Bokhora.se

24/11 2009
11:01

9780340992562-1-2Påfallande många – jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga alla – av Stephen Kings bästa böcker faller in i ”tänk om…”-kategorin. (De har även det gemensamt att ”tänk om…”-scenariorna ser rätt fåniga ut på papper; bry er inte om det.) Tänk om en grupp människor skulle gömma sig från urtidsliknande fåglar i ett snabbköp medan en tät dimma sveper in över Maine. Tänk om en influensaliknande farsot skulle ta död på 99% av USAs befolkning och dela in de resterande i två läger. Tänk om en stad var 27e år skulle hemsökas av en ondska som tar formen av det vi mest fruktar.

Tänk om en stad, en helt vanlig liten småstad i västra Maine, en strålande vacker höstdag helt plötsligt skulle finna sig avspärrad från resten av jorden av ett osynligt magnetfält. Det är ett bra ”tänk om…”-scenario, inte sant? Det tyckte Stephen King redan 1976, då han för första gången satte sig ner för att skriva berättelsen om den hermetiskt tillslutna småstaden. Han hann skriva runt 75 sidor innan projektet blev honom övermäktigt. Inte på grund av det stora persongalleriet – vi talar trots allt om killen som vid den tidpunkten skrivit större delen av ”The Stand”, boken som mitt andra ”tänk om…”-scenario tillhör och allmänt sedd som Kings största och bästa roman  – utan på grund av de tekniska detaljerna som medföljde idén om småstaden och den osynliga kupolen. Hur skulle han gå till väga? King hade ingen bra lösning på de tekniska aspekterna, så manuset fick samla damm i byrålådan i många år. Idén fortsatte dock att hemsöka honom år efter år, sådär som riktigt bra idéer har en tendens att göra, och för två år sedan satte han sig ner för att skriva ”Under the Dome”. Den här gången hade han tagit hjälp av en researcher, faktiskt samme researcher som hjälpte honom med de tekniska/medicinska aspekterna i ”The Stand”, för att få bukt på tekniken. C_1439148503

Ärligt talat är ”varför?”-aspekten av ”Under the Dome” romanens svagaste punkt, men det gör inte så mycket. Här finns så mycket annat att älska, inte minst Kings starkaste ensemble sedan – ja, ni gissade det – ”The Stand”. Jag räknar redan nu till fyra ”The Stand”-referenser i den här recensionen; det är ingen slump. Det finns flera beröringspunkter mellan romanerna, inte minst omfånget. Med omfånget menar jag inte bara den fysiska längden, som är tillräckligt ansenlig för att orsaka träningsvärk vid sträckläsning, utan den karaktärsmässiga och innehållsmässiga bredd som präglar båda verken. De medföljande kartorna och listorna över stora delar av persongalleriet talar sitt tydliga språk: det här är en stor, ambitiös roman med fler karaktärer än vilken rysk roman som helst. Jag glömmer dock snabbt bort såväl kartan som listan eftersom staden, och personerna som befolkar den, är så minnesvärda och distinkta. Vi har Dale ”Barbie” Barbara, romanens ofrivillige hjälte, och hans nemesis, den genuint obehaglige småstadsdiktatorn/bilförsäljaren/religiösa fanatikern Big Jim Rennie. Mellan dessa två ytterligheter, romanens moraliska kompass om ni så vill, finner vi resten av stadens invånare: sjukvårdspersonal, poliser, småstadspolitiker, mammor, pappor, fyllon, hundar, barn och de rakryggade, ”ayuh”-mumlande knegaryankees som brukar befolka Kings litterära universum. Hur de reagerar på den smått fantastiska men likväl verkliga kris som avskärmningen innebär är romanens kärna. Det är inte första gången som King utforskar de mindre smickrande sidor av den mänskliga existensen som kommer fram under krisförhållanden; jag kommer vid flera tillfällen under läsningen att tänka på en annan briljant ”tänk om…”-berättelse, långnovellen ”The Mist”, även det en berättelse som genomsyras av religiös fanatism, gruppdynamik och klaustrofobi. Någon skräckroman i ordets rätta bemärkelse är dock inte ”Under the Dome”. Här finns väldigt få övernaturliga element – huruvida ”The Dome”-fenomenet faller in i den kategorin får ni själva ta reda på – och inga av de där fläskigt überskräckiga inslagen som fick håret att krulla sig i exempelvis ”It” eller ”Pet Semetary”. Därmed inte sagt att det inte finns skräckinjagande element här. Bara själva grundförutsättningen för berättelsen är hårresande, och i takt med att levnadsförhållandena under den osynliga kupolen blir allt sämre skruvar King åt spänningen några varv till. Möjligen förlorar berättelsen något av den ursinniga berättarglädje som präglar de första dagarna efter Dome Day någonstans halvvägs in… eller så är det jag som behöver en liten andningspaus.

När min utgåva av ”Under the Dome” klockar in på strax under 900 sidor känner jag mig varken överväldigad eller mätt (inte matt heller för den delen; möjligen darrar det lite i armmusklerna). Nej, jag skiljs från ”Under the Dome” med känslan av att vilja ha mer. Och, framför allt: en intensiv glädje över att Stephen King under sitt sextioandra levnadsår kan leverera en roman präglad av så mycket berättarglädje och stilistisk finess (allvetande berättargrepp! Sekvenser skrivna i viperspektiv! Snygga referenser till bland annat T.S. Eliots ”The Hollow Men!”) att det doftar glansåren mellan 1974 och 1984 lång väg – plus den mognad och erfarenhet som 00-talets King besitter. DET bådar gott inför framtiden, mina vänner! Man kan även vända på resonemanget och se ”Under the Dome” som ett majestätiskt avsked, det ultimata tackbrevet till alla vi Constant Readers som följt King genom åren, men nej, den läsningen är för deprimerande att ta till sig. Så länge det är så mycket krut i gubben att han skriver brallorna av vilken trettioåring som helst hoppas jag att vi får fortsätta läsa nya – ursäkta ordvitsen – kungliga alster i minst ett decennium till.

Mer ”Under the Dome” på Bokhora.

Ladda ner utkastet till ”The Cannibals”, Kings första experiment med Dome-konceptet, här.

23 kommentarer
16/11 2009
11:40

Det lär bli relativt sparsmakat med inlägg från mig den här veckan då jag ägnar min vakna tid åt två, eller rättare sagt tre, saker: mina döttrar och ”Under the Dome”. Just nu är jag ganska precis halvvägs igenom, och fastän min initala hänförelse har lagt sig en aning hävdar jag fortfarande att detta är Kingens bästa roman på många år. Det är stort, det är episkt, det myllrar av karaktärer (min favorit är, helt i enlighet med Kingens planer misstänker jag, exmilitären/kocken Dale ”Barbie” Barbara… med tonåriga datageniet Scarecrow Joe och hans vänner på en god andraplats – och ajajaj vad ont det gör i akilleshälen när jag läser om Sammy och Little Walter!) och det känns överlag oerhört genomtänkt och mångfacetterat. I likhet med långnovellen ”The Mist” (missa inte metareferensen till filmen en bit in i boken!) fungerar ”Under the Dome” som ett slags locked room-berättelse, eller kammarspel om ni så vill, där det hermetiskt tillslutna rummet blivit en hermetiskt tillsluten stad. En närstudie av människor i kris och de maktkamper som uppstår när avskärmningen från normala samhällsfunktioner är ett faktum. ”The Stand” är förstås en annan given referenspunkt om vi ska jämföra med tidigare verk. Kanske en aning ”Dreamcatcher” också med tanke på det militära inslaget, men jag hoppas innerligt att det inte kommer att spåra ut på samma sätt.

Några till punkter:

1. Yay för att Chester’s Mill gränsar till Castle Rock och TR-90, välbekanta platser för alla Kingfans!
2. Yay för HBO-serien som rapporteras vara på g! Faktum är att jag flera gånger under läsningen kommit att tänka på att just HBO, som tidigare gjort fina miniserier av litterära småstadsskildringar som t ex Richard Russos ”Empire Falls”, skulle vara ett lämpligt forum för en filmatisering. Ska bli spännande att följa arbetet; jag kommer givetvis att ägna mig åt drömcastingar i ett senare skede.
3. Mindre yay: mina armmuskler, eller alarmerande brist därav. Att hålla i boken i luften samtidigt som ett av grynen ammar är jobbigare än vilket gympass som helst, så jag har varit tvungen att återgå till ursprungsplanen, dvs läsa i sängen (utan barn) med kuddar såväl bakom ryggen som under boken för avlastning. Mer om lämpliga – och olämpliga – läsställningar senare i veckan!
4. Ännu mindre yay: de (tack och lov allt mindre frekventa) Harold Bloom-gaggande elitister som FORTFARANDE hävdar att Stephen King = döden för God Litteratur. Kan de inte en gång för alla inse att vi har att göra med en av vår tids största samhällsskildrare?

8 kommentarer
10/11 2009
16:32

Tror ni att jag kunde vänta på snigelposten nu när det är Den Officiella ”Under the Dome”-dagen? Knappast, va? Alltså rusade jag in på Aka City med andan i halsen och stressrosor på kinderna – det är inte bara JoL som oroar sig för fotbollslag – och grabbade tag i ett ex. Vilket visade sig vara den amerikanska utgåvan, som kostade 419 (FYRA. HUNDRA. NITTON!) hutlösa kronor. Släppte ifrån mig den och tog den brittiska istället, som kostade mindre än hälften. Betala över 200 kr extra för ett omslag som inte ens är särskilt snyggt? Nej tack.

Har bara hunnit läsa ett par sidor än så länge men ojojoj vad jag gillar! Har inte spontanälskat en Kingroman så mycket sedan ”Bag of Bones”. Det här kommer att bli BRA! Lysande, rentav. Lycka!

9 kommentarer
07/11 2009
16:37

Kära skräckvänner! I detta nu är ”Under the Dome” på väg hem till mig. Finns alltså att beställa från internetbokhandlarna nu, tre dagar före egentligt släppdatum. Vem orkar hålla på principer när en av höstens – nej, vi säger höstens, inga mesmodifikationer här inte – mest efterlängtade böcker går att läsa ett par dagar tidigare än beräknat?

Några frågeställningar som alla härrör från romanens omfång (1088 sidor enligt Amazon):

1. Kommer mitt bokpaket att – the horror! – tvingas mellanlanda på ett utlämningsställe innan jag får det? (Det hände nu senast med ”The Scarpetta Factor”, drygt 500 sidor inbunden.)
2. Kommer jag att kunna läsa den i andra ställningar än den klassiska tegelstensställningen (kuddar uppuffade bakom ryggen såväl som på låren för maximalt lässtöd)?
3. Kommer jag att lämna hemmet i veckan (annat än för att hämta upp det eventuellt sinkade bokpaketet)?

Preliminära svar: Ja, ja (men jag kommer att drabbas av whiplashskador modell light), nej.

En fråga av allvarligare natur: Kommer jag att bli besviken?

Här hoppas jag givetvis att svaret blir ett rungande ”NEJ!”, men vi får se. Jag har sett läshajpar, faktiskt även signerade Stephen King, falla från piedestalen snabbare än man kan säga ”obotlig bokoptimist”, så jag försöker vara cool. Det går sådär, som ni märker.

9 kommentarer
23/07 2015
9:49

”In the summer of 2005, I was having coffee at Burger King with Harper Lee.”

 

 

Det är svårt att inte köpa en bok som börjar på det sättet. Och på något sätt, i all sin enkelhet, är den meningen väldigt representativ för hela boken. Den är väldigt jordnära, överraskar en över hur ”vanligt” Harper Lee lever och hur mycket bättre en biografi blir när dess författare är närvarande i texten.

Jag tänker flera gånger under läsningen på Gerald Clarkes biografi ”Capote” om barndomsvännen Truman Capote. Den är visserligen otroligt innehållsrik och fantastisk för ett Capote-fan som jag råkar vara. Men herregud vad segt läsningen gick. Barndomen verkade aldrig ta slut och det kronologiska var tungt att vada sig igenom så som en dålig historielektion på högstadiet med en kungabesatt lärare kan vara.

Marja Mills bok är resultatet av många års arbete mellan 2001 och 2014 men ändå är den bara 273 sidor. Dessutom handlar boken en hel del om författaren själv som både beskriver arbetet med researchen och insjuknandet i lupus och hennes jobb som journalist bland annat. Trots, eller tack vare detta, känns det som att jag lär känna Harper Lee, eller ”Nelle” som hennes vänner kallar henne.

Att vinna förtroendet av Harper Lee och systern Alice Lee var inte svårare än att hon kunde erbjuda det som journalistik idag mycket sällan kan erbjuda: tid. Mills var inte ute efter att få några snabba citat och ett sammanfattande svar på frågan varför det aldrig blev någon till bok. Hon intresserade sig för allt det som HL intresserade sig för: södern, historia, litteratur, Lees familjehistoria osv. Hon ville veta allt om Monroeville som stått modell för staden Maycomb i ”To kill a mockingbird” och intervjuade Alice i timtal. Därefter får hon uppmaningen från HL att prata med några av hennes vänner i den innersta kretsen, detta för att få en bättre bild av hennes hemstad, dess historia och därigenom även författaren själv.

Det låter bakvänt men är helt nödvändigt för att förstå varför hon slutade ge intervjuer och varför hon nu släpper någon in på livet: hon är intresserad av fakta och hon är intresserad av att säga något. Tänk dig att spendera år på att skriva en bok och sen tvingas få frågor om hon skrivit den helt själv eller om hennes vän Truman haft ett finger med i spelet. Tänk dig att det långt senare kommer dit någon som faktiskt är intresserad av något annat än skandalösa rubriker.

Men visst: allt det där göttiga skvallret som jag hoppades på är med. Capotes dryckesvanor, Harper Lees dryckesvanor, betygen på de två långfilmerna som skildrade henne, varför hon inte skrev någon till bok (hon började bl.a. på en true crime-bok!) osv. osv. Men det är inte det här som är det mest intressanta. Snarare är det små vardagsdetaljer som ger den bästa läsupplevelsen. HL gillar Wallace & Gromit, HL har ett stambord på McDonalds där hon gillar att dricka kaffe, HL gillar att åka runt på måfå på småvägar med sin syster, HL känner en enorm press inför det faktum att alla möten med människor kommer leda till anekdoter som kommer berättas om och om igen, HL är otroligt sparsam och verkar bara lägga stora summor pengar på böcker (hennes hus är proppfullt av böcker) och anonym välgörenhet, HL hjälper Marja Mills upp när hon både en och två gånger håller på att svimma av näringsbrist.

Trots att Mills blir vän med systrarna Lee och den innersta kretsen av vänner dröjer det sig hela tiden kvar ett stråk av overklighetskänsla av att umgås med en av de mest lästa författare någonsin.

”‘Have you had sawmille gravy?'”

”‘No I haven’t.’ Sawmill gravy . . . sawmill gravy. I should know what this was. Was it mentioned in To kill a mockingbird?

 

 

Det känns befriande ärligt att Mills visar hur svårt det är att vara jämlik med en vän som är så känd. HL, både som person och som ”kändis”, kräver anpassning. Hennes vänner får ta det goda med det onda när det gäller det. Mills funderar i boken kring såna ämnen och jag hittar ingenting i boken som inte är råintressant.

Monroeville erbjuder under årens lopp ett stort antal berättelser, som med HL:s ord; överträffar fiktionen, varje gång. T.ex. deras hemhjälp som också sköter om en av de värsta rasisterna en kan tänka sig vid ett vårdhem. Beskrivningarna om hur hon försöker stilla hans rädsla för hämnd mot slutet av hans liv är verkligen diktöverträffande. I nästa stund försöker Mills navigera kring de olika betydelserna av att använda ”sir” och ”m’am” i söderns respektive New York.

På det här sättet hoppar vi fram och tillbaka i kronologin, mellan högt och lågt, och det är befriande bra att få så otroligt många ämnen komprimerade till en sån här underbar tunn bok. En typisk: ”visste-du-att-bok”, en sån som gör en till ett odrägligt as för sin omgivning eftersom cirka varannan sida får en att säga: ”visste du att Harper Lee…”.

En behöver inte ha läst Mockingbird innan eller ens vara särskilt intresserad av Harper Lee för att uppskatta den här boken tror jag. Jag tror dock det är oundvikligt att inte få Mockingbird-feber efter denna sträckläsningsbok.

 

4 kommentarer
12/10 2010
7:00

Ni kanske minns hur jag firade in 2009 med John Harts ”Down River”, en välskriven och stämningsfull sydstatsthriller som ibland dessvärre gick ner sig i klyschträsket?

Nu har jag läst Harts tredje roman, 2010 års Edgar Allen Poe Award-vinnare ”The Last Child”, och kan konstatera att han bara blir bättre och bättre. Det här är en urstark berättelse om att förlora barndomens oskuld alltför tidigt. Om vad tragedier gör med till synes lyckliga familjer. Om ondskan som lurar bakom välordnade fasader, och om en pojke besatt av tanken att ringa in och fjättra den ondskan. Johnny Merrimon, tretton år, är inte en litterär bekantskap man glömmer i första taget. Sedan hans tvillingsyster Alyssa för ett år sedan försvann spårlöst har hörnsten efter hörnsten i hans liv vittrat sönder. Först pappan som stack, sedan mamman som flytt in i en bedövad värld av sprit och tabletter och ett destruktivt förhållande med en man som slår och manipulerar. Ingen bryr sig om vad Johnny gör, så medan andra barn går i skolan letar han efter sin systers bortrövare. Pedofiler, våldsmän, mörkermän, sådana som unga pojkar ska hålla sig borta från. The ones that got away. Men helt ensam i världen är han inte: han har Clyde Hunt, polisen som var ansvarig för Alyssafallet och aldrig har kunnat släppa taget. När ytterligare en flicka försvinner möts Johnnys och Hunts vägar, och de kliver allt djupare in i en härva av lögner, våld och mörker. Jag ska inte avslöja mer av handlingen, men Hunts kollegas ständiga mantra, ”Darkness is a cancer of the human heart”, passar väl in här.

”The Last Child” är bra på så många nivåer. Som thriller är den sömlös med ett hänsynslöst driv, som småstadsskildring och uppgörelse med barnet som inte fick förbli barn är den fullkomligt hjärtekrossande. Det vilar en aura av Stephen King i toppform över ”The Last Child”; tänk ”The Body” möter ”The Green Mile”, fast i Harts ljuvligt mörka och lakoniska språkdräkt. Det har gått ett par dagar sedan jag läste den sista sidan, men jag misstänker att det kommer att dröja innan blåmärkena på hjärtat bleknar. Ändå är jag inte helt distanslöst begeistrad; precis som i ”Down River” är det männen och pojkarna som tillåts bli flerdimensionella medan kvinnorna stannar vid bleksiktiga skuggor. Johnnys mamma, till exempel, som är en så central figur, skildras mest som en urvriden disktrasa. Hennes förvandling från kristen God Kvinna och medborgare till blek och förskrämd missbrukare, hennes undergång orkestrerad av stadens big shot, är en stereotyp överförd till en annan. Trist, men jag märkte som sagt liknande tendenser med kvinnoporträtten i ”Down River”. Hart kan ju uppenbarligen skriva så att det känns och ömmar i hela kroppen, men kvinnorna får han inte till. I nästa roman hoppas jag att även de kvinnliga gestalterna ges kött, blod och komplexitet. Då kan John Hart bli riktigt, riktigt farlig.

5 kommentarer
30/06 2010
7:55

Är nu hemma från vår Norrlandssejour och fastän min bokpackning, precis som jag anade, var väl optimistisk blev det en hel del läst i bilen. Sista dagsetappen tillbringade jag med Bret Easton Ellis ”Imperial Bedrooms” och första halvan av Kate Summerscales ”The Suspicions of Mr Whicher” (underrubrik ”The Murder at Road Hill House”). Känner mig ännu inte mogen för att gå ut med ett omdöme om Ellis senaste, är fortfarande så inne i boken och de – ofta djupt obehagliga – känslor den väckte hos mig, så där får jag be om att återkomma. ”The Suspicions…” däremot – åh, där kan man verkligen snacka om kärlek vid första bladvändningen! Det är ingen roman, även om Summerscale använder sig av detektivromanens klassiska knep när hon berättar om det hiskliga mordet som inträffade hos en brittisk övre medelklassfamilj en sommarnatt 1860. Det så kallade Road Hill House-mordet var det stora samtalsämnet i Storbritannien, engagerade såväl slaktaren som Charles Dickens och har kommit att forma det numera så välkända begreppet ”country house murder”. Många hävdar att Wilkie Collins var inspirerad av Jonathan Whicher, Scotland Yard-polisen som skickades till Road för att försöka lösa mordfallet, när han skrev ”Månstenen”. Collins roman anses ju i sin tur ha uppfunnit den brittiska detektivromanen (han var dock ett par decennier efter Poe och ”Morden på Rue Morgue”) så fallet Road Hill House tycks ha satt djupa spår i den brittiska deckarhistorien. Jag är som sagt inte helt färdig med boken än, men ojojoj vad jag gillar! Det är välskrivet och påläst med den riktigt välkonstruerade deckarens driv, och jag älskar att Summerscale hela tiden sätter händelserna i ett större, såväl kulturellt och litterärt som socialt, sammanhang. Ett måste för victorianaälskare – och råkar du dessutom vara såld på brittiska kriminalromaner blir det jackpot!

5 kommentarer
25/08 2009
13:50

Okategoriserade

Alla som sörjt att det inte kommer fler Harry Potterböcker och alla ni som älskade Narniaböckerna som barn: jag har boken till er: ”The Magicians” av Lev Grossman. Det är en roman för vuxna och inte enbart ren fantasy heller så bli inte avskräckt ifall ni i normala fall inte brukar läsa fantasy.

Jag är helt uppslukad, hade jag inte behövt jobba så hade jag läst ut den under dagen idag. Men det är faktiskt ändå rätt så trevligt att få suga lite längre på karamellen. Återkommer med ett längre omdöme när jag läst färdigt den.

Bild 162

(Lev Grossman bloggar på Times Nerdworld och har där skrivit en hel del om boken.)

8 kommentarer
15/06 2009
16:41

strainbookcoverEtt passagerarplan landar på JFK-flygplatsen i New York – fullastat med döda människor. Guillermo del Toro och Chuck Hogan lägger in högsta växeln på en gång i ”The Strain”, första delen i en planerad trilogi där flygplansincidenten blir startskottet för en domedagsfärgad popcornskräckis. Den klassiska vampyrberättelsen möter vår tids farsotsskräck, marinerat i massor av blod, slem och vampyrbajs (!).

Det bör för säkerhets skull sägas med en gång: den som börjar läsa ”The Strain” i hopp om en ”Pans labyrint” i bokform kommer att bli besviken. Här finns inget av det drömska bildspråk man associerar med Guillermo del Toros senare produktion; om man nödvändigtvis måste dra paralleller till hans filmer är ”The Strain” mer ”Blade 2″ än ”Pans labyrint”. Det vilar överlag något filmiskt över hela boken, men det är mer en aura av b-film än mångfacetterad kvalitetsskräck. Helt okej för mig; just det där oförställt pajiga, ”nu jävlar ska vi underhålla er, så spänn fast säkerhetsbältena!”-inriktade är en stor del av romanens charm. Att herrarna del Toro och Hogan haft vansinnigt kul när de fabulerat ihop den här historien är tydligt. VG för upplägg alltså. Själva genomförandet är det däremot lite si och så med. Ganska snart kan författarna inte motstå frestelsen i att försöka teoretisera och förklara händelserna, och för mig – som endast kan frukta det oförklarliga, skugghöljda – försvinner en stor del av charmen när det blir hemgjord biologilektion av det hela. Jag hade gärna stannat kvar i mystiken, i det ohyggliga i ett passagerarplan fullt av döda människor som var friska och i högsta grad levande bara någon minut före landning, lite längre. Associationsbanorna går oundvikligen till Stephen Kings långnovell ”Langoljärerna”, som började lovande men snabbdök rakt ner i c-skräckisterritoriet då King avmaskerade The Big Bad.

Gestaltningen är inte heller helt optimal. Trots ett stort och brett persongalleri, som bland annat innefattar en bångstyrig antihjälte till epidemiolog, en Marilyn Manson-snarlik rockstjärna/vampyr och en Van Helsing-gestalt, är det egentligen bara bihandlingen i Treblinka, där övernaturlig ondska ställs öga mot öga med den ännu mer ofattbara, mänskligt orkestrerade, som verkligen griper tag. Därtill är karaktärerna för pappersartade, och diskrepansen mellan de goda och onda alltför stor.  Att jag hela tiden ser händelseförloppet uppspelat framför mig som en film är kanhända en komplimang till upphovsmännen, men för mig blir det till sist en smula distraherande. Förmodligen blir filmen, som jag gissar redan är på gång, lyckad men som roman håller ”The Strain”, trots ambitiösa idéer och en berg-och-dalbaneaktig intrig som piskar upp lästempot, inte riktigt hela vägen. Lite mer Språk & Stämning hade varit önskvärt.

Jag kommer absolut att läsa de återstående två delarna – har jag något val när del ett slutar med en cliffhanger som heter duga…? – men väntar fortsättningsvis på pocketutgåvan. Blod, slem, vampyrbajs och domedagskänsla i all ära, men ”The Strain” är inte, för att travestera Elaine i ”Seinfeld”, särskilt hardcover-worthy.

16 kommentarer
31/01 2008
16:28

Doris Lessing har äntligen fått sitt Nobelpris och i maj kommer hennes nästa bok, ”Alfred and Emily”, ut.

Under julveckan var jag sjuk och låg till största delen hemma hos mina föräldrar och läste. Bland annat klämde jag hela tre Lessing. Men det finns många fler att utforska och på min läslista för våren ligger bl.a. ”Våldets barn”-serien.

Några korta omdömen så här en månad senare:

”Katter”
”Katter” ägde jag sedan tidigare men helt hade glömt bort. (Numera är titeln tydligen ”Om katter”, men utgåvan jag har heter bara ”Katter”.) En fin liten bok om ett djur som står mig mycket nära. Utan försök att förmänskliga katterna (det är inget gullgullande precis) lyckas hon förmedla den kärlek och respekt man kan få ynnesten att uppleva då man lever tillsammans med katter. Tur nog har mina föräldrar två stycken så min kattabstinens blev inte så allvarlig som den kunde ha blivit.

”Äkta vara”
En novellsamling från tidigt 80-tal (uppdaterat: tydligen utgiven 91 på Trevi). Några av novellerna var riktigt bra, särskilt en om en gravid ung tjej som har rymt hemifrån. Men nu så här en månad senare är det den enda som jag överhuvudtaget kommer ihåg något av.

”The Fifth Child”
Det här var min absoluta favorit av de tre böckerna. Obehaget, den rena ondskan, moderns lönlösa försök att få Ben att bli en del av familjen vilket enbart får till resultat att de andra barnen försakas till den grad att jag har svårt att förstå hennes val. Det här är ren och skär skräck.

4 kommentarer