Bokhora.se

12/02 2014
17:55

Det har varit mycket Maria Sveland nu, för mig. Håller fortfarande på med ”Hatet” och det är förstås precis så nattsvart och jävligt och upprörande och allt annat man kan tänka sig när antifeminister är i farten med sitt svammel. Tycker om sättet som hon blandar fakta och analys, spränger in de egna upplevelserna där mitt i allt. Mm ja, bra. Är inte klar dock, men kände nästan att det var skönt att se att hon skrek gubbjävel åt nån idiot i trafiken vid nåt tillfälle, att se att hon inte bara behåller lugnet. Jag lyssnade på en podintervju med henne där jag var så himla impad över hur lugnt och vältaligt hon besvarade frågor som jag tyckte var rätt idiotiska rätt ofta, själv hade jag tappat det för länge sen och gormat på rätt bra. Men där! Långa snygga haranger, levererade blixtsnabbt efter att frågan ställts. Som Gudrun ju, nästan. Funderade ett tag över om hela intervjun med de konstiga frågorna var iscensatt, så att hon fick tiden på sig innan att förbereda svaren.

Men så tänker jag nu efter att ha kommit rätt långt i boken ändå, att det faktiskt inte var så. Att det istället var en Jill Johnson-person* som dundrade på och aldrig behövt bry sig om feminism som intervjuade. Och ok, hon besvarar många av frågorna redanä i boken men det känns ändå hyfsat spontant, de frågorna och svaren. Det är väl också så, det märker jag ju själv, att som feminist får man veva samma gamla saker gång på gång. Både till nya människor och till några flera gånger.

Innan vi stack på semester blev det också en Sveland, men då i romanform. ”Systrar och bröder”.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka. Är ju gammal diskbänksrealist och en typ förtidspensionerad alkispappa som bränner hemma som åker till Transsylvanien? Ej så diskbänkigt alltså.

Det jag tar med mig från denna roman är väl det här med uppväxt, vad vi gör med våra barn och vad vi gör dem till.

Det är så jävla sårigt. Tänker jätteofta på just detta eftersom jag har en tendens att fundera väldigt mycket över mina just nu små barn som vuxna. Vad kommer de att bli för personer? Hur kan vi ge dem rätt förutsättningar och kommer det ens att hjälpa? I ”systrar och bröder” fanns visserligen inte ens förutsättningarna, det var en så trasig familj. Med föräldrar som bet ihop, var och en på sitt sätt. Båda sätten dåliga. Barnen blev därefter. Dysfunktionella vuxna. Kanske hade de blivit sådana ändå, det vet vi ju inte, men åh! Så trasiga. Fattigdomen är där och biter dem i hälarna och det känns som om Hedda, Per och Nora är så långt borta från folkhemmet och ändå så nära, när möjligheterna både finns och inte. Vi har pratat ganska mycket klassamhälle på den här semestern vi varit på nu, frågor som både vår och min systers familj är intresserade av, och det känns faktiskt som om samhället sakta går bakåt i de här frågorna. Det märks i Svelands bok också tycker jag. Hur familjen rör sig i cirklar snarare än framåt när det handlar om tilltro till sin förmåga och känslan av att tillhöra, duga.

Sveland är intervjuad i Värvet också, för ganska länge sedan. Tycker det kändes bra att ha lyssnat på den intervjun innan jag läste ”Systrar och bröder” för jag hade nog inte tänkt lika mycket på samhällsperspektiv utan att ha hennes bakgrundshistoria med mig. Tänker att det finns många samband där och tror jag förstår vad hon vill säga i den här boken.

Så, två poddar som ingång till Svelandläs alltså:

1. Veckans viktigaste intervju – passar innan/efter/i samband med att du läser ”Hatet”

2. Maria Sveland i Värvet – passar innan du läser ”Systrar och bröder”

*JohL skrev om TV-programmet ”Jills veranda” som ju många hyllar, men programmet m Kakan Hermansson lämnar mig lite kluven, fast det är bra också, det som kom ut av det, att Jill liksom aldrig tänkt på HBTQ-frågor och hur det är att vara en person som ständigt ifrågasätts. I USA nu när vi var där så var det en footballspelare som kom ut som gay och det vevades i teve hela tiden. År 2014! Att människors sexualitet hela tiden definierar dem, och all okunnigheten. Jill visar upp det så tydligt.

Kommentera
23/01 2014
9:59

9789100141134

Någonting blinkar till i bakhuvudet när jag hör Barnläkaren på Astrid Lindgrens sjukhus. Misstänkt för mord? Ett par år sedan? Jag minns det inte särskilt tydligt. Efter ett par veckor och månader av tidningsrubriker med nya uppgifter började jag tappa intresset. Något annat hamnade på löpsedlarna. Jag visste således inte (vad jag kan minnas) att barnläkaren hade frikänts. Jag visste inte vilken – jag vet inte ens vilket ord jag ska använda – jävla soppa fallet utvecklades till att bli. Jag kunde absolut tänka mig att barnläkarens liv blev förstört (och tänk om ett barn skadades på min arbetsplats – det kunde ha varit jag. Kunde det ha varit jag?). Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att så många personer envisades så mycket med sin åsikt att jag hela tiden återkommer till ett enda stort frågetecken. Vad sjutton hände egentligen? Men så lyssnade jag  på en dokumentär från P3 Dokumentär i december. Den handlade om det uppmärksammade fallet med en läkare på Astrid Lindgrens Barnsjukhus som anklagades för att ha dödat ett väldigt sjukt spädbarn 2008. Den gjorde intryck på mig. Det var väldigt upprörande. Människor betedde sig som sagt ärligt talat skitkonstigt.

Jag läste ”Barnläkarfallet – En förnekad rättsskandal” av Kjell-Olof Feldt och Birgitta Von Otter. Historien gjorde uppenbarligen starkt intryck även på Kjell-Olof Feldt och Birgitt Von Otter. De försökte få journalister att göra ett reportage om fallet, men det fanns ingen som hade tid. Istället skrev paret den här boken.

Författarna har granskat mängder av protokoll, utlåtanden och andra dokument och texter. Jag kan inte läsa att de har gjort några intervjuer. De flesta källor verkar ha varit skriftliga. De gör en ganska stor sak av hur svårt det var att få ut förundersökningen från Solna Tingsrätts Arkiv. Kanske gör de det för att åklagarsidan senare gång på gång kommenterar vilka svårigheter de har haft med att få ut den döda flickans journaler från Karolinska sjukhuset. Eller så är det helt enkelt en upplysning till läsaren: det här besväret gjorde vi för att få ut förundersökningsprotokollet. När inte kapitlet förklaras, tycker jag att det saknar relevans.

2008 dog en tre månader gammal flicka på Astrid Lindgrens barnsjukhus. De livsuppehållande maskinerna hade stängts av eftersom flickan hade allvarliga hjärnskador. Familjen var inte nöjd med sjukhusets tidigare behandling av flickan och gjorde en polisanmälan på Karolinska sjukhuset. I samband med anmälan utfördes en obduktion av flickans kropp och då hittade man superhöga mängder av ett medel som bland annat används vid narkos. Man misstänkte att den läkare som behandlat flickan de senaste sex dagarna hade injicerat barnet med det här medlet, kanske i barmhärtighet. Sedan följde världens holabalo. Läkaren greps under dramatiska former. Man kastade anklagelser omkring sig: Kunde hon ha dödat fler barn? Folk grälade om obduktionsresultatet. Man grälade om Rättsmedicinalverket. Juridiskt sakkunniga grälade om målet (det tar inte författarna upp särskilt mycket om i den här boken). Tre år efter att flickan dött, frikändes barnläkaren. Åklagaren överklagade inte domen.

Jag tänker inte ens ge mig in i att fundera på varför en del av de inblandade agerade som de gjorde. Det gör inte Kjell-Olof Feldt och Birgitta Von Otter heller.

Däremot är det ganska tydligt var de står.

Det finns ett uttryck som verkligen skaver när man pratar om litteratur och det är uttrycket skaver. Men jag måste få säga att det verkligen skaver när jag läser ”Barnläkaren”. Det skaver när Kjell-Olof Feldt och Birgitta Von Otter beskriver rättsläkaren, rättskemisten, utredarna och åklagarna. ”Lite mer komplicerat blir det förstås om man tillmäter Peter Claeson [åklagaren]och hans utredningsgrupp ett visst mått av intelligens” (s. 160). ”Experterna på RMV var orubbliga i sin tilltro till analysresultatet och verket ville inte riskera sin position som myndighet vars utlåtande dittills aldrig ifrågasatts av rättsväsendet” (s. 142). Det är alltså ingen från Rättsmedicinalverket som har sagt detta till författarna. Att det handlar om prestige är författarnas tolkning (liksom det är min tolkning att författarna anser att det handlar om prestige). Jag läser några formuleringar högt för mitt sällskap. I början är jag road, senare i boken är det formuleringar som… skaver.

Jag förmodar att det är lågstadiefröken i mig som vill höra båda sidor. Det finns många som verkar ha betett sig helknäppt, men jag undrar varför. Jag skulle vilja ha en två gånger så tjock bok som verkligen angriper fallet. Som låter åklagaren Peter Claeson berätta om hur han resonerade. Som kan hjälpa mig och så många andra att förstå (går det att förstå?). En objektivt berättad bok där båda sidor – alla sidor! – får komma till tals. Lågstadiefröken blir nöjd. Jag hoppas att en sådan bok kommer. Och för er som vill veta mer om den här historien är P3 Dokumentären något mer fri från värderande formuleringar, något mer problematiserande. Man behöver absolut inte tillägna sig både dokumentären och boken.

Här måste jag säga att jag också saknar ett resonerade å ena sidan, å andra sidan i det första kapitlet i Maria Svelands ”Hatet”. Där skriver Maria Sveland om Evin Rubars reportage ”Könskriget” och det skavde som tusan i mig att Evin Rubar inte fick komma till tals. För folk framstår som så himla puckade när man berättar en historia ur endast en synvinkel. Och jag tror helt enkelt inte att folk är det. Inte särskilt många åtminstone. Jag tror att folk drivs av alla möjliga saker, såsom stolthet, girighet, kärlek, prestige eller blind tro. Jag tror att folk sällan gör saker för att de är ointelligenta. Tanklösa ibland, säkert, men jag vill inte tro att folk är puckon.

 

7 kommentarer
15/11 2013
7:51

Jag läste färdigt Donna Tartts nya ”The Goldfinch” i tisdags. (Ja, på engelska.) Jag tror jag måste smälta den lite innan jag kommer med några tvärsäkra uttalanden om hur bra den var, h-u-r bra??, men jag kan säga såhär: location, location, location och tajming. Man brukar ju dra till med båda som förklaringar till framgång, och vad gäller Donna Tartts klassiker ”Den hemliga historien” passar båda in väldigt bra på just mig.

Location: exklusivt college, alltså aka-porr. Älskar den genren.
Tajming: läste den när jag var lite yngre, eller möjligen jämngammal, med huvudpersonerna. Det var alltså något som låg nära min framtid och som jag gärna ville ha. Skolan, besattheten, pluggandet, det nördiga. Precis rätt. Verkade underbart. Mycket eftersträvansvärt. Det var därför den blev en sån stor favorit för mig. Jag hittade den i helt rätt period i livet. Hade jag läst den första gången när jag var över trettio hade det förmodligen inte alls funkat lika bra för då låg det bakom mig. Av samma anledning blev hennes andra ”The little friend” ingen hit för mig. Det var fel location och fel tajming för det handlade ju inte alls om sånt jag var inne på. Det var bara en vanlig bok.

Och så nu, ”The Goldfinch”. Det är också bara en vanlig bok. En ovanligt lång vanlig bok, drygt 800 sidor. Huvudpersonen Theo Decker har ingenting jag avundas eller längtar efter, jag får mest ångest av allt som händer honom. Det här blir alltså en Donna Tartt som ska stå på egna ben utan draghjälp av location och tajming, och i egenskap av helt vanlig roman helst lyfta upp till fantastisk.

Jag vet som sagt inte än om den lyckas med det. Mitt omdöme nu skulle bli: jo, kanske, den är bra, i vissa stunder jättebra, och ja, det finns flera karaktärer som hon får till helt fantastiskt. Men om man ska satsa på en långläsning i år, bör man lägga sin energi på Tartt eller ska man välja en annan som typ Knausgård?
Hm.
Möjligen Knausgård. Kanske.

6 kommentarer
24/06 2013
11:17

lina1Gästblogg av Lina Norberg Juuso, journalist, bloggare och krönikör på NSD. Tvåbarnsmor och Kirunabo som drömmer om ett eget bibliotek i kedjehuset. Här hittar du Linas blogg på NSD.

Det är sommaren som är min bokbästaste tid. Det är nu det gäller att omfamna bokstäverna man jäktade förbi under vintern och sicksackade runt medan våren pågick. Det är nu det gäller.

Också tid för att göra nya och nygamla bekantskaper. Sommartraditionen bjuder att så ofta som möjligt- så ofta utan att det blir genant- gå till den lilla semesterstadens bästa secondhandbutik – där säljer de böcker för mellan fem kronor upp till trettiofem.

Man kan få tunnelseende under de första besöken – att folk gett bort sådanahär böcker! Förra året köpte jag ”Rödluvan” av Märta Tikkanen, ”Gudfadern” av Mario Puzo ( den kostade dock fyrtiofem kronor- någon spräckte kronbokgränsen), ”Jadekatten” av Suzanne Brøgger och ”Lustarnas herre” av Theodor Kallifatides. Förra sommaren hade någon också vräkt bort massa böcker av Gerda Antti- hon vi från Norrbotten gärna påpekar växte upp hos oss. Så i fjol var det Gerda-frossa- det var något vardagligt och mysigt med det hela. Att i en kökssoffa på landet läsa om människor som lämnat ungdomens yster och gnetar på i det som i pressen beskrivs som utflyttningsorter.

Just nu läser jag ”Det sista ljuset” av Theodor Kallifatides – också ett fynd från i fjol( tio kronor). Jag har bara kommit till sidan trettio. Det är så sorgligt må ni tro- ett par har lämnat Grekland i sin ungdom för att skapa sig ett nytt- bättre liv i en lägenhet i Stockholms förort. Nog blev det bra – också- men själen växte upp i Grekland för mannen i familjen, Odysseas Christou, och själen strävar bakåt – bakåt i minnena hela tiden. Det är stunderna med den nu vuxna sonen som gör allt lite lättare för Odysseas Christou – men varför kommer han inte hem- pojken?

Plötslig död- hur hanterar man det?

2 kommentarer
03/02 2013
21:51

Jag har precis skaffat en iPad. Nu vill jag läsa på den. Nog trodde jag att det hade hänt en liten revolution under den tid som jag inte har haft en iPad eller läsplatta. Jag trodde att allt var möjligt. Detta trodde jag absolut: att dagstidningar i Sverige skulle ha välfungerande e-tidningar som man kunde prenumerera på i sin padda. Men när jag läser omdömena i App Store så har de svenska tidningarna fått väldigt låga betyg. En, två, två och en halv stjärna/stjärnor? Det laggar, står det. Krånglar och är svårläst.

Det verkar inte finnas en parallell värld med digitala läsare i Sverige? Jag laddar ner pandanumret av San Diego Zoos tidning Zoonooz istället. Den har en rörlig framsida. Pandan äter bambu. Det känns lite häftigt för någon som är van med böcker där personer eller djur på framsidan är helt stilla. Inte ens en blink.

Först har jag lite svårt att fatta hur jag ska bläddra. Jag vill läsa om The Panda Program men det är reklam för sprit och sedan kommer en ny ingress. Sen fattar jag: man kan bläddra både neråt och åt sidan. Då blir det lite lättare. Men jag kan inte förstora texten i tidningen och det tycker jag är lite synd. Jag är trött i ögonen, så jag ser nästan i kors när jag försöker läsa. Jag kollar på bilderna istället.

Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig i e-tidningar, men jag tycker att det är fiffigt att Zoonooz integrerar livekameran från pandorna på San Diego Zoo mitt i tidningen. Och mitt i en text kan det istället för en bild finnas en film. Det tycker jag mycket om (jag kommer på mig själv att önska att det fanns fler bilder i böcker för vuxna, men det hör inte hit).

Läser ni några e-tidningar? Vilka tycker ni att jag ska kolla upp och vilka ska jag strunta i?

 

 

3 kommentarer
21/01 2013
7:07

9789163873669Det är nästan på dagen ett år sedan Johanna L tipsade om ”The fault in our stars” för första gången och sedan trillade positiva omdömen in lite varstans och överallt jag läste om den fanns bara lovord, så tillslut läste jag den också. Redan i maj kallade jag den för en av mina bästa läsningar 2012 och så här med facit i hand vågar jag nog påstå att den är om inte den allra bästa så en av de två bästa (den andra är ju denna).

Nu finns boken på svenska. Då heter den ”Förr eller senare exploderar jag”. Jag var lite tveksam till titeln först, men jag fattar den ju (Hazel, som är bokens huvudperson, är sjuk i cancer och hon är rädd att såra de som tycker om henne, hon kallar sig själv för en handgranat och förr eller senare exploderar hon). När jag nu har läst boken på svenska också, så okej då. Den (titeln) får väl gå. Men utseende och namn på boken korrelerar dåligt med min känsla för boken.

John Green tror dock att Augustus Waters (bokens ”hjälte”) skulle gilla omslaget och han själv ”freakin’ loves” det (P.S. OJ! så fort John Green pratar).

För nytillkomna läsare som inte har någon aning om vad boken handlar om. Läs här. Där finns verkligen all info. Jag har beskrivit handlingen så bra där att jag aldrig skulle kunna (orka) göra om det.

När jag först började läsa ”Förr eller senare exploderar jag” var jag inte helt bekväm med språket. Jag kände inte igen min Augustus Waters. Jag var till och med skeptisk till att läsa boken på svenska eftersom jag redan läst och älskat boken på engelska. Men så gör tydligen jag att böcker som jag läser och älskar på svenska, läser jag och älskar på svenska också.

Augustus Waters är en sådan himla stormtagare. Han sveper in där på det där cancergruppsmötet som Hazel går på och är lite stirrig förvisso, men supercharmig, och han tog mig med storm igen. Kraftigare den här gången. Kanske fanns det medicinska termer som jag inte riktigt fattade på engelska, som gjorde att jag hängde med mer i den svenska översättningen (jag tycker dock att ”The fault in our stars” har ett väldigt lätt, behagligt språk) men den andra läsningen av historien var ännu starkare än den första.

Döden är hela tiden närvarande (Hazel och Augustus och i princip alla som är under 20 år i boken har (dödlig) cancer), Hazels mamma och pappa är hela tiden beredda på att de förr eller senare kommer att förlora sin dotter (kommer de fortfarande att vara en mamma och pappa då, funderar de). Men humorn är närvarande. Det här är en rolig bok, tycker jag.

Jag är säker på att jag kommer att läsa ”Förr eller senare exploderar jag” flera gånger. Jag har ett exemplar av den svenska boken och ett av den engelska och dessa två böcker kommer jag att låta cirkulera bland vänner och kollegor. Bokhoraaktuelle Lev Grossman och hans kollegor på Time Magazine  utsåg ”The fault in our stars” till förra årets bästa bok. Det spelar dock ingen större roll, för efter andra läsningen hade jag ändå varit tvungna att samla ihop bitarna av mig själv, helt golvad av Hazel Grace och Augustus Waters igen.

Allt som vi skrivit om ”The fault in our stars” på Bokhora.

10 kommentarer
20/09 2012
21:14

Jag läste ut Peter Fröberg Idlings ”Pol Pots leende” tillslut. Jag har läst den oändligt sakta, inte kunnat bli störd, men samtidigt inte riktigt velat sluta läsa. Jag har haft med mig den överallt, med följden att jag fått läsa vissa stycken flera gånger.

Som bekant (kanske?) läste jag författarens romandebut för en knapp månad sedan och blev förtjust. En fördjupning kändes nödvändig. Och visst har jag fått min fördjupning nu. ”Pol Pots leende” har dessutom inbjudit till massor av googlingar, studernade av kartor, sökande efter youtubeklipp. Jag har inga tydliga minnen av att vi läste någonting om Kambodja under skolans nutidshistoria,  jag visste så väldigt lite innan jag läste Peter Fröberg Idlings bok. Och han skriver övertygande. Dessutom är ”Pol Pots leende” lika välberättad som ”Sång till den storm som ska komma”. En liten fröjd att läsa (eller så liten tycker jag inte att den är, jag vet inte riktigt varför jag har fått för mig det – nära 400 sidor).

Boken är uppbyggd av drygt 250 moduler, som kretsar kring Pol Pot och om en svensk delegation som besökte Kambodja 1978 och efteråt kom att beskriva de röda khmerernas revolution som ett föredöme. Berättelsen är hyfsat kronologisk, åtminstone berättelsen om Pol Pot, men Fröberg Idling återkommer hela tiden till delegationen och de fyra svenskar som besökte Kambodja. Hur kunde de inte se vad som pågick i landet? Författaren reser i Kambodja och försöker hitta de röda khmerer som delegationen fick träffa då, för nu trettio år sedan. Han är närvarande i sin bok, sticker in personliga reflektioner ibland, kanske en fråga. Det är en berättelse som stannar kvar i mig, historien om Pol Pot som jag har läst i två olika versioner av författaren nu.

Jag tar mig vidare i mitt historiebyggande, blir tipsad om Chanrithy Hims ”When Broken Glass Floats: Growing Up Under the Khmer Rouge” av min kollega som, arbetat i Kambodja under flera somrar. Tipsa gärna om övrig litteratur från regionen!

5 kommentarer
09/07 2012
8:00

Att en bok, som helt klart bör klassificeras som ren pornografi, hamnar bland de mest sålda böckerna någonsin (över 20 miljoner i skrivande stund) hör väl inte till vanligheterna. Visst, ”Grottbjörnens folk”-böckerna sålde väl också som smör, men de innehöll faktiskt lite annat än sex och tankar på sex… Men med ett omslag som inte avslöjar någonting egentligen om dess snuskiga innehåll så vågar sig faktiskt många läsa boken bland folk kors i taket. Jag skulle nog låta bli då rodnaden på kinderna säkert skulle avslöja mig ändå. Så vad handlar då denna boksensation om?

Jo, den handlar om den 21-åriga oskulden Anastasia som precis ska ta sin examen i litteraturvetenskap och ge sig ut i arbetslivet. Som en tjänst till sin rumskamrat, som är redaktör på skoltidningen, intervjuar Anastasia den karismatiske, ytterst unga, företagsmagnaten Christian Grey. Av något skäl, som jag inte riktigt förstår, faller denne man för den fumliga Ana och han föreslår att de ska inleda ett BDSM-förhållande där hon ska skriva på ett kontrakt som hans undergivna.

Ok. Något jag inte visste när jag började läsa boken var att dess ursprung är Twilight-fanfiction. Men det är rätt tydligt att det här är Bella & Edward som faktiskt har sex med varandra… (”Åh, skada mig inte, jo gör det…” ) Språkligt sett så upprepas samma fraser så många gånger att det nästan är bisarrt och jag är inte ensam om att störa mig på den ”inre gudinnan” som hela tiden ska komma ut säga sitt. Och hur någon kan smirka, groana och twitcha hela tiden är rätt tröttsamt för att inte säga något om hur de hela tiden biter sig i läppen eller rullar ögonen…  Men som  porr tycker jag att den funkar (även om jag läste bättre sexnoveller på den numera insomnade sexnovell.com där jag en gång i tiden redigerade inskickade texter). Och att de dessutom är mycket noga med skydd ser jag som en mycket positiv sak (det är en rasande åtgång på kondomer). Rena BDSM-utövare kommer nog bli rätt irriterade  men jag tycker nog det är lite kul att E L James vågar sig på området.

Om du vill läsa något mer högstånde litterärt sett så bör du nog välja ”Berättelsen om O” istället men jag tror i alla fall inte att du kommer kasta boken i väggen av uttråkning.

Undrar vilket svenskt förlag som kommer ge ut den? Det känns som en säker kassako trots de språkliga bristerna (men en bra översättare kanske kan variera uttrycken något?). Uppdatering:  böckerna kommer ut på Norstedts i höst! ”Femtio nyanser av honom”. 

Det finns två böcker till i serien och jag kommer helt klart läsa även dem…

24 kommentarer
18/04 2012
15:21

Lätt ”Flickan från tjugotalet” av Sophie Kinsella! Resepackningens wild card och/eller reserv. Den där boken man slänger med ifall man skulle råka bli utan, dvs läsa slut på allt det andra. Men man tror inte så mycket på den.
Och så går den och blir en av favoriterna. Jag fnissade och skrattade högt i början.

Lara har blivit dumpad av sin kille, hon har ett jobb som inte alls går så bra, och hon är inte så lyckad på något plan. Helklassiskt chicklitupplägg med den kvinnliga underdogen som främst fokuserar på att få sin kille tillbaka. Sen tar historien en oväntad vändning, för hennes gammelmoster Sadie dör. 105 år gammal. Lara har aldrig träffat kvinnan men hela familjen är med på begravningen. Inklusive Sadie som är där i form av spöke. Ett väldigt envist och enerverande spöke, 23 år gammalt, som bara Lara kan se och höra. Det är nu skrattfesten börjar. Sadie saknar ett halsband och hon lyckas få Lara att avbryta begravningen genom att hojta ”mord!”. Allt blir uppskjutet och Lara lovar att leta rätt på halsbandet (ja, till spöket) för att få vara ifred. Under tiden lär hon och Sadie känna varandra, och Sadie visar sig vara behjälplig på flera sätt trots att hon ”lever” på 20-talet. Hon är dessutom väääldigt underhållande bara man köper den här spökgrejen.

JoÖ har också läst och tyckte okej. Jag hade ju verkligen inga förväntningar när jag började, har tex inte läst Shopaholic-serien utan bara två andra fristående, ”The undomestic goodess” som var rent skräp, och ”Remember me?” som jag också skrattade åt, enligt arkivet. Uppenbarligen så skriver Kinsella ibland precis rätt sorts humor för mig när jag vill ha något lätt, snabbt och trevligt. (Den där scenen när Lara och mr Bister Amerikan har sin första dejt till exempel och Sadie tvingar dem att dansa.)

Det enda lilla jobbiga jag hade med ”Flickan från tjugotalet” var huvudpersonens namn – Lara. Jag är så Bridget Jones-skadad så jag tänkte bara på Daniel Cleavers amerikanska stick insect som har flygit in från New York och ska hjälpa till lite, och även förlovar sig med honom. I filmen sitter hon naken och gömmer sig i badrummet bakom en stor pärm. Säger ”I thought you said she was thin?” när Bridget Jones hittar henne. Huu. Så namnet Lara signalerade enbart bitch för mig i början, men när jag kom över det… inga klagomål.

6 kommentarer
09/04 2012
9:00

Suzanna Dilber har nyss debuterat med ”Dubbelexponering”. Jag har läst den, men inte hunnit skriva om den än, så lite dåligt samvete för det. Hursomhelst, det superkorta omdömet är att jag gillade. Jag gör bara måndagsmöten med författare jag gillar.
Om du tycker att Suzanna Dilber ser bekant ut så beror det på att hon är skådis också. Känd från teater, film och teve!

Vad läser du just nu?

Kristofer Ahlströms ”Bara någon att straffa”. Jag tycker jättemycket om den så långt.

Stör du dig på dålig dialog när du läser böcker? Jag har nämligen en teori om skådisar och dialoger. Den är baserad på Jonas Karlsson och dig, så en liten teori. Skådisar skriver bra dialog, och jag tror det är pga yrket. Därför, är du extra känslig för dialog när du läser andras böcker?

Först och främst, tack för komplimangen! Ja, det ligger säkert något i det - är det något vi skådisar är vana vid så är det ju att läsa dialoger, alla pjäser består ju i princip bara av dialoger, och man blir snabbt van att ”läsa högt” i huvudet när man har hört så mycket dialog. Man blir klar över vad som låter skrivet när man säger det högt, helt enkelt. Och jag är väldigt allergisk mot dramatik som inte flyter på utan där dialogen hackar, även om det inte betyder att den måste vara naturalistisk. Så ja, jag är definitivt känslig för dialog. Men vad det gäller prosa tror jag inte att jag är känsligare för dålig dialog än jag är för andra dåligt skrivna partier, jag vet inte om jag har läst någon bok där jag har tyckt att just dialogen haltar ensam… Däremot kanske jag njuter lite extra av en välskriven dialog som flyter lätt och känns självklar.

Någon / några författare / böcker du tycker har väldigt bra dialog?

Marie Hermanson är en sådan, och Lionel Shriver, ”Vi måste prata om Kevin” är helt tonsäker tycker jag. Fantastisk bok.

Har du någon bokkaraktär du skulle vilja spela? Varför den?

Hur pass realistisk är fantasin? Om jag fick välja helt fritt och vi pratar brittisk storfilmatisering och jag plötsligt pratar perfekt posh Queen’s english och är tio år yngre igen, skulle jag vilja spela Kitty Conway i Caroline Bridgwoods ”Bortom alla gränser”. Andra världskriget, excentrisk brittisk överklassfamilj, helt ljuveligt av uppenbara skäl tycker jag. Epokfilm, yay!

En mer realistisk fantasi: om de filmatiserar Mons Kallentofts ”Midvinterblod” vill jag spela Malin Fors! Jag gillar karaktären, hon är en kvinna med både uppenbara styrkor och uppenbara brister och fel. Dessutom är hon östgöte, precis som jag. Linköping är ju mina gamla hemtrakter och det vore fruktansvärt kul att försöka få spela en huvudroll, dessutom i en deckare, på dialekt. Det tror jag faktiskt aldrig har gjorts. Och skulle Sandra Gustafssons ”Svedd” bli film spelar jag gärna Helena. Det är KUL med karaktärer som inte är så lätta, och den skulle vara en utmaning.

Några bra böcker du brukar försöka pracka på folk när de ber om tips? Varför dessa?

Åh. Ja, jag har ett koppel böcker som jag älskar och tycker alla borde läsa. ”Musselstranden” av Marie Hermanson, för att hon så skickligt väver in det mystiska i det vardagliga. ”Vad jag älskade” av Siri Hustvedt, för att det är en av mina största läsupplevelser någonsin. ”Halvbrodern” av Lars Saabye Christensen, för att den är inte bara en fantastisk uppväxtskildring utan också ett tidsdokument av rang. ”Kattöga” av Margaret Atwood, för att det var den första av henne jag läste och det triggade en enorm kärlek till hennes författarskap. ”Extremt högt och otroligt nära” av Jonathan Safran Foer, för att det är en av få böcker jag läst där lekandet med form inte tar över och stör läsupplevelsen utan i stället förhöjer den. ”Älskade syster” av Joyce Carol Oates hamnar också i den sistnämnda kategorin. JCO:s förmåga att fiktionalisera verkliga människor tycker jag är helt exceptionell. ”Blonde” är ju också otroligt bra.

Hur tycker du en bra bok ska vara? Vad faller du för?

En bra bok ska fånga mig snabbt, dra in mig i språket och världen och få mig att känna för karaktärerna. Och det jag faller för är när precis det händer. Generellt sett läser jag nästan bara romaner, och jag läser så gott som bara på svenska eller norska, någon enstaka engelsk bok kan slinka med men jag föredrar en svensk översättning om det finns. Jag har ingen förkärlek för särskilda teman eller miljöer, men gillar böcker som är skenbart enkla, som är lätta att ta till sig men inte lättsmälta. Jag älskar underfundighet och känslighet, och det allra viktigaste är språket, att det har både lätthet, driv och finess. Och det vi redan har pratat om, dialogen. Jag älskar när det känns som att jag faktiskt kan höra karaktärernas röster.

Säg den senaste boken du köpte eller lånade på bibblan. Har du börjat läsa?

Mitt senaste köp var ”De imperfekta” av Tom Rachman, för att jag läste en intervju med författaren och blev nyfiken på boken. Jag har inte hunnit öppna den än, men nu till påsk så!

Kommentera