vill tillägga eller förklara, please do!

John Green skriver inte bara fantastiska böcker, som hans senaste ”The fault in our stars”, utan han har också skapat ett community på nätet tillsammans med sin lillbrorsa Hank.
Allt började 2007 med att brorsorna bestämde sig för att under ett år enbart kommunicera med varandra genom korta filmer upplagda på youtube. Jag tror att de hade varannan dag, och om de inte lyckades göra en film på utsatt tid fick den andra dela ut plojiga straff. Filmerna kunde verkligen handla om vad som helst, men det var inte dagens outfit eller sånt, utan mer deras tankar om olika fenomen.
Dessa filmer postades under etiketten Vlogbrothers på youtube, och de som följde dem kallade sig nerdfighters. En beskrivning av såna: ”nerdfighters fight for intellectualism and to decrease the overall worldwide level of suck”.
Vlogbrothers blev snabbt populära, och det blev ett mycket större fenomen än bara brorsornas filmer. De har genomfört olika framgångsrika välgörenhetsprojekt, nerdfighters-medlemmerna gör filmer och deltar, ja, det är en riktig rörelse vid det här laget. Internationell dessutom. Det finns nerdfighters överallt.

Samtidigt har John Green fortsatt skriva böcker som har blivit mer och mer kända. Han har alltså inte bara lyckats med detta att skapa sig ett varumärke och en stark nätnärvaro (det alla författare / entreprenörer drömmer om) utan han har gjort det på ett sätt som inte alls bara går ut på att sälja böcker. Då hade ju Vlogbrothers aldrig blivit så framgångsrikt.

Idag är nerdfighter-communityn skitstor, så när han under 2011 på sina olika sociala medier släppte titeln på ”The fault in our stars” och meddelade att den skulle komma ut i maj 2012 (sen blev den flyttad till januari), rusade den upp på försäljningslistorna. Där låg den kvar i flera veckor. Detta flera månader innan den kom ut. En ungdomsbok! Mycket ovanligt.
Han meddelade även att han skulle signera alla förhandsbeställda exemplar.
150 000 stycken!
Under flera månader kunde man se videos av hur han satt och signerade med Sharpies. Herregud. (Jag råkade få ett sånt ex fastän min inte var förhandsbeställd.)
Sen kom ”The fault…” ut på riktigt och nu har den legat etta på NY Times bestseller-lista i flera omgångar.

En till sak om communityt, framsidan på ”The fault…”. När Green berättade att den skulle komma ut hade ju boken inget omslag. Han hade avslöjat lite, lite om handlingen, och det tog cirka fem sekunder innan det började strömma in framsidesförslag som olika nerdfighters från hela världen hade gjort. Flera av dem var skitsnygga. Mycket snyggare än det som förlaget sen gjorde, för det tycker jag är tråkigt och rätt intetsägande.

När boken sen kom ut drog John och Hank iväg på en månadslång lanseringsturné i USA. Utsålda hus överallt.

En sista sak om mig och Vlogbrothers-filmerna. Jag uppskattar dem jättemycket i teorin, men jag har sååå svårt för deras (John Greens) sätt att prata. Det vill säga, utan att andas och jättefort. Not a big fan, är mer ett huge fan av fenomenet och allt de gör.

5 kommentarer
18/12 2010
10:48

Jag har tidigare skrivit om att podsändningarna av P3 Dokumentär konkurrerar med min lästid. Jag föredrar att lyssna på (pod)radio när jag är ute och går (såvida jag inte börjat läsa hemma, på pendeltåg eller på annan plats och helt enkelt inte kan sluta fastän jag måste ta mig någonstans).

Häromveckan lyssnade jag på dokumentären om ”Alexandramannen” och när jag beställde julklappsböcker någon dag senare passade jag på att beställa hem Katia Wagners bok med samma namn (”Alexandramannen” alltså). I dag har jag sträckläst den. Och det är framförallt två saker som slår mig. Båda sakerna handlar om ungas utsatthet, vilket Wagner mycket plågsamt pekar på i exempel efter exempel, helt enkelt genom att låta sex unga tjejer närapå okommenterade komma till tals. Ett av vittnesmålen kommer från den unga E, och om man har läst Åsa Anderberg Strollos ”Bryta om”, går det inte att sluta tänka på Minna under läsningen av Es kapitel. Det trasar sönder mig alldeles och all heder åt Wagner för att hon inte faller för frestelsen och låter läsaren gotta sig i Es vardag. Vi som har läst ”Bryta om” kan alldeles för väl föreställa oss. Det andra som slog mig under läsningen var hur viktig den ”kampanj” är, som Johanna Koljonen initierade i veckan, när hon twittrade om svårigheten med sexuella gränsdragningar, som mynnade ut i twitterhashtaggen #prataomdet och bloggen Prata om det. Läs mer här. I varje kapitel som jag läser i Wagners bok berättar tjejer om hur de gör saker som de inte vill göra och hur de sedan ifrågasätts av vuxna för att de ställer upp på de här sakerna och jag hoppas så innerligt mycket att unga tjejer och killar kan hjälpas av prataomdet-diskussionen. Åtminstone vet jag att jag skulle ha hjälpts för tio-femton år sedan om jag fått stöd från vuxenvärlden att säga nej i situationer som jag försatt mig i för att jag trodde att jag var tvungen.

Wagners bok är ingen rolig läsning. Varning för stämningssänkare om ni läser den i julhelgen. Läs den i första hand inte som en dokumentation av ett enskilt fall, utan som ett välskriven reportage av vår samtid. Inte minst utdragen ur domstolarnas beslut är fruktansvärt provocerande läsning. Om du vill göra som jag och lyssna på dokumentären också, rekommenderar jag att du lyssnar först och läser först. Dokumentären handlar mer om själva ”Alexandramannen”, medan boken fokuserar på tjejerna.

2 kommentarer
25/04 2008
8:00

Carolyn Cassady på Kulturhuset – jag längtar! Än mer efter att ha vaknat redan tjugo över sju en söndagsmorgon, bara i ren iver över att få läsa (hade dessutom rumlat ute kvällen innan, så fatta hur stort det är för en liten tröttpåse) hennes bok ”Off the Road” som handlar om åren tillsammans med Neal Cassady, Jack Kerouac och en frånvarande men brevskrivande Allen Ginsberg. Beatnikeran är annars en period som gått mig relativt stillsamt förbi. Självklart, jag har några Burroughs i hyllan, även ”On the road” men i övrigt väldigt tomt. Så det var med mycket nyfikenhet jag tog mig an Carolyns roman.

Först är jag förtjust, överväldigad nästan, men en bit in i boken slår det mig att det här är ännu en sådan där hustrubiografi som jag plöjt ett par utav det senaste året. Och jag förstår verkligen att det blir så, det gör jag, men jag kan inte låta bli att undra varför det där naiva, lite hyllande draget dyker upp hos alla de här fruarna vars män inte var något annat än rena skära idioter. Som plågade och förstörde deras liv under så många år. Carolyn Cassady är dock den som bäst (av de jag har läst) kan se sin make för den han var men det känns ändå som om vissa delar elegant hoppas över, eller kanske förskönas. Ofta antyder hon saker som ”jag skulle senare få veta var han hade varit och med vilken kvinna” men det är inte alltid vi som läsare får veta detsamma. Och kanske spelar det ingen roll för historien.

Det är ju inte som om jag inte förstår att han var en underbar idiot ändå.

Men jag får en bra bild av beatnikrörelsen, via Jack, Neals, Allens och Carolyns brev till varandra – ibland kan jag längta det där brevskrivandet som var så utbrett då, som verkar varit så frekvent förekommande bland tidigare årtiondens författare. Är det samma idag?

Och det är intressant att läsa Carolyns skildring av det ”trepartsförhållande” som hon, Neal och Jack levde i under många, många år. Jag blir sugen på att läsa Kerouacs skildring av relationen i hans ”Big Sur”, ja överhuvudtaget lockar den här boken till så mycket merläsning. Både författarna som medverkar i boken som andra böcker om samma tid. Jag älskar när det blir så!

Nu hoppas jag att Carolyn på Kulturhuset blir lika magiskt som Didiondito. Ses vi där?

5 kommentarer
04/11 2007
18:04

Helgen v. 44 verkar vara en bokbiohelg för oss på Bokhora.se. Johanna L har varit och sett filmatiseringen av Åsa Larssons ”Solstorm”. Jag, å min sida, är en sådan sucker för romantik. Skulle jag inte bli så generad av sexscenerna, skulle jag förmodligen sluka Harlequin. Och – jag vet! – man ska inte se filmen innan man läser boken, man gör såklart tvärtom. Eftermiddagen har ändå ägnats åt matinéäventyret ”Stardust”, som baseras på en bok av Neil Gaiman. Vackra flickor, söta gossar, svärd, pirater, häxor och prinsar: jag blev inte besviken. Tvärtom blev jag positivt överraskad och såklart satt jag med handen för hjärtat och flämtade lyckligt när Tristan äntligen kysste sitt stjärnstoft. Således ytterligare en bok till julens önskelista (alternativt en kort svordom för att jag hann skicka iväg Adlibrisbeställningen i går).

2 kommentarer